by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Kära Tolle!
Nu är det sannerligen på tiden att jag besvarar Ditt älskvärda av den 27, vilket fann mig i önsklig välmåga på Söderås i Växvik. Jag hade egentligen tänkt stanna där endast några få dagar, men Elvine lyckades med åtskilliga argument hålla mig kvar hela 14 dagar. Jag kunde ju så väl förstå, att hon ansåg mitt besök som en, om också ej angenäm, så dock omväxling i “tråkigheten på landsbygden.”
Ja, som Du nog förstår, särskilt nu är där ganska tråkigt på Söderås. Elvine måste ju ännu så länge dväljas i minnena av det skedda, och kommer så därtill att farmor (d.v.s. Kalles mor) är mycket besynnerlig igen.
Naturligtvis försökte jag på alla sätt “gaska upp” Elvine, och jag tror nog hon fann det som en lättnad att få tala om sina minnen med en förstående själ. Det lär ju vara kvinnors sed att vid besök hos varandra ligga och prata halva nätterna, och vi bröt inte däremot, må Du tro.
Småflickorna, särskilt Bibbi, voro rysligt söta. Bibbi pratar nu om nästan allt möjligt. Och Du skulle höra så gräsligt lustigt. Bl.a. upplysta hon mig om att “de’ ä’ sylt i bära” att “katta schlecker gubbera i Hölte- bröten”, att hönsens uppgift är att “göre lott i hönshuse” o.s.v. Ungen är alldeles bedårande. Ovanligt kvicktänkt och fyndig för sin ålder.
Jag måste säga, att det var enastående duktigt av Dig att marschera hem från stationen. Men skulle Du i alla fall inte vilja tala ett ord i enrum med den, som påstod, att Daniel hade rest!? Bilflugan härjar svårt även i Köla och Flogned. Det är numera lika vanligt att se bondgummorna komma farande i flott bil som fordomdags i en gammal hederlig trilla eller karriol. Och fasligt mycket bekvämare är det onekligen.
Nu har Du väl hunnit så till den grad acklimatisera Dig, att handelshögskolor, utrikesdepartement o.d. äro dimmiga minnen blott, och hela Du är nu en enda stor upplysning om bästa sättet att hässja hö, lämpligaste tiden att så fröklöver etc. Ja, jag förstår så väl, att det måtte vara ljuvligt att ha återvänt till naturen däruppe. Där, som naturen är så verkligt ljuvligt vacker.
Även jag har i ganska stor utsträckning återvänt till allas vår moder jorden. Fastän här representeras den ej av bördiga fält eller milsvida skogar och höga berg, utan av kalblåsta hällar och det stora, stora havet. Och på den för västanvinden mest skyddade delen av den lilla ön äro fiskarstugorna hopträngda i en stor klunga. Nedanför vid bryggorna ligga sjöbodar och höga ställningar att torka fisknäten på, och ute i en någorlunda lugn vik slita fiskebåtarna, präktiga, starka, fula båtar, i sina förtöjningar. Från ångbåtsbryggan slingrar en smal väg upp mellan stugorna och bergkanterna. Här och där ha fiskarna gjort vilda försök att anlägga en liten trädgård, men vid tanken på parkerna uppåt landet gripes man av blekt vemod vid åsynen av dessa stackars små träd och buskar som kämpa förtvivlat i den nästan städse hårda vinden.
På västsidan av ön finnas inga människoboningar. Yttersta utposten i den vägen är en stor överbyggd dansbana, där fiskarungdomen fröjdar sig med mazurka, vals, polka och lemonad om lördags och söndagskvällarna. Så uppfriskande efterblivna äro vi här i Terpsichores konst. Förra söndagen var det visst några ungdomar från Göteborg, vilka tillfälligtvis härjade här, som försökte att lansera foxtrot, vilket dock lär ha totalt misslyckats. Fiskarungdomen trodde antagligen, att nämnda “trottare” voro betydligt överfriskade.
Av de erfarenheter om öns befolkning, vilka jag under min vistelse samlat, framgår det glädjande faktum, att moralen här står på en oändligt mycket högre (och följaktligen mindre förtjusande) ståndpunkt än uppe i landet. Illegitima barn förekomma t.ex. alls inte. Här finns fullt upp med unga, verkligt sköna, flickor vars tjusning ytterligare ökas genom deras naturliga och friska stolthet. De äro strängt hållna i hemmen och lydiga och snälla mot sina föräldrar. Ar det inte uppfriskande och glädjande för en gammal ungmö som jag, vilken i storstäderna och även annorstädes sett så mycket av last och elände, att äntligen komma till en plats, där man i dubbel bemärkelse kan andas frisk luft!? Ack! Oh!! (Vilket alls inte hindrar, att nämnda ungmö t.ex. på så syndiga tillställningar som maskerader i Stockholm roat mig kungligt).
Nu har jag emellertid kommit oändligt långt bort från västsidan av ön, som på grund av bristen på människoboningar är synnerligen användbar som skådeplats för diverse svärmerier o.d. Där finnes mystiska grottor i bergen och pittoreska stenformationer, måsar och tärnor sväva omkring, och utanför utbreder sig det blåa havet i allt sitt majestät ända bort mot horisonten. Att se solen en vacker kväll sjunka ned i havet i en symfoni av guld och purpur kan nästan försona mig med frånvaron av milsvida skogar, som jag dock djupt älskar.
Sista veckan har det blåst hård nordväst, som understundom urartat till full storm. Då är det en praktfull syn, att se vågorna i väldiga bränningar bryta in mot stranden, under det skummet yr i pärlkaskader långt upp på land. En sådan dag kunde jag inte motstå frestelsen att trots den vilda stormen gå och bada, och Du må tro, det var roligt att kastas fram och tillbaka i bränningarna, fast jag måste uppbjuda alla mina krafter för att ej bli slagen mot klipporna. (Vid anblicken av detta fjärde ark lägges Kalles bildsköna och solbrända drag i verkligt hotfulla veck).
Vårt liv härute förflyter i största lugn och behag. Trots att stugorna ligga så tätt, är man fullkomligt fri och ogenerad och vi promenera omkring i gamla utdömda bomullsklänningar, barfota och med hårstriporna vilt slängande i blåsten. Ibland tvingas man nästan att omedvetet utslunga: “Förbannade blåst!!!”
Den är det enda molnet på vår fridfulla himmel. Och vi äta, bada och sola oss och fiska vitling, torsk och flundra med dörj och kliva omkring i klipporna och plocka kaprifolium, Västkustens egen blomma, som nu dock sorgligt nog blommat ut. Och jag är så arg, för jag inte blir ett dugg solbränd, bara fräknig och ser gräslig ut. Fråga Kalle!! För övrigt broderar jag vildsint gå utstyrseln. Fiskargummorna betrakta mig som ett under av flit och förmåga.
I söndags kom Kalle och satte en oerhörd piff på det hela. Han reste visserligen in på måndag morgon, men kom ut på kvällen igen och sitter nu på onsdag middag fortfarande kvar på vår obligatoriska veranda och betraktar mig med ljungande blickar och säger “Förbannat äckel”, när jag då och då ger honom en slängkyss att roa sig med. Vi ha tre rum och kök i en fiskarstuga och trivas utmärkt. Den s.k. bodkulturen med societetssalong, hotell o.s.v. m.m. är här gudskelov ännu inte uppfunnen.
Du måste medge att det är hyggligt att ge Dig så här mycket av min dyrbara tid. Jag skulle ha hunnit att fålla och märka minst tre servietter och mottagit och givit minst 1000 försäkringar om evig trohet! Jag skickar ett foto, det andra blev misslyckat.
Min obekanta hälsning till Din familj.
Yours sincerely
Judit.
by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Naturligtvis fick jag inte sitta vid min skrivning. Lillan kom och skulle ha mig med till “Bänkera” i och för badning. Men när vi kommo dit, gick där sådana våldsamma bränningar, att jag vågade inta låta Lillan gå i, utan badade ensam. Det var gräsligt roligt ett kämpa mot de vilda vågorna som allt emellanåt kastade mig mot stranden med en så våldsam fart, att jag måste arbeta emot av alla krafter för att inte bli slagen. Fullt upp med skråmor fick jag ändå förstås. Och till slut måste jag ge tappt, alldeles förblindad och till hälften bedövad av vågornas larm, skum och saltvatten.
När vi kommo hem, var jag så trött, att jag lade mig på sängen, och Lillan fick bära in cacao till mig på kvällen. Men kanske jag nu skulle tala om mina öden och äventyr sedan jag tjänstgjort mina tre veckor i Skandia.
På hemvägen ämnade jag göra en avstickare till Värmland och hälsa på i Kalles hem, och som Tolle ämnade fara samma väg veckan efter jag slutat i Skandia väntade jag på honom, och på fredag gåvo vi oss iväg, avföljda till stationen av Rut, Ragnar och – Bror. Denne senare kom verkligen fullkomligt oväntat. Det blev en förfärlig värme i kupén fram på dagen, så Tolle och jag höllo faktiskt på att svimma.
Överfullt med folk och cirka 40 grader. I Laxå kravlade vi oss av för att äta middag, men måste lämna efterrätten och galoppera ut till tåget för att inte bli efter. Vid 7-tiden voro vi framme i Åmotfors, och sedan vi förfriskat oss med kaffe och smörgåsar, tog jag en elegant bil till Växvik.
Tolle hade trott att han skulle få skjuts, men det gick inte, utan han fick gå de tre milen hem. Verkligen duktigt gjort. Jag hade en härlig tur upp till Söderås. Däruppe omkring Ränken är det verkligen vackert. Elvine och Adolf befunno sig just på gårdsplanen, då jag kom, de hade inte väntat mig säkert den dagen. Småflickorna voro gräsligt söta, särskilt Bibbi, som är alldeles förtjusande.
Egentligen hade jag bara tänkt stanna ett par dagar, men Elvine ville så gärna ha mig kvar, så det blev hela 14. Jag ville ju också göra henne den tjänsten, för hon har det nog förfärligt trist däruppe. Särskilt nu, då farmor är så besynnerlig, och går och gnatar och tjatar jämt om hur bedrövligt allt är och att vi skola förgås o.s.v. Hon blev alldeles förskräckt över att jag kommit dit, och sade att det var nog bäst att jag reste igen. Och så eländig och mager hon är, den stackars, stackars människan. Och ändå, fast jag tycker det är så hemskt, kan jag inte undgå att se hur lik henne Kalle är.
Hela tiden jag var däruppe, sällskapade jag ju mest med Elvine och om kvällarna satt hon inne hos mig och pratade halva nätterna. Om allt möjligt mellan himmel och jord. Mest talade dock Elvine om Oskar förstås, och jag tror det var en lättnad för henne att få utgjuta sig för någon.
Så måste vi gå omkring i stugorna och hälsa på förstås. En söndag voro vi i Bålstad hos en bror till farfar, på ett väldigt kalas. Där var också morbrorn samt Pelle och Olga på Enarsberg. På eftermiddagen lånade Elvine och jag cyklar av döttrarna i huset och hade en härlig cykeltur till Köla kyrkogård. Vi prydde graven med vackra vita och röda blommor och gräto tillsamman över den. Åh – det är verkligen förfärligt tragiskt. Då jag reste skjutsade Adolf mig till Ottebol station.I förbifarten var jag inne och sade adjö till Janne. Så reste jag med nattåget till Göteborg och fortsatte sen på söndagsmorgonen hit ut till Hälsö, dit jag kom som en överraskning.
Här föra vi verkligen ett härligt liv. Fullkomligt fria och obundna. Jag går varje dag omkring alldeles slätslickad i håret, barfota och med en gammal urblekt bomullsklänning. Vi göra inte mer än vad som är alldeles nödvändigt – laga mat – bädda o.s.v. och för övrigt bada vi och sola oss och kliva omkring i bergen och titta på havet. Jag är dock ganska flitig med mina draperier och har nu det första paret strax färdigt.
Värdfolket Jakobssons äro mycket snälla och trevliga människor. De ha två döttrar, Karin 18 år, ett riktigt naturbarn, och Frida 12 år, mycket god vän med Lillan och en riktigt pigg och trevlig unge. Nu har mamma varit i stan ända sedan i måndags, för att ordna med diverse tvätt, syltning o.d. Imorgon kommer hon ut och har då med sig moster Alma, som är inbjuden att vara här en tid.
Nu är Lillan och Emy med Karin och Frida ute och fiskar. Vi voro ute igår också och fingo 9 vitlingar, som vi haft till middag idag. Min käre Kalle är för närvarande uppe i Östersund och fullgör sin “månad”, så honom har jag inte fått träffa, sedan jag reste till Stockholm, fast vi brevväxla flitigt förstås. I slutet av nästa vecka kommer han dock tillbaka, och det skall verkligen bli enastående roligt att få träffa honom igen.
by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Stackars dagbok! Det är verkligen för bedrövligt hur jag ignorerar dig! Inte skrivit ett dugg på en och en halv månad. Sista jag skrev satt jag i vårt gamla rum på Inedalsgatan och talade om att Ragnar är sympatisk. Nu sitter jag på verandan på vårt sommarnöje på Hälsö och kan tala om att det blåser västanstorm, så det tjuter kring knutarna, de små träden i täppan kämpa förtvivlat mot blåsten och på havet gå stora vita gäss på de svartblå vågorna. Nyss strök en smäcker segelbåt förbi bortemot Björkö med våldsam fart, ibland såg jag knappast mer än kölen.
by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Jag tycker verkligen synd om denna “dagboken”. Över tre veckor sedan jag sist skrev. Nu sitter jag i vårt gamla rum på Inedalsgatan i Stockholm och skriver. Ja, verkligen! Så kan det gå! Aldrig kunde jag väl ana, att jag så snart åter skulle hamna i Stockholm och – Skandia.
Det förhåller sig nämligen så, att jag en dag fick telefon ner till Göteborg från Hr Rosén i Skandia. Han meddelade, att Hr Jansson, som tog mitt arbete, då jag slutade, blivit sjuk, och nu hade de ingen som kunde klara av konkuranterna för första kvartalet o.s.v. Och han frågade om jag inte ville göra Skandia en verklig tjänst och komma upp ett tag för att ordna det hela.
Jag var verkligen ganska motvillig först, ty jag tyckte det skulle vara försmädligt att komma dit igen, när jag en gång blivit så ordentligt avfestad, gått omkring och tagit adjö överallt o.s.v. Men hur det nu var, lovade jag dock till slut att komma.
Kalle reste förstås upp till Oskars begravning, och när han kom tillbaka hade han Adolf med sig. Han stannade i Göteborg i något över en vecka och tillbrakte mesta tiden med att måla ett porträtt av mig. Det är verkligen riktigt bra. Han har stora anlag som porträttmålare, och jag uppmanade honom på det livligaste att odla dessa anlag, vilket han också sade sig vara mer än villig till – bara han får tid, för lantbrukets skull. Ja, det är inte så gott…
Mamma kom hem på torsdag före pingst efter jämt en månads bortavaro. Och tisdagen efter Pingst reste jag hit upp. I Skandia mottogs jag med stor hjärtlighet, på sina håll dock blandad med en viss förvåning. “Va’ nu då????”. Jag försäkrade emellertid att förlovningen var visst inte bruten, utan jag var bara uppe på ett kort vikariat. Och så satte jag då igång med att instruera Carola, som så småningom väl lär sig arbetet, skriva kontokuranter o.s.v.
Här är allt sig fullkomligt likt. Rut och jag mötas på hörnan av Drottnings och Klarabergsgatorna varje middag och så gå vi hem och dricker kaffe och sitter och slöar resten av eftermiddagen över en bok, eller gå ut och gå ett tag, gå på bio o.d. En synnerligen enformig tillvaro.
Kalle skriver nästan varje deg och jag med förresten. Idag är det söndagen den 6 juni, Svenska Flaggans dag. Hela förmiddagen har det tåget skolbarn och andra med flygande fanor och klingande spel borta på S:t Eriksgatan. De skulle väl på utflykter e.d. I fredags var jag uppe hos Erikssons och hälsade på i första hand Tolle och så den övriga familjen. Ragnar har nyss avslutat en termin i Uppsala, så även han var hemma.
Igår voro han och Tolle häruppe och vi drack kaffe, spelade, dansade och pratade, alldeles som förr. Men det var dock inte samma glada stämning, Tolle var litet tyst, tyckte jag. Han är ju visserligen mitt uppe i den våldsammaste tentamensläsning, kanske det inverkar. Ragnar var sig lik. Jag förstår inte vad det kan komma sig, att jag finner den ynglingen så särskilt sympatisk. Det är absolut något visst över honom, som verkar tilldragande – på mig åtminstone.
by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Idag har jag bakat, och det är alltid så arbetsamt. Särskilt stekningen är besvärlig. Man får stå och hänga över spiseln nästan hela tiden och moderera värmen. Trots mina bemödanden blevo de första kakorna nästan för degiga att kunna ätas. Usch då!
På eftermiddagen har jag varit med Lillan och badat. Du milde, ett sådant vimmel av ungar det är i bassängen och ett sådant skrik, skratt och plaskande! Lillan hoppade från kandidaten, vilket såg så trevligt ut att jag följde exemplet och upplivade flydda dagars fröjder. Men hu, så våt man blir i håret, trots badmössan!
Igår var jag helt allena på “Viktoria” och såg “Flickorna från gränden” med Alla Nazimova. En verkligt trevlig filmbekantskap. Fast innehållet i de amerikanska filmerna är ju i de flesta fall synnerligen enkelt.
Kalle har ringt varje dag från Mollösund. Det är så roligt att höra hans lugna, behagliga röst. Min egen, älskade Kalles röst. Nu skall jag skriva brev till mamma för att underrätta henne om hur allt går sin gilla gång.
