by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Nästa tisdag är jag fru! Fru Judit Rencke! D.v.s. om allt förlöper, som vi tänkt, utan störande mellankomster. På Annandag jul, i år söndag, blir den stora dagen. Vigsel i Annedalskyrkan klockan halv 7, sedan middag på Henriksberg för familjen och följande inbjudna personer: Ingeborg och fader Jan, Greta, Tolle, Arvid och Bruno samt Josef. Möjligen Linnea om hon kan smita ifrån. Vi ha ju haft en del debatter om hur fallet moster skulle behandlas vis-a-vis bjudning till bröllopet, men med Greta och Josef i têten kommit till den slutsatsen, att hon kan omöjligen bjudas. Kort till kyrkan ha dock hon och hela den övriga familjen fått. Jämte ett femtiotal andra personer.
Den sista tiden har förstås varit helt uppfylld av bosättningsfrågor och alltemellanåt resor till Lerum. Därute har jag målat och lackerat köksmöbeln, sytt gardiner till köket och mitt rum, tapetserat ett rum, (med mammas tillhjälp) ekbetsat köksgolvet m.m. Det blir förtjusande rart därute. Bara det nu finnes vatten och gas och låge närmare stationen och hade telefon!!! Men nej – Judit – blunda för dessa saker! Det är ändå som det är. Så mitt upp i alla bestyren blev jag helt plötsligt liggande i svår halsfluss, på fredag i förra veckan.
Jag var riktigt ordentligt sjuk, men på söndag eftermiddag bättrade jag mig, och igår och idag har jag varit uppe. Det var särskilt försmädligt att jag låg på lördag, ty då firades det avskedsfest för en amanuens Paulin på Kalles byrå och även jag skulle ha varit med. De deltagande voro utklädda, och det hela hade varit synnerligen trevligt. På min uttryckliga befallning gick Kalle, som var en av arrangörerna, dit, annars satt han troget vid min sjukbädd hela eftermiddagen. Jag fick nöja mig med ett telegram.
I söndags vigdes Anna-Lisa med sin Harald. Egentligen skulle det ha ägt rum söndagen före, men då var hon sjuk. Vigseln gick av stapeln i Oskarskyrkan i Stockholm. Kan just undra, om de nygifta anländer hit snart. Fortfarande kommer då och då en lysningspresent. Nu ha vi fått över 30 stycken. Häromdagen kom från Rakel och Petrus Brundell en förtjusande sidenkudde av mjukaste dun. Nu är brudklänningen också färdig, och den är förtjusande rar. Ett bedårande tjockt, vitt crêpe-de-China garnerat med tunna silkespetsar. Skorna äro ovanligt vackra, tjock silverbrokad med stora spännen av glittrande stenar. Slöjan är i nedre hörnet broderad med stora blommor och skall arrangeras i veck å bakhuvudet. Runt huvudet en orangekvist med små buketter vid öronen och tvådelad över pannan. Jag tycker så förfärligt mycket om alltsamman, särskilt som lilla mamma sytt klänningen. Och nu rustas här förstås till julen. Skinkor och grishuvud ligga i blöt på balkongen, fisk i köket, och igår och idag har det stoppats korv och bakats kakor. På torsdag komma flickorna från Stockholm. Och på söndag, på söndag!!…
Slut på Judit Boudins dagbok.
by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Oh, vad det är roligt att ha lysning!! Här duggar presenter tätt och jag riktigt ryser av spänning för var gång det ringer på tamburklockan.
Vi ha redan fått en hel del förtjusande vackra och nyttiga saker t.ex. nästan full uppsättning av matsilver i Mariamodell, téservis i keramik, diverse handarbeten, 300 kronor i kontanter, stor aluminiumkittel, 2 originaletsningar, kristallskål med grepe, en förtjusande vacker modärn bordslampa (porslinsvas med sidenskärm i grått och skärt) etc. Och mera väntas.
Igår voro mamma och jag nästan hela dagen på Lerum och satte in innanfönster. Som första bidrag till bosättning förde vi med oss tre präktiga hinkar och en diskbalja. Det var ett härligt väder och vi njöto i fulla drag av den friska luften, solskenet och den vackra naturen. Mamma tyckte att det var förtjusande rart och trevligt därute. Vi hade med oss kaffe i thermosflaska och ett stort smörgåspaket och njöto därav uppkrupna på spiseln och diskbänken.
Tapeterna i det rum, som Kalle skall ha, äro verkligen så förstörda, att vi beslöto oss att på egen bekostnad skaffa nya. Idag ha Kalle och jag varit uppe hos James Svensson och sett ut en tapet i mörkblått, som såg mycket trevlig ut. Vi ämna sätta upp den själva, och dessutom skall jag fernissa köksgolvet, för att det ser då trevligare ut och blir lättare att hålla rent.
Nu ha vi hunnit riktigt långt med bosättningen. Vi ha beställt ytterligare en ottoman jämte kuddar och madrasser samt en liten byrå till mitt rum. Nu skall vi endast komplettera Kalles möblemang med rökbord, korgstolar och bokhyllor. Vi ha även köpt en stor präktig Kidderminstermatta till Kalles rum. Då vi gjort alla inköp, ställer Johanssons en lastbil till förfogande, och så köres det hela ut till Lerum ända upp till stugan. Bra och bekvämt.
Det är verkligen en alldeles säregen tjusning i att ordna sitt blivande bo. Det är ju dock så mycket besvärligt att ordna upp, men alltsamman är bara roligt.
by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Om jag kallade boken “c:a månadsbok” skulle det verkligen passa bättre än dagbok. Men nu har jag idel glada nyheter att förtälja. Vi ha äntligen lyckats få bostad! Visserligen på landet, men som det är komplett omöjligt att få någonting i staden och svårt i omgivningarna också, äro vi så nöjda och glada ändå. Vi ha från 1 november 1920 – 1 oktober 1921 hyrt en stuga på Lerum. (c:a 2 mil med järnväg från Göteborg). Den ligger riktigt trevligt vid Säveån.
En kvarts promenad från stationen och till sjön Aspen tar det endast 5 minuter vilket ju blir särskilt trevligt till sommaren, då man skall börja bada.
Stugan innehåller 2 rum och kök + en liten tambur i bottenvåningen samt en stor vacker vind med ett inbyggt rum däruppe. Så finns det 2 präktiga murade källarrum och en vedbod. Till våren få vi även disponera en jordbit, om vi önskar. Största olägenheten är avsaknaden av vattenledning. Dricksvatten måste hämtas från stora villan, där ägaren (värden) bor, och tvättvatten o.d. få vi förstås hämta ur ån.
När Kalle och jag voro därute och besågo stugan första gången, blevo vi mycket vänligt mottagna av ägaren, Herr Fröding, och blevo t.o.m. kvarbjudna på middag! Och trots att det var en hel del reflektanter, lyckades jag tjusa till Hr Fröding, så att vi fingo hyra! (Hm)! Först hade vi tänkt att gifta oss i början på december och togo ut lysning, så att igår, söndagen den 7 november, lyste det första gången. Men så kunna ju inte flickorna komma ned både då och till jul, så nu ha vi bestämt, att bröllopet skall stånda å självaste julafton och gästerna bliva förutom hela familjen endast Greta, Tolle, Bruno och Arvid.
Stackars Kalle har över en vecka måst hålla sig inomhus på grund av operation av varbildning innanför högra trumhinnan. Som det skulle varit ytterst tråkigt för honom att vara instängd på sitt inackorderingsställe hela tiden, och som pappa varit borta, inbjödo mamma och jag honom att bli sjukling här, så jag har nu skött om honom med det goda resultatet, att läkningen har gått utmärkt och till doktorns “förvånade” belåtenhet.
Idag har han fått börja arbeta igen. I slutet på förra veckan anlände Adolf till stan i och för vidare befordran till Frankrike och Paris. Jag tror säkert, att om ynglingen ligger i och tar arbetet på fullt allvar, kommer han att slå’ sig fram som porträttmålare.
Nu gäller det förstås för mig att på bästa sätt ordna möbleringsfrågan. Tills vidare skola vi endast möblera de två rummen därnere, Kalles rum och mitt rum. Finansieringen av företaget har Kalle åstadkommit genom ett lån på 5 000 kronor i Lantmannabanken. Som han säkert tror, att hans far snart skall sälja en del skog och så dela ut kosing till barnen, hoppas vi få lånet betalt ganska snart.
Till mitt rum ha vi beställt en riktigt rar liten vit möbel, “Lyran”, hos Jonson & Williamsons. Jag ämnar själv kläda den med ljusblommig gobelin kretonne. För Kalles ottoman ha vi å samma ställe inköpt två synnerligen trevliga överkast i imiterad Kelim. Och nu hålla vi på att kalkylera och fundera ut hur vi bäst skola ordna därute. Rummen äro ju ej så över sig stora, 3.95 x 3.3O meter. Köket är något större. Dit tänkte jag köpa omålad soffa och stolar och så själv lackera det i någon blågrön färg. Och så skall jag ha ett stort slagbord förstås.
Förra söndagen lyste det första gången för Anna-Lisa, så jag, som i ett svagt ögonblick lovat henne att sy en toilettbordsduk åt henne, gnor nu av alla krafter på den, för att bli av med den sedan. Så fort hennes Harald kommer hem från sin långresa i slutet av november, skola de fara till Stockholm och vigas där. Oh, tänk att vara gift med en sjökapten, som är borta minst 9 av årets månader!!
by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Stackars “dagbok”. Du får inte mycket vara med nu för tiden! Jag har totalt mist lusten att anförtro mig åt dig. Kanske beror det på att jag har en annan, en varelse av kött och blod, som har företrädesrätt till mina förtroenden!
Ack, hur jag i alla fall håller av honom. Jag känner ibland hur mitt hjärta riktigt värmes vid tanken på honom. Och går det någon dag utan att vi träffas (vilket är ytterst sällsynt) känner jag mig på något sätt så ensam och övergiven.
Vi vilja så gärna gifta oss, när som helst. Men ack, denna förskräckliga bostadsbrist som står hindrande i vägen. Det finns faktiskt intet acceptabelt att få. Vi ha annonserat och svarat på annonser men blott kommit i kontakt med de mest obekväma lägenheter på Askim till ohyggligt höga pris. Visserligen voro vi så glada över löftet att på ett år från första februari nästa år få övertaga Bybergs våning (som Kalle skaffade honom i våras, men då Kalle bad Byberg underteckna en förbindelse, ville han inte)!!
Jag blev verkligen nästan förtvivlad. Vad i all världen skall man ta sig till för att få någonstans att bo!?!
by Anders Arhammar | Mar 10, 2020
Regnet slår mot berghällarna och vinden tjuter om knutarna. Vädret har de sista veckorna verkligen varit miserabelt. Ständigt hård blåst och ofta regn. Sällan solsken med inbjudande badväder. Vi ha förstås passat på mellan skurarna, när solen glimtat fram att ta’ oss ett bad, men så ha vi ofta måst fly hals över huvud hemåt undan hotande regnmoln.
Kalle var härute i början av förra veckan och reste in på onsdag eftermiddag. På torsdag kväll reste jag in för att ta emot Harry, som skulle komma från Värmland på fredag middag. Han kom emellertid inte varken då eller på lördag. Så jag beslöt att stanna inne i stan för att gå ned till tåget även på söndag. Naemi och Arvid reste ut med 5-båten som vanligt, men Kalle stannade förstås hos mig.
Vi sutto hemma på eftermiddagen och pratade litet. Till sist sutto vi alldeles tysta tätt intill varandra i ottomanen. Jag undrar hur länge vårt förhållande skall vara så, att vi knappast kunna göra annat än omfamna och kyssa varandra, så fort vi är på tu man hand?! Jag förstod hur svårt det skulle vara för Kalle att gå ifrån mig. Vi voro ensamma i hela våningen. Jag…
Frestelsen var alltför stor. Jag föll för den – och Kalle fick stanna hos mig hela natten. Ack, vad det är synd om alla älskande, som ännu ej hunnit få äktenskapets yttre band!! När det heta blodet pockar på sin naturliga rätt, när kärleken talar om sitt mäktiga krav. Att så nödgas tänka att man gör orätt, om man ger efter och gör sin älskade lycklig. Att vara tvingad av hänsyn till andra att plåga den älskade och neka honom hans rättighet att älska!
Länge hade jag kämpat emot min våldsamma trängtan att göra min älskade lycklig. Men alltid hade den plågsamma tanken på följderna hållit mig tillbaka. När nu Kalle under de ömmaste ord försäkrade mig att jag inte behövde vara rädd därför, om det bara var det, som höll mig tillbaka kunde jag ej längre stå emot. Men jag gav mig utan hänryckning, utan någon sällhetskänsla. Det var endast för att tillfredsställa honom. Oh, detta förbannade, kalla, beräknande förstånd, som står hindrande i vägen!!!
