Lördag den 6 augusti 1921. Rövarn kunde ligga var som helst.
Nu har snart sommaren flytt sin kos!! Ack, ack, hur hastigt den går! Nu börjar det mörkna tidigt om kvällarna, och särskilt ikväll brusar en riktig höststorm därute i de regnvåta träden. Men härinne är det så ombonat, så varmt, skönt och hemlikt. Jag tänker med bävan på alla hemlösa stackare!
Sommaren har svunnit hän i ljuvlig lugn och ro. För det mesta ha Lillan, mamma och jag varit ensamma härute. I början av juni var dock Adolf här över 14 dagar, och sedan vid midsommartiden var Naemi här på semester. Men hon var lika mycket borta, i Göteborg, hos Elsa Lindquist på Floda etc.
Kalle och pappa ha varit ute, var på sitt håll. Just nu är pappa med ing. Westerlund på biltur uppåt Norrland, och Kalle har rest för att leda filmning av fiske ute i skärgården. I början av juli reste Kalle upp mot Vänern för att i motorbåt fara runt till öarna och samla fiskredskap. Så helt plötsligt fick jag en dag telefonbud från Åmål. Det var Kalle, som å sina och motorbåtsägarens, fyrvaktaren på Fogdens fyr, Johansson, vägnar inbjöd mig att förena mig med dem på färden. Motorbåten hade nämligen ruff med kojplatser för två, och fyrvaktaren, “rövarn”, gemenligen kallad, avstod så gärna sin plats åt mig, han kunde ligga var som helst.
Som jag längtade oerhört efter min Kalle, och det hela ju lät mycket lockande, avreste jag dagen därpå till Slottsbron, där sjöfararna mötte mig under allmänt jubel. Det var torsdagen den 7 juli. I Slottsbron skulle en gammal fiskeriinspektör besökas, och jag följde med. Och det ångrar jag sannerligen inte. Här träffade jag nämligen den unga, rara flicka Ingegärd Enberg, som genom senare brevväxling lovat att komma hit som hjälpreda till den 1 september. Så fick jag lätt och lekande jungfrufrågan, som jag bävat så mycket för, löst, på ett – som vi hoppas, verkligt tillfredsställande sätt.
Från Slottsbron gingo vi på eftermiddagen ut i Vänern. Rövarn hade till min ära städat grundligt i båten och prytt den med röda rosor i två dricksbuteljer. Först gingo vi till Bärön, där jag provianterade lite, nu var ju jag restauratris förstås. På kvällen ankrade vi vid en liten obebodd ö, där vi lade båten i vassen vid stranden. Efter att ha lagat kvällsmat på en “trebening” och åhört rövarns poetiska utgjutelser om den härliga solnedgången, kröpo vi in i ruffen, rövarn lade sig helt anspråkslöst på öppna båtbottnen.
Visst var britsen hård och smal, men stämning var det verkligen över det hela, vattnets sakta skvalpande mot båtsidorna, sävens sus och de matta stjärnorna som började glindra över trädtopparna på ön.
Följande morgon, fredag, väcktes vi av rövarn ganska tidigt och jag skyndade efter ett uppiggande dopp vid en stor stenhäll att laga frukost. Vår enkla kost bestod mest av ägg, kaffe, smörgås och pilsner. Kalle tog ett par plåtar då vi sutto vid våra kaffekoppar, och de blevo mycket trevliga. – Då alla grejor blivit ordentligt nedpackade, sade vi farväl till den idylliska ön och stävade i solskenet mot nya öden och äventyr. Rövarn, som visade sig sitta inne med en otrolig kunnighet i diverse poesi, skrek och deklamerade vilt, fäktande med armarna, då och då slående omkull en fotogenkanna i en hastig vändning. Och flaggan och vimpeln smällde för vinden, båten dansade fram över de solglittrande vågorna under motorns jämna dunk och på rufftaket lågo Kalle och hans maka rufsiga och glada, beundrande den vackra naturen och pussandes i smyg då rövarn vände sig bort.
Om han dock råkade få se våra caresser, deklamerade han förstås högljutt “I veten det, i alla, som älsken” e.d. För natten lade vi till vid Västra Skagene på Hammarön. Som vi alla längtade våldsamt efter ett riktigt skrovmål med kött, fisk, potatis o. dyl. sökte vi upp en stuga, där vi bevekande framställde vår begäran. Och efter ett par timmars tålmodig väntan fingo vi ett duktigt mål, bestående av fullt upp med bröd och smör, nystuvad lake med potatis och mjölk. Det smakade härligt. Pris för det hela 5 kronor. Det kan man då inte kalla dyrt, och då var det ändå det mesta vi fingo betala vid våra strandhugg i fiskarstugorna.
På de flesta ställen skulle de förstås inget ha, så vi fick tvinga på dem pengar, ge barnen e.d. Efter måltiden begåvo vi oss ned till vårt nattlogi = båten, som låg och gungade i en vassrugge. Rövarn uppsökte en lada, där han låg förträffligt.
Sedan vi följande morgon, lördag, lagat frukost på stranden och Kalle fotograferat en del fiskare, styrdes kosan mot Karlstad. Vi passerade bl.a. det väldiga sågverket Skoghall, gledo upp för Skoghallälven och konstaterade att trakten däromkring var ett typiskt floddelta, Klarälvens nämligen.
På eftermiddagen voro vi framme i staden och Kalle och jag gingo genast iland för att få lite middag och hämta post. Rövarn fick stanna och vakta båten tills vi kommo tillbaka, trots sina vältaliga försäkringar, att aldrig i världen skulle det hända, att någonting kom bort i Värmland. Så och så många år hade han åkt runt kring Vänern och haft båten liggande långa tider utan tillsyn, och aldrig hade han blivit av med något. Vi sade finkänsligt nog inget om en viss båtshake, som spårlöst försvann vid Västra Skagene.
Av det lilla jag fick se av Karlstad, kyrkan, gamla läroverket, ett stort, ödsligt torg och lite mer, fick jag just inget fördelaktigt intryck. Utan instämde nästan i rövarns tidigare utlåtande “den platte stan”. Vi åto middag på en automat, räknande ut, att det skulle bli det billigaste, och drucko sedan kaffe på ett konditori, som Kalle besökt på den tiden han gick i skola i Karlstad. Sedan skyndade vi till hamnen för att avlösa den, som vi trodde, av svält halvdöde rövarn. Men han nekade ihärdigt att gå iland för att äta, utan yrkade på att vi genast skulle fortsätta.
Måhända hade han blivit stött för “vakthållningens” skull. Nåväl, han eldade på med sin fotogen, som han med frikostig hand hällde omkring sig lite varstans, och så bar det av mot Tynäs på Hammarön, mitt emot Karlstad. Det visade sig vara ett mycket vackert ställe, med bl.a. restaurang, och här lyckades vi äntligen förmå rövarn att åtminstone dricka kaffe. Kalle träffade här två gamla bekanta, en Adehlson från skoltiden och en annan från beväringstiden. Jag blev högtidligen presenterad förstås och vår “rövarbåt” med alla konstiga, insamlade föremål uppstaplade på rufftaket, vederbörligen beundrad.
Sedan rövarn fått sitt kaffe, eldade vi på igen och gingo till Rud på andra sidan Hammarön, där vi firade “Lördagskväll” och ankrade för den natten. Kalle och jag togo oss en härlig promenad inåt den vackra ön. På återvägen hade vi sånär snavat över rövarn, som invirad i en hög rockar och filtar, gått till vila mitt på öppna stranden. Han var då sannerligen ingen sybarit!
Vi stakade båten en bit ut från stranden för att den inte skulle hugga mot stenarna, och så lågo vi den tredje natten inne i den susande säven, och de skvalpande vågorna vaggade oss småningom till sömns. D.v.s. först sedan några lördagskvällsglada Karlstadsbor uttömt sitt förråd av kvickheter och gått till ro i en villa vid stranden.
Nästa dag, söndag, ställde vi färden till Arholmen. Nu var det ganska bra sjögång, så jag, som är den sämsta tänkbara sjöman, mådde förstås illa “å de ena med det andra”. Hjärtligt glad var jag, då vi voro framme och Kalle och rövarn efter en snabb rekognoscering kom tillbaka omtalande, att här hade de träffat på ett det vänligaste gamla fiskarpar i en trevlig stuga, och både mat och fiskgrejor hägrade framför dem. Och mycket riktigt, vi blevo först bjudna på kaffe – och medan sedan Kalle rotade genom fiskbodarna och kom i besittning av åtskilligt, lagade jag middag bestående av fläsk och potatis samt filbunke, som gumman vänligt ställde till förfogande. Rövarn hade gått för att telefonera och kom sent omsider rusande med en väldig fart, svettig och utmattad, han hade gått vilse på hemvägen och haft ett fasligt schå att leta sig tillbaka.
Stackars gubbe, han var alldeles slut av trötthet och förskräckelse. Men sedan han fått mat och sovit middag i gröngräset, var han sitt gamla glada jag igen.
Det blåste tappert hela dagen, så vi väntade med avresan, tills det skulle mojna av. Mot kvällen lade sig vinden något, och då startade vi mot Kristinehamn, men båten rullade dock så pass, att jag blev liggande fullkomligt “åvälta” i ruffen, och rätt som det var, flödade den rikliga middagen över golvet. Stackars Kalle fick ett rysligt arbetet att avlägsna den från golv, filt, skor etc. Jag undrar inte på att han nästan blev illa däran själv. För att förkorta mina kval, gingo de inte in till staden på kvällen, utan lade till vid en fyr vid inloppet.
Rövarn kände förstås fyrvaktaren, så vi blevo bjudna på kaffe igen och rövarn även på nattlogi. Allt detta kaffe började dock verka revolterande på min lättrörda mage, så jag försökte sedemera att i möjligaste mån undvika det, utan att stöta de vänliga värdinnorna. Och som änglar betraktade jag dem, som bjöd på något annat.
På Måndag morgon stävade vi in mot Kristinehamn, vars inlopp kantas av vackra villor. Själva staden visade sig också vara riktigt idyllisk. Sedan Kalle och jag varit iland och förfriskat oss, öppnade vi en diskussion om lämpligheten av att jag följde med längre. Naturligtvis ville både han och jag så gärna att jag skulle fortsätta, men förståndet påpekade, hur sjuk jag blev vid minsta sjögång, hur dåligt jag (uppriktigt sagt) sov om nätterna och hur illa mitt tillstånd f.ö. egentligen passade ihop med en dylik färd. Och så bestämde vi, att jag nu skulle ta ett rum på Stadshotellet, vila mig hela dagen och så resa hem med ett tåg vid 6-tiden på eftermiddagen. Visst var det rysligt tråkigt, men…..
Sålunda packade jag ihop mina saker ombord(“möbeln”, inte att förglömma!)tog ett smärtfyllt avsked av rövarn, och tågade, eskorterad av Kalle, upp till hotellet. Kalle och rövarn skulle genast elda på igen och gå ut i Kristinehamns omgivningar för att återvända sent på kvällen, då jag redan rest. Alltså måste vi nu skiljas. Det var svårt, mycket svårt. Jag följde Kalle över torget tillbaka och vände så med uppbjudande av alla mina krafter för att ej rusa efter honom, åter till hotellet, där jag kastade mig på min säng och försökte läsa i en tidning. Men det gick ej. Vem kan beskriva hotellrummets skrämmande enslighet och dysterhet!! Alla glada minnen från färden döko upp i mina tankar, sjösjukan skymdes alldeles bort, och mitt hjärta ropade blott efter honom, som jag nyss sett_försvinna neråt hamnen.
Jag störtade upp och dit ner, med en enda önskan: Måtte de inte ha gått än!! Och gudskelov, där låg båten och Kalle gick där ensam och plockade. Några regndroppar började just falla, då jag andlöst hoppade ner till honom, som lyste upp som ett solsken, då han fick se mig. Och medan regnet smattrade mot taket kröp jag inne i ruffen in i hans famn och talade under tårar om, att jag kunde inte lämna honom. Och han blev så glad, så glad och vi sutto där länge och bara pussades och pratade oförnuftiga, men ljuva ord. Och till slut beslöto vi att jag skulle stanna på hotellet, medan de gingo ut, och ej resa på kvällen utan skulle vi träffas, då Kalle kom tillbaka och bestämma vidare.
Vilken känsla av intensiv lättnad då jag nu återvände till hotellet, och visste, att jag åter skulle få träffa min älskade om några timmar!
Det ensliga hotellrummet var ej så dystert längre.
På kvällen beslöto vi ytterligare, att jag skulle vila ut riktigt ordentligt på hotellet under natten och nästa dag fortsätta med dem. Och sedan vi tagit oss en promenad på de kvällstysta småstadsgatorna, gick jag till mitt hotellrum igen och han till båten. Jag sov härligt, och på morgonen kom Kalle och gjorde mig sällskap vid kaffet. Och hade med sig den nyheten att det blåste full storm, så det var inte tänkbart att ge sig i väg någonstans. Stora ångbåtar lågo inne och ville ej gå ut. Och jag gladdes i mitt stilla sinne över fristen.
Hela tisdagen fortfor stormen. Så jag fick bereda mig att tillbringa ännu en natt på hotellet. Men för omväxlings skull flyttade jag då till Nya hotellet, där jag fick ett mycket trevligare rum, med vit flickrumsmöbel, till mycket billigare pris. Men oh fasa! – jag måste upp klockan 3 på morgonen, för de måste ta igen förlorad tid. I arla morgonstunden kom jag alltså ned till båten och fick knacka upp besättningen som förstås inte orkat vakna så tidigt. Jag hade nämligen Kalles väckarklocka. De voro dock snart i ordning och vi “töffade” ut från den lilla idylliska Kristinehamn.
Så länge vi voro i inloppet var jag pigg som en mört, städade ordentligt ombord och låg på ruffen och beundrade den solstrålande morgonen. Men ack, och ve! – då vi kommo ut på öppna sjön, visade det sig att stormen ännu inte lagt sig riktigt, utan det gick väldiga vågor. Och jag min arma stackare befann mig snart i ett obeskrivligt kvalfullt tillstånd nere i ruffen.
Vi skulle ända till Kållandsö, således en hel dags färd och befunno oss alltså mitt på öppnaste sjön. Men sjögången var alltför svår, vi måste gå in till Aspholmarna vid Värmlandsnäs sydspets. Jag hade då legat sjösjuk i 9 timmar och kräkts 5 gånger!! Huh, jag vill inte tänka på det nu! Det blev också den vådligaste och sista strapatsen.
Kalle och rövarn fick nästan släpa mig i land vid Aepholmarnas fyr, jag var fullkomligt apatisk. Men då jag väl kommit på benen och i land, kvicknade jag snart till och mottog med förtjusning fyrvaktarfolkets vänliga inbjudan till kvällsmat, bestående av utmärkt pannkaka med sylt, smörgås och mjölk. Och det visade sig även, att i stugan fanns ett gästrum med två härliga järnsängar, och där sovo Kalle och jag bort alla minnen från den fasansfulla överfarten.
På morgonen blevo vi bjudna på kaffe och präktiga ostsmörgåsar istället för det obligatoriska torra vetebrödet och småbrö´t. Det smakade utmärkt. Och inte ett dugg ville de vänliga människorna ta’ emot för sin storartade gästfrihet. Utan vi fingo sticka till de tre barnen var sin slant.
Nu hade vi hunnit till torsdag, och färden ställdes till Lurö i Värmlandsnässkärgården. Här voro vi halva dagen och fingo mat i en stuga som ägdes av “rövarbekanta.” Då Kalle gjort undan vad göras kunde här, startade vi för Läckö på Kållandsö. Fram mot kvällen dök det ståtliga slottet upp ur grönskan vid en vik, och snart befunno vi oss vid bryggan. Vaktmästarfamiljen visade sig vara gamla goda vänner till rövarn, och vi blevo vänligt mottagna, undfägnade med plättar o.s.v.
Medan rövarn gick för att telefonera, besågo Kalle och jag slottet under den gamle vaktmästarens ledning. Min besvikelse blev stor, då jag upptäckte, att i hela det stora slottets många rum fanns blott en enda möbel: ett stort, fult, klumpigt furubord. Där vandrade vi genom den ena tomma salen efter den andra, blott här och var funnos mycket välgjorda väggmålningar, d.v.s inte tavlor, endast dekorativa krumelurer. Och så var där överallt på väggar spislar och dörrar fullklottrat med namnteckningar. Rysligt, i sanning! Hur kunna människor vara så pietetslösa och klåfingriga! När man stod i en av de djupa fönstersmygarna och genom de små grönskiftande, blyinfattade rutorna blickade ut över vattnet och de vackra stränderna, greps man dock av en romantisk stämning. Hur många stolta jungfrur eller höviska riddare ha inte härifrån skådat ut över samma vatten!
Det var under Karl Johans regering, som allt lösöre i slottet gick under klubben och inköptes av traktens bönder för en ringa penning. Takmålningarna revos vårdslöst ned och användes av bönderna som presenningar e.d.! Föga anade väl Magnus Gabriel de la Gardie, som bebodde slottet under dess glansdagar, huru vandaliserad hans egendom en gång skulle bli!
I det väldiga köket finns en järnspisel inmurad och till och med elektriskt ljus inlett, härledande sig från 1904, då staten, som nu äger slottet, upplät detsamma för ett nordiskt studentmöte. Intressant är här en djupt ned sprängd vattengång ut till sjön i och för underlättande av vattenhämtning. Borggårdarna göra ett synnerligen mäktigt intryck med de höga murarna runt om, likaså de väldiga portarna med sina skyddsanordningar. I det minsta tornet finns längst ner en otäck fängelsehåla, där de brottsliga formligen kastades ner och varifrån de väl sällan levande återvände.
De smala, smala gluggarna hade inga fönster, utan kölden fick fritt tränga in. Usch, det gjorde verkligen ett hemskt intryck!
Det var som att återvända från ett besök i gamla tider, då den tunga porten slöts bakom oss, och vi stodo ute på gräsvallen med de väldiga kanonerna framför slottet. Vi avlade även ett besök i den förtjusande idylliska klosterträdgården där vi fingo äta så mycket bigarråer vi orkade. Var lugn för ett jag passade på tillfället!
På fredag måste rövarn å tjänstens vägnar vara tillbaks i Åmål, så vi startade trots den sena timmen från Läckö för att gå mot Åmål, närmast sagt åter till Aspholmarna, där Kalle även hade en del föremål att hämta.
Aldrig glömmer jag väl den kvällen vi gingo från Läckö! Bakom oss blänkte månen från en mörkblå himmel i en lång strimma i vattnet, slottet låg så dystert imponerande i den mörka grönskan och över det hela vilade liksom en slöja av dunkelt blått. Vände vi så våra blickar framåt, glödde där den vackraste aftonrodnad, färgande vattnet i milt opalfärgade nyanser. Det var svårt att avgöra åt vilket håll det var vackrast. Vi voro alldeles tysta, t.o.m. rövarn fann ej ord, poetiska nog, att uttrycka sina känslor. Flera timmar lågo Kalle och jag insvepta i filtar uppe på rufftaket, beundrande de underbara scenerierna, men slutligen drev den alltmer genomträngande kylan oss ner i ruffen.
Sent på natten landade vi vid Aspholmarna och fortsatte tidigt på morgonen mot Åmål. Långt i fjärran förtonade Kinnekulles långsträckta konturer. Det var verkligen synd ett vi inte fingo tid att gå dit.
Strax utanför Åmål ligger Fogdens fyr, rövarnästet, och där landade vi förstås och blev av den stilla och vänliga “rövarbruden” bjudna på kaffe. Fyren är det enda huset på den lilla ön. Tänk, att bo så ensligt. Vinterkvällarna bli nog långa ibland. Det är väl då rövarn har lärt sig all poesi.
Så fort vi druckit kaffe, stävade vi in till Åmål och togo här ett hjärtligt avsked från rövarn. Det är verkligen en undantagsmänniska – låt vara kanske alltför pratsam ibland, men med en optimism och en entusiasm för allt vackert och gott, som är sällsynt. Naturen är hans religion. “Gud – det är naturen,” se där ett av hans älsklingsuttryck!
Sedan Kalle och jag fått våra saker nedforslade till stationen, kommo vi överens om att äta en riktig festmiddag på Stadshotellet, som avslutning på alla strapatserna under färden. När vi gingo upp mot hotellet, erkände vi båda att vi kände oss trötta, slöa, hungriga, olustiga och jag även lite efterkommet “sjöillamående”. Men det var inte värre än att vi kunde skratta åt oss själva, där vi dinglade fram.
Stadshotellet visade sig besitta alla möjligheter för uppfyllande av vårt beslut och sedan vi gjort anrättningarna all heder och hamnat ute i planteringen för att få kaffe, voro vi så nöjda, glada och belåtna att vi hade blott var sin önskan ännu: Kalle att få stå upp och vifta med armarna och skrika: “Tjo!!” och jag att få knäppa upp alla kläder och vräka mig på en bekväm ottoman.
Nå – ingenting är ju fullkomligt här i världen!
Klockan 6.05 på eftermiddagen avreste vi till Götastaden där vi hamnade på Olivedalsgatan för natten. Mamma befann sig nämligen i staden för att Följande morgon skicka av Lillan till Säm, dit hon blivit bjuden.
På lördag eftermiddag reste vi så hit ut igen till våra lugna och fridfulla dagar. Kalle stannade bara veckan ut – på måndagen den 25 juli gav han sig av igen till Åmål och rövarn, denna gång för att besöka Västgötakusten, som han inte hann med sist.
Så voro mamma och jag helt allena, pappa hade rest till Norrland i bil med ing. Westerlund för att försöka göra lite affärer.
Nog är det mycket makligt och fridfullt, när vi äro så där ensamma, nästan för fridfullt, vi sakna så mycket våra herrar, som komma ut med middagståget och sätta piff på tillvaron. Och på kvällar längtar jag särskilt efter den pratstund, nedkrupna hos än den ena, än den andre, som min Kalle och jag alltid bruka ha, då han är hemma. Då vi ligga och planera för vår lille Torbjörn eller lilla “Plojens”, och den blivande pappan måste förstås känna, hur “han palkal.” Ack, hur mycket är det inte att avhandla!
I slutet på juli följde jag med mamma in till stan, hon skulle in och ordna bostaden efter genomgången reparation. Huh — så där såg ut! Nedrivna gamla tapeter, rappning och krita överallt på golven och alla möbler uppstaplade i salen, som ej gjorts något åt. Men under mammas flinka händer ordnade allt så småningom till sig.
Jag kunde ju inte hjälpa till något med dylikt arbete. Lördagen den 30 juli kom Lillan tillbaka från Säm. Som överraskning mötte henne en fin, fin cykel, som pappa kommit över mycket billigt. Jag undrar inte på, att ungen blev alldeles vild av glädje.
Söndagen den 31 juli kom Rut för en månads semesterfirande. Hon hade förut blivit bjuden till Enanders på Stenungsund, så dit reste hon i sällskap med Bruno på måndag för att stanna en vecka. Vad månde bliva av detta?
På måndag reste också mamma, Lillan och jag ut till Lerum igen. Mamma och jag satte genast i gång med att göra vinbärsgelé efter ett extra nytt recept: urvridning av bären, saften tillsatt med lika vikt socker och därefter en timmes rörning. That´s all! Resultatet blev utmärkt. Jag fick hela 13 burkar av mina 5 liter bär. II I/4-liter och 2 något större. Förut har jag syltat jordgubbar, hallon, krusbär och blåbär så nu har jag en riktigt imponerande och verkligt “husmodersögonfröjdande” samling burkar, flaskor och krukor i källaren.
Torsdagen den fjärde augusti återvände Kalle, men blott för att redan på lördag ge sig iväg igen. Ack, hur gärna jag skulle vilja haft honom kvar, åtminstone över söndag! Men denna gång gäller det något extra viktigt: filkning i skärgården. Få se, när han nu återkommer!