Fru Judit Renckes dagbok.

Många viktiga, omdanande händelser ha ägt rum, sedan jag sist öppnade min dagbok. Den 26 december 1920 vigdes jag vid min älskade Karl i Annedalskyrkan. Ack, vilket vackert minne vi ha av vårt bröllop! Vem kan beskriva de underbara känslor, som väckes hos bruden, då hon ser sin bild le mot sig i spegeln! Skimrande vitt, den luftiga slöjan, orangekransen och den ljuvliga brudbuketten!!

Min var av 20 stora, sköna nejlikor och asparagus. I kyrkan mottogs jag och de mina av Kalle och Tolle, båda så ståtliga i sina uniformer. Snart voro vi alla församlade därnere i avklädningsrummet. Sakta viskade vi med varandra, allt var fyllt av en högtidsmättad spänning. Så brusade plötsligt tonerna av Mendehlsons bröllopsmarsch ut över kyrkan och så tågade vi långsamt upp för högra gången. Brud och brudgum, därefter Greta och Tolle, Naemi och Arvid, Ingeborg och Josef, Rut och Bruno, Lillan och Harry. Varannan tärna, börjande med Greta, var klädd i ljusblått, varannan i skärt. Alla, utom Lillan, hade små rosenkransar om håret.

Brudparet gingo upp mot altaret, under det att tärnor och marskalkar stannade på trappstegen. Mamma, pappa, svärfar och Linnea sutto i första bänken och bakom dem spridda i hela kyrkan, de inbjudna åskådarna. Så förrättade kyrkoherde Holm vigseln, sedan psalm 33, vers 1 avsjungits. Efter vigseln sjöng Herr Georg Ågren Kjerulfs vackra sång “Kan det tröste”. Därefter psalm 33 sista versen. Först lyckönskades vi av kyrkoherden framför altaret, varefter vi tågade ner. Under själva vigselakten hade Greta hållit min bukett, och Tolle Kalles sabel. Vi togs emot av föräldrarna och nu blev det allmän omfamning och lyckönskning. Så ordnade vi oss åter och tågade till tonerna av marschen ur “Ett bondbröllop” ned, hälsande till höger och vänster.

Nu skulle det bära av till Henriksberg. Då Kalle och jag stego in i vår bil fingo vi över oss ett regn av risgryn, kastat av Mary Johansson, som jämte en hop andra skådelystna dröjt kvar utanför. På Henriksberg var det förtjusande trevligt ordnat. Flickorna hade varit där på förmiddagen och klätt bordet, varjämte Greta tillverkat de trevligaste placeringskort. Maten och vinerna voro utmärkta och hela måltiden präglades av den gemytligaste stämningen. Pappa höll tal och önskade oss det bästa han kunde önska: att vår inbördes sammanlevnad skulle bli lika lycklig som hans och mammas.

Så talade Tolle och sedan läste Greta upp en versifierad hyllning. Även svärfar reste sig och lyckönskade oss i varma, fast korta ordalag. Under middagen anlände 58 stycken telegram, de flesta på vers, mycket kvicka och roliga. De upplästes ömsevis av Tolle och Bruno. Efter middagen sjöngo flickorna en del sånger under anförande av Greta, och så blev det dans i stora salen och prat omkring småborden i de mindre rummen. Alla voro i sitt bästa humör.

Tolle, Greta och Bruno försäkrade oss sedan, att det var den roligaste fest de bevistat. Vid 12-tiden drogo Kalle och jag oss tillbaka för att bila till Palace, där vi beställt rum. Våra brudlakan och örngott hade skickats dit tidigare på dagen. Och så voro vi äntligen ensamma och firade vår bröllopsnatt — ack, hur många ljuva känslor och hur mycken innerligt lidelsefull ömhet gömmer icke detta ord för dem som älska varandra!!

På morgonen lekte vi som små barn i våra stora sängar och kände oss mycket viktiga, då vi beordrade en inkallad uppasserska att ge oss kaffe på sängen. Sent omsider stego vi så upp efter att ha tagit ett härligt bad och klädde oss åter i bröllopsstass för att fara till fotografen. Det blev Karnell, som förfärdigade våra utmärkta bröllopskort. Sen blev det bråttom ty på eftermiddagen skulle tärnor och marskalkar jämte svärfar ut och bese vår lilla idyll på Lerum. Allt avlöpte till belåtenhet, gästerna kunde knappast finna ord för att uttrycka hur förtjusande, bedååårande (Greta, Rut, Naemi) och verkligt trevligt (Arvid, Bruno och Tolle) och “fint” (svärfar) vi ha det. Kalle tog sig ledigt mellan jul och nyår och vi hade de mest underbara stunder härute i vår ljuva ensamhet. Gudskelov för frånvaron av jungfru!! Än så länge…

På Nyårsdagen fick Kalle telefonbud, att hans mor fått sluta och stilla gått bort från allt elände och lidande natten till nyårsafton. Vi kunde ej annat än vara nöjda över att hon fått lugn och frid nu. Det var lunginflammation, som ändade hennes liv. Svärfar hade hälsat på henne i Kristinehamn på hemväg från Göteborg så fick han resa så gott som direkt från sonens bröllop till makans dödsbädd.

Vi reste upp till begravningen, som ägde rum söndagen den 9 januari. För mig var allt detta nytt – att stiga upp klockan 5 på morgonen, äta och dricka med de andra gästerna för att så bege sig till kyrkan vid 8-tiden. Vi färdades med släde och även den vackert blomstersmyckade kistan kördes på en släddoning. Men föret var bedrövligt, det småregnade hela tiden och slädarna slängde våldsamt på den glatta vägen.

Efter gudstjänsten, som följde omedelbart på begravningen, bar det så av hemåt till väntande kaffe och mat. Köket var fullt av fruntimmer som antingen lagade mat, passade upp eller bjödo. Gamle Nord var värd. De närmaste sörjande bjödos först. Allt var fullkomligt nytt för mig. Även nästa dag var kalas. Och dagarna därefter måste vi Göteborgare på kalas i grannstugorna, så inte behövde vi svälta. På torsdag eftermiddag reste vi ner till Sulvik. Nu hade det kommit massor av snö och en ordentlig frostknäpp, så det var klingande före.

Hos farbröderna i Sulvik undfägnades vi på bästa sätt och klockan 6 följande morgon skjutsade oss Janne till stationen. Huru gudomligt vackert det var med fälten lysande blåaktiga, i sitt snötäcke, med väldiga drivor längs landsvägskanterna, granarna dignande under snöbördan och gnistrande stjärnsken? Vi voro så väl inpälsade, att vi sutto varmt och skönt trots 22 grader kallt – – –

Nu har jag så småningom hunnit sätta mig ordentligt in i livet som Kalles maka och husmor härute på Lerum. Klockan kvart i 8 stiger jag upp, ofta högljutt gäspande och “ojande”, tills Kalle givit mig morgonkyssen, då det blir mera liv i spelet. Så kokas gröt eller välling och kaffe på Primusköket. Det tar för lång tid att tända i spiseln. Kallt som det värsta är det i köket. Kalle måste sitta med överrocken på, då han skall äta. En kvart i 9 kysser han mig till avsked och knogar så iväg med sin lilla resväska, där hans anspråkslösa lunch, 4 smörgåsar, vilar. 9.07 går hans morgontåg.

Jag diskar nu och gör iordning köket, städar därefter rummen och ordnar sen med varjehanda, litet tvätt, strumpstoppning, sömnad, läsning av Husmodern m.m. En timme brukar utfyllas av promenad i sakta mak till posten och handelsboden nere vid stationen. Vid 12-tiden dricker jag kaffe med smörgåsar och vid halv 4-tiden börjar jag ordna med middagen. 4.34 kommer Kalles middagståg och c:a 5 minuter i 5 har jag hans armar om mitt liv igen och välkomstkyssen utbytes under “Doda! doda!”. Efter middagen diskar jag endast av kastruller och knivar och gafflar, porslin och glas får stå till nästa morgon.

Vid 6-tiden är köket klart igen, och vi tillbringa de gemytligaste och mest hemtrevliga aftnar i våra vackra små rum. Vid 10 – 11-tiden krypa vi till kojs. Först måste förstås antingen jag krypa till Kalle eller han till mig, innan vi skiljas för att slumra in på vart sitt håll. Nu nalkas klockan middagstimman, så min tilltänkta beskrivning av vår lilla stuga får stå över till en annan dag.