Det tycks vara fullkomligt omöjligt att föra en ordentlig dagbok nu förtiden. Jag bryr mig inte ens om att se efter hur länge sedan det var sedan jag nu sist skrev. Då tänkte jag att ge en om också flyktig beskrivning på vår Tysklandsresa. Nu orkar jag sannerligen inte med det.
Naturligtvis var det intressant att komma ut och se sig omkring lite utanför fosterlandets gränser, men sorgligt nog inträffade resan just under den tid, då jag var som allra mest illamående på grund av mitt tillstånd. Med illamåendet följde även total likgiltighet för allt och alla. Så jag måste för det mesta tvinga mig till att gå ut på muséer o.d. om förmiddagen då Kalle var på sitt “Meereskunde” och fastän jag om kvällarna i allmänhet kände mig något bättre, kunde jag dock aldrig riktigt njuta av alla roligheter vi då bevistade.
Vi sågo “Köpmannen från Venedig” på Reinhardts teater, storslaget, Schnitzlers “Reigen” på Kleines ßchauspielhaus, vi voro på flera av de största varietéerna och bevittnade otroliga konststycken av skilda slag. Även ett par danslokaler besöktes och på Friedrichstrasse och Unter den Linden promenerade vi allt emellanåt. Annars åkte vi mest droska med dess gamla pittoreska kuskar, vilket ställde sig mycket billigt. I allmänhet var ju allting mycket billigt för oss, som växlade till oss mark för 6 á 7 öre. Själva Berlin staden är ju oerhört stor, men verkade på det hela taget tråkig, trots alla monumentala byggnader och statyer.
Jag blev totalt tagen ur min tidigare vanföreställning att tyskarna skulle vara ett glatt och gemytligt släkte. På alla förlustelseställen sutto de stela och sedesamma, de t.o.m. dansade med det mest gravlika allvar. Kanske krigets fasor ännu stodo dem för nära för att de skulle kunna släppa lös livsglädjen.
Från Berlin reste vi till Hamburg, där vi voro i tre dagar. Denna stad var betydligt vackrare än huvudstaden, mest tack vare sjön Alster med alla dess båtar. Hamnen är i sanning imponerande. Är väl en av världens största.
Sedan återvände vi hemåt över Danmark. Färden med färjan från Warnemünde till Gjedser gynnades av det härligaste väder, så jag kunde sitta med Kalle på däck och njuta hela tiden. I Köpenhamn stannade vi en dag, så vi hunno med Ströget, Vivels, Langelinje och först och främst Glyptoteket. Där var ljuvligt.
Ja, detta var ju en ytterst knapphändig redogörelse från vår resa, men det får räcka. Vi reste den 19:de mars och kommo hem den 5:te april. Sedan blev det härliga och vackra solskensdagar härute, och mitt illamående började småningom ge med sig. Det var ljuvligt att bevittna hur våren gjorde sitt intåg med blommor, grönt och fågelsång. Hela maj månad var det rent av onaturligt varmt för årstiden, så slutligen måste man börja sucka efter regn för skördens skull. Även vi hade ju våra grönsaker att sörja för, samt blommorna jag satt runt stugan. F.ö. gladdes vi allt åt det vackra vädret, särskilt som vi i slutet av maj, närmare bestämt den 20:de, gåvo oss iväg på en länge planerad färd, kanalvägen till Stockholm.
