Kalle skulle nämligen närmare titta på slussar o.d.. I mitt minne kommer alltid denna färd att framstå som ett av de angenämaste företagen i mitt liv. Först och främst var jag nu alldeles kry och frisk, för det andra hade jag Kalle hela tiden hos mig och så komma en mängd bidragande omständigheter. Vädret var strålande vackert från färdens början till dess slut, flödande solsken om dagarna och glittrande månsken om nätterna. Över båda Vänern och Vättern lugnt som en spegel. Denna turistled måtte sannerligen göra skäl för sitt anseende som en av de vackraste i vårt vackra land.
Och så här på försommaren med frisk grönska och i det härliga vädret var det underbart. Antingen båten gled sakta, sakta fram genom en otroligt smal ränna, så att man ledigt kunde plocka löv från träden på stränderna eller satte fart på sjöarna med sina leende, idylliska stränder, tjusades ögat av de vackraste scenarier. I slussarna var det mycket roligt och intressant att se hur vi stego eller sjönko, och voro de alltför många, promenerade vi längs stränderna en stund.
Vi reste med Baltsar von Platen, en liten trevlig, proper båt förd av kapten Jacobson, som fört den i 34 år! En gammal och mycket älskvärd och gemytlig herre. Här förde vi en riktig “Schlaraffenland”-tillvaro, fjärran från alla bekymmer och världens kamp och strid. Vi åto, drucko kaffe och slöade i de bekväma korgstolarna på däck, under det vi beundrade naturen och blevo brunbrända av solskenet. Det var alldeles lagom många medpassagerare för att vi ej skulle känna oss alltför ensamma, eller besväras av trängsel. Med tvenne av dem blevo vi bekanta, därav en svenskamerikan, som efter 22 års vistelse “därute” tjänat sig upp från fattigdom till förmögenhet och nu kommit hem för att vila och roa sig några veckor.
Den andre var journalisten Berndt Carlberg, som även han för ej längesedan kommit långväga ifrån, från Syd-Amerika. Vi tillbragte många pratstunder vid kaffe och cigaretter i korgstolarna uppe på däck och blevo riktigt goda vänner. Och sedan vi anlänt till Stockholm träffades vi en dag och bjöds av mr Danielsson att vara hans ciceron i bil genom staden, varefter vi togo avsked vid en splendid middag på “Riche”. Hr Carlberg kanske vi dock träffar någon gång i Göteborg, eftersom han f.t. har sin verksamhet vid Göteborgs Morgonpost.
Just idag har jag läst hans skildring från kanalfärden. Riktigt trevlig, med ett par fotografier, som Kalle tog. Vi reste på fredag morgon, och voro framme på söndag eftermiddag. Flickorna mötte förstås på Riddarholmskajen, där båten lade till, eleganta som det värsta med broderade promenadklänningar, plymhattar, vita handskar, silkestrumpor och lackskor. Sedan vi fått té hemma hos dem, drog sig Kalle småningom tillbaka till Hotel de Poste, men jag bodde hos flickorna förstås.
Min första visit gällde Skandia, där jag blev mycket hjärtligt mottagen, bjuden på lunch etc. Och en kväll ställde flickorna där till med en extra fest till min ära. Och där var tal och sång och hyllningsverser. Men tänk ändå, vilken skillnad mot förr, då jag var en av dom! Nu satt jag där som välbeställd fru och blivande mor, och fast jag naturligtvis med intresse lyssnade till allt deras Skandiaprat, kände jag mig liksom ensam för mig, fastän mitt ibland dem. Min värld har nu blivit min älskade make och vårt kära lilla hem.
Redan på tisdag kväll reste Kalle. Han måste arbeta han, inte roa sig, som sin unga fru. Och frun roade sig så gott sig utan honom göra lät, hos gamla vänner och bekanta. Sista kvällen var dock allra trevligast. Då stod Tolle för programmet. Först inbjödos vi tre “flickor” att i hans och Ragnars sällskap avlyssna en underbar pianola i Joel Östlunds pianoaffär på Kungsgatan.
Och det var verkligen ett underbart instrument. Först tjusades våra öron av de vackraste operautdrag och annat i den högre stilen. Sedan svävade vi omkring i smäktande valser. Ack,”Carolinean Sunshine” var verkligen bedååårande. Och så fanns det sprittande foxtrots o.d. Vi förlustade oss där hela kvällen till vid halv 12-tiden, då Tolle bjöd på en härlig supé på Anglais. Därifrån tågade vi glada i hågen hemåt. Men herrarna ville ännu inte avbryta den angenäma samvaron, utan hävde oss upp i en bil och körde oss hem till sitt “ungkarlshushåll”, där Ragnar blev utskickad i köket att koka kaffe. Detta förtärdes under hög stämning, varefter vi slöade på ottomanen, till dagern silade in genom rullgardinerna. Då äntligen kommo vi iväg hem.
Kvällen därpå reste jag ner till Göteborg, avföljd av Rut och Ragnar. Naemi och Tolle hade förhinder. Då jag kom till Göteborg, stannade jag där hos familjen, eftersom Kalle härjade uppe i Bohuslän. Kvällen innan jag kom, hade Adolf kommit från Paris, så vi fingo höra en hel del intressanta saker där nerifrån.
En afton hade pappa, mamma och jag varit på promenad i Slottsskogen, och vem sitter, ätande smörgås, på kökssoffan, då vi komma hem, om inte en nästan till oigenkännlighet brunbränd, rufsig, over-all-klädd Kalle! Den raringen hade kommit som en riktig överraskning! Redan samma kväll reste han, Adolf och jag hitut till Lerum. Det var närmare bestämt lördagen den fjärde juni, dagen efter min återkomst från Stockholm.
Härute stod nu allt i den präktigaste sommargrönska. Ån liknar mest en lövsal kantad med höga, täta alar, ekar och häggar på bägge sidor. Kalle hade i Grebbestad kommit över en utmärkt bohussnipa med åror och segel för det billiga priset av 250 kronor, och den ha vi verkligen haft mycket nöje av. Han har högtidligen skänkt den till mig.
