by Anders Arhammar | Mar 11, 2020
Kalle kom hem från sin Dalslandsresa sent en kväll med den allra rysligaste förkylning. Hela den följande dagen hade jag honom att ligga “för ankar” under förtärande av het mjölk med konjak och honung o.d., så dagen därpå var han betydligt bättre, fast snuvan hängde i länge förstås.
Så måndagen den 12 övergav han oss igen, denna gången styrande kosan hem till Växvik, dels för att studera fisket uppe i Värmlandssjöarna, dels för att hålla ett föredrag till förmån för Kölas planerade sockenarkiv.
Måndagen den 19 september återvände han hem, efterlängtad och hjärtligt välkomnad. Under hans bortavaro hade Ingegerd och jag funnit tiden så lång, att vi på onsdag styrde kosan in till staden och stannade där till på fredag middag. Bodde hemma förstås. Jag hälsade på torsdag förmiddag, först på hos Althins för att gratulera Sigrid på namnsdagen med en fin boudoircap, som jag virkat, och på eftermiddagen var jag uppe hos Bergs, vilka som vanligt voro mycket älskvärda. På onsdag kväll voro vi på Cosmorama, men det var ett urfånigt stycke, som gavs där, “Kvinnan, som föll från skyarna.”
På lördag fingo vi påhälsning av Lillan och Linnea Svensson, som cyklat från stan. De lågo kvar över natten och begåvo sig sedan av igen på söndag eftermiddagen.
Torsdagen den 22:dra var jag med Kalle in till stan och köpte en hel del hushållssaker samt tillbehör till babyutstyrseln. Gjorde av med över 1OO kr. “i ett navs.” Usch, vad pengar det går åt!
På förmiddagen var jag uppe hos Anna-Lisa och hade en lång pratstund. Vi måtte ha varit ljuvliga att skåda där vi sutto och bredde ut oss i all vår voluminösa värdighet! Hon väntar sin baby den 20:de oktober och jag min den 26:te. Verkligen lustigt! Det var ju precis en vecka mellan våra bröllop!
Hon har redan allt arrangerat för att ligga hemma. Tråkigt nog har hon äggvita att dras med, så hon får hålla diet och ligga ganska mycket. På kvällen voro Kalle och jag, efter att ha ätit middag på “Gamleport”, på Nya teatern och sågo Pauline Brunius och Anders de Wahl i “Femina” Lustspel. Att skriva ett verkligt trevligt lustspel är nog mycket svårt. Detta var ju någorlunda acceptabelt och så spelades det ju så överdådigt.
Pauline var “glimrende”, de Wahl mycket bra, men hans sneda mun verkar onekligen störande. Sköna voro de bägge två.
Vi reste med sista tåget, 11.3O, hitut, och som väl var, var det så gott om plats, att jag fick ligga på en soffa. Det kändes verkligen härligt efter allt sittande.
Under veckans lopp ha vi satt in innanfönstren och tvättat gardiner så nu ha vi riktigt fint. Dessutom har jag förstås sytt så mycket som möjligt på babyutstyrseln. Vad det är roligt. Nu har jag börjat på med skjortorna, och vad de äro förtjusande söta! Tänk! när jag får min lille älskling att sätta dem på! Oh, hur jag längtar dit! Han är allt tung att bära på, den lille bytingen!
Som väl är, är jag fortfarande så kry med undantag av lindrig halsbränna då och då, men förfärligt tung och ovig känner jag mig förstås. Att sitta länge är mycket påkostande, bäst är att ligga, eller gå sakta.
Idag har Kalle för första gången sedan vi gifte oss stannat inne i staden hela dagen. Han skulle vara med på ett sammanträde i Västra Sveriges Fornminnesförening. “Nog skulle jag mycket hellre vilja resa ut till dig, men jag måste nog gå på det där! Tänk, efter 9 månaders äktenskap ännu lika – nej mycket, mycket mer förälskade än då vi gifte oss. Var skall detta sluta.
Ännu intet enda häftigt ord, intet gräl, – idel smekningar eller kamratlikt samliv. Aldrig hade jag väl trott, att det skulle finnas en sådan alltigenom präktig, god och ädel man, som min älskade make! Och så glad och humoristisk! Aldrig sur, butter eller tvär. Oh, att jag alltid kunde fortsätta att vara så mot honom, som han förtjänar!!
by Anders Arhammar | Mar 11, 2020
Hur fort den härliga sommaren flyktat sin kos!! Och hur jag sörjer den! Jag är verkligen ett riktigt “sommarbarn”, för vart år sommaren nalkas är jag så uppfylld av glädje, och med stort vemod ser jag den svinna sin kos. Ännu är det visserligen alldeles grönt ute i naturen, tack vare det myckna regnandet, men om kvällarna och nätterna är det duktigt kallt, och om dagarna är det just ej heller någon värme längre. Så nu måste jag sätta mig in i det faktumet, att nu är hösten kommen.
Mamma och Lillan flyttade in till stan i måndags. Det var förresten ett helt sällskap, som gav sig iväg med 7-tåget på eftermiddagen. Rut, Bruno och pappa hade nämligen även varit här ute över söndagen. Det kändes riktigt tomt och konstigt efter mamma och Lillan, jag riktigt längtar efter dem. Ibland är det sannerligen ej långt till tårarna.
Förra lördagen hade vi bjudit Löjtnant Berg med fru på middag, och samma dag var Greta Anneld härute. Sorgligt nog regnade det nästan hela tisdagen, så vi kunde inte vara ute något alls. Men vi roade oss, så gott sig göra lät inom husets väggar, och gästerna voro syn och hörbarligen belåtna. Middagen var mycket god, tack vare mammas och (mindre) mina förenade ansträngningar: soppa mod grönärter och blomkål, kyckling och ris à la Malta. Fast jag höll på att förstöra efterrätten genom att vispa i 2 rågade teskedar jästmjöl i stället för vaniljsocker i grädden. Som väl var märktes dock ingen bismak, sedan vi för säkerhets skull rört ner blott en del av grädden i riset.
På tisdag följde jag med Kalle in till stan, dels för att på kvällen gå på Nya teaterns revy, dels för att dagen därpå möta den väntade hushjälpen, Ingegerd Enberg från Trollhättan. Revyn (som inom parantes sagt, var det första nöje vi bevistat sen Tysklandsresan!) var mycket skral, och hade det inte varit för vackra dräkters och dekorationers skull, hade den väl näppeligen kunnat gå hela sommaren. “Ludde”, “Zara” och John Eric Strandman gjorde ju vad de kunde vad utförandet beträffar.
Vi lågo förstås hemma över natten och nästa dag var jag på förmiddagen uppe hos doktor Benckert för att efterhöra, att allt stod väl till. Det gjorde det.
“Stora mått, riktigt läge, ej spår av äggvita” – gudskelov. Jag beställde även nu ett privat rum på B.B., där Benckert är läkare, till omkring den 26 oktober, då den stora händelsen väntas äga rum. Vad det är underbart!
Att inom sig bära en liten varelse som snart skall komma att förljuva vår redan förut så lyckliga tillvaro. Nu gör han sig riktigt kraftigt påmind ibland.
Lilla Ingegerd kom mycket ordentligt klockan 6.50 på eftermiddagen och vi reste hit ut med sjutåget. Igår kväll, då Kalle och jag hade vår vanliga pratstund, summerade han ihop sina intryck av henne på ungefär följande sätt!
“Hon kommer alldeles säkert till himlen! Jag har aldrig sett någon som passar så bra till ängel!” Det låter ju mycket smickrande, men av allt att döma (hittills!) knappt överdrivet. Hon är söt och fräsch med djupa skrattgropar, glad, snäll och ytterligt villig. Och har redan bevisat sig kunna koka korv, gröt, ärter, rabarberkompott och baka både vetebröd och rågbröd.
Har dessa två dagarna gnott i ett kör med matlagning, disk, skurning etc. Ännu vågar jag naturligtvis inte hoppas, att hon alltid skall vara så himmelsk! Det vore allt för mycket begärt!!
Idag har den styggisen Kalle övergivit mig igen för en tur uppåt Dalslandssjöarna. Han måste ju passa på att resa så mycket som möjligt, innan höstrusket kommer. Så nu äro Ingegerd och jag alldeles ensamma härute.
by Anders Arhammar | Mar 11, 2020
Nu kan då ingen människa klaga på vädret längre! Ett så strålande härligt sommarväder som det varit den sista veckan! Gassande solsken om dagarna och svala kvällar med det vackraste månsken. Vi ha förstås badat varenda dag. Och nu har jag också haft Kalle hemma, alltsen han kom från sin filmning, så allt har varit idealiskt. Rut har varit här så där då och då. Nu sist reste hon in till Göteborg i måndags för att vara hos Elsa Lindquist ett par dagar.
Förra torsdagen voro Kalle och jag bjudna till Löjtnant Bergs på middag. De ha kommit över en mycket trevlig våning på tre rum och kök, jungfrukammare, badrum etc på Wallinsgatan. Fru Berg, som jag ej träffat förr, befanns vara en mycket rar människa, och vi hade en mycket trevlig afton. Bägge två sjunga riktigt bra, och vi musicerade tappert.
På lördag hade Kalle helt oväntat med sig hit ut en ung arkitekt Jacobson, som var en trevlig och glad yngling. På kvällen voro vi på Lerums tivoli, en stor “galafest” till förmån för skytteföreningen. Där hade vidtagits väldiga anordningar, bl.a. byggts en stor dansbana. Vi hade haft båten ända till bron, och när vi rodde hem på kvällen, var det verkligen härligt.
Vattnet så klart och blankt avspeglande träden runt om och månen, som stor och röd höjde sig över trädtopparna. Och så helt plötsligt det vackraste fyrverkeri från festplatsen.
På söndag fingo vi främmande igen, en kamrat från Skandia, Elsa Jacobson. Hon kom på förmiddagen och stannade hela dagen. Vi drucko kaffe i det gröna, voro och badade, åto en utmärkt middag o.s.v. och hon var idel beundran och hänförda utrop över hur förtjusande vi ha det.
Nu fick jag idag kort från en annan Skandiakamrat, Greta Anneld, att hon också kommer hit för att se hur jag har det. Ja – roligt är det när de kommer – och roligt, när de gå.
by Anders Arhammar | Mar 11, 2020
Nu har jag föresatt mig att bli lite ordentligare med “dag”boken och åtminstone försöka skriva i den en gång i veckan. Fast jag just inte har några världsomskakande händelser att relatera, är det dock roligt att ha dessa anteckningar.
Varför skall väderleken nästan alltid envisas att vara än för torr, än för fuktig? I slutet av juli började torkan bli svår, träden gulnade och hela naturen suckade efter regn – Så kom det efterlängtade regnet, och vi sutto och gladdes över att höra dropparna smattra mot fönsterrutorna och se hur alla träd, buskar och blommor liksom levde upp på nytt.
Vattnet forsade ur stuprännorna i de utställda hinkarna och baljorna, och vi behövde inte gå ner till ån efter vatten på ett par dagar. Men nu vill regnandet inte sluta. Hela dagarna silar regnet ner från en jämnmulen himmel.
Tänk, vad det nu skulle vara skönt, om solen kunde arbeta sig fram och värma upp atmosfären igen, så vi kunde sitta ute och arbeta, gå och bada o.s.v. Inte just för att jag är rädd att bada, då det är kyligt heller, men man får inte den där vilda lusten att “häva sig i” när det är fuktigt och kallt.
Trots regnet hade vi igår inte mindre än 4 främmande. Jag hade bjudit Anna-Lisa och Eric Blomberg, som kommit hem från semester från sin plats hos A.S.E.A. i Madrid, på middag. Men som Anna-Lisa inte var kry, kom Eric ensam. Kalle, som kommit hem på lördag, var vid stationen för att möta, men de hade inte känt igen varandra, så Kalle kom hem tomhänt, och Eric kom om c:a en timme som allmän överraskning. Han hade haft ett fasligt arbete att hitta hit, och var just inte vid något rosenhumör. Men han strålade snart upp förstås och tyckte som alla andra, att vi ha det förtjusande trevligt.
På eftermiddagen kommo även flickorna Ljungström och Elsa Lindquist hit, och det blev ett fasligt pratande, kaffedrickning o.s.v. På sätt och vis är det ju så roligt att se sina vänner hos sig, men det är allt bra tröttsamt också, när man är van vid lugnet annars.
by Anders Arhammar | Mar 11, 2020
Den som kunde uppfinna ett medel att kvarhålla de långa, ljusa dagarna, skulle säkerligen sedan kunna slå sig till ro för återstoden av sin levnad. Det är verkligen tragiskt att se hur hösten nu nalkas. I ån flyta massor av gula löv, det har varit en lång torkperiod nu innan regnet kom i förra veckan. Rågen är för längesedan inbärgad, just idag ha de börjat köra in vetet.
Sädesfältens mjukt gula färgtoner bilda visserligen de vackraste inslag mot alla gröna nyanser, men de minna också om att nu lider sommaren mot sitt slut.
Men i förra veckan kom, som nämnts, ett kraftigt regn, så nu hoppas jag dock vi få behålla grönskan så länge som möjligt. Våra rotsaker börja nu att bli användbara, dill har jag för länge sedan torkat, rädisorna och spenaten äro minnen blott. Nu kommer turen småningom till löken, morötterna, palsternackorna och rödbetorna.
Blommorna runt stugan börja också bli produktiva, härinne prunka nu i krukor och vaser de grannaste röda vallmor, solgula ringblommor, doftande reseda och luktärter i olika färger. På mitt bord har jag en stor, vid grönaktig keramikskål, en förtjusande anordning av ringblommor, reseda och sparrisgrönt.
I Lördags voro vi riktigt flitiga och bakade förutom rågbröd och vetebröd, ringar, pepparkakor och chokladbröd. Allt mycket lyckat. Då jag vid 7-tiden avslutat vaktandet av ugnen och klarat middagsdisken var jag så varm och svettig, att jag i sällskap med Lillan trots det regniga och kyliga vädret tog ett dopp i ån, och det var verkligen härligt. Vi bada omväxlande i ån och i sjön, där det är den finaste sandstrand. Bara väl långgrunt. Och där får man ju sällan vara ensam heller.
Nu har jag på allvar tagit itu med utstyrseln till min väntande lilla baby och börjat med små lakan och örngott. Ack, vad de bli näpna! Överlakanen syr jag helt för hand med smala, infällda mellanspetsar och lika smala uddspetsar. Så tänker jag brodera en liten kvist runt monogrammet – för säkerhets skull bara “R”.
Det kan ej beskrivas hur underbart roligt det är för den blivande modern att pyssla med utstyrseln åt den lille. Hur många ömma och innerliga tankar bli ej insydda i de små plaggen!
Jag är så glad och tacksam över att nu få vara så frisk och kry. Nog är det litet besvärande med den tilltagande volymen och ibland har jag obehaglig halsbränna men det är ju bagateller mot hur förfärligt illamående jag var under andra och tredje månaden, och hur somliga fruar fär dragas med ett förskräckligt lynne, de besynnerligaste nycker och allehanda krämpor.
