Nu har jag föresatt mig att bli lite ordentligare med “dag”boken och åtminstone försöka skriva i den en gång i veckan. Fast jag just inte har några världsomskakande händelser att relatera, är det dock roligt att ha dessa anteckningar.

Varför skall väderleken nästan alltid envisas att vara än för torr, än för fuktig? I slutet av juli började torkan bli svår, träden gulnade och hela naturen suckade efter regn – Så kom det efterlängtade regnet, och vi sutto och gladdes över att höra dropparna smattra mot fönsterrutorna och se hur alla träd, buskar och blommor liksom levde upp på nytt.

Vattnet forsade ur stuprännorna i de utställda hinkarna och baljorna, och vi behövde inte gå ner till ån efter vatten på ett par dagar. Men nu vill regnandet inte sluta. Hela dagarna silar regnet ner från en jämnmulen himmel.

Tänk, vad det nu skulle vara skönt, om solen kunde arbeta sig fram och värma upp atmosfären igen, så vi kunde sitta ute och arbeta, gå och bada o.s.v. Inte just för att jag är rädd att bada, då det är kyligt heller, men man får inte den där vilda lusten att “häva sig i” när det är fuktigt och kallt.

Trots regnet hade vi igår inte mindre än 4 främmande. Jag hade bjudit Anna-Lisa och Eric Blomberg, som kommit hem från semester från sin plats hos A.S.E.A. i Madrid, på middag. Men som Anna-Lisa inte var kry, kom Eric ensam. Kalle, som kommit hem på lördag, var vid stationen för att möta, men de hade inte känt igen varandra, så Kalle kom hem tomhänt, och Eric kom om c:a en timme som allmän överraskning. Han hade haft ett fasligt arbete att hitta hit, och var just inte vid något rosenhumör. Men han strålade snart upp förstås och tyckte som alla andra, att vi ha det förtjusande trevligt.

På eftermiddagen kommo även flickorna Ljungström och Elsa Lindquist hit, och det blev ett fasligt pratande, kaffedrickning o.s.v. På sätt och vis är det ju så roligt att se sina vänner hos sig, men det är allt bra tröttsamt också, när man är van vid lugnet annars.