by Anders Arhammar | Mar 12, 2020
Egentligen borde jag nu ha skrivit en lång utgjutelse om den härliga våren, men tyvärr är vädret allt annat än härligt. Ännu ha vi ej alls haft någon värme. Flera nätter under den sista veckan har det varit frost och om dagarna är det mycket kallt och blåsigt, även om solen skiner.
Visserligen ha vitsipporna vågat sig fram och det börjar titta fram lite grönt på träd och buskar, men det ser allt fruset ut. Idag tror jag det blåser full storm.
I lördags, den 13 maj, reste familjen Rencke in till stan för att bevista Rut och Brunos vigsel. Den ägde rum hemma vid Olivedalsgatan i pappas rum, som var mycket vackert dekorerat med blommor och bladväxter. Och sedan fingo vi en charmant middag. Med viner! – så stämningen var betydligt trevligare än på Naemis “sockerdricksbröllop”.
De andra gästerna voro Brunos föräldrar samt Renckes och Ahnfelts, så det var idel “Tjocka släkten”.
Klockan 10.30 på eftermiddagen avreste de nygifta till Lerum. På söndag eftermiddag var släkten på kaffe i det nya hemmet, där det är mycket trevligt. – Till tisdag, i morgon alltså, skall det unga paret företa en liten weddingtrip kanalvägen till Sthlm. Jag hoppas verkligen att vädret blir bättre, än det är nu.
Lille Toto växer och frodas. Den käre lille älsklingen är verkligen underbart rar och snäll. Högst sällan får han komma upp, utan ligger och leker i sin lilla säng hela dagarna.
by Anders Arhammar | Mar 12, 2020
Nu har jag varit ensam i hushållet sedan den 1 april, och det har gått alldeles utmärkt. Naturligtvis har det varit mycket mer arbetsamt än förut, då jag satt och handarbetade hela dagarna, med det är faktiskt riktigt roligt att hugga i och arbeta ordentligt igen. Och så har jag ju den stora tillfredsställelsen att spara in åtminstone 100 kronor i månaden!
Före påsken, som i år inträffade i mitten av april, hjälpte fru Pettersson mig att tvätta hela den från september i fjol hopsamlade tvätten. Det är verkligen utmärkt att det finns en ordentlig tvättstuga och mangel här. Och tänk så skönt det är att få kläderna sköljda i ån och sen torkade ute i solen. Det är något, som jag kommer att sakna mycket, då vi kommit till stan.
Under påsken voro Boudinarna härute. pâskäggen, skönt versprydda, och bemålade, åto vi hos Ahnfelts, likaså annandagens middag. På skärtorsdag blev det ett rent av häpnadsväckande omslag i vädret, från den förutvarande temperaturen av c:a 6-8 grader över fryspunkten helt plötsligt I7 grader varmt i skuggan! Detta ljuvliga förhållande varade dock inte länge, dagen därpå var det lika kyligt igen. Och sen dess har det varit ett odrägligt blåsigt väder. Naturen suckar efter regn och sedan värme!
Lille Toto var förstås föremålet för allas uppmärksamhet. Åh, vad han är rar och duktig! Nu pratar han och skrattar och viftar med armar och ben för att få komma upp. Och med stor säkerhet griper han efter alla föremål, som kommer i hans närhet.
Nu ligger han och sover så gott med ena tummen i munnen, den lille älsklingen. Han är alldeles ovanligt snäll hela dagarna, jag har sannerligen inte mycket besvär av honom.
by Anders Arhammar | Mar 12, 2020
Nu håller Ingegerd på ute i köket och lagar söndagsmat, steker skinka och kokar saftsås, för i morgon komma Althins och Brunanders hitut på middag. Ivo Brunander är en av Kalles kamrater på byrån. Hittills har han dock inte egentligen umgåtts med honom. Men nu ha stora händelser timat, vilka föranlett oss att närmare bekanta oss med Ivo och hans fru, född Macintosh.
Vi ha ju en tid hållit skarp utkik efter bostad i stan, ty att bo här ett år till ha vi beslutat att inte göra. Nu fingo vi genom Althins höra, att Brunanders skulle överta en våning om 5 rum, jungfrukammare och kök, och att de voro villiga att avstå 2 rum, jungfrukammaren och köket.
Läget på våningen är alldeles förtjusande, andra våningen, Vasaplatsen 5. Vi voro där och tittade och slogo till med detsamma. Den 1 augusti få vi flytta in, men först måste vi låta måla om köket och sätta upp nya tapeter i ett rum. Just idag är Kalle där och skriver kontrakt.
Den 14 mars var det “damafton” i den Vetenskapliga och konstnärliga klubben “Gnistan”, där Kalle blivit invald och jag fick alltså följa med. Festen ägde rum på Lorensberg och där vimlade det av professorer, läkare, museimän o.d. med damer. Sedan sällskapet bänkat sig, fick man bevittna en konsert från Bellmans tid med Nils Svanfeldt och fru Lewert som solister.
Först höll dock Julius Rabe, den odräglige “J.R” i Handelstidningen ett föredrag om Bellman ur musikhistorisk synpunkt. Konserten var mycket trevlig.
Sen blev det en god supé och så dans till vid 2-tiden, då Althins, som även voro med, togo oss med hem till sitt och bjöd på smörgås och nackspiel.
Så klockan blev 4, innan vi kommo hemdinglande till Olivedalsgatan, där Toto även befann sig. Sen dröjde det inte längre än en vecka, förrän vi reste in till stan på fest igen, denna gång till Adelsohn på supé. Det var alla tjänstemännen på byrån med damer, som dock voro i stort fåtal.
Jag fördes till bords av baron Åkerhielm, och vi pratade rätt tappert igenom de två timmarna vi sutto där. Maten var god och vinerna många och till desserten serverades härliga cigaretter, så stämningen borde ha blivit högre än den egentligen blev. Men det var för många obekanta människor förstås.
Efter supén spridde sällskapet ut sig i smårummen – Adelsohn har förresten ett charmant hem – och det försöktes med lite musik. Men det blev just inget av, förrän jag slog mig ned vid pianot och klämde i med “Missouri valtz” så dansen kom i full gång. Vid 2-tiden sade vi tack och adjö till den aimable värden.
Denna gången hade Toto fått stanna ute hos Ingegerd. Det var första natten jag var från honom, och allt gick väl. Men hur jag längtade efter honom.
by Anders Arhammar | Mar 12, 2020
Under en av de händelserikaste perioder i mitt liv har jag låtit dagboken ligga i flera månader! Varför? – Ja – jag har helt enkelt inte kommit mig för att skriva i den. Och tiden löper ju iväg med en sådan förfärande hast.
Då jag sist skrev gick jag i otålig väntan på den lille. Och han lät vänta på sig. Från den 10 oktober var jag inne i stan, och blev för varje dag allt tyngre och obekvämare. Till slut ville jag endast ligga stilla på ottomanen i pappas rum, men tvingade mig dock att varje dag ta en promenad. Ingegerd hade vi låtit resa till sitt hem i Trollhättan så länge, och även Kalle bodde hemma i stan. Den 12 oktober fick jag i tidningen se, att Anna-Lisa fått en liten flicka, Maiki, Lilian. Ett par dagar efteråt var jag uppe hos henne och fick då höra, att trots den lilla knappast vägde 3 kg, hade hon ej kunnat föda fram henne själv, utan doktor Benckert hade tagit henne med tång ganska långt inne. Men det hela hade dock gått jämförelsevis fort och Anna-Lisa föreföll, fastän matt förstås, glad och kry.
Enligt beräkning hade Maiki kommit 3 dagar för tidigt. Min lille Torbjörn hade vi tänkt skulle komma före den 26 oktober, då vi väntade honom, men först den 29 de, Klockan 3.45 på morgonen gav han tillkänna, att han var redo. Vid 5-tiden på morgonen stego Kalle och jag upp, klädde på oss och gingo till B.B. Det var en så mörk och kulen morgon med strilande regn.
När jag nu sitter här i solskenet och skriver förefaller det där så overkligt, drömlikt och långt avlägset. Längre än in i vestibulen fick Kalle ej komma. Där satt jag på en bänk i väntan på hissen och såg honom försvinna ut i mörkret och regnet, och själv fördes jag strax därpå upp till ett litet rum, där jag fick kläda av mig och blev tvättad och rakad. Hela tiden befann jag mig i ett liksom apatiskt tillstånd. Var ej rädd för vad som skulle komma. Värkarna kändes ännu blott som svaga dyningar.
Så blev jag lagd i ett rum utanför förlossningssalen, och därifrån har jag de hemskaste minnena. För varje timma blevo värkarna allt svårare. I början jämrade jag mig blott svagt, men sedan måste jag skrika så som jag aldrig trott mig kunna göra. Efter klockan 12 på dagen var det outsägligt plågsamt. Jag kan ej begripa hur förlossningssystrarna, som kommo och gingo, kunde vara så oberörda av att se och höra en människa plågas så. Slutligen blev jag förd in i förlossningssalen och då förstod jag, att snart skulle det väl vara över.
Så kom det till sist en värk, som var så svår att jag trodde hela underlivet sprang i stycken, något gled fram i barnmorskans händer och sen var det som om jag blivit återskänkt till livet igen efter helvetets kval. Jag låg alldeles stilla och konstaterade, att nu gjorde det verkligen inte ont längre. Och så hörde jag lillens första skrik – min älskade lille gosse var född.
Han var ovanligt stor och kraftig för att vara första barnet. Vägde 4.3 kg. Jag fick se honom, sedan han var badad och lindad och fastän jag, efter en blodförlust på 1 1/2 liter, var ytterligt svag och matt, kände jag dock en våg av lycka strömma genom mig. Så orkade jag be, att de skulle ringa hem och tala om att vår gosse föddes kl 3.45 på eftermiddagen Och så lades etermasken över mitt ansikte. Jag skulle sövas för att genomgå inre undersökning. Hela efterbörden hade ej kommit ut och så måste doktorn sy 4 stygn, där jag gått sönder. I djupa drag inandades jag den friska doften och snart befann jag mig fjärran från alla kval. Jag tyckte allt var så outsägligt ljust och runt omkring mig susade och brusade det.
Så befann jag mig plötsligt i ett värmländskt snölandskap vid ett nyårsskifte där några människor skulle försöka hejda tidens flykt. Jag tyckte det var så oerhört intressant att få bevittna detta. “Så underbart” sade jag högt,”jag skall skriva en bok om det då jag blir frisk.”
Småningom återvände jag till medvetande och nu började jag oupphörligt fråga, när Kalle fick komma till mig. Då visade de mig en bukett härliga nejlikor, som han skickat med ett kort: “Tack för Torbjörn”, och sade, att senare på eftermiddagen skulle han komma. En av nejlikorna måste jag hålla i handen hela tiden sedan, medan jag blev iordninggjord och förd till mitt rum.
Lika ljuvligt som det var att domna bort i eterruset, lika obehagligt var uppvaknandet därur. Jag plågades av den mest brännande törst, men fick ej dricka vatten, fick blott på mina bevekande böner ta lite i munnen och så spotta ut det. Och då jag äntligen fick svälja några droppar, kom det strax upp igen. Vid 8-tiden fick Kalle komma, och det var i sanning underbart att få visa honom hans lille son. Men han hade först ögon endast för mig, som låg där så matt och blek så olik hans friska, rödblommiga Judit.
Först då han fått veta hur det varit och hur jag kände mig, gick han fram till lille Totos säng och stannade där i stilla andakt. Han, liksom jag kunde nog knappast fatta, att vi verkligen fått en liten son.
Hela tiden jag låg på B.B. satt Kalle hos mig varenda eftermiddag och om förmiddagarna fick jag besök av en hel del vänner som kommo med blommor, gotter och småsaker till lillen. Jag var så glad åt dem, men var själv mycket svag och febern ville inte riktigt ge med sig. Det var en lördag, som lillen föddes och efter en vecka skulle jag få komma hem på måndagen.
Men just som Kalle kommit för att hämta mig och jag klätt mig för att gå, fick jag ett förfärligt anfall av frossa med 40 graders feber och måste gå till sängs igen. Hur tråkigt det var! Först på onsdag ville doktorn släppa iväg mig. Då jag kom ut på trappan var det med en känsla som om jag åter fått komma till ljuset efter en vandring i dödsskuggans dal. Den kära blå himlen! T.o.m. de grå husen skulle jag velat omfamna.
Vi åkte bil den lilla biten hem, Naemi med lillen i famnen. Så svag var jag, att det tog nästan all min kraft att vid Kalles arm släpa mig upp för trapporna.
På torsdag började det göra ont i högra sidan av ryggen, så vi tillkallade först doktor Benckert och sedan doktor Belfrage. Det befanns då, att en liten blodpropp från bäckenet fastnat i högra lungan, vilket förorsakade, att jag måste ligga fullkomligt still i 5 veckor. Lillen fick mamma och Naemi sköta, jag kunde bara ge honom mat. I början var jag så klen, att jag knappast orkade tala något vidare eller röra händerna. Men småningom började jag känna mig allt kryare och snart började jag virka boudoir-caps och annat, för att tiden inte skulle bli så lång.
Doktor Belfrage var uppe och lyssnade på lungljuden 7 gånger, innan han äntligen gav mig lov att stiga upp den 29 november, på dagen en månad efter lillens födelse. Så svag i benen jag i början var! Och så smala de blivit! I slutet av samma vecka jag steg upp, reste vi ut till Lerum igen, efter nära 2 månaders bortavaro. Men det dröjde ganska länge, innan jag slutade känna mig fullkomligt rådbråkad, så fort jag varit ute och gått litet.
Så hade jag nu min lille gosse i den lilla vita sängen, som länge stått och väntat på honom. Vilken upplevelse att ha ett sådant där litet pyre att pyssla om! Redan 14 dagar efter resan ut till Lerum fick Toto resa in till stan igen i sällskap med pappa och mamma för att bevista moster Naemis bröllop, som gick av stapeln den 17 december.
Först var det vigsel i Annedalskyrkan och sedan middag hemma vid Olivedalsgatan. Borden voro vacker dekorerade med begonier och adiantum och det hela hade en mycket festlig prägel. Men som brudgummens föräldrar jämte samtliga äldre inbjudna äro absolutister, dracks endast sockerdricka o.d. till maten, och talen voro mycket religiösa, så någon geist blev det ju inte. Över 120 telegram anlände.
Till kyrkan voro utskickade 250 kort, mot 50 vid vårt bröllop. Toto och jag stannade i stan ett par dagar, innan jag reste ut för att med Ingegerds hjälp ta itu med julförberedelserna.
Ingegerd har visat sig mera än uppfylla de löften hon i början gav. Hon är så snäll och beskedlig, att det nästan gränsar till det otroliga.
Ack, det finns många slags jungfrubekymmer! När man fått tag i en, som är snäll, villig, flitig, duktig och proper, är hon så sjåpig och mjäkig så man blir alldeles uttröttad av det. Både Kalle och jag ha efter allvarligt övervägande kommit till den slutsatsen, att vi hellre vilja vara ensamma än ha henne kvar, så jag har sagt upp henne till den första april.
För de flesta förefaller det ju som vansinne att säga upp en sådan jungfru, men hennes evinnerliga mjäkighet tar alltför mycket på nerverna på oss, som själva äro mer robusta naturer. Jag använde som förevändning vid uppsägningen, att Rut skulle komma hit och lära sig hushåll.
Till julen klädde vi gran, gjorde julkrans att ha i taket i köket, bakade en massa goda kakor och lagade den traditionella julmaten förstås. Hela familjen Boudin jämte Arvid och Naemi var här på julafton. Trots de bistra tiderna utdelades en massa julklappar och Toto fick mest av allesamman.
Av Kalle fick jag elegant tyg till morgonrock och han fick rökverk av mig. Det var den första jul vi firade tillsammans! På juldagen voro vi hos nygifta Ahnfelts, som även de måst hyra på Lerum, till vår stora förnöjelse. Nu har man ju åtminstone dom att umgås med. De bo i en stuga borta vid kyrkan och ha det mycket trevligt, matsal, herrum och damboudoir.
Rut kom från Sthlm den 1 november då hela generalagenturen gick på huvet till följd av Sundells hänsynslösa penningtransaktioner. Vem hade kunnat ana det! – Den 3 februari förlovade hon sig med Bruno och de ämna gifta sig så fort de kunna få någon bostad. Kanske även de komma att hamna på Lerum!
Annandag jul var Kalles och min årsbröllopsdag och firades med middag för släkten. Tänk, att vi verkligen varit gifta i ett år! Och vilket lyckligt år. Många skulle nog tro det vara omöjligt med ett äktenskap så genomlyckligt och totalt fritt från alla slitningar som vårt.
(Jag skriver, så att min arm värker, mon jag har ju också så mycket att ta igen.)
På nyårsafton bjödo vi hit Althins och de firade alltså här det nya årets ingång. Vi skålade in det i “groene curaçao” och sen trängdes vi lite hur som helst här i sängarna över natten.
I mitten av januari reste Kalle till Sthlm för att regissera en propagandafilm för fisk: “Havets glittrande millioner.” Ingegerd skickade jag till hennes bekanta på Långedrag, och själv reste jag med Toto till morföräldrarna. Ungefär samtidigt började en för Göteborg tämligen enastående köldperiod. Termometern höll sig under – 10 grader i flera veckor. Hela hamninloppet blev blockerat av is till långt bortom Vinga, så sjöfarten blev mycket hindrad. Massor av fartyg fröso fast i isen, och flera isbrytare voro i ständig verksamhet.
Hemma i Göteborg var det ständig förtjusning över lillen förstås. De äro lika kära i honom allesamman, alltifrån pappa till Lillan. Jag passade förstås på att hälsa på en hel del bekanta, Anna-Lisa, Rut Berg, Althin m.fl.
Efter c:a 2 veckor kom Kalle tillbaka och vi reste ut till Lerum igen. Ingegerd hade rest i förväg för att elda, vilket sannerligen behövdes, så utkylt som här blivit. Min stackars “vandrande jude”, vilken jag glömt att som vanligt lämna hos fru Andersson, hade helt enkelt frusit ihjäl utom de allra yttersta topparna, av vilka jag kunde sätta skott. Kölden fortfor ända till mitten av februari, då det kom mycket snö, som dock töade bort igen efter några dagar. Och nu har tjällossningen börjat med vägarna bottenlösa av smörja.
Då jag igår började att skriva, sken solen, men idag har det störtregnat hela dagen och planen utanför stugan ser obeskrivlig ut.
by Anders Arhammar | Mar 11, 2020
I lördags den 1 oktober var jag inne i staden igen, dels för att gratulera Naemi (som nu återvänt från Sthlm för att snarast möjligt sätta bo och gifta sig) på hennes 28 (tänk!) födelsedag, dels för att besöka doktorn igen. Han, liksom alla andra, tyckte, att jag var mycket “stor”, vilket han ansåg bero på mycket “fostervatten”. Men han rådde mig dock att för säkerhets skull resa in till staden redan den 10 oktober för att genast kunna komma till B.B. om den lille skulle hitta på att komma för tidigt.
Så till måndag är det väl bäst att jag far in. Jag får vara hemma förstås. Kalle får väl åtminstone att börja med fortsätta att resa ut och in för att Ingegerd inte skall bli alltför ensam. Sen får vi väl försöka att fundra ut något sätt att placera henne, ty alldeles ensam vill jag inte lämna henne härute, det skulle bli alltför bedrövligt tråkigt för henne.
Nu har jag hela babyutstyrseln färdig, och jag kan knappt se mig mätt på de förtjusande små skjortorna och tröjorna. – Ack, att nu bara allt ville gå bra!! Så att jag vid denna tiden nästa månad hade vår lille älskling härute, och vi båda vore friska och krya!
Då vi voro inne i lördags köpte jag en liten babysäng med madrasser, och den får jag hitut imorgon. Så roligt det skall bli att ställa den i ordning! Kudde, filtar och vaxduk får jag köpa, då jag nu till måndag far in till stan.
På måndag kväll förlöpte Kalle mig igen för att fara ut på havet och filma sillfiske. Han lovade dock, att detta blir den sista utflykten före den stora händelsen – Oh, det är förfärligt tomt att inte ha honom här, men han hoppades att vara tillbaka senast på fredag.
