Då Kalle och jag första gången hälsade på i Sulvik hade vi fått höra den stora nyheten, att den kära Greta landstigit i Landskrona, och nu befann sig på Släp.

Och måndagen den 21:sta klockan 7.40 på eftermiddagen stodo Rut och jag med öppna armar på Centralstationen och mottog däri den skrattande Gretel + pappa. Ett sådant prat och skratt det var. Väckte allmänt uppseende! Greta var sig alldeles lik, tyckte jag, utom den lustigaste lilla brytning och det där obestämbara “något”, som alltid sätter sin stämpel på dem, som varit “ute”.

Hon skulle förstås bo hos oss, och sedan vi installerat pappa på hotell Skandia, bar det iväg till “Strands terass”. På vägen dit fick Greta beundra slottet, Gustav Adolfstorg med alla sina ståtliga byggnader och Kungsträdgården, där musiken tonade från uterestaurangerna och de trevliga, långa blomsterrabatterna lyste med sina brokiga, glada färger. Redan under denna första promenad blev Greta förälskad i Stockholm, vilken förälskelse sedan tilltog för varje dag. Den fria utsikten över Östermalm, Djurgården och Nybroviken från Strands terass avlockade henne det ena förtjusta utropet efter det andra.

Från Strands terass gingo vi till Blanche, där vi i den särdeles trevliga matsalen intogo en supé med åtföljande kaffe och punsch i trädgårdsserveringen under de lummiga lindarna. Vi hade förstås en förfärlig massa att prata om. Greta berättade mest om sin 15-veckors resa från Ceylon via Australien och hem ombord på Sumatra. Och vi hörde och häpnade. Ett stycke ifrån oss sutto ett par herrar som alltsomoftast kastade långa, avundsjuka blickar på pappa, om det nu var för punschens skull eller de tre charmanta damernas skull, vågade jag inte säga. Kanske bådadera.

Väl hemkomna beundrade Greta först vårt rara rum, som verkligen tog sig mycket bra ut, välstädat och blomsterprytt. I en kristallvas hade vi de vackraste skära rosor, som Rut och jag i nattens mörker smugit oss ner och “norpat” i trädgården, och vilka följaktligen benämndes “norpet”. För en utomstående föll det sig nog svårt att förstå t.ex. “Har du vattnet norpet idag”.

Sedan plockade hon ur sina “dressingcases” fram underbara saker, som hon presenterade sina häpnande kusiner. Rut fick en förtjusande morgonrock, kimono i vackraste ljusblått med stora broderade rosor, samt dessutom en behändig, snidad solfjäder. Hon föll Greta om halsen ooh mässade: “Gud välsigne Dig”. Detta uttryck blev vårt valspråk sedan Greta talat om att Birger sålunda uttryckt sin överväldigande tacksamhet för en ask turkiska cigaretter. Och senare fann även jag full anledning att nyttja detsamma, sedan jag beprytts med ett bedårande armband, bestående av 11 stora, olikfärgade äkta stenar från Ceylon på en liten guldlänk samt det näpnaste handbroderade, “hinduiska” linne.

Och så åt vi dadlar, som Greta med egen hand plockat i Basra, och skojade tills “nuckan till vänster” genom en knackning i väggen kom oss att inse, att vi måste sova litet också.

“Nuckan till vänster” har förresten visat sig vara synnerligen trevlig, hälsar alltid gemytligt på oss och stannar och pratar samt beklagar att väggen är så tunn, att det minsta lilla buller hörs in till henne.

Dagen efter hade hon träffat både Rut och Greta och riktigt bett om ursäkt för att hon knackat, men hon hade varit dålig, hade just tagit ett pulver för att få sova, och stördes naturligtvis av vårt prat. Hon förstår ju så väl, att ungdomen vill skämta o.s.v. m.m. etc.

På tisdag voro vi, nu ytterligare tillökade med Edvard Pettersson, på förmiddagen och lunchade på Kompaniet, där vi fick ett utmärkt bord vid ett öppet fönster utåt “utsikten”. Och på eftermiddagen voro vi på Skansen och måste förstås först och främst se på utsikten från Bredablick. Greta kunde snart inte finna ord för sin beundran. “Det är världens vackraste stad,” förkunnade den så mångberesta, och det är inte hon den första, som sagt. Ack, den kära, glada, stolta Mälardrottningen, Den sköna synderskan!!

Så voro vi på Friluftsteatern och sågo “Per Olsson och hans käring,” och det var inte så dumt, fast stockholmarnas försök att tala bondspråk alltid blir miserabla förstås. Vi fingo även tillfälle att beundra ryggen på Lars Hansson, som satt framför oss, och föreföll hör och synbart road.

Efter teatern skulle vi ha mat förstås, och styrde då kosan till Berns för att Greta skulle få se Stockholms finaste “krog”. Och då drucko vi “vodka” till maten och senare konjak till kaffet, rökte och voro syndiga värre.

Vi hade förfärligt roligt åt några historier, som vi hittat på, behandlande Gretas vistelse i Stockholm, dels sedd med en sig för moster beklagande fru Anderssons syndfria ögon d.v.s.utmålad på det värsta, och dels av oss själva beskriven på det snällaste sätt. Bägge fullkomligt sanningsenliga. Vi skrattade, så vi grät.

På onsdag eftermiddag drucko vi först kaffe härhemma och ställde sen färden till Katarinahissen för att fara upp till Mosebacke. I Stadsgården upphävde Greta plötsligt ett högt skri och pekade mot en stor ångare, som låg där vid kajen. “Se Sumatra”!! Och det var verkligen båten, där hon vistats så länge, som nu kommit till huvudstaden. Hon måste ombord förstås och vinkade snart upp oss också trots att “Obehöriga äga ej tillträde”.

Vi blevo presenterade för stewarden, som såg särdeles gemytlig ut, och en styrman, och sen var det verkligen riktigt rörande att se denna lilla hytt, matsalen m.m. som varit skådeplatsen för den glada Gretas bedrifter på den långa färden.

Så åkte vi upp i hissen och måste även där uppifrån beundra den hänförande anblicken av staden med omgivningar i glansen från den praktfullaste solnedgång. Det märks så väl, hur Greta uppskattar allt vackert 1 naturen.

Vi äro nog mycket lika i det avseendet. “Se, Judit, på det där lilla smala guldmolnet just över det där tornet. Och titta, hur fönstren flamma där borta! Oh, vilka färger. Det där blågröna mot det purpurröda! Och se vattringarna i vattnet. Och blommorna därborta mot den ljusa husväggen! Ack, hur underbart vackert bara den där lilla detaljen är med de skära pelargonerna mot den ljusgrå väggen!” Ja, hur väl vi förstå varandra!

Med vår vanliga, oerhörda tur, fingo vi det bästa bordet på hela Mosebacke matsalsveranda, hörnbordet mot hamnen. Nedanför oss låg kaffeserveringen med mörkröda pelargonier runt en långsträckt gräsmatta med springbrunn i mitten, omgiven av en pelargång med slingrande vildvin.

Vi fingo utmärkt mat, gott vin och musiken spelade de trevligaste stycken. Stämningen var högst animerad, och då småningom skymningen föll och ljusen började tändas runt stränderna och glittra i vattnet blev Greta nästan stum av hänryckning igen och vi andra med förresten. Där borta på Djurgården var det till slut full illumination av ljusen från alla förlustelseställena, Hasselbacken, Skansen, Gröna Lund och Dansut, och plötsligt föll det oss in, att vi skulle besöka det sistnämnda stället.

Vi tog färjan över och det var en härlig tur. Dansa måste vi också förstås, men som Greta endast dansar vals, blev det mest Rut och jag, som presterade de finaste foxtrots och one-step uppe på banan, under det Greta och pappa stod nedanför och skrek omväxlande “Bildat!!” och “Gud välsigne Dig” då vi dansade förbi. Snällt!! Och sen var det slut på den dagen.

På torsdag fick mitt liv ytterligare ett extra tillskott av glädje då Kalle anlände till staden. Jag mötte honom på morgonen vid stationen förstås, men måste nästan genast lämna honom och solskenet för att stänga in mig i det förtjusande Skandia. Först hade vi dock kommit överens om att träffas klockan 3.40 vid Vaxholmsbåten, eftersom vi alla hade bestämt att därute tillbringa eftermiddagen, bada o.s.v.

Ja, vi möttes förstås vid båten, men ack, någon färd blev det ej av ty regnet hällde ned, och så måste pappa resa på kvällen, så vi beslöto istället att avfira honom med middag på “Continental”. Här vid Vaxholmsbåten i hällande regn möttes sålunda min bästa vän och min älskade för första gången! Hoppas de komma att uppskatta varandra!!

Sedan vi festat på “Continental” och följt pappa till 8.10-tåget, gingo vi helt snällt hem, och Kalle sade hjältemodigt adjö vid spårvagnen, ty han hade så mycket att uträtta. Väl hemkomna fortsatte vi festandet med kaffe och likör, som vi lyckats lura av pappa, och gingo sedan…

Nej men, hur jag nu bedrager mig själv! Kalle skiljdes visserligen från oss vid spårvagnen, men endast för en kort stund, ty senare kom han hit och Rut och Greta drogo sig diskret tillbaka för att vi ostörda skulle få njuta av varandras sällskap. Och nog njöto vi alltid!!

På förmiddagen hade Greta roat sig på egen hand och uträttat diverse ärenden men på torsdag förmiddag smet jag helt ogenerat från Skandia och var med henne på vaktparaden samt lunchade på Strömparterren. Där var mycket trevligt med strömmen brusande utanför och alla de vackra blommorna.

På tisdag eftermiddag voro Kalle och jag hos Lindners på middag, men Rut och Greta reste till Vaxholm. Det var ju ett “aber” att Kalle och Greta skulle inträffa här samtidigt, så att jag inte riktigt ostört kunde ägna mig åt någon. Men vi hade ju mycket roligt ändå.

Som vi lovat att möta vid båten klockan 8, var ju detta en utmärkt förevändning att smita från Lindners ganska tidigt. De voro förresten mycket snälla och rara, särskilt frun.

Från båten styrde vi kosan till Hasselbacken, och där är ju alltid trevligt med den lummiga grönskan, där små kulörta lampor tindra fram högt uppe i trädtopparna, och don utmärkta regementsmusiken.

På lördag satte väl Greta rekord i att bevista många platser. Men så skulle hon också resa på söndag och ville absolut se så mycket som möjligt.

Sålunda var hon först på Nationalmuseum, varefter hon gick till Nordiska museet, där hon träffade Kalle, som hade en hel del att göra där uppe. Efter att ha i hans sällskap besett museet lunchade de på Idunhallen på Skansen, varefter hon åkte till Feedrika Bremerförbundet, dit hon lagt in ansökan som sjüksyster.

Sedan träffades vi härhemma, men jag skickade strax iväg Greta och Rut till Ulriksdal, under det jag själv inväntade Kalle och hade en lugn (!) stund med honom härhemma. På vägen till Ulriksdal hade de varit i Haga och på Stallmästargården, där de druckit kaffe. Vid 10-tiden kommo de hem, men trots den sena timmen for vi ut till Bellmansro, där vi superade. Det råkade just vara Bellmansdagen, så där var oerhört mycket folk, tyvärr inte alltför trevliga, de flesta betydligt påstrukna.

Men det var intressant att få se litet folkliv också, och vi hade mycket roligt åt en herre, som stod och höll sig i bordskanten, vinglande hit och dit under upprepade försök att hålla tal.

Så grydde söndagen, Gretas sista dag, och nu skulle vi vara snälla och gå i Slottskyrkan på förmiddagen. Det var en rysligt långtråkig predikan, och vi voro glada åt att ha prövningen överstånden, då vi sedan reste ut till “Foresta” för att luncha.

Så förtjusande vackert det är därute med den ståtliga stenvillan och alla terasserna ned mot sjön. Uppe i en sval stenloggia med en “henrivende” utsikt över sjön slogo vi oss ned och fingo utmärkt gösfilé och jordgubbar med frusen grädde. Och mätta och så belåtna, som en lös klack hos Rut och ett stort hål på strumpan hos mig, kunde tilllåta oss att vara, styrde vi kosan in till stan igen för akt träffa Kalle vid Saltsjöbanans station. Vi hade tänkt att fara ut till Saltsjöbaden, men insågo att vi ej kunde hinna, eftersom Greta skulle resa 8.30 och vi dessförinnan måste äta middag hemma.

Så vi styrde kosan till Grand Hotell istället, där vi på den synnerligen trevliga verandan förfriskade oss med “tea-lemonsquash”. Och efter att sedan ha avätit en enkel middag hos oss bar det av till tåget, där vi togo ett ömt farväl av Gretel. “Gud välsigne Dig”, var väl det sista hon hörde från våra läppar.

Mera än hon hann med på sin korta Stockholmsvistelse har väl ännu ingen gjort. Gräsligt trevligt hade vi haft överallt. Det var bara synd, att jag inte kunde ägna mig helt åt henne, eftersom Kalle kom upp. Och när han är med, är det inte så underligt, att jag inte kan ägna mig “helt” åt någon annan.

Dock hade Gretel och jag hunnit med att prata en hel del, och upptäckte till vår glädje, att vi kommo fullt ut lika bra överens som fordom. Det är bara den skillnaden, att nu resonerar vi mycket djupare om saker och ting, än då vi voro 19-åriga flickor. Och tänk, så många intressanta saker hon talade om. Jag vill inte ge mig in på det i min bok, det skulle jag inte gå i land med.