by Anders Arhammar | Oct 9, 2024
Jenny fyllde lite mer än 18 år den här dagen, men vi tänkte uppvakta henne i alla fall, för det är sådant man gör på födelsedagar. Och samtidigt tänkte vi uppvakta hennes två döttrar som om fem dagar verkligen fyller 18. För det är sådant man gör.
Så med presenter i högsta hugg går Jennys mamma förbi en pressbyrå och bestämmer sig för att komplettera med ett sista inköp innan hon fortsätter till platsen för kalaset. Klockan är 18:18, och om 18 minuter ska vi vara på plats. Men då, bland hyllorna, dyker Jenny upp, lika förvånad som hennes mor. Ingen av dem ska egentligen vara här, de ska båda vara på en annan plats 18 minuter bort.
Att man i en miljonstad, helt apropå, hamnar i samma lilla butik fast man egentligen ska vara någon annanstans, är i och för sig konstigt men inte alltför otroligt. Men att det sker exakt 18:18 den 8 oktober gör det hela lite mer, ska vi säga kittlande?
Och lägger vi därtill att båda är på väg för att fira två som fyller 18, känns det som att det denna dag är något magiskt med just 18.
Men det slutar inte där, för det var just 18:18 som Jenny föddes, alltså samma klockslag som när de helt ovetandes sprang på varandra, i en liten butik, på väg till ett kalas 18 minuter bort.
Som sagt, det blev något magiskt med 18 den här dagen.
by Anders Arhammar | Aug 14, 2024
Däruppe, bakom fönstret där jag pekar, bodde min farmors syster Elsa. Så när jag var i Malmö på 50-talet för att hälsa på min morfar, så brukade vi även svänga förbi Elsa och det var kul för hon bjöd på sockerdricka.
Ibland träffade vi även Anita, som är farmors bror Anders dotter, alltså pappas unga kusin som dessutom satt i hans famn när han tog studenten. Viket är helt ovidkommande, men ändå roligt att berätta, liksom att det är efter Anders som jag har fått mitt namn.
Så var det någon som tog en bild på 50-talet, och där står Anita, med hund och mig på väg ut ur porten. Det måste varit en spännande dag för mig, att få gå ut med en hund!
Den nya bilden visar att det ser ungefär likadant ut idag som då. Så jag sammanfogade dem till en “hejigen” bild för några år sedan.
Det roligaste med den här bilden är att jag först idag noterade att Anita även fastnat på den nya bilden, där, till vänster under mitt pekande finger.
Så, nu vet vi hur tiden ser ut när den fångas på bild.
by Anders Arhammar | Jul 9, 2024
Jag tror bestämt min vänsterhand blivit lika skrynklig som den min morfar hade.
Det skulle faktiskt kunna vara hans hand, om jag inte visste att det var min. På mitt ringfinger sitter hans vigselring, lika smidigt som om den vore köpt och gjord för mig. Min hand bläddrar genom samma anteckningar som hans händer gjort genom åren, jag öppnar de brev han så kärleksfullt fått och sänt.
Jag och min hand bjuds in i den hemliga värld som en gång bara var Judit och Kalles, och hade jag inte haft ringen hade jag nog känt att jag var en inkräktare som olovligen tog mig friheter när jag nyfiket ögnar igenom den brevväxling som jag har i min ägo.
Det är över 75 år sedan mormor Judit dog, och över 60 år sedan morfar Kalle föll ihop efter en hjärtinfarkt den dag han fyllde 71 år. Han har bläddrat färdigt, men tack vare hans ring på mitt finger, och det faktum att jag nu passerat MIN 71-årsdag, känner jag mig tillåten, ja till och med manad, att bläddra vidare och återupptäcka en kärlekshistoria så här 100 år senare, i en annan tid, men med en liknande hand.
Ett femtital år innan jag föddes, finns jag dessutom med i Judit och Kalles medvetande. Mormor Judit skriver till morfar 1919 om mig och vem som ska få läsa hennes brev och dagböcker i framtiden.
“Jag har flera gånger undrat, om du Kalle skall få läsa mina dagböcker. Jag har luntor, må Du tro. Men jag kan inte besluta mig för att visa Dig dem. Varför kan jag inte riktigt förstå. Har Du några dagböcker? Eller det kanske mer är ”nattböcker!”
Får jag läsa dem?? Skall vi alltid tala om allting för varandra och visa allting för varandra?? Är det detsamma som att vara ”fullt uppriktig”? Det tror inte jag!”
“Det kanske någon gång skulle kunna vara intressant för mina barnbarns barnbarnsbarn att läsa i de gulnade, nedärvda papper, där deras urmoder präntat sitt hjärtas kval och ve och lycka. Mest lycka.”
På det svarar min morfar, han med samma ring och hand som jag.
“Började igår kluttra i en bok något som man skulle kunna kalla ”strödda självbiografiska anteckningar”. När du för dagbok så……
Det kan ju vara av ett visst intresse för eventuella (!) ättlingar att t.ex. år 2019 glutta i våra efterlämnade papper. ”Röster från andra sidan graven.” Rys! Darra!
När vårt hår av ålder är vitt vardet skall vi kyssa varandra du och jag (så inte barnbarnen se det) och viska i varandras öron: ”Ack, du gamle ravaillac!! ”För ett uppvaknande från det här ruset, det är jag viss på aldrig förekommer. Vi skall alltid älska varandra, hör du det flicka. Ta mig tusan, om jag inte skulle kyssa dig rätt hårt, om jag finge dig fatt just nu!!!”
Så, här är jag nu, ert barnbarn som inte får se er kyss, men som gärna får ta del av era hjärtans kval och lycka, och, med hjälp av min bläddrande vänsterhand, lyssna på era röster, från andra sidan graven.
by Anders Arhammar | Jul 9, 2024
Boken är grön, lite sliten i kanterna men fortfarande elegant med sina hårda strukturerade pärmar. Den inköptes för över 100 år sedan på W.Hartelius pappershandel i Göteborg för 5 kronor och 95 öre, en ansenlig summa på den tiden.
De lätt gulnade sidorna i min morfars poesibok, som blev dess uppgift att vara, är fyllda med hans handstil, mycket vackert präntad i början men alltmer flyktigt skriven längre fram i boken. Han undertecknar i början sina alster med sitt namn, Karl Rencke, sitt alias Rex eller sitt lite mer skämtsamma Charles Rencke.
Men ganska snart blir det bara plats och datum som avslutar dikterna. Strömstad, Syd Koster, Nynäshamn, Åtorp, Göteborg. Han hade den gröna poesiboken med sig på sina resor, alltid tillgänglig när inspirationen knackade på.
Då och då har morfar klistrat in urklipp från den tidens tidningar. Han fick alltså en del publicerat redan på 1920-talet, i Göteborgs Handels & Sjöfartstidning, Strix, och Aftonbladet bland annat. En föraning om de dagsverser som han senare i livet fick publicerade i mer rikstäckande tidningar.
Men en av dikterna i den gröna poesiboken verkar vara opublicerad fram till den dag som idag är. Vilket är lite synd, för jag tycker den har ett driv och tempo som passar bra i vår tid.
Skogsnatt
Mörka granar, som i natten
Stå i sluten väktarring
Kring en skogstjärns svarta vatten
Lyssna underliga ting:
Rissel, rassel
i små bäckar,
Tissel,tassel
Av små näckar,
Ugglerassel.
Grävlingsprassel
ibland strandens al och Hassel.
Tassa varligt
Sommarräv!
Nu är farligt,
And i säv!
Skogsvindssuckar.
Sakta gluckar
Liten våg med stilla rassel
Invid strandens al och hassel.
Mörka granar, som i natten
Stått i sluten väktarring
Kring en skogstjärns svarta vatten
Täljer underliga ting.
Åtorp maj 1921
by Anders Arhammar | Feb 21, 2024
När man når en viss ålder, typ min, så dyker det allt oftare upp minnen när man passerar vissa platser. Och med typ min vissa ålder, så finns numera riktigt många platser där jag någon gång passerat, och där något hänt.
Ta till exempel denna bänk. Den hittar vi i Lilla Blecktornsparken på söder i Stockholm, i hörnet av Ringvägen och Katarina Bangata. Där brukade jag leka på sena 50-talet, det fanns bland annat en rolig rutschbana där och dessutom en mingolfbana och parklek. Inget av det finns kvar, men bänken står där än idag. Kanske inte precis samma bänk, men i det närmaste på samma plats.
Från bänken kunde man hålla koll på lekande barn, vilket var vad min mamma och farmors syster Elsa gjorde den där dagen bänkminnet uppstod. Nå, koll är nog för mycket sagt, men de var i alla fall på plats och hade de kollat riktigt ordentligt så hade de sett mig gå bakvägen upp för min favoritkana, upptäcka att någon var på väg ner i full fart, varpå jag vände så snabbt och illa att en bit av min framtand gick av mot något hårt som jag stötte i.
Jag minns inte att det gjorde ont, men jag minns att jag sprang till mamma på bänken för att berätta vad som hänt och visa upp tanden, dels för att få veta skadans omfattning och dels för att få lite ”tyck-synd-om”.
Jag fick varken det ena eller det andra, intresset på bänken var bra nära noll, så jag återvände till min lek och de på bänken fortsatte sitt småprat som tydligen var bra mycket intressantare än en liten avslagen tand och en nära-döden upplevelse. Vi hade helt enkelt mycket olika prioriteringar.
Jag tänker dock ofta på den här händelsen, fortfarande, eftersom jag varje dag ser och känner min avslagna tand, som jag trots olika förslag från diverse tandläkare inte gjort något åt.
Dessutom får det mig att tänka på en annan händelse i samma park någon månad senare, när jag hittade en dödskalle i ett snår och gick med den till fröknarna i parkleken som blev helt förskräckta. Den händelsen brydde jag mig aldrig om att berätta för min mamma. Jag kände väl att den inte hade samma verkshöjd som en avslagen tand, och en avslagen tand hade ju inte imponerat speciellt.
Men jag undrar fortfarande över “När-vad-var-hur” när det gäller dödskallen.
