Och nu presenterar vi Skogsnatt!

Boken är grön, lite sliten i kanterna men fortfarande elegant med sina hårda strukturerade pärmar. Den inköptes för över 100 år sedan på W.Hartelius pappershandel i Göteborg för 5 kronor och 95 öre, en ansenlig summa på den tiden.
De lätt gulnade sidorna i min morfars poesibok, som blev dess uppgift att vara, är fyllda med hans handstil, mycket vackert präntad i början men alltmer flyktigt skriven längre fram i boken. Han undertecknar i början sina alster med sitt namn, Karl Rencke, sitt alias Rex eller sitt lite mer skämtsamma Charles Rencke.
Men ganska snart blir det bara plats och datum som avslutar dikterna. Strömstad, Syd Koster, Nynäshamn, Åtorp, Göteborg. Han hade den gröna poesiboken med sig på sina resor, alltid tillgänglig när inspirationen knackade på.
Då och då har morfar klistrat in urklipp från den tidens tidningar. Han fick alltså en del publicerat redan på 1920-talet, i Göteborgs Handels & Sjöfartstidning, Strix, och Aftonbladet bland annat. En föraning om de dagsverser som han senare i livet fick publicerade i mer rikstäckande tidningar.
Men en av dikterna i den gröna poesiboken verkar vara opublicerad fram till den dag som idag är. Vilket är lite synd, för jag tycker den har ett driv och tempo som passar bra i vår tid.

Skogsnatt

Mörka granar, som i natten
Stå i sluten väktarring
Kring en skogstjärns svarta vatten
Lyssna underliga ting:

Rissel, rassel
i små bäckar,
Tissel,tassel
Av små näckar,
Ugglerassel.
Grävlingsprassel
ibland strandens al och Hassel.

Tassa varligt
Sommarräv!
Nu är farligt,
And i säv!
Skogsvindssuckar.
Sakta gluckar
Liten våg med stilla rassel
Invid strandens al och hassel.

Mörka granar, som i natten
Stått i sluten väktarring
Kring en skogstjärns svarta vatten
Täljer underliga ting.

Åtorp maj 1921

En bänk, en tand och en dödskalle

När man når en viss ålder, typ min, så dyker det allt oftare upp minnen när man passerar vissa platser. Och med typ min vissa ålder, så finns numera riktigt många platser där jag någon gång passerat, och där något hänt.
Ta till exempel denna bänk. Den hittar vi i Lilla Blecktornsparken på söder i Stockholm, i hörnet av Ringvägen och Katarina Bangata. Där brukade jag leka på sena 50-talet, det fanns bland annat en rolig rutschbana där och dessutom en mingolfbana och parklek. Inget av det finns kvar, men bänken står där än idag. Kanske inte precis samma bänk, men i det närmaste på samma plats.
Från bänken kunde man hålla koll på lekande barn, vilket var vad min mamma och farmors syster Elsa gjorde den där dagen bänkminnet uppstod. Nå, koll är nog för mycket sagt, men de var i alla fall på plats och hade de kollat riktigt ordentligt så hade de sett mig gå bakvägen upp för min favoritkana, upptäcka att någon var på väg ner i full fart, varpå jag vände så snabbt och illa att en bit av min framtand gick av mot något hårt som jag stötte i.
Jag minns inte att det gjorde ont, men jag minns att jag sprang till mamma på bänken för att berätta vad som hänt och visa upp tanden, dels för att få veta skadans omfattning och dels för att få lite ”tyck-synd-om”.
Jag fick varken det ena eller det andra, intresset på bänken var bra nära noll, så jag återvände till min lek och de på bänken fortsatte sitt småprat som tydligen var bra mycket intressantare än en liten avslagen tand och en nära-döden upplevelse. Vi hade helt enkelt mycket olika prioriteringar.
Jag tänker dock ofta på den här händelsen, fortfarande, eftersom jag varje dag ser och känner min avslagna tand, som jag trots olika förslag från diverse tandläkare inte gjort något åt.
Dessutom får det mig att tänka på en annan händelse i samma park någon månad senare, när jag hittade en dödskalle i ett snår och gick med den till fröknarna i parkleken som blev helt förskräckta. Den händelsen brydde jag mig aldrig om att berätta för min mamma. Jag kände väl att den inte hade samma verkshöjd som en avslagen tand, och en avslagen tand hade ju inte imponerat speciellt.
Men jag undrar fortfarande över “När-vad-var-hur” när det gäller dödskallen.

Kejsarens silverbägare och en bok

Ibland dyker det upp en bok, en film, en doft eller ett musikstycke som visar sig inte bara bjuda på sitt innehåll, utan också triggar igång något mer.
Det kan vara minnen och känslor som glömts bort, bilder som återskapas och insikter som man med ålderns rätt, och hjälp, kan omtolka och kanske se i ett annat ljus.
Nyligen dök en sådan bok upp i flödet, Åsa Nilsonnes bok ”Den jag blev i Addis Abeba”.
Åsa har forskat på det självbiografiska minnet och har lagt sitt eget liv under luppen.

Vi har alla en berättelse om vår uppväxt. Vad tror vi att den har betytt? Vilka spår kan den ha lämnat? Varifrån kommer vårt ”jag”?

Så står det på baksidan av boken, som till största delen handlar om hur hon som 11-åring flyttade med sin familj till Addis Abeba i Etiopien och bodde där i fyra år, mellan 1960 och 1964.

Jag flyttade med min familj som 10-åring till samma ställe, 1961. Jag gick i samma franska skola, hade nog gemensamma bekanta, gjorde liknande saker, hade liknande upplevelser. Vi sågs säkert på skolgården, kanske åkte vi nån gång bil tillsammans hem från skolan, och vi var säkert på Kejsarens julkalas samtidigt. Efter 1964 flyttade också jag hem till svensk skola, men inte till Sigtunas internat som Åsa, utan till Ekillaskolan i närliggande Märsta.
Men tre års åldersskillnad var nog annars ett stort hinder för närmare bekantskap, frånsett att Åsa och hennes familj dessutom bodde bakom den stora plåtporten som stängde in svenska ambassaden. Jag bodde mer öppet, med ett helt sjukhusområde som lekplats och inga speciella restriktioner på var eller hur jag kunde tillbringa min lediga tid, förutom att det var långt till kompisar och jag inte hade obegränsat med pengar att åka buss och taxi för, vilket i och för sig inte var så dyrt.

För mig blev den här boken så mycket igenkänning av händelser och företeelser som plötsligt poppade upp, allteftersom jag vände blad i Åsa Nilsonnes bok. Men också en närmare förståelse för hur JAG blev, med bakgrund i mina barndomsår.

Nu ska jag fundera över det, medan jag fingrar på de kejserliga gåvor som finns i mitt hem, två manschettknappar i guld och en silverbägare.

Hur jag blev av med min gamla tvättmaskin

Det finns en app som heter Tiptapp. Den vill jag verkligen tipsa om! Så här beskriver de sig själva “Du vill ha saker körda någonstans – någon annan har bil, tid över och kan hjälpa till. Voila! Med Tiptapp får ni kontakt på några få sekunder. Du bestämmer själv vad du vill betala och när du vill ha hjälp.”

När vår tvättmaskin gick sönder så slocknade alla lampor i huset, och huvudsäkringen gick. När vi slog på strömmen igen, kom det bara ett gurglande ljud från tvättmaskinen och min första tanke var “varför just idag!! Vi har ju haft den i 20 år”. Men det var väl just därför den gav upp. Så där stod den och bara tog plats, och det dåliga samvetet ökade till den grad att vi sa att “Tack för den tid som varit, men nu måste du bort”.

Jag ville inte bli påmind om att jag inte ens orkade rubba den 75 kg tunga tvättmaskinen, ja rubba gick ju, men att sen få ner den för trappor, in i nåt bagageutrymme och bortforslad till en öppen tipp, det kändes övermäktigt. Och då tänkte jag, varför inte testa Tiptapp, som jag hört bekanta använda.

Det var fantastiskt hur smidigt det hela gick, allt med hjälp av min mobil! Jag tog en bild på eländet (förlåt tvättmaskinen), lade ut en förfrågan om nån ville hämta den och satte ett pris som jag tänkte skulle vara lockande, och inom några minuter hade jag kontakt med över 30 olika presumtiva hjälpare, som var villiga att ta itu med min tvättmaskin. Jag valde en som presenterade sig som “två man och en skåpbil”, och som hade fått bra betyg av andra Tiptapp kunder. Fantastiskt smidigt, jag kunde till och med följa var bilen fanns, och hur den närmade sig.
Männen som kom var effektiva, snabba och starka och jag skulle säga att hela proceduren, från beställningen till att den trasiga 75 kilo tunga tvättmaskinen var på väg till tippen var snabbare än min tvättmaskins snabbprogram! Imponerande, enkelt, och gav mersmak.

Jag började genast se mig om efter de surdegar som alltför länge legat i garderoben och källaren, och hittade en bra trave som jag snart kommer att skicka iväg på samma sätt som tvättmaskinen, med Tiptapp. Det är otroligt hur snabbt och hur nära hjälpen är, bara man själv bestämmer sig för att släppa taget om saker som sparats alldeles för länge, av olika skäl. Och jag kan ju också bestämma vart sakerna skall gå, om de ska gå till återvinning, till tippen eller någon välgörenhetsinrättning. Här finns gott om utrymme för miljötänk!

Om min gamla tvättmaskin kunde prata, skulle den tacksamt notera att Tiptapp-hjälparna som kom var starka, behandlade henne med respekt och tog henne med sig långt ifrån hennes tidigare allt surare ägare.

Brevet som brann

I Borås den 10 december 1919 skrev Kalle till sin fästmö Judit:

“Undrar just om inte ett brev till dig brann upp i Valla härom natten, när postkupén tog eld!
Köss maj, så lampan dööör!!!”

På vilket Judit i Stockholm svarade den 11 dec 1919:

“Jodå, ett av dina brev hade säkert varit med om postbranden, det var alldeles bränt i nedre kanten och kom en dag försent. Kuvertet kastade jag som vanligt först i papperskorgen, men sen var jag ute och läste tidningen och fick där erfara om branden, förstod att ditt brev varit med vid detta historiska tillfälle, skyndade in och fiskade upp kuvertet som nu förvaras som kuriosa.”

Det var nedanstående text i Dagens Nyheter den 9 december som Judit läste ute på stan.

“En postkupébrand, som i nästan alla detaljer erinrar om den för någon tid sedan på norra stambanan inträffade, hemsökte på måndagsmorgonen uppgående Göteborgståget strax innan detta anlände till Valla station.

En av de på tåget tjänstgörande postiljonerna uppehöll sig inne i postvagnen, och en stund efter det tåget lämnat Katrineholm upptäckte han att rök slog ut från paketposten, som fanns i vagnen.

Ögonblicket därefter slog och lågorna upp från postppackarna, och elden fick omedelbart en våldsam spridning.
Så fort elden upptäckts drogs nödbromsen till, och tåget stannade omedelbart. På några få ögonblick var emellertid postkupén fylld av en intensiv och kvävande rök och branden fick allt större omfattning.

För postpersonalen var inte ett annat att göra än att hals över huvud lämna vagnen. Man lyckades emellertid ta med sig det mesta av den värdepost som medföljde tåget. När tåget stannat frånkopplades den brinnande postvagnen och fördes ett stycke från de övriga övriga vagnarna.

Från Valla station sändes, så fort elden upptäckts, stationens brandspruta och efter en stund anlände även släckningsattiralj från Valla stationssamhälle. Vattenbristen var emellertid ytterst kännbar, och det enda vatten man hade att tillgå var det man erhöll från lokens tender samt från ett hjälptåg, vilket utsändes från Katrineholm.

Detta medförde även manskap. Efter icke fullt en timmes arbete var elden släckt.

Den härjade vagnen, en vanlig kombinerad post och resgodsvagn, lämnades kvar i Valla. Postavdelningen var då totalt förstörd.
Allt brännbart hade blivit lågornas rov. Resgodsavdelningen däremot var oskadad. Allt gods som förvarades i denna hade bärgats och överflyttades till en av snälltågets övriga vagnar och följde med detta upp till Stockholm.

De fragment av posten vilka funnos kvar transporterades däremot med middagståget från Örebro till Stockholm. Snälltåget blev något över en timma försenat genom eldsvådan.

Postpersonalen hann icke ens rädda sina kläder.

En av de i postvagnens tjänstgörande postexpeditörerna har berättat om eldsolyckan. Då posten på måndagsnätterna är ovanligt liten, är personalen i vagnen, vilken eljest brukar uppgå till åtta man, inskränkt till sex. Denna resa var posten ovanligt liten, varför all post, avsedd att transiteras till Stockholm, d. v. s. post till Norrland och Finland, redan hunnit inläggas i säckarna.

Tack vare denna omständighet lyckades man också rädda det mesta av transitovärdena. Röken, som spred sig med oerhörd hastighet, var tjock, brandgul och härrörde tydligen från brinnande celluloid. Släckningsarbetet försinkades därigenom att samhällets alarmordning icke fungerade.Först då hjälp anlände från Katrineholm blev man herre över elden. Nästan alla av postpersonalen hunno icke ens rädda sina klädespersedlar.

Elden förorsakades antagligen av överhettning

Resterna av den förstörda posten anlände på middagen till Stockholm. De omhändertogos av inspektören för explosiva varor, ingenjör G von Feilitzen, vilken omedelbart underkastade dem en preliminär undersökning. Man hoppas att hans fortsatta granskning skall bringa klarhet i fråga om eldens uppkomst.

Rörande denna är ännu intet med visshet känt. Elden började emellertid i närheten av ett värmeelement, och det är möjligt att några lättantändliga varor, som befunno sig bland paketposten, genom överhettning fattat eld. Det fanns också åtskilliga mycket eldfängda saker med i de många paketen. Sålunda har det konstaterats att en del paket innehöll celluloidkammar. Dessa, som voro tydliga kristidsprodukter, luktade kamfer på långt håll, och det är väl därför sannolikt att de innehöllo åtskilligt av detta eldfarliga ämne. Dessutom funnos bland posten några cisterner olja, vars innehåll gav ökad näring åt elden.

Postdirektören i första distriktet, J Enger, höll omedelbart efter postpersonalens ankomst till Stockholm förhör rörande branden. Detta hade emellertid icke avslutats på måndagkvällen, utan fortsattes på tisdagen.
Av förhöret har framgått att elden först upptäckts i den utländska paketposten, bland vilken befann sig både celluloidvarorna och oljecisternerna. De olyckan inträffade var en stor del av posten under sortering och upptagen nu postpåsarna. Så fort personalen, med anlitande av nödbromsarna, fått tåget att stanna, tog envar så mycket post han kunde och kastade ut .Den oerhört intensiva röken omöjliggjorde varje försök att återvända in i postvagnen.

Inga försändelser på stora belopp funnos med.

Hur mycket post som gått förlorad är ännu omöjligt att säga, då alla kartslut och andra handlingar brunno upp. Beträffande värdeposten har det framgått av förhöret att den härjade posten innehöll ett hundratal rek, oberäknat rekommenderade posttjänsteförsändelser, samt 5 á 6 assurerade försändelser.

Av dessa senare äro några räddade, likaså cirka en tredjedel av reken. En hel del av lösposten hann räddas och denna kommer att torkas och delas ut i den mån dess tillstånd det medgiver. Förutom elden, har nämligen vattnet farit illa fram medd adresserna.
Av den utländska paketposten blev en stor del förstörd av eld och vatten. Någon värdesättning har ej heller här kunnat göras. Bland de spolierade sakerna märkes ett parti siden, förpackat i ett antal paket.
Det direkta värdet av förstörda värdeförsändelse torde ej vara större. Enligt vad den tjänstgörande personalen vill erinra sig, voro försändelserna ej på några särskilt stora belopp.

Postdirektören har framhållit att personalen, enligt vad vid förhöret framkommit, visat en berömvärd rådighet vid branden.

Åtta säckar paketpost från Frankrike med på tåget.
Från huvudkontoret i Göteborg medförde den brunna postvagnen i nattåget Göteborg – Stockholm härifrån åtta säckar paketpost från Frankrike till Stockholm samt dessutom en del vanliga brev, tidningar och korsband. Från Göteborg medföljde sålunda endast endast ett eller två assurerade brev samt ett femtontal rekommenderade brev.