Anders Arhammar

Kejsarens silverbägare och en bok

by | Feb 15, 2024

Ibland dyker det upp en bok, en film, en doft eller ett musikstycke som visar sig inte bara bjuda på sitt innehåll, utan också triggar igång något mer.
Det kan vara minnen och känslor som glömts bort, bilder som återskapas och insikter som man med ålderns rätt, och hjälp, kan omtolka och kanske se i ett annat ljus.
Nyligen dök en sådan bok upp i flödet, Åsa Nilsonnes bok ”Den jag blev i Addis Abeba”.
Åsa har forskat på det självbiografiska minnet och har lagt sitt eget liv under luppen.

Vi har alla en berättelse om vår uppväxt. Vad tror vi att den har betytt? Vilka spår kan den ha lämnat? Varifrån kommer vårt ”jag”?

Så står det på baksidan av boken, som till största delen handlar om hur hon som 11-åring flyttade med sin familj till Addis Abeba i Etiopien och bodde där i fyra år, mellan 1960 och 1964.

Jag flyttade med min familj som 10-åring till samma ställe, 1961. Jag gick i samma franska skola, hade nog gemensamma bekanta, gjorde liknande saker, hade liknande upplevelser. Vi sågs säkert på skolgården, kanske åkte vi nån gång bil tillsammans hem från skolan, och vi var säkert på Kejsarens julkalas samtidigt. Efter 1964 flyttade också jag hem till svensk skola, men inte till Sigtunas internat som Åsa, utan till Ekillaskolan i närliggande Märsta.
Men tre års åldersskillnad var nog annars ett stort hinder för närmare bekantskap, frånsett att Åsa och hennes familj dessutom bodde bakom den stora plåtporten som stängde in svenska ambassaden. Jag bodde mer öppet, med ett helt sjukhusområde som lekplats och inga speciella restriktioner på var eller hur jag kunde tillbringa min lediga tid, förutom att det var långt till kompisar och jag inte hade obegränsat med pengar att åka buss och taxi för, vilket i och för sig inte var så dyrt.

För mig blev den här boken så mycket igenkänning av händelser och företeelser som plötsligt poppade upp, allteftersom jag vände blad i Åsa Nilsonnes bok. Men också en närmare förståelse för hur JAG blev, med bakgrund i mina barndomsår.

Nu ska jag fundera över det, medan jag fingrar på de kejserliga gåvor som finns i mitt hem, två manschettknappar i guld och en silverbägare.

Hur jag blev av med min gamla tvättmaskin

by | Jan 20, 2024

Det finns en app som heter Tiptapp. Den vill jag verkligen tipsa om! Så här beskriver de sig själva "Du vill ha saker körda någonstans - någon annan har bil, tid över och kan hjälpa till. Voila! Med Tiptapp får ni kontakt på några få sekunder. Du bestämmer själv vad du vill betala och när du vill ha hjälp."

När vår tvättmaskin gick sönder så slocknade alla lampor i huset, och huvudsäkringen gick. När vi slog på strömmen igen, kom det bara ett gurglande ljud från tvättmaskinen och min första tanke var "varför just idag!! Vi har ju haft den i 20 år". Men det var väl just därför den gav upp. Så där stod den och bara tog plats, och det dåliga samvetet ökade till den grad att vi sa att "Tack för den tid som varit, men nu måste du bort".

Jag ville inte bli påmind om att jag inte ens orkade rubba den 75 kg tunga tvättmaskinen, ja rubba gick ju, men att sen få ner den för trappor, in i nåt bagageutrymme och bortforslad till en öppen tipp, det kändes övermäktigt. Och då tänkte jag, varför inte testa Tiptapp, som jag hört bekanta använda.

Det var fantastiskt hur smidigt det hela gick, allt med hjälp av min mobil! Jag tog en bild på eländet (förlåt tvättmaskinen), lade ut en förfrågan om nån ville hämta den och satte ett pris som jag tänkte skulle vara lockande, och inom några minuter hade jag kontakt med över 30 olika presumtiva hjälpare, som var villiga att ta itu med min tvättmaskin. Jag valde en som presenterade sig som "två man och en skåpbil", och som hade fått bra betyg av andra Tiptapp kunder. Fantastiskt smidigt, jag kunde till och med följa var bilen fanns, och hur den närmade sig.
Männen som kom var effektiva, snabba och starka och jag skulle säga att hela proceduren, från beställningen till att den trasiga 75 kilo tunga tvättmaskinen var på väg till tippen var snabbare än min tvättmaskins snabbprogram! Imponerande, enkelt, och gav mersmak.

Jag började genast se mig om efter de surdegar som alltför länge legat i garderoben och källaren, och hittade en bra trave som jag snart kommer att skicka iväg på samma sätt som tvättmaskinen, med Tiptapp. Det är otroligt hur snabbt och hur nära hjälpen är, bara man själv bestämmer sig för att släppa taget om saker som sparats alldeles för länge, av olika skäl. Och jag kan ju också bestämma vart sakerna skall gå, om de ska gå till återvinning, till tippen eller någon välgörenhetsinrättning. Här finns gott om utrymme för miljötänk!

Om min gamla tvättmaskin kunde prata, skulle den tacksamt notera att Tiptapp-hjälparna som kom var starka, behandlade henne med respekt och tog henne med sig långt ifrån hennes tidigare allt surare ägare.

Brevet som brann

by | Dec 26, 2023

I Borås den 10 december 1919 skrev Kalle till sin fästmö Judit:

"Undrar just om inte ett brev till dig brann upp i Valla härom natten, när postkupén tog eld!
Köss maj, så lampan dööör!!!"

På vilket Judit i Stockholm svarade den 11 dec 1919:

"Jodå, ett av dina brev hade säkert varit med om postbranden, det var alldeles bränt i nedre kanten och kom en dag försent. Kuvertet kastade jag som vanligt först i papperskorgen, men sen var jag ute och läste tidningen och fick där erfara om branden, förstod att ditt brev varit med vid detta historiska tillfälle, skyndade in och fiskade upp kuvertet som nu förvaras som kuriosa."

Det var nedanstående text i Dagens Nyheter den 9 december som Judit läste ute på stan.

"En postkupébrand, som i nästan alla detaljer erinrar om den för någon tid sedan på norra stambanan inträffade, hemsökte på måndagsmorgonen uppgående Göteborgståget strax innan detta anlände till Valla station.

En av de på tåget tjänstgörande postiljonerna uppehöll sig inne i postvagnen, och en stund efter det tåget lämnat Katrineholm upptäckte han att rök slog ut från paketposten, som fanns i vagnen.

Ögonblicket därefter slog och lågorna upp från postppackarna, och elden fick omedelbart en våldsam spridning.
Så fort elden upptäckts drogs nödbromsen till, och tåget stannade omedelbart. På några få ögonblick var emellertid postkupén fylld av en intensiv och kvävande rök och branden fick allt större omfattning.

För postpersonalen var inte ett annat att göra än att hals över huvud lämna vagnen. Man lyckades emellertid ta med sig det mesta av den värdepost som medföljde tåget. När tåget stannat frånkopplades den brinnande postvagnen och fördes ett stycke från de övriga övriga vagnarna.

Från Valla station sändes, så fort elden upptäckts, stationens brandspruta och efter en stund anlände även släckningsattiralj från Valla stationssamhälle. Vattenbristen var emellertid ytterst kännbar, och det enda vatten man hade att tillgå var det man erhöll från lokens tender samt från ett hjälptåg, vilket utsändes från Katrineholm.

Detta medförde även manskap. Efter icke fullt en timmes arbete var elden släckt.

Den härjade vagnen, en vanlig kombinerad post och resgodsvagn, lämnades kvar i Valla. Postavdelningen var då totalt förstörd.
Allt brännbart hade blivit lågornas rov. Resgodsavdelningen däremot var oskadad. Allt gods som förvarades i denna hade bärgats och överflyttades till en av snälltågets övriga vagnar och följde med detta upp till Stockholm.

De fragment av posten vilka funnos kvar transporterades däremot med middagståget från Örebro till Stockholm. Snälltåget blev något över en timma försenat genom eldsvådan.

Postpersonalen hann icke ens rädda sina kläder.

En av de i postvagnens tjänstgörande postexpeditörerna har berättat om eldsolyckan. Då posten på måndagsnätterna är ovanligt liten, är personalen i vagnen, vilken eljest brukar uppgå till åtta man, inskränkt till sex. Denna resa var posten ovanligt liten, varför all post, avsedd att transiteras till Stockholm, d. v. s. post till Norrland och Finland, redan hunnit inläggas i säckarna.

Tack vare denna omständighet lyckades man också rädda det mesta av transitovärdena. Röken, som spred sig med oerhörd hastighet, var tjock, brandgul och härrörde tydligen från brinnande celluloid. Släckningsarbetet försinkades därigenom att samhällets alarmordning icke fungerade.Först då hjälp anlände från Katrineholm blev man herre över elden. Nästan alla av postpersonalen hunno icke ens rädda sina klädespersedlar.

Elden förorsakades antagligen av överhettning

Resterna av den förstörda posten anlände på middagen till Stockholm. De omhändertogos av inspektören för explosiva varor, ingenjör G von Feilitzen, vilken omedelbart underkastade dem en preliminär undersökning. Man hoppas att hans fortsatta granskning skall bringa klarhet i fråga om eldens uppkomst.

Rörande denna är ännu intet med visshet känt. Elden började emellertid i närheten av ett värmeelement, och det är möjligt att några lättantändliga varor, som befunno sig bland paketposten, genom överhettning fattat eld. Det fanns också åtskilliga mycket eldfängda saker med i de många paketen. Sålunda har det konstaterats att en del paket innehöll celluloidkammar. Dessa, som voro tydliga kristidsprodukter, luktade kamfer på långt håll, och det är väl därför sannolikt att de innehöllo åtskilligt av detta eldfarliga ämne. Dessutom funnos bland posten några cisterner olja, vars innehåll gav ökad näring åt elden.

Postdirektören i första distriktet, J Enger, höll omedelbart efter postpersonalens ankomst till Stockholm förhör rörande branden. Detta hade emellertid icke avslutats på måndagkvällen, utan fortsattes på tisdagen.
Av förhöret har framgått att elden först upptäckts i den utländska paketposten, bland vilken befann sig både celluloidvarorna och oljecisternerna. De olyckan inträffade var en stor del av posten under sortering och upptagen nu postpåsarna. Så fort personalen, med anlitande av nödbromsarna, fått tåget att stanna, tog envar så mycket post han kunde och kastade ut .Den oerhört intensiva röken omöjliggjorde varje försök att återvända in i postvagnen.

Inga försändelser på stora belopp funnos med.

Hur mycket post som gått förlorad är ännu omöjligt att säga, då alla kartslut och andra handlingar brunno upp. Beträffande värdeposten har det framgått av förhöret att den härjade posten innehöll ett hundratal rek, oberäknat rekommenderade posttjänsteförsändelser, samt 5 á 6 assurerade försändelser.

Av dessa senare äro några räddade, likaså cirka en tredjedel av reken. En hel del av lösposten hann räddas och denna kommer att torkas och delas ut i den mån dess tillstånd det medgiver. Förutom elden, har nämligen vattnet farit illa fram medd adresserna.
Av den utländska paketposten blev en stor del förstörd av eld och vatten. Någon värdesättning har ej heller här kunnat göras. Bland de spolierade sakerna märkes ett parti siden, förpackat i ett antal paket.
Det direkta värdet av förstörda värdeförsändelse torde ej vara större. Enligt vad den tjänstgörande personalen vill erinra sig, voro försändelserna ej på några särskilt stora belopp.

Postdirektören har framhållit att personalen, enligt vad vid förhöret framkommit, visat en berömvärd rådighet vid branden.

Åtta säckar paketpost från Frankrike med på tåget.
Från huvudkontoret i Göteborg medförde den brunna postvagnen i nattåget Göteborg - Stockholm härifrån åtta säckar paketpost från Frankrike till Stockholm samt dessutom en del vanliga brev, tidningar och korsband. Från Göteborg medföljde sålunda endast endast ett eller två assurerade brev samt ett femtontal rekommenderade brev.

Julstämning i Rotebro

by | Dec 17, 2023

Julkonsert i Rotebrokyrkan med Amorosokören. De sjöng bland annat Sveriges vanligaste julsång. Hur många gånger har du inte hört eller själv sjungit ”Nu tändas tusen juleljus”? Sången skrevs redan 1898 av  Emmy Köhler, som bodde med sin man och tre barn på Norrsätra i Sollentuna.

Emmy Köhler var lärare vid Torborg Rappes skola i Stockholm och senare vid hovet, där hon lärde prins Erik, yngste son till Gustaf V, att läsa och skriva. Hon började tidigt skriva först under signatur i Ny Illustrerad Tidning, Svensk Damtidning och Idun. Under pseudonymen Eyvor Stéen utkom i Idun flera noveller och inlägg i aktuella ämnen under åren 1903–1910.

Vad som inte blev men blev ändå

by | Nov 23, 2023

Det började hemma i pojkrummet, på en rätt så trasig gitarr med bara fyra strängar. Eller kanske tidigare ändå, på det gamla svarta pianot i Övik. Eller förresten, det var nog på farmors tramporgel med en massa spakar som det stod f-l-u-t-e på och där jag fick stå och trampa för att få fram något ljud.
Vad det än var så var det något inom mig som ville ut, vare sig det var via pedaler, tangenter, blockflöjt, trasiga strängar, musikskolans virveltrumma eller en alltför stor trombon där jag fick ta fötterna till hjälp för att nå nedersta läget.

På den trasiga gitarren gjorde jag min första sång, ackompanjerad av E-strängen, den tjocka längst ner. Nästa sång fick två strängar vara med och senare i månaden tog jag min veckopeng, gick till musikaffären och köpte en hel uppsättning strängar och med en helsträngad gitarr träffade jag Per och så var vi en duo. Vi måste ju heta något så det blev The Tapes.
The Tapes framträdde på fotoklubbens årsavslutning och vi hamnade i tidningen, Upsala Nya. Både jag och Per fick blodad tand, vi inredde vår egen studio i källaren till den kyrka där Per bodde med sin familj på övervåningen. Där skrev jag låtar som ”Hey sexy man”, ”pickers party” och ”I will fuck you like a monkey”.
Jag startade ett skivbolag som hette Tah Ryung, efter en koreansk folksång, och gav ut min första egna skiva som fick namnet Kith and Kin. Den kom ut i ett exemplar och mamma tyckte den var bra, speciellt sången ”att bada naken med sin fru”.
Per och jag gjorde flera rullband med musik, vi gjorde outgivna LP:s, vi sjöng i stämmor men jag minns inte att vi hade några fler spelningar ihop. Vi gjorde i alla fall releasematerial, pressbilder, en musikvideo, en musikalisk berättelse och uppträdde var för sig. Jag spelade på en restaurang som hette Nimbus och fick gratis pizza samt gjorde en performanceföreställning på Märsta teater som hette konstmaskinen. Jag spelade låtar och en kille målade en tavla. Det var fullsatt av kompisar, bekanta och ledighetskommitté, vi hamnade i tidningen och sen var det inte så mycket mer. Man kanske skulle kunna kalla det ett misslyckande. Eller…
Jag har faktiskt spelat och uppträtt i London. Och skrivit texter till andras låtar, t;ex "Malliga Malin", som spelats in i riktig studio. Och spelat på nattklubb i Tokyo, där min låt "Kärleken för mig" blev översatt till japanska. Jammat med Country Joe and the fish i Berkeley, som dessutom fick mina randiga färggranna jeans från Åhlens, mot att jag fick ett par slitna jeans, som passade riktigt dåligt.
Så för att inte ha varit musiker så har det ju gått rätt bra ändå, i det lilla tysta. Egentligen helt lagom.
Jag låter drömmen leva, och sjunger låten om hajarna för barnbarnen. Det gillar de.
När de blir tonåringar ska de få lägga komp och andra stämman på ”I will fuck you like a monkey.” Den kommer nog att sälja i fler exemplar än ett.
På äldre dar har jag fortsatt lite i smyg, och planen är nog att fylla på med låtar så det räcker till en musikal. I all lagomhet.
Grunden är lagd.