Anders Arhammar

Gaveln på farmor Mariannes bokhylla

by | Jun 2, 2022

Utsidan av en gavel på bokhyllan är egentligen rätt onyttig, om man jämför med vad som finns mellan gavlarna. Men farmor Mariannes gavelsida fick eget liv under 41 år.

Det var det man gjorde först hemma hos Marianne, man tog en bok, la den på huvudet och Marianne drog strecket på bokhyllans gavel. En del ställde sig nog lite extra på tå, man ville ju vara längre än sin mamma vid samma ålder. Eller brorsan.

Längst ner, ca 60 cm från marken, står det Julia, 6 januari 1990. Några centimer högre upp står det Mira och januari 2006. Allra högst på plankan hittar vi pappa, 8 september 1965.

Pappa/farfar nådde ingen upp till, hans 197 cm tronade alltid högst. Fast man stod på tå. Han var dessutom först ut, och satte ribban.

Mellan hans streck och Julias längst ner finns många barn, barnbarn, bröder, systrar och en och annan gäst. Nu när jag studerar plankan så här timmen innan den hamnar i återvinningen, märker jag att farmor Marianne faktiskt är den enda som inte finns med på plankan. Så det var nog hon som höll i bok och penna vid mätningen. En garant för att allt gick rätt och riktigt till.

På väg ut lutar jag för ett ögonblick den bruna planken mot den nya tidens bokhylla och ställer mig bredvid den, så rak jag kan och, ja, lite på tå. Men bara så att det inte syns.

Den här gången blir det dock ingen mätning, bara ett konstaterande att jag fortfarande går under ribban från 1965, och att det var länge sedan som jag kunde be mamma/farmor Marianne att hålla i boken och sätta strecket.

Det blir jag som får sätta punkt, ett sista streck, för vår livsgavel. Och när den ligger där bak i sopbilen för fotografering, lägger den sig självklart till rätta, som en sista blinkning, som ett streck.

Jakten på huset i Lerum

by | Jun 1, 2022

Efter järnvägens tillkomst på 1850-talet började allt fler göteborgare söka sig till Lerum. En av dem var grosshandlare August Fröding som lät bygga gården Åtorp. August Fröding byggde en villa och en liten bondgård och byggnader nere vid Säveån. Villan och å-byggnaderna kopplades samman med en allé, som idag kallas Gamla Allén.

Hans son Anders tog över när fadern dog, och det var av honom som Judit och Kalle hyrde en liten stuga den 1 november 1920, dit de sen flyttade efter bröllopet på annandagen 1920.

Mormor berättar i sin dagbok:

- När Kalle och jag voro därute och besågo stugan första gången, blevo vi mycket vänligt mottagna av ägaren, Herr Fröding, och blevo t.o.m. kvarbjudna på middag! Och trots att det var en hel del reflektanter, lyckades jag tjusa till Hr Fröding, så att vi fingo hyra! (Hm)!

Judit var rätt duktig att tjusa till männen.

Stugan låg riktigt trevligt vid Säveån, en kvarts promenad från stationen och endast 5 minuter till sjön Aspens sommarbad. Det tog ungefär en halvtimme med tåget de två milen in till Göteborg.

Stugan innehöll två rum och kök plus en liten tambur i bottenvåningen samt en stor vacker vind med ett inbyggt rum däruppe. Så fanns det två präktiga murade källarrum och en vedbod. Till våren fick man även disponera en jordbit, för odling av diverse grödor. Största olägenheten var avsaknaden av vattenledning. Dricksvatten måste de därför hämta från stora villan, där hyresvärden Anders Fröding bodde, och tvättvatten o.d. fick de förstås hämta ur ån.

När ett sekel har gått, är det inte alltid lätt att hitta det som var. Men efter ett besök i Lerums lokalpolitiska forskarsal i kommunhusets källare, fick jag hjälp att hitta var den lilla stugan låg för hundra år sedan. Tack och lov för eldsjälar!

Beväpnad med mormors dagbok och sekelgamla bilder stegade jag 15 minuter från Lerums gamla stationshus, över den bro som fanns för hundra år sedan och hamnade precis där Säveån kröker sig en sista gång innan den sakta flyter ut i sjön Aspen. Samma väg som min morfar Kalle brukade ta hem från det dagliga jobbet och, mycket riktigt, ca 5 minuter från sommarbadet vid sjön Aspen.

Där den gamla stugan låg finns idag, bakom en rätt hög häck, ett utbyggt rött hus som skiljer sig från den omgivande moderna bebyggelsen. Jag sätter mig i dikeskanten och läser ur mormors dagbok från 1921.

”Nu har jag så småningom hunnit sätta mig ordentligt in i livet som Kalles maka och husmor härute på Lerum. Klockan kvart i 8 stiger jag upp, ofta högljutt gäspande och “ojande”, tills Kalle givit mig morgonkyssen, då det blir mera liv i spelet. Så kokas gröt eller välling och kaffe på Primusköket. Det tar för lång tid att tända i spiseln. Kallt som det värsta är det i köket. Kalle måste sitta med överrocken på, då han skall äta. En kvart i 9 kysser han mig till avsked och knogar så iväg med sin lilla resväska, där hans anspråkslösa lunch, 4 smörgåsar, vilar. 9.07 går hans morgontåg.

”Jag diskar nu och gör iordning köket, städar därefter rummen och ordnar sen med varjehanda, litet tvätt, strumpstoppning, sömnad, läsning av Husmodern m.m. En timme brukar utfyllas av promenad i sakta mak till posten och handelsboden nere vid stationen. Vid 12-tiden dricker jag kaffe med smörgåsar och vid halv 4-tiden börjar jag ordna med middagen. 4.34 kommer Kalles middagståg och c:a 5 minuter i 5 har jag hans armar om mitt liv igen och välkomstkyssen utbytes under “Doda! doda!”. Efter middagen diskar jag endast av kastruller och knivar och gafflar, porslin och glas får stå till nästa morgon.

Vid 6-tiden är köket klart igen, och vi tillbringa de gemytligaste och mest hemtrevliga aftnar i våra vackra små rum. Vid 10 – 11-tiden krypa vi till kojs. Först måste förstås antingen jag krypa till Kalle eller han till mig, innan vi skiljas för att slumra in på vart sitt håll.”

När jag från min dikeskant tittar åt höger ser jag Anders Frödings hus i slutet av en lätt sluttande gata, kantad med träd. Det var där dricksvattnet till hushållet hämtades, och när jag tittar rakt fram ser jag Säveåns vatten flyta fram genom en präktig sommargrönska. Lika grön som den som mormor beskrev 1921.

Ån liknar även idag en lövsal kantad med höga, täta alar, ekar och häggar på bägge sidor. Jag kan gott föreställa mig den bohussnipa som Kalle införskaffat till Judit, liggande bunden till tvättbryggan. Snipan som man rodde uppströms till stenbron med när det var fest, dans eller tivoli i stan, kanske där Vattenpalatset ligger idag.

Jag föreställer mig deras källare med 13 burkar hemgjord vinbärsgelé, på hyllan bredvid andra burkar, flaskor och krukor fyllda med syltade jordgubbar, hallon, krusbär och blåbär. Och jag kan nästan höra Kalle stå upp och vifta med armarna och skrika: “Tjo!!” och se mormor Judit knäppa upp alla kläder och vräka sig på en bekväm ottoman.

Den andra september 1922 kom så en lastbil upp till huset på samma väg jag sitter vid, och fylldes med familjens bohag för en flytt till andra våningen Vasaplatsen 5 inne i Göteborg, en lägenhet med rejäla väggar, rinnande vatten och gasspis. En sista blick bakom häcken, på det röda huset i Lerum, och historien fortsätter.

 

 

Återigen – den magiska 10-öringen

by | May 29, 2021

Den magiska tioöringen är tillbaka!

2010 var jag på tippen med en gammal soffa. Vi hade lagt ut den på blocket för 50 spänn om någon ville hämta den, men ingen ringde. Dvs ingen ringde förrän den låg underst i tippenlasset, och för 50 spänn lastar jag inte om ett tippenlass. Den hade dessutom tidigare legat upp och ner utanför grannens välansade rabatt, och när jag drog den vidare mot släpkärran, rullade en tiokrona fram, och en tioöring. Tiokronan fattar jag, men var tioöringen kom ifrån fattar jag inte.
Dagen efter var det dags för ett nytt tippenlass, den här gången med en torktumlare och 25 års varianter av slalom, tur och telemarksskidor för precis alla åldrar. Och skostorlekar. Med tillhörande skor. I fyra upplagor.

Torktumlaren tumlade också runt innan den kom upp på flaket, och ur rullade åter en tiokrona och en tioöring. Det ser ut som en pappa med barn. Så på två dagar hade jag fått en hel liten pengafamilj. Hur skulle man nu tolka det där?
Var det ett tecken, ett tiotecken? Från vem? Varför?

Tioöringarna hade nämligen dykt upp tidigare i mitt liv. På 60-talet hade vi ett uppsatsämne i svenska, “för sent”. Då skrev jag, i diktform, om en tioöring som jag tappat från taket av vårt hus och att jag rusade ner för att hämta upp den. Dikten slutade ” … Men jag kom för sent, gatukontoret hade redan sopat rent”. Jag fick en etta på den uppsatsen, Vilket var jättedåligt förr, av en inte så kreativ svensklärare. Trots det använde jag faktiskt samma dikt igen något år senare, och då fick jag en femma av en annan mycket mer kreativ svensklärare, vilket var jättebra på den tiden.

Då och då har tioöringarna dykt upp, till exempel runt millenieskiftet då jag fann en tioöring från 1989 på golvet i riksdagen, i rummet där några riksdagsmän höll en hearing för inbjudna gäster. Den skrev jag också om och undringen den gången var om de aldrig städade i riksdagshuset. Hade de inte varit i det rummet de senaste 10 åren? Var det någon som nyligen öppnat sin plånbok och rensat ut en ogiltig peng?

Och nu är det 2021 och ännu en tioöring har dykt upp, denna gång från 1981, rullat mig förbi, som vattnet under min livsbro. Den låg på golvet längst in i ett vindsförråd, täckt med åratals damm men ändå så pass skinande att jag såg den och kunde lägga ner den i fickan för att senare ikväll förpassa den till alla övriga funna tioöringar, i min lilla tioöringsask.

Jo, jag sparar dem alla, självklart. Med varje tioöring följer ju en skärva av mitt livs historia, och det skulle aldrig falla mig in att nonchalera någon av dem, när de nu gör sig besväret att dyka upp fast de inte längre har någon annan uppgift i vårt monetära system.

En del har ju en turkrona, till exempel Joakim von Anka. Kronan är mycket betydelsefull för honom och han skulle aldrig någonsin kunna tänka sig att släppa kronan till någon.

På engelska heter turkronan “Lucky Dime”, och det är ett 10-cents mynt från 1875 som han fick när han putsade skorna åt dikesgrävaren Bert McModd, som hade väldigt smutsiga skor. Det var den första slanten Joakim von Anka någonsin tjänade.

Jag har alltså en hel hög mycket betydelsefulla tioöringar i en ask, och jag tror bestämt att en av dem dessutom är min “Lucky Dime”, så för säkerhets skull får de hålla varandra sällskap, och då och då stifta bekantskap med ännu en nyfunnen vän.

Skräddarfamiljen i Rothem

by | Apr 17, 2021

Jenny föddes en mycket kall vinter den 12 februari 1871. I den lilla stugan Rothem i Mjölby var hon den femte i raden av sex flickor. Det var ett idogt och arbetsamt hem Jenny växte upp i. Hennes mamma var mycket gudfruktig, och uppfostrade sina barn i en anda av plikt, arbete och gudsfruktan.

Här sitter Skräddare Jonsson och hans fru Maria med sina sex döttrar.
Stående från vänster Augusta, Hanna, Sofi och Alma. Mellan föräldrarna sitter Axelin och vid modern Jenny.

Jennys pappa var skräddare till yrket, och så hade famioljen så mycket lantbruk, att det födde två kor och en del smådjur. Där fanns också skog till husbehov. Stugan familjen bodde i bestod ev ett stort rum med fönster på tre sidor, kök och förstuga, skafferi på nedre botten och på övre plan ett gavelrum, stor förstuga med ett fönster, och även en stor garderob med fönster.

Nere i stugan (som det stora rummet kallades) fanns en öppen spis, senare en kakelugn. När de äldre systrarna var i skolåldern, hade Jennys far en gesäll, men sedan äldsta systern Hanna blev gammal nog, fick hon börja hjälpa sin pappa med skrädderiet. När Jenny var sex år, började hon skolan, gick två år i småskolan och fyra klasser i folkskolan, och sen på sommaren efter det hon fyllt 15 år gick hon och läste. Hennes konfirmationslärare var kyrkoherde Redelius.
Den ena systern efter den andra tog över efter Hanna, och allteftersom de växte upp och lämnade Rothemmet, togs sysslorna över av de yngre systrarna.
När Jenny var 14 år var det hennes tur att sätta sig vid skräddarbordet och hjälpa sin far.

Det var nog inte så roligt alla gånger, men Jenny fick göra, vad hon kunde. På den tiden gick hantverkarna bort i bondgårdarna och arbetade, och även Jennys far gjorde det. När Jenny fyllde 15 år, strax efter konfirmationen, fick hon följa med sin far bort för att sy.

Under den tiden sydde hon många par byxor, som var det plagg som hennes far överlät på henne. När de var borta och sydde fick Jenny 50 öre om dagen. Men mest trivdes Jenny om hon någon gång emellanåt fick sätta sig i vävstolen, när hennes mamma hade väv igång, antingen det nu var lakan eller handduksväv, eller kanske också tyg till sommarklänningar åt flickorna.

I väntan på covidsprutan

by | Apr 11, 2021

Jag sitter och väntar på att få ta en covidspruta. Jag har nummer 62. Nummer 7 gick just in. Förhoppningsvis betyder det att jag får min spruta idag. Jag läser senaste Stridsropet, tjuvlyssnar på ett mobilsamtal om hemorrojder och bläddrar i en kvarglömd Metro där jag fastnar på platsannonserna.

Själv har jag bara bytt jobb några gånger i verkligheten, men oftare på tidningarnas sidor med platsannonser. Det är ett bekvämt sätt att lämna verkligheten för en stund, för att pröva om drömmarna håller.
I mina drömmar har jag till exempel stått i zooaffär en hel natt, innan jag insåg att jag kanske inte var så speciellt lämpad.

För det första kom jag på att nutidens husdjur inte alls bara var hund och katt. Nä, det vimlar av små köksriktiga hästar, rumsrena grisar, keliga råttor, mjuka spindlar, åsnor, får, ankor, gäss, marsvin, papegojor, duvor, höns och mängder med lurviga små varelser i olika storlekar som är mjuka att ta i men lever djävulen i sina burar på nätterna.

Som liten hade jag grodyngel, spindlar och allt möjligt annat som husdjur. Jag brukade lägga allt i samma tändsticksask under kudden. På morgonen efteråt, när det var dags för utfodring, visade det sig oftast att hälften av husdjuren hade ätit upp den andra hälften. På det sättet fick man ju i och för sig en handfast fingervisning om hur det går till här i världen. Men som merit i zooaffär…

Nu är de på nummer 28. Det går framåt. Jag vänder blad och ser att efterfrågan på konsulter är stor. Man kanske skulle bli konsult. Det gäller bara att formulera sig på rätt sätt, och jag drar mig till minnes några autentiska konsultharanger som kan komma väl till pass. Direkt från verkligheten.

– Så du ska ha en spruta mot covid-19?
– Det är en sammansatt fråga – låt mig bena upp den.
– Seså, ta av tröjan på överarmen.
– Låt mig tänka högt – Du menar att du vill se min överarm utan tröja?
– Ja, det skulle absolut underlätta när jag sticker.
– Jag förenklar – låt mig göra det. Du har alltså något emot att tröjan fortfarande är på?
– Ska jag slita tröjan av dig, unge man?
– Du, så att säga, vill alltså, vad ska jag säga, slita, så att säga, av hela, vad säger jag, tröjan som jag, så att säga, döljer armen i?
– Ja, och byxor, strumpor, kalsonger och allt annat, om det är så du vill ha det.
– Du säger egentligen så här – om du låter mig förenkla – att jag så att säga ska ta bort min tröja. Den enda lösningen till detta är, om du låter mig tänka högt, att jag gör det. Visst känns det fint när man, va ska ja säga, tillsammans hittar lösningen på ett problem som man tidigare inte visste fanns?

Nummer 61 på gång. Man kanske skulle ta jobb som influencer? spamma insta, blogg och tiktok och allt det andra med matbilder och lyxiga bakgrunder med mig i solbrillor i förgrunden. Då skulle …
Nummer 62?
Det är ju jag, ok då hinner jag inte berätta mer, men för er som är nyfikna, ni kan ju kolla in den här bloggen och se hur det går.
62!!
Ja ja, jag kommer.
Ska bara ta av tröjan först.