Hans son Anders tog över när fadern dog, och det var av honom som Judit och Kalle hyrde en liten stuga den 1 november 1920, dit de sen flyttade efter bröllopet på annandagen 1920.
Mormor berättar i sin dagbok:
– När Kalle och jag voro därute och besågo stugan första gången, blevo vi mycket vänligt mottagna av ägaren, Herr Fröding, och blevo t.o.m. kvarbjudna på middag! Och trots att det var en hel del reflektanter, lyckades jag tjusa till Hr Fröding, så att vi fingo hyra! (Hm)!
Judit var rätt duktig att tjusa till männen.
Stugan låg riktigt trevligt vid Säveån, en kvarts promenad från stationen och endast 5 minuter till sjön Aspens sommarbad. Det tog ungefär en halvtimme med tåget de två milen in till Göteborg.
Stugan innehöll två rum och kök plus en liten tambur i bottenvåningen samt en stor vacker vind med ett inbyggt rum däruppe. Så fanns det två präktiga murade källarrum och en vedbod. Till våren fick man även disponera en jordbit, för odling av diverse grödor. Största olägenheten var avsaknaden av vattenledning. Dricksvatten måste de därför hämta från stora villan, där hyresvärden Anders Fröding bodde, och tvättvatten o.d. fick de förstås hämta ur ån.
När ett sekel har gått, är det inte alltid lätt att hitta det som var. Men efter ett besök i Lerums lokalpolitiska forskarsal i kommunhusets källare, fick jag hjälp att hitta var den lilla stugan låg för hundra år sedan. Tack och lov för eldsjälar!
Beväpnad med mormors dagbok och sekelgamla bilder stegade jag 15 minuter från Lerums gamla stationshus, över den bro som fanns för hundra år sedan och hamnade precis där Säveån kröker sig en sista gång innan den sakta flyter ut i sjön Aspen. Samma väg som min morfar Kalle brukade ta hem från det dagliga jobbet och, mycket riktigt, ca 5 minuter från sommarbadet vid sjön Aspen.
Där den gamla stugan låg finns idag, bakom en rätt hög häck, ett utbyggt rött hus som skiljer sig från den omgivande moderna bebyggelsen. Jag sätter mig i dikeskanten och läser ur mormors dagbok från 1921.
”Nu har jag så småningom hunnit sätta mig ordentligt in i livet som Kalles maka och husmor härute på Lerum. Klockan kvart i 8 stiger jag upp, ofta högljutt gäspande och “ojande”, tills Kalle givit mig morgonkyssen, då det blir mera liv i spelet. Så kokas gröt eller välling och kaffe på Primusköket. Det tar för lång tid att tända i spiseln. Kallt som det värsta är det i köket. Kalle måste sitta med överrocken på, då han skall äta. En kvart i 9 kysser han mig till avsked och knogar så iväg med sin lilla resväska, där hans anspråkslösa lunch, 4 smörgåsar, vilar. 9.07 går hans morgontåg.
”Jag diskar nu och gör iordning köket, städar därefter rummen och ordnar sen med varjehanda, litet tvätt, strumpstoppning, sömnad, läsning av Husmodern m.m. En timme brukar utfyllas av promenad i sakta mak till posten och handelsboden nere vid stationen. Vid 12-tiden dricker jag kaffe med smörgåsar och vid halv 4-tiden börjar jag ordna med middagen. 4.34 kommer Kalles middagståg och c:a 5 minuter i 5 har jag hans armar om mitt liv igen och välkomstkyssen utbytes under “Doda! doda!”. Efter middagen diskar jag endast av kastruller och knivar och gafflar, porslin och glas får stå till nästa morgon.
Vid 6-tiden är köket klart igen, och vi tillbringa de gemytligaste och mest hemtrevliga aftnar i våra vackra små rum. Vid 10 – 11-tiden krypa vi till kojs. Först måste förstås antingen jag krypa till Kalle eller han till mig, innan vi skiljas för att slumra in på vart sitt håll.”
När jag från min dikeskant tittar åt höger ser jag Anders Frödings hus i slutet av en lätt sluttande gata, kantad med träd. Det var där dricksvattnet till hushållet hämtades, och när jag tittar rakt fram ser jag Säveåns vatten flyta fram genom en präktig sommargrönska. Lika grön som den som mormor beskrev 1921.
Ån liknar även idag en lövsal kantad med höga, täta alar, ekar och häggar på bägge sidor. Jag kan gott föreställa mig den bohussnipa som Kalle införskaffat till Judit, liggande bunden till tvättbryggan. Snipan som man rodde uppströms till stenbron med när det var fest, dans eller tivoli i stan, kanske där Vattenpalatset ligger idag.
Jag föreställer mig deras källare med 13 burkar hemgjord vinbärsgelé, på hyllan bredvid andra burkar, flaskor och krukor fyllda med syltade jordgubbar, hallon, krusbär och blåbär. Och jag kan nästan höra Kalle stå upp och vifta med armarna och skrika: “Tjo!!” och se mormor Judit knäppa upp alla kläder och vräka sig på en bekväm ottoman.
Den andra september 1922 kom så en lastbil upp till huset på samma väg jag sitter vid, och fylldes med familjens bohag för en flytt till andra våningen Vasaplatsen 5 inne i Göteborg, en lägenhet med rejäla väggar, rinnande vatten och gasspis. En sista blick bakom häcken, på det röda huset i Lerum, och historien fortsätter.