by Anders Arhammar | Mar 4, 2020
Fortfarande enastående väder. Sol och snö, lagom kallt. På morgnarna, då jag går upp för att sköta om elden brukar jag titta på himlen i öster och den är alltid så praktfull. Ibland står det som en gyllne flammande vägg över skogen och ovanför mörkblå moln. Ibland är det strimmor i skärt, violett och guld, som stråla och skimra. Det är så vackert, jag kan inte med ord beskriva hur härligt det är.
Igår kväll var jag ute med Kalle igen. Vi voro nästan ute i Fröbol, och då vi gingo hem, kom månen upp, röd och stor. Stjärnorna gnistrade och blänkte. Plötsligt föll en av dem, sakta ända från zenit mot månen. Jag önskade vad? – ja – säg det!!!
Idag har jag varit med Janne och kört med Lilleputt. Jag fick köra nästan hela tiden och det gick så bra. Hon går så snällt, den lilla raringen. Tänk, igår var jag verkligen på Hungaria. För alla de gånger man önskat sig dit. Men du milde ett sånt liv. Överfullt av fulla busar. Att tänka att dansa var nästan omöjligt. En liten, liten fläck mitt på golvet var bar och där trängdes omkring 100 dansande. Usch! Fröken Helga Stenberg och jag höllo ihop hela tiden. Jag dansade ett par danser med Arvid i början, men sen blev det inget mer. Rätt som det var, började dom slåss och Helga och jag togo våt tillflykt upp på musikestraden. Han, som spelade, skötte sin sak charmant. Han spelade utmärkt “Rainbow”, ”Putte”, “Sur L’onde”, o.s.v. Vid halv 2-tiden gick Dagmar i Rönninga och jag hem.
Idag träffade jag Kalle på isen. Han skjutsade mig på “sparken” en stund. Klockan halv 3 skulle vi åter till Hungaria för att få höra en ordentlig konsert. Arvid, Herbert, Kalle och jag knogade i väg. När vi kom dit var konserten inställd!! Tablå! Vi knogade tillbaka, och då vi kom till Kolsjön, skulle vi ta en genväg över. Snart blev det så vattnigt att min ena galosch fastnade, så att jag inte kunde få upp den igen. I ilskan sparkade jag den andra så långt den kunde komma, så nu har jag inga galoscher!
by Anders Arhammar | Mar 4, 2020
Ett bedårande väder! Enastående! Strax efter middagen begav jag mig iväg uppåt skogen med “sparken”. Långt in i skogen var jag och det var så härligt, den solskimrande snön, de djupgröna granarna och den strålande vinterhimlen som i öster skiftade svagt blekskär. Jag måste ha ett litet minne, lade mig på knä i snön och grävde fram ett par klargröna lingonkvistar. Och nu stå de bredvid mig så friska och gröna, talande ett tyst, men ack så vältaligt språk om skogens stora, vita renhet.
De tälja om dunmjukt fallande snö, som så vackert och varsamt bredde sitt blänvita täcke över dem. “Nu få vi sova”, tänkte de. “inte på länge få vi nu se solen”, ty snön föll allt tätare och allt svagare blev den bleka vintersolens ljus. Till slut sågo de det ej mer, det blev tyst och mörkt omkring dem och de beredde sig att slumra in i den långa, långa vintersömnen! “Men så kom en ung flicka, som längtade att få se en liten grön kvist i all den vite tystnaden, och hon tog så varsamt bort snön och så bröt hon av oss och fäste oss i sin kappa. Och hon såg så lyckligt och kärleksfullt på oss, stackars lingonkvistar”. Så talade de små, som kommit som en fläkt av sommaren, då allt är ljust, grönt och solstrålande. Och jag lyssnar och ser på små klargröna lingonkvistar, som berätta skogens stilla, vita vintersaga.
Jag förstår inte hur jag kan gå här dag ut och dag in i enformigheten. Är det Kalle som håller mig kvar?? Är det? Ja jag tror det. Fastän jag blott sällan ser och talar med honom, är det han. Fastän vi aldrig ha talat ett ord om sådant som kärlek, vet jag att han betyder mycket för mig. Varför? Är det hans underbara ögons blick, som håller min själ fången?
Jag undrar om det någonsin ska gå så långt, att vi två kommer att tala om kärlek! Jag tror inte det! Nej – det får inte gå så – ack, att jag kunde resa nu strax. Men – jag kan inte – kan inte. Åh Kalle, om du visste! Igår var jag ute med honom. Bara att gå vid hans sida, att se hans härliga profil och höra honom tala är härligt.
by Anders Arhammar | Mar 4, 2020
Aj, aj, vad jag var illa ute i går. Jag hade varit ute på boden med två brev och då jag kom tillbaka hade jag förfrusit två tår. De voro alldeles kritvita och okänsliga. När jag hade gnuggat med snö en lång stund kvicknade de äntligen till. Det var riktigt hemskt.
På kvällen igår hade Gerda och jag klätt ut oss och gick “skråbuker”. Vi hade väldans skoj. Först var vi inne på boden och Kalle tittade så, han undrade nog va vi va för ena. Tror inte att han kände igen oss. Sen voro vi på Nytomta, där vi skojade väldeligen och undfägnades med kaffe. Och därefter va vi i Nystuga och på bägge ”Bergen”. Överallt skrattade de väldigt åt oss. Vi måste ha sett ljuvliga ut, jag i “flikerock” renskinnsstövlar och kolossala vantar samt lång pipa, Gerda i en urgammal blus och kjol och dito hatt. Ja, de va humor.
by Anders Arhammar | Mar 4, 2020
Framför brasans fantastiskt fladdrande sken. Igår var jag ute med honom en hel timme på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen. Vi gingo till Jössefors och på hemvägen hade han sin hand i min ficka, för att jag skulle värma den. Så hade han ett par fingervantar, som vi lekte med som två små odygdiga barnungar. Det var så trevligt.
På kvällen gick Arvid fram och tillbaka utanför, han trodde väl, att jag skulle komma ut till honom. Men det gav jag allt sjutton i. Jag satt i mörkret i fönstret och hade roligt åt hans fåfänga promenad. Han är så arg på Kalle, säger Gerda.
Idag har jag legat nästan hela dan. Si, jag har ju haft så ont i frostknölarna. Men nu har jag varit uppe ett tag på eftermiddagen och Ingergård var här en liten stund. Usch, nu är det 25 grader kallt. Jag har inte varit med näsan utanför dörren på hela dagen.
Tänk, nu är den gamla kära Flora död. Janne var i stan med henne idag. Ja, hon har sannerligen tjänat länge och troget. Det kom så väldigt olägligt. Janne skulle nämligen ut på långskjuts på en 10 -l4 dar. Men därav blev intet nu. Och Gerda och jag som hade gjort upp att vi skulle få så väldigt roligt, mens han var borta. “Jo, jag tackar jag. Man ska inte ropa hej, förrän man är över bäcken”.
by Anders Arhammar | Mar 4, 2020
Hemskt kallt!! Uhh!! Ja, jag läser, äter och spelar, och emellanåt sitter jag uppkrupen i spisen och huttrar. Nu har jag suttit framför brasan i en och en halv timme, men jag fryser ändå. Huhu!
I eftermiddag fick jag helt oväntat se en mycket omtalad person, rektor Dahlgren från Arvika. Han verkade att vara en ytterst sympatisk herre. Nu skulle Greta varit här, då hade hon väl blivit överförtjust. Hon, som beundrar honom så kolossalt.
När jag var i Åmot hos Perssons och satt och tittade på Verners fotografi, fick jag plötligt se ett bekant kort, Calle och – Klas. Jag “strök” kortet förstås, Klas klippte jag bort och skickade till Greta. Tänk, vad arg hon skulle bli! och Calle behöll jag för mig själv för att ha något att uppfriska mig med. Just nu sitter jag och tittar på och beundrar honom. Och ändå är han inte så vacker på kortet som i verkligheten. För han är rent av gudaskön. Sådana ögonbrynsbågar. En sådan profil. Den är som en romersk guds.
