Ett bedårande väder! Enastående! Strax efter middagen begav jag mig iväg uppåt skogen med “sparken”. Långt in i skogen var jag och det var så härligt, den solskimrande snön, de djupgröna granarna och den strålande vinterhimlen som i öster skiftade svagt blekskär. Jag måste ha ett litet minne, lade mig på knä i snön och grävde fram ett par klargröna lingonkvistar. Och nu stå de bredvid mig så friska och gröna, talande ett tyst, men ack så vältaligt språk om skogens stora, vita renhet.

De tälja om dunmjukt fallande snö, som så vackert och varsamt bredde sitt blänvita täcke över dem. “Nu få vi sova”, tänkte de. “inte på länge få vi nu se solen”, ty snön föll allt tätare och allt svagare blev den bleka vintersolens ljus. Till slut sågo de det ej mer, det blev tyst och mörkt omkring dem och de beredde sig att slumra in i den långa, långa vintersömnen! “Men så kom en ung flicka, som längtade att få se en liten grön kvist i all den vite tystnaden, och hon tog så varsamt bort snön och så bröt hon av oss och fäste oss i sin kappa. Och hon såg så lyckligt och kärleksfullt på oss, stackars lingonkvistar”. Så talade de små, som kommit som en fläkt av sommaren, då allt är ljust, grönt och solstrålande. Och jag lyssnar och ser på små klargröna lingonkvistar, som berätta skogens stilla, vita vintersaga.

Jag förstår inte hur jag kan gå här dag ut och dag in i enformigheten. Är det Kalle som håller mig kvar?? Är det? Ja jag tror det. Fastän jag blott sällan ser och talar med honom, är det han. Fastän vi aldrig ha talat ett ord om sådant som kärlek, vet jag att han betyder mycket för mig. Varför? Är det hans underbara ögons blick, som håller min själ fången?

Jag undrar om det någonsin ska gå så långt, att vi två kommer att tala om kärlek! Jag tror inte det! Nej – det får inte gå så – ack, att jag kunde resa nu strax. Men – jag kan inte – kan inte. Åh Kalle, om du visste! Igår var jag ute med honom. Bara att gå vid hans sida, att se hans härliga profil och höra honom tala är härligt.