by Anders Arhammar | May 3, 2020
Judit gör ett rejält sportreferat i sin dagbok från juli 1916, när hon är på stadion och följer de Svenska spelen. Spelen, som var öppna för svenska, norska och danska idrottsmän, arrangerades 8-16 juli 1916 i Stockholm som substitut för den inställda olympiaden i Berlin. Det var ju världskrig. Norge och Danmark deltog i friidrott, brottning, cykel, fäktning, rodd och kortdistansskjutning.
Så var det längdhopp vari också svenskarna utmärkte sig med första man, Åberg från Norrköping, som hoppade 6 meter och 93 centimeter i ett skutt. Det är ju alldeles onaturligt.
För övrigt hade de flesta av hopparna mycket vackra ben. Särskilt O. Rustad, Norge, hade så stiliga, så Anna-Lisa och jag satt och kikade på dem allt som oftast. så var det spjutkastning, 100 - och 200 meters löpningar m.m.
by Anders Arhammar | May 1, 2020
Tidigare har jag berättat om garveriet i Sulvik. Men det var hårt arbete för liten vinning, så därför sökte jag mig till Karlstad läderfabrik som gesäll. Där var jag ett år, men även där var det liten utkomst, så jag sökte mig vidare till min svågers fiskexportaffär i Göteborg, 1897.
(Senare i livet, 1922, övertog jag Karlstads Nya läderfabrik, eller rent ut narrades att övertaga denna. Fabriken hade gått med god vinst ända till vid denna tid, då priserna gingo ned katastrofalt och följden blev att jag ej kunde fortsätta med den, men i 10 år höll jag ut.)
Och nu började väl mina bästa år. Jag menar bästa på så sätt att man brukar väl räkna åren mellan 25 och 50, för en människas bästa.
Om arbetet där i fiskaffären vore mycket att säga. På sommaren var arbetet ej ansträngande ty då expedierades bara till kunder i Svenska landsorten i mindre partier, mest bestående av saltad fisk såsom kolja, kabbeljo, och någon gång färsk fisk, som isades, men då vintern mellan 1897 och 1898 kom inträffade ett stort sillfiske och då var det svårt att få tiden att räcka till.
De sillastade segelbåtarna utifrån skärgården kunde anlända vilken tid som helst på dagen, mest på kvällen, och då var det att börja lossa sillen, som låg lös i lastrummet.
Sillen bars sedan upp till magasinet där den packades i lådor. De färdigpackade lådorna kördes så av åkare ned till de väntande Tyska eller Engelska båtarna, som ofta blevo försenade, då det ju var alldeles omöjligt att kunna veta när fiskebåtarne anlände med sina laster från skärgården.
Försäljningen till Tyskland skedde per telegraf och gick så till, att så fort man från sin uppköpare, som med bogserbåt låg ute i skärgården, fått uppgift om vad priset för stunden var, sände man en telegrafisk offert till kunderna i Tyskland om hur stort parti man kunde sända med den eller den båten och till vilket pris.
Kom då från Tyskland svar t.e.x. accepterar 200 lådor, så gällde det ju att få partiet med den offererade lägenheten, i annat fall var ju kunden ej bunden vid sitt bud. England åter, köpte ej sill i fast räkning utan dit sände man i konsignation till en agent som sedan redovisade efter det varan försålts.
På den Engelska marknaden kunde särdeles intressanta saker inträffa. Man hade t.e.x. med en båt avsänt 600 lådor som i inköp kostade 10 kr per låda. Båten kunde komma ut i dåligt väder med hög sjö, och bli avsevärt försenad. Vid framkomsten till eexempelvis London kunde där ligga flera laster sill från Norge i förväg, som hade fin och färsk vara och vår Svenska båts last såg ej så aptitlig ut till följd av den långa sjöresan och sjöhävningen, som även kunde röra om lasten.
Nog av, besiktningsmannen kommer ombord och avger utlåtandet: oduglig till människoföda, kondemneras. Då nu besiktningsmännen i dessa frågor är högsta instans, var ju ej annat att göra än bita i det sura äpplet och finna sig i förlusten.
Låt oss nu ta ett annat exempel från den engelska marknaden: Fisket har varit stort, priserna till följd därav låga, vi sända åter 600 lådor till London som i inköp kostar oss 2 kronor per låda. Efter några dagar kommer telegram: allt sålt till 18 skilling. En sådan försändelse rättar ju till en hel del, trots att agenten vid redovisningen gör avdrag för kostnaderna i och för bortskaffande av den kondemnerade lasten.
Då vi i Fiskaffären hade högst 4 à 5 anställda månadskarlar, måste man ju vid inträffande större fisken i och för packning anställa en hel del tillfällighetsarbetare och man måste nog säga att dessa var av, minst sagt, sämre kvalité.
Där fanns sådana som tillfälligtvis var ute från Härlanda, lösdrivare av alla slag, notoriska krogkunder och slagskämpar och andra obskyra element och då man därtill tar i betraktande att sillpackningen för det mesta måste pågå under natten samt att det denna tid ej var så svårt att överkomma spritdrycker, så kan man göra sig en ungefärlig föreställning om sällskapstonen i denna unika krets.
Vad som mest faller mig i minnet är de öknamn som förekom i den allmänna konversationen. Der fanns Skjorta, Kolja, Småland, Satan, Vackra karlson, Molnets broder o.s.v. Varifrån den sistnämnde fått sitt öknamn är ej gott att säga. Det var ej alls ovanligt att polis måste tillkallas då några större slagsmål och bataljer gick av stapeln ooh rätt allvarliga skadegörelser förekom ibland.
Vila fick man göra då det passade och det var ej tal om att få en hel natts ostörd ro. Ibland, då man fram på morgontimmarna skulle ned och teckna konossement på båtarna, kunde hända att man höll på att somna under det man gick på gatan. Som förut nämnts så var arbetet under sommaren så mycket lindrigare och vi reste då ofta ut till min svågers sommarställe vid Pixbo, på Boråsbanan, på eftermiddagarna och brukade stanna där över natten.
Under tiden hos min svåger fick jag även göra en del resor i landsorten, mestadels i Västergötland, för att besöka kunder till vilka vi levererade salt sill ooh fisk. Detta var de första stegen på den bana, som sedermera kom att bliva min huvudsysselsättning. År 1899 gjorde jag en längre resa för firmans räkning, nämligen till Kristiansund i Norge i och för uppköp av salt sill.
Fisket av s.k. slofetsill brukar vid jultiden slå till i dessa trakter, men detta år fick vi ligga och vänta till långt fram på nyåret 1900 innan vi kunde företaga några uppköp. Denna resa företogs i sällskap med Grosshandlande Leopold Jakobson i firman Jakobson och Gerle och i honom hade jag ett gott stöd, då han flera gånger förut varit häruppe i samma ärende och jag däremot var ju ute för första gången, då det gällde denna sida av affären.
Således kom jag att tillbringa den första och hitintills enda julen borta från min familj, och detta i själva sekelskiftet. Det kändes ganska underligt att sitta på ett hotellrum då man visste att julgranen var tänd hemma.
Vi bodde på hotell Hagelin och hade det utmärkt bra. Vi gingo varje dag och läste de telegram som uppsattes på anslagstavlor angående sillfiskets utsikter och en vacker dag meddelades det att sill påträffats vid en plats som hette Haresundet, mellan Kristiansund och Ålesund och så begåvo vi oss dit. Men om vi tänkt att få i lugn och ro göra vara uppköp här, så hade vi bedragit oss, ty på ett par dagar var där så fullt av stora ångbåtar och vadfiskelag, de förra i och för uppköp, de senare för fångst, att där blev en väldig konkurrens.
Här fick man då vara med och på nära håll se hur det går till när sillen går till på allvar. Kusten vid denna plats var en ödslig ofruktbar landsträcka, med några få bostäder. Således inget egentligt fiskläge. De få människor som bodde där i trakten syntes ut att vara ytterst fattiga. En enda handelsbod, som även hade hand om posten, fanns och då den väldiga invasionen av människor, från de olika fartygen började strömma på, dels för uppköp, dels för postangelägenheter, så dröjde det inte länge förrän där var fullkomligt kaos.
Livsförnödenheter såsom mjöl, fläsk, fotogen o.s.v. togo slut på rekordtid och innan de hunnit få lagret förstärkt från närmast liggande engrossister, så var det i högsta grad besvärligt. För att sköta posten kom, så fort sig göra lät, ett antal tjänstemän från Bergen och dessa hade under den korta tid (ca 3 veckor) som fisket varade, fullt upp att göra, ty det är lätt att förstå att där blev en stor värdepost då alla kontantrekvisitioner började anlända, pengar vilka skulle användas för inköp av många båtlaster sill.
Ibland fanns ej ett enda ställe där man kunde bo och vi hade befraktat ett segelfartyg från Kristiansund, dels att bo uti och dels för insaltning av den uppköpta sillen, samt vidare befraktning till närmaste ångbåtshamn. Nu ville turen emellertid att vi i vimlet av båtar, påträffade en ångare från Haugesund som ägdes av en bekant till oss samt fördes av dennes broder och vi blevo inbjudna att bo ombord hos dem och där hade vi det på alla sätt bekvämt.
Dessa båda herrar voro grosshandlanden Kristian Högh Herrvig och hans broder sjökapten Peder Herrvig. Den förra har jag sedermera träffat i Sverige, varom mera längre fram. Sedan vi var färdiga med våra uppköp reste vi till Ålesund, varifrån vi hemsände den erhållna sillen, och själva återvände vi över Kristiansand, Trondhjem, till Sverige.
Vid hemkomsten efter Norgeresan gjorde jag på våren 1900 några resor i försäljningssyfte. På sommaren 1901 lämnade jag min svågers affär och antog plats hos en firma i oljebranschen, nämligen Maijgren & Co, och började nu att två gånger årligen besöka alla Svenska städer från Ystad till Gefle.
Mina huvudsakligaste kunder, var under dessa resor fabriker, mekaniska verkstäder, gjuterier, järnhandlande och bagare. Bagare kan ju tyckas ej höra samman med en oljefirma, men de använde, åtminstone på denna tid, s.k. plåtolja, någon billigare sorts matolja till att smörja plåtar med. Och som firman förut arbetat i speceribranschen, hade den även kvar t.e.x. kardemummafrö, varav bagare ju förbrukar en hel del.
Jag fortsatte nu att resa för denna firma till 1905, då jag började att göra affärer för egen del men med dåligt resultat, varför jag associerade mig med firman Deijenberg & Co och nu hade man hunnit fram till första världskriget, vilket förorsakade en väldig omkastning i allt vad affärer hette och som jag sedan Maijgrenska tiden var väl insatt i Grafitaffärer började jag nu att koncentrera mig på denna vara, och besökte gjuterier över hela Sverige med gott resultat och gjorde goda förtjänster.
Med dessa affärer fortsatte jag även sedan firman Deijenberg & Co uppgått i Bröderna Deijenberg.
by Anders Arhammar | Apr 28, 2020
Doktorn hade en tid funderat på att resa till Norge. Denna resa hade han funderat på i 15 år, sade han, men det hade ingenting blivit av. Men nu så….
Hanna uttryckte dock sitt tvivel. “Det blir säkert inget av nu heller” sade hon. Och så, för att “bräcka” henne, beslöt doktorn slutligen för att fara och var av den stora godheten att taga sin lilla sekreterare, eller vad jag nu skall kalla mig, med sig.
Således begåvo vi oss till Hannas förvåning (och också glädje, skönt att vara av med dem en liten tid) iväg med väskor och kappsäckar, regnkappor och paraplyer och allt, som till en resa rätteligen hörer. Vi foro med nattåget till Kristiania, bekväm sovkupé mitt i vagnen, doktorn vet nog hur han vill ha det, vad han gör, när han skall ut och resa (och annars med förresten).
Tåget gick sent, så vi gingo nästan genast till kojs. Till kamrat fick jag en friherrinna Gyllenhaal, (duger, skulle jag tro) men som både hon och jag ej voro alls talträngda (hon såg alltför allvarlig ut, för att jag skulle ha lust att öppna något samtal med henne) gjorde vi toilett under tystnad, (en i taget förresten, en sovkupé ger inte stort utrymme) och så äntrade jag upp i översängen. Det var riktigt livat att få ligga så där högt upp.
Högvälborna friherrinnan steg av i Charlottenberg. Innan vi kom dit, hade jag dock vaknat alldeles lagom för att få sända en blick ut på den kära gamla stationen Ottebol, då vi stannade där en liten stund. Jag kände mig lite vemodig till mods, då jag tänkte på, att sista gången jag såg den trakten i sommarskrud, det var, då vi i sällskap med Greta reste därifrån, efter att ha upplevat den härligaste sommar i vårt liv. Det var ej att undra på, att våra ögon stodo fulla av tårar den gången, då vi viftade farväl till den natursköna nejden.
Så slumrade jag in igen en liten stund och vaknade vid ett högröstat ordbyte ute i korridoren. Först förstod jag inte riktigt sammanhanget, men så gick det upp en talgdank för mig, att konduktören ville ta den frukostkorg, som var bestämd åt mig, till någon annan, och den snälle doktorn, som redan var uppe, med kraft och energi försvarade min “kurv”. Som jag ju var i bara nattlinnet, kunde jag inte själv delta i debatten men litade tryggt på doktorns seger. Följden blev också, att konduktören knackade och hyvade upp korgen till mig. Det smakade utmärkt med de jättestora smörgåsarna belastade med ägg, skinka o.d. och så kaffe förstås.
Detta var i Kongsvinger, och klockan omkring 8. Vid 11-tiden voro vi framme i Kristiania efter en vacker färd utefter Glommen, som flöt klar och blank på somliga ställen och här och där brusade fram i ett fall, glittrade i den klara morgonsolen. Vid stationen tog vi en droska till “Grand” (jo, jag tackar jag, tänkte sekreteraren).
Där var sorgligt nog fullt hus. Så vi körde en bit längre på huvudstråket “Karl Johann” och kom till Hotell Westminster där vi fingo varsitt stora, bra rum, doktorn i tredje och jag i 5 våningen. Sen vi vaskat resdammet av oss, begåvo vi oss så ut i stan. Där låg “Karl Johann” badande i förmiddagssolen och myllrande av människor av alla slag, studenter och studentskor, så gott som arm i arm, höll jag på att säga, unga och gamla, vackra och fula damer och herrar och okynniga pojkar, såsom en huvudgata i en huvudstad ägnar och anstår.
Längst upp i slutet av Karl Johann, ligger “det konglige slott”, med Karl Johans staty framför. Han sitter på sin häst, med hatten i hand, “och väl är det”, tyckte doktorn, “ty annars finge han väl inte stå där”. Slottet är ju inte alls så stiligt, som vårt, inte, trots att norrmännen lära ha allting bättre än andra dödliga. När hungerns kval begynte göra sig gällande begåvo vi oss till “Grand Cafée” där vi fick duk på bordet, utmärkta smörgåsar och bra mat för övrigt. (Doktorn räknar inte smörgåsar, som mat).
Här, liksom senare på alla restauranger vi besökte, gjorde vi den reflektionen att de flesta kypare i Kristiania voro danskar. Doktorn gjorde stora framsteg i språket och skojade med dem, så att hela deras (i allmänhet feta) anlete var ett brett leende. därtill bidrog väl också de alltid rikligt tilltagna drickspengarna i väsentlig grad. Efter lunchen begåvo vi oss i spårvagn Kampen, där ”Botanisk have” är belägen. Stadsdelen verkade för övrigt fattigkvarter med myller av smutsiga, osnutna ungar på gatorna.
Vår första utflykt gav dock inget vidare resultat. Enligt doktorns fackmässiga utsago, var själva haven meget pen, och mycket kunde uträttas och omläggas där, men litet var gjort. Doktorn blev dock ej egentligen besviken, för han hade på “barbierstuben” hört av en välvillig student, att ”Botanisk have” egentligen inte var någonting. Men naturligtvis skulle han se den.
Då vi återkommit därifrån, gingo vi var och en till sitt för att vila middagen. Jag gjorde det riktigt bekvämt åt mig, tog fram två böcker, som jag köpt, placerade en av doktorn skänkt chokladpåse inom räckhåll och mig själv lättjefullt utsträckt i soffan. Så började jag då förväntansfullt läsa en av böckerna. Döm om min förvåning och förtret, då jag redan efter första raderna kom underfund med att jag läst boken för ej så länge sedan. Jag slängde den med ett ganska fult kraftord på bordet och grep fatt den andra. Behöver jag beskriva mina känslor, då den också var av mig nyligen genomläst? Dock, jag resignerade och fördjupade mig istället i chokladpåsen så intensivt, att jag närapå blev illamående.
Middag intog vi i Theatercafeets synnerligen eleganta matsal. Nu liksom även sedan, förargade vi oss över de olika tider, på vilka man intar sin diner i Stockholm och Kristiania. Här var det mellan 2 och 5, och vi som inte ville ha middag förrän klockan 6 fick alltså nästan alltid äta a la carte. Det kostade ju mer, men som doktorn sa: “När jag är ute och roar mig, skall det vara ordentligt”. Vilket uttalande jag förstås på det högsta gillade.
Efter middagen gingo vi på Nationalteatret. Där gavs Shakespeares “stort ståhej för ingenting”. Spelet gick ganska flott, fastän vi i början alls inte kunde följa med Johanne Dybwads fruktansvärda svada i Beatrices roll. Men sen blev det bättre. I de manliga huvudrollerna glänste Gunnar Tolnaes och Ingolf Schanche med sina charmanta apparitioner. Jag sa just till doktorn, att nu skulle jag riktigt äckla Rut och Naemi med att ha sett den sköne Tolnaes, som vi så ofta beundrat på kinematografen i Göteborg.
Själva teatern var trevlig, både till in och exteriör. Och av musiken tyckte jag rysligt mycket om en “bryllups” bit, fast trumpeterna ibland förde ett fasligt ståhej. Så var då resans första dag slut.
Dagen därpå infann jag mig punktligt till frukost klockan 9. Och jag bemödade mig förresten att under hela resan vara så punktlig, att doktorn gav mig det synnerligen smickrande omdömet, att jag var punktlig som själva 181. (Doktorns förra lektris, som utmärkte sig synnerligen genom sin punktlighet och sin avsevärda längd = 181 cm).
Efter frukosten bar det iväg till Holmenkollen. Det var ju söndag och överdådigt fint väder, så det var så fullt med folk, att vi fingo stå nästan hela tiden i spårvagnen. Pâ ett ställe kom en häst makligt promenerande över banan, så föraren fick vänta, tills han gått förbi.
Däruppe, vid Holmenkollen är utsikten verkligen “henrivende”. Långt nedanför utbreder sig Kristianiafjorden med alla sina öar, holmar och sund, och längs horisonten dra bergkammarna sin fjärmare alltmer blånande kedja. Tyvärr låg det en dimma över själva staden, så utsikten var inte riktigt klar. Vi slogo oss ner i den trevliga “sportstuen” och förfriskade oss med bakelser och norrmännens enda läskedryck (stackars nykterister) Citronbrus. Så skrevo vi vykort till vänner och bekanta, och gingo sen upp till Frognersaeteren.
Vägen var förtjusande vacker. Ibland stupade bergväggen bredvid den så brant, att man bara såg topparna på grenarna, som växte nedanför. Vi bekikade Holmenkollens berömda skidbacke, som verkligen såg avskräckande brant ut och Holmenkollens gamla kyrka, där det just ringde till gudstjänst. Allt var utmärkt trevligt, utom de talrika otäcka bilarna, som rörde upp skyar av damm. Vägen gick i lätt stigning och snart voro vi uppe vid målet. Vi beundrade utsikten från Frognersaeterens restaurang, där vi åto lunch. Medan vi sutto där, kommo tre byspelmän och klämde i med gamla trevliga norska bitar, som jag ofta hört i Värmland. Det passade så bra till omgivningen tyckte jag, men doktorn var, som vanligt, dräpande i kritiken, och kunde inte nog förundra sig över, att sådana oväsenförande människor fingo gå lösa. Vilket jag tycker är mycket bra och naturligt att de få.
Ner till Holmenkollen gick det med fart, och där fingo vi, som väl var, sittplatser i en spårvagn, som just höll på att fyllas med folk. Men, oh, vad det var varmt! Jag var så het och slö, att det skymde för ögonen. Nå, det gick snart över, då vi kom ut i friska luften igen och fick en utmärkt middag, a la carte förstås, på Frimurarlogens även mycket trevliga matsal. Både doktorn och jag beklagade förstås att jag blir så bortskämd, “men vänta bara tills vi kommer hem”, sa doktorn, “då blir det kabeljo varenda dag”! “Trevliga utsikter”, tyckte jag.
Efter middagen promenerade vi en stund i myllret på Karl Johann och ansågo sen dagen vara väl använd och begav oss upp i läsesalongen, där jag utförde den enda nyttan på hela resan, en förresten minimal nytta, att läsa några bitar ur Aftonposten. Och så tog vi godnatt klockan 9. Men då var det jag, som smet ut på äventyr. Först funderade jag på att gå på Tivoli, men eftersom publiken, som strömmade in där, såg minst sagt tvetydig ut, avstod jag och slank in på närmaste biograf. Här befann jag mig plötsligt inföst i en fullpackad lokal och inklämd mellan de mest utsökta bustyper. På duken omväxlade “Tom Brandon sista ritt,” ett rörande drama från Western med hästar och indianer, cowboys, ormar och Tom Brandon i en enda röra med skämtbitar, där gubbar galopperade i bara skjortan, förföljda av poliser, som oupphörligt körde omkull med bil eller trillade i sjön.
Det hela var förfärligt dumt, men publiken tycktes uppskatta det mycket, grät och skrattade om vartannat och trallade och visslade ohejdat tillsamman med musiken. Denna bestod av några individer, som med tvivelaktigt nöjsamt resultat försökte framlocka Donauwellens smäktande toner ur ostämda fioler och piano. Halvt kvävd av olika stanker (av stinka) arbetade jag mig ut och begav mig upp på mitt rum, där jag snart sov oskuldens ljuva sömn.
Efter frukost följande dag, måndag, foro vi till Bygdö. Vi promenerade först “Drammenveien” där det ligger en hel del eleganta villor. Doktorn föll på ett ställe i förundran över ett träd, som jag i all oskuld trodde vara en ask, men som var något mycket finare. Då och då på våra promenader frågade vi en eller annan om ett eller annat, och de svarade alla mycket hövligt och vänligt. En liten flicka kunde dock inte hålla sig för skratt, då doktorn frågade henne, om Norges bank var en kyrka. Och det undrar jag sannerligen inte på.
Som sagt, vi promenerade Drammenveien, till det ställe, där båtarna gå över till Bygdö. Därute var det synnerligen vackert. Här ha väl också de flesta Kristianiaborna sina eleganta byggnader. Nere vid bron, som leder från bryggan, ligger yachtklubbens restaurant Dronningen, byggd på pålar i vattnet, ett mycket trevligt ställe. Och in vid land lågo en lång rad av små behändiga båtar, som voro till uthyrning. De hade så näpna namn, såsom: Carmen, Mignon, Boston, Tango, Butterfly, miss Flirt o.s.v. Därute låg också Yachtklubbens imponerande segelflotta.
Vi begåvo oss först till Folkemuseum, som ligger ett stycke upp på ön. På vägen beundrade vi en villa, där det fanns riktigt vackra Clematis. Folkemuseum bestod av en hel del byggningar. vi trädde in i den närmaste. Här visades “oldnorske möbler”,_klädningar o.s.v. och i ett hörn fanns Ibsens skrivrum innanför en glasdörr. Där hängde bl.a. ett par av Strindbergs porträtt. Vi brydde oss inte om de andra byggnaderna, där det var samlingar från gamla kyrkor, utan gingo en vacker stig upp till den gamla stavekirken fraa Hallingdalen.
Här visades vi omkring av en gammal säker Telemarksgumma. Hon var “maalstreber” och råkade i den livligaste dispyt med doktorn om språket. Men, som sagt, hon var säker, och doktorn fick inte mycket för sin argumentering, (och då kan man tänka sig)! Under tiden såg jag mig om i halvdunklet inne i kyrkan. Allt var av trä, och det fanns inga sittplatser mer än brudebänken, där jag vördnadsfullt slog mig ner. Det var så underligt och enkelt byggt, runt om kyrksalen gick en inbyggd gång. Och exteriören var så vacker, fast besynnerlig med sina många utbyggnader och torn. Mycket intressant. Vi tänkte gå, när vi fått sett kyrkan, men gumman, som trots dispyten tycktes ha blivit mycket förtjust i doktorn, ville partout visa oss åtminstone en av de gamla stugor, som fanns där.
Det var den förnämsta, där allt, inredningen och själva byggningen, var som det hade varit på den tiden, då någon av norrmännens förfäder bebodde den. Den liknade förresten våra gamla stugor, fast exteriören var betydligt vackrare. Äntligen orkade doktorn slita sig från gumman. Han anförtrodde mig att hon talat så smickrande om kung Oskar, vilken skänkt en stor del av Folkemuseums samlingar, att hon säkert varit en vacker, av Oskar uppmärksammad, flicka i sin ungdom. Vilket jag fann ganska troligt.
Nu bar det iväg ner till Dronningen med fart, ty doktorn, och jag med förresten, (fast nog inte så mycket) längtade rysligt efter lunchen. En åsikt, som doktorn ivrigt förfäktar är, att då man är ute och reser skall man både för egen och sina medmänniskors skull, äta så ofta som möjligt. Ja, att man själv kan ha nöje av att ofta få mat, kan jag ju förstå, men vad den saken har med medmänniskorna att göra, kan jag egentligen inte fundera ut.
Därnere vid Dronningen var det, som sagt, synnerligen trevligt. Utomhusrestaurangen, eller cafeet kanske, ligger alldeles över vattnet, skiljt därifrån genom en barriär. Vi slogo oss ned vid ett fönsterbord inne i matsalen, där vi hade en hänförande utsikt. Utanför låg Frognerkilen med små dansande vågor glittrande i solljuset och långt bort buktade sig de blånande bergen i mjuka konturer. Ute på en udde ligger Bygdeönes havsbad, och jag satt och önskade att jag vore där och finge löga mig i den salta böljan. Men kanske den inte är så salt. Så fingo vi vår lunch, som smakade utmärkt. Restaurangen var särdeles trevligt inredd med blommor och kristaller.
Från Dronningen promenerade vi i sakta mak till spårvägen. Vi passerade Oskarshall och Kungsgaarden, där den norska kungafamiljen brukar uppehålla sig om sommaren. Just då vi kom fram till hållplatsen fingo vi se kungen komma körande ett elegant ekipage med charmanta hästar. Så följde vi då med spårvagnen in, och sen vi vilat oss litet, bevekte jag doktorn att följa med på ett konditori, där vi åto bakelser till choklad.
På kvällen bjöd doktorn mig att se “En folkfiende” på Nationalteatret. Denna pjäs av lbsen är verkligen storartad och den fick ett utmärkt framförande. Egil Ejde spelade huvudrollen och skötte den med en känsla, som man sällan får se på scenen. Man tänkte inte en sekund på teater. Det var verkligen levande livet hela tiden. Gunnar Tolnaes hade en ganska obetydlig roll som en ung sjökapten, och bar till min stora besvikelse skägg och mustascher. Men han var så stilig ändå, så det gjorde nästan inget. Lång, axelbred och rak. Det var nog han och Egil Ejde, som oftast fanns infallande i min kikare. Under mellanakten gick jag upp i första radens foyer, där en hel del målningar och byster av skådespelare och författare finnas.
På tisdag förmiddag voro vi och besågo Osebergsskibet. Det är ett gammalt, förundransvärt väl bibehållet vikingaskepp, som tämligen nyss helt oförhappandes påträffades vid en grävning. Särdeles intressant var det, att se det. Det har 15 par åror och så en styråra på styrbords sida. Aktern och fören äro utsirade med granna träsniderier. Skeppet lär ha varit ett lustskepp, och fört en prinsessa ombord.
Klockan 3 foro vi till Drammen där doktorn skulle hälsa på konsul Backe. Vägen mellan Drammen och Kristiania är utomordentligt vacker. Än susar man fram mellan höga, skogbevuxna bergväggar, så vidgar sig utsikten, en bred åkerglänta drager fram mellan bergen och längre bort skymtar någon blänkande fjord. Här och där stupar en brant bergvägg rakt ned, och det är besynnerligt att se, hur ganska stora träd och buskar kunna växa i den minsta lilla skreva.
Tack vare det långa regnandet på eftersommaren var grönskan ännu präktig, blott på någon enda björk lyste en klunga guldgula blad. Järnbanan går i en stor krök uppe under bergväggen och ner över Drammenslätten och här ser man hela slätten med Lierälvens krokiga lopp markerad av täta buskager. Gula, gröna, ljusa och mörka åkerlappar omväxla med träddungar och trädomvuxna gårdar. Det hela tar sig helt pittoreskt ut.
Vid Drammens station mötte konsuln med elegant ekipage och en knippe doftande rosor. Så bar det iväg genom staden ut till sommarstället Gullhaug. Staden såg tråkig ut, man kunde inte undgå att frapperas av rikedomen på barn där. Överallt kravlade, sprang, gick och stod små ungar, som gapande av undran betraktade de välfödda ståtliga hästarna och kusken i sitt livré. Vid Gullhaug möttes doktorn av en stor överraskning. Fru Backe, vilken doktorn säkert trodde befann sig i Stockholm, stod nämligen på trappan och välkomnade honom. De voro mycket snälla, både hon och konsuln, hon var något ledsen och nedstämd, ty en av hennes bröder hade dött samma morgon. Hon hade rest hem uteslutande för doktorns skull, och de voro överförtjusta att ha honom hos sig.
Efter en utmärkt middag med ett härligt vin, satt hela sällskapet ute på verandan, vid kaffet och curacaon och beundrade utsikten. Gullhaug ligger förtjusande vackert på en halvö, som skjuter ut i fjorden. Det är en mycket gammal gård, och dess historia finnes uppdelad i två, så vi blott kunde få läsa den delvis. Andra delen hade förkommit på något sätt. Mitt emot stället (Jag fick bo i dotterns rum. Hon var nämligen ej hemma) utbreder sig Drammen i en stor båge. På kvällen satt jag länge uppe och såg hur ljusen i Drammen glittrade i en stor halvcirkel. Det var alldeles stjärnklart, och stjärnorna gnistrade i kapp med de glimmande ljusen. Oh, hur vackert det var!
Jag sov utmärkt och efter frukosten följande dag bar det iväg i vagn till Flöja, vinterbostaden i Drammen. Där var det helt enkelt storartat. Den vackra parken genomskars av en kanal och blommor fanns det gott om. I orangeriet var det fullt med vindruvor. Själva corps-de-logiet var utomordentligt elegant och gediget inredd. 24 rum, utmärkt vackra tavlor och möbler. Praktsalongen i mörkrött och guld, med stora speglar och en utomordentligt vacker marmorstaty, kunde göra sig i vilket slott, som helst. När vi gick omkring i parken fick jag en så häftig huvudvärk med åtföljande gråtattack, att jag, för att hämta mig fick slå mig ned på en skuggig bänk en stund. Kan ej förstå, att det skulle ske just då.
Vi åto lunch på Drammens Grand Hotel och åkte så ut till det vackra Gullhaug igen, där vi beundrade utsikten från stranden. Så blev det middag med skålar och tal och åtföljande kaffe på verandan. På kvällen hade jag förfärligt svårt att slita mig från den hänförande utsikten. Ljusen, som speglade sig i fjorden längs hela stranden, de glimmande stjärnorna, aningen av mjuka bergskonturer över staden, åh, vad jag njöt!
Tidigt nästa morgon togs det adjö av det utmärkt älskvärda värdfolket, och så ångade vi iväg till Kristiania igen. Vi kommo dit vid 12-tiden, och doktorn tog sig ett rum på Hotel Scandinavia. Vi skulle blott stanna till klockan 6, då vi med nattåget skulle återvända till Stockholm. Vi åto lunch på Grands Café, och därefter gick vi var och en för sig några timmar. Jag begav mig till Studentenhaven vid Karl-Johann, där det var friluftsmusik. Här uppmärksammades jag av en mycket stilig ung herre, som var förfärligt lik Volrat, fast vackrare. Då musiken var slut följde han efter mig ända till hotellet, där jag skulle träffa doktorn. Jag kunde inte hålla mig, utan smålog mot honom, då han stod där och smålog mot mig. Men han antastade mig inte ändå.
Så gick vi till Frimurarlogens restaurant och intogo en finare avskedsmiddag med Chateau d´Yquem, vilket var särdeles gott. “Ja, det brukar alla damer tycka om”, upplyste doktorn. Nu var det musik av ett litet stråkkapell, som spelade smäktande valser. Men som de togo det tämligen piano, föreföll monsieur le docteur ej vidare besvärad. Efter middagen intogs kaffe i “den graske sal”. eller moccasalen. Moccan kokades på bordet över en spritlåga av en ung kypare av vacker nordisk typ. För att riktigt fira avskedet, bjöd doktorn på grön chartreuse. Men oh, vad det var starkt! Det riktigt sved i munnen. Doktorn sade också själv, att jag ej behövde dricka ur glaset. Men nu vet jag i alla fall hur grön chartreuse smakar. Det är som stark parfym med socker och en bismak av kvanne. Nej, tacka vet jag då chateau d’Yquem!
Från restaurangen gingo vi till stationen och voro snart instuvade med kappsäckar och allt. Efter åtskilligt bråk hade doktorn också nu fått platser mitt i vagnen. Till sovkamrat fick jag en liten engelska, som förresten tycktes uteslutande gå upp i en medresande yngling. Då tåget kom till Kongsvinger kom tullsnoken. ”Har de något att förtulle” – “Jag har endast dessa två kappsäckar och de innehålla huvudsakligen kläder och toilettsaker”, -“ha, da er det bra,” sa tullen och försvann.
Doktorn tyckte, att jag skulle ha omnämnt, att jag köpt en del småsaker i Kristiania. “Fruntimmer har riktig mani på att smuggla”, sade han. I Kongsvinger kom en ung svensk fram till mitt fönster och inledde en konversation. Han hade varit i England och hade ej talat vid en svensk dam på tre veckor, sa han. Tyckte det var rysligt roligt att få tala vid mig o.s.v. o.s.v. Skulle nu ut och exercera. Såg bra ut och verkade trevlig. Doktorn tyckte förstås att det var rysligt opassande. Men då han gått till kojs, träffade jag ynglingen i Charlottenberg, och nu gav han mig sitt kort, pratade värre och ville att vi skulle brevväxla. Jo, jo! Vi upptäckte bl.a. en gemensam bekant. Tore Bergvall.
Snart kröpo vi till kojs och klockan 7.03 voro vi framme, en hel timme tidigare än det stod i tabellen. Ett sånt slarv! Nu begav sig doktorn hem till sin våning, och jag for ut till Nysätra, där allt stod i en praktfull sensommarfägring, mot den klarblå septemberhimlen. Ooh så var den trevliga resan, min första utrikesresa, slut. Men ett roligt och glatt minne efterlämnar den, inte minst av doktorn, som hela tiden varit så ytterst snäll, trevlig och angenäm. Vilket han alltid är förresten. Men minnet, den efterlämnar, skall dröja länge kvar, ett minne av sex utmärkt trevliga dagar, tillbragta i Norge under glädje, sommar och solsken.
by Anders Arhammar | Apr 28, 2020
Under rullgardinen silar en strimma av gråvädersljus.
Jag vaknar och ligger och hör, hur regnet smattrar mot plåttaket tätt över mitt huvud. En blick på klockan, som ligger på skrivbordet bredvid mig, säger, att det är tid att stiga upp. Närmare 9.
Således har doktorn redan farit till stan, han reser klockan 8 varje morgon. För det mesta brukar jag höra när han går. Jag sträcker ut mig i hela min längd gäspar och tänker, att en sådan här ruskdag kunde jag lika gärna ligga hela förmiddagen. Fattar så ett raskt beslut, kliver ur sängen med högra foten före (jag är bestämt vidskeplig) och står på golvet, knycker till rullgardinen så att den med en skräll far upp och sänder en vemodig blick ut i den gröna lövsalen utanför mitt fönster.
Regnet strilar ner, mellan de våtglänsande bladen. En liten bofink försöker en liten drill, som dock verkar litet matt. Sjön blänker fram mellan träden till vänster, den ligger alldeles lugn. Och de härliga, skära syrenerna snett nedanför fönstret böja sina doftande klasar, tyngda av vattendropparna. Jag slår upp fönstret och en fuktig luft, mängd med alla trädens friska dofter, strömmar in i rummet. Av med nattlinnet och så raskt i kläderna. Kamningen tar längst tid. ibland är det då omöjligt att få håret att sitta ordentligt.
Nerifrån köket höres slammer i köket från spiseln och det gälla ljudet av 9-båtens ångvissla skär plötsligt genom luften. Så fort jag är färdigklädd går jag ner, och klampar avsiktligt ganska hårt i trappan, för att Hanna skall höra att jag kommer, och sätta in frukosten. Det är som vanligt ägg, smörgås med salt kött eller tunga, kaffe och wienerbröd. Mycket gott.
Hanna och jag växla de vanliga fraserna, om det avskyvärda regnandet, som aldrig tycks vilja sluta. Efter frukosten går jag upp, bäddar sängen och borstar tänderna. Det gör jag alltid efter frukosten. Så flyttar jag lampan från skrivbordet till ett litet bord, som står mellan sängen och tvättbordet. En stund sitter jag och stirrar ut i den gröna, våta världen utanför mitt fönster och följer med ögonen en liten ekorre, som hoppar från den ena droppande grenen till den andra. Han ser åtskilligt derangerad ut, och den yviga svansen slokar ömkligt. “Otäckt vått det här,” tänker han nog. Och med en lätt suck tänker jag detsamma och undrar om regnet verkligen skall vara hela dagen. Det ser inte bättre ut. Alldeles jämnmulet och stilla.
Så tar jag itu med stenografin och gnor med “era, ära, pappa, arab, tvivel”, “Döbeln vid jutas” o.s.v. en timmes tid. Då timman är tilländalupen stoppar jag med en befrielsens suck och en känsla av fullgjord plikt ner stenografiböckerna i skrivbordslådan och griper mig an med handarbete. Det finns alltid strumpor att stoppa, knappar att sy i eller kläder att laga. Och skulle det till äventyrs inte finnas det, har jag alltid ett broderi att tillgå. Då det blir för långtråkigt slänger jag undan det, placerar mig så bekvämt som möjligt i soffan med benen på en stol och läser “The Clincher” eller någon annan engelsk roman. Lexikonet ligger bredvid och jag slår ordentligt upp de ord, som äro alltför obegripliga, och glömmer dem för det mesta lika ordentligt tills nästa gång, för att då slå upp dem på nytt.
Nu har jag dock äntligen fått i mig, att ”obvious” betyder “påtaglig” och ”vehicle” åkdon, så att jag slipper slå upp dem mer. Ja, där halvligger jag och läser, och hela tiden silar regnet ner och smattrar mot plåttaket. Och till slut verkar det så sövande att jag knappt orkar hålla boken, utan måste titta på mina tapeter ett slag, för att inte somna. De tapeterna äro storblommiga, blå blommor och bruna blad, såna där, som var moderna på 90-talet, då det sattes hit kan jag tänka mig, och äro de fulaste tapeter man gärna kan se. Det är det enda, som jag inte tycker om, i mitt lilla rum. De fotografier ur skådespel, porträtt och ritningar jag nålat fast på dem, nästan försvinner i den brunblåa storblommigheten.
Klockan 12 höres Hannas “serverat” nerifrån. Nu är det lunch, något gott kött eller pannkaka e.d. samt kaffe igen. Förr fick jag cacao till lunch, men det blev jag så innerligen led på, att jag bevekande bad doktorn, att få kaffe i stället, vilket beviljades. Efter lunchen strövar jag omkring i trädgården en stund, iklädd regnrock och badmössa. Paraplyn står inne i stan någonstans, förstås.
Vad det är synd om alla de vackra blommorna, som bli så schaskiga i regnet! Och fruktblommorna sen, äpplen, plommon, päron och jordgubbar, som nu stå i blom! Hur skall det gå med dem?! Jag går fram och tillbaka på gångarna, man är ju tvungen att ha lite motion, och sjunger “The Honeysackle and the bee”, för att gaska upp mig en smula. Och när jag inte orkar sjunga längre, visslar jag istället, dock finkänsligt så långt bort från köket, som möjligt, ty kokerskan är ”Waldenströmare” och tycker förstås, att det är opassande för en ung flicka att vissla.
Hoppas hon inte förstår engelska. Ty jag sjunger ju: “You are my honey – honeysuckle, I am the bee, I like to sip, the honey sweet from those red lips, you see, I love you dearly, dearly, and I want you to love me” o.s.v. Och när det blir trist i trädgården, går jag ner på bryggan och försöker en liten step till “Who were you with last night?” Men jag håller på att stå på huvet, så slipprigt är det, och förresten går det inte bra, att steppa med galoscher.
På uppvägen möter jag Kerstin, iklädd en ante deluviansk kappa, och anmärker i förbigående, att vädret lämnar åtskilligt övrigt att önska. Och Kerstin tittar på mina vitskaftade blankskinnskängor och tycker, att dom är alldeles för fina, att gå ut i rusket med. Och det kan hon ju ha rätt i. När jag kommer in, ringer jag upp Naemi och beklagar mig över vädret, diskuterar någon toilettfråga e.d. Och sen är det att sysselsätta sig med en bok, ett broderi och ha mer eller mindre tråkigt till klockan 4.20, då doktorn och väskan med försäkringarna, som skola genomgås, kommer.
Doktorn undrar, om jag lever och andas än trots vätan, vilket jag upplyser, att jag verkligen gör, med det tillägget, att om det här blasket skall fortsätta, vore det väl lämpligt att försöka anskaffa gälar istället för lungor att andas med. Vilket doktorn tycker är en ganska bra idé, varpå han försvinner ut i sin älskade trädgård, för att se, hur den reder sig i regnet, och jag går upp på mitt rum för att ta itu med försäkringarna.
Klockan 5 äta vi middag. Prata om ditt och datt, nu mest om regnet förstås. Jag tycker, att det vore lämpligt att ge sig av till Australien, där det åtminstone är sol och varmt. Men doktorn anmärker, att det lär ingalunda vara behagligt att gå där på stäpperna som herdinna och alltemellanåt dö av törst, vilket jag ju erkänner låter lindrigt tilltalande. Och så skämtar vi och skojar, som vanligt.
”Inte för jag vill säga någe illa,” doktorn använder sin älsklingsfras, “men nog för att jag tycker, att det kan vara nog med regn nu”. Vilket jag för 25-te gången, den dagen instämmer i. Efter middagen ta vi resten av försäkringarna, och sen sitta vi framför brasan (märk väl, brasa i slutet av juni) och läser tidningen och en eller annan bok. Och hela tiden regnar det oavbrutet, stilla, hopplöst.
Där sitta vi ända till klockan 9 då vi dricka te, och sen läser jag ännu en stund till klockan 10 ungefär, då vi gå upp, taga godnatt och försvinna in i våra respektive rum. Jag rullar ner gardinen, flyttar fram lampan, och tänder den. Rummet känns så skönt och varmt och hemtrevligt i lampskenet, under det regnet plaskar utanför. Sen jag klätt av mig, tvättat mig och fått på morgonrocken, sitter jag och läser en stund och tar sen mina vanliga gymnastikrörelser, innan jag går till sängs. Arm och benrörelser, böjningar framåt, bakåt, nedåt och åt sidorna.
Så tar jag på nattlinnet, hoppar upp i sängen, släcker lampan och ligger en stund på rygg i mörkret och mediterar. Tankar komma och tankar gå. Men droppet mot taket, tätt ovanför mig, blir så sövande, jag vänder på mig några gånger och glider så in i en djup, härlig sömn. Och utanför mörknar det alltmer bland de våta lövmassorna, det är så lugnt och stilla, det höres bara det svagt rasslande ljudet av regnet, som faller sakta, oavbrutet, hopplöst.
by Anders Arhammar | Apr 28, 2020
Solen har redan länge strålat från en molnfri himmel, då jag vaknar vid att doktorn går nedför trappan.
Klockan är strax halv 8. Och som rullgardinen är upprullad och fönsterna vidöppna, är rummet fyllt av en ljuvlig, lite tung doft från jasminerna nedanför, och solljuset silar ned genom trädgrenarna. Men jag är så otäckt sömnig, blicken far slött över de “brunblå storblommiga”, jag hör en liten fågel drilla och hur doktorn pratar om någe roligt med Kerstin och Elise därnere, för de skratta, och så slumrar jag till igen, och vaknar inte förrän klockan 9.
Det är ju dumt att sova över de härliga morgnarna, men annars blir ju förmiddagen så erbarmligt lång i ensamheten. Och förresten tröstar jag mig med, att klockan är egentligen inte mer än 8, för det är ju “sommartid”.
Jag kravlar mig ur sängen, hänger mig halvvägs ut genom fönstret i bara nattlinnet, insuper alla de ljuva dofterna och kikar upp mot himlen. Oh, så härligt! Inte ett moln! Och hur vackert solstrålarna sila ned mellan trädens lövverk och bildar det finaste spetsmönster på gräsmattan. Och ekorrarna, som äro nästan tama, kila upp och nedför tallen utanför.
Nerifrån sjön höres bruset från 9-båten, som just lägger till vid bryggan för att avlämna mjölken och Stockholms Dagblad. Jag klär på mig, så lite som möjligt, för frampå dan kommer det allt att bli gassigt, och går ner och äter frukost. Och sen tar jag med mig tidningen, som är inlagd på hyllan i tamburen, upp och bäddar och städar lite.
På byrån har jag en bukett doftande jasminer. Ah, jag tycker om deras tunga, sövande lukt! Och på bordet står min lilla silverbägare fylld med tidiga, förtjusande vackra purpurfärgade luktärter. Jag slår mig bekvämt ner i soffan för att läsa “bladet”. Där finns nu en så trevlig följetong “K” av Mary, Roberts Rinehart. Översättning förstås. Våra tidningar tycks verkligen inte gynna “svensk industri” på det skönlitterära området.
Nå, denna här är egentligen riktigt bra, och jag klipper t.o.m. ut den för var gång. Tidningen är för övrigt snart igenomsedd, och så tar jag itu med stenografin. Stenograferar ledaren eller något dylikt lika innerligt tråkigt ur tidningen. Och känner mig mycket nöjd och belåten, då jag hållit på en timma. Nu bär det av ut i trädgården.
Jag promenerar längs ”bär- och rosengången” och beundrar de härliga rosorna. De underligt gulröda Juliet, den snövita madame Druschki eller “Snow Queen”, mjukt orangefärgade “Prince de Bulgarie”, den svagt magentafärgade nya “Norwood” och alla de andra. ”Princess Marys” stora enkla blommor lysa som blod. “Rayon d’or” stå som intensivt gula färgfläckar mot den mörka grönskan, “Madam Ravary” är förtjusande, vackert gulröda, nästan lite tegelfärgade. Rosorna stå nere vid jordgubbslanden, och är det någon alltför stor, fullmogen jordgubbe, som råkar komma inom synhåll, så är den strax putsweg!
Luften är fylld av rosendoft och den sötaktiga lukten från bären. Och trädgårdssångarna och andra småfåglar drilla så att strupen kan sprängas. Sjön ligger så sval och glittrar i eldskenet, och innan jag vet ordet av befinner jag mig på de små gungande böljorna i den lilla ekan. Den ekan är tjärad både utan och innan, men så lättrodd. Som en pil skjuter den fram genom vattnet. Man rank är den också, alldeles förfärligt. Det behövs inga vidare häftiga rörelser i den för att den skall gå runt.
Efter roddturen fortsätter jag promenaden i trädgården. I stenpartiet är det nästan bara Campanula nu, Ramondierna är slut, Saxifragan också. Där bredvid börja Deutziorna slå ut små söta skära eller vita blommor. Men den vackra välluktande Daphnen har blommat ut, Pyrethrum och aklejor prunka med sina brokiga färger. Thalictrums lilafärgade små blommor och luftiga, fina Adhiantumliknande blad gunga sakta, då en vindfläkt drar förbi. Ja, ack så många vackra blommor det finns här.
Stora härliga Mandarinliljor stå i gräsmattan under tallarna. Och uppåt husväggarna klänger vildvin i yppig rikedom ända upp till taket. Jag lägger mig i gräset under en ek nedanför terassen och sträcker ut mig i min fulla längd. Oh, hur ljuvligt det är. En så sömnig, stilla ro över hela stället. Det susar bara lite grand i träden, så sövande så lugnt. Och mellan bladen skymtar sjön, nästan spegelblank. Men varmt är det. 24 grader i skuggan.
Klockan 12 kallar ringklockan till lunch. Och efter lunchen spatserar jag bortåt Brevik eller Lidingö villastad, eller också hjälper jag Kerstin i trädgården. Klipper av vissna blommor, krattar gångarna eller vattnar. Clematis, som snart skall blomma, behöver mycket vatten. Jag knogar och bär. Minst 20 kannor, skall Clematis ha. Oh, vad det värker i armar och ben till slut. Men jag har åtagit mig att vattna ordentligt, och jag knogar också upp de 20 kannorna. Och sen sjunker jag ned på min älsklingsplats och ligger där orörlig en lång stund.
Klockan är nu 2, och vid den tiden brukar jag bada. Oh, en så härlig känsla att få svalka sig i vattnet. Men jag vill inte påstå att vattnet är så vidare fint. Sjögräs och diverse avskrap från båtarna, som gå förbi, verkar lite obehagligt. Men, man vänjer sig, och jag plaskar gladeligt omkring i smörjan. Simmar bort till Didrikssons brygga eller ibland ända till Visings udde. Och tänker med vemod på västkustens klara, salta böljor.
Sen solar jag mig en stund på bänken ute i badhuset. Det värsta är, att jag blir så otäckt fräknig. But, oh I fear, there is no help for that!
När jag kommer upp, möter jag Hanna utanför, som ger sig “levandes över” för att jag vågar simma så långt. Usch, så hemskt!!! Men jag bara skrattar och går upp, rullar ned markisen och tillbringar en svalkig timma i min soffa, sysselsatt med läsning eller dylikt. Och vid 4-tiden förflyttar jag mig ner på verandan med mitt broderi och där sitter jag och ser sedesam och flitig ut, då doktorn och väskan kommer, och doktorn hälsar mig med sitt vanliga glada: “Nej, men se, jag tror det är fröken Boudin, lever fröken än”. Vilket jag skrattande bekräftar att jag gör, griper väskan och drar mig tillbaka till mitt rum för att ta itu med försäkringarna.
Jag brukar klara av “de färdiga”, före middag, såvida det inte är alltför många. Till middag få vi nu jordgubbar till efterrätt varenda dag, ty vi äro ju mitt upp i den bästa jordgubbstiden. Det är så ljuvligt att sitta ute på verandan och äta, vilket vi alltid göra, såvida inte vädret är alltför gräsligt. Jag har utsikt utåt sjön genom en stor glugg mellan ekarna, och alltsomoftast glider en båt med vita vackra segel förbi. Efter middagen tar vi resten av försäkringarna och sen promenerar vi en bit, eller går och tittar i trädgården allt under livligt samtal. Och skojar göra vi nästan jämt.
Klockan 9 är det kvällsmat och sen sitter jag och läser till 10 eller halv elva. Då är det nu redan ganska mörkt, när vi gå upp för trappan och tar godnatt. Det är en så mörk och vacker skymning i mitt rum, så jag näns inte att tända lampan och dra för rullgardin, utan gör toalett i mörkret. Det kommer så svalkande fläktar in genom fönstren, mängd med den starka, sövande doften av jasmin.
En stjärna tindrar blekt över talltopparna, och mellan grenarna ser jag en stor båt med tända lanternor sakta glida förbi. Oh, en sådan härlig natt! Drömmarnatt, sagonatt, med trolsk skymning under träden och blekt ljus med matta stjärnor därovan. Jag ligger på rygg och lyss till suset i träden. Långt bortifrån hör jag avbrutna toner från musiken vid Lidingöbro eller Fjäderholmarna, stundtals överröstas den av någon motorbåt, som går förbi. Så blir allt så tyst, så tyst. Men plötsligt ljuda tonerna från en sång utifrån sjön. Det är en varm vacker baryton, som sjunger en liten stämningsbit. Om kärlek handlar den.
De äro nog två därute i båten. Han och hon. Ensamma, likgiltiga för allt, utom för den värld av kärlek, som ryms inom dem. De sista tonerna av sången dör bort. Nu är allt så tyst igen. Men skymningen faller allt mörkare, stjärnorna börja glimma, Sommarnatt i Norden, Drömmarnatt, sagonatt…
(blomnamnen kan mycket väl ha feltolkats av MA)
