En regndag på Nysätra

Under rullgardinen silar en strimma av gråvädersljus.

Jag vaknar och ligger och hör, hur regnet smattrar mot plåttaket tätt över mitt huvud. En blick på klockan, som ligger på skrivbordet bredvid mig, säger, att det är tid att stiga upp. Närmare 9.

Således har doktorn redan farit till stan, han reser klockan 8 varje morgon. För det mesta brukar jag höra när han går. Jag sträcker ut mig i hela min längd gäspar och tänker, att en sådan här ruskdag kunde jag lika gärna ligga hela förmiddagen. Fattar så ett raskt beslut, kliver ur sängen med högra foten före (jag är bestämt vidskeplig) och står på golvet, knycker till rullgardinen så att den med en skräll far upp och sänder en vemodig blick ut i den gröna lövsalen utanför mitt fönster.

Regnet strilar ner, mellan de våtglänsande bladen. En liten bofink försöker en liten drill, som dock verkar litet matt. Sjön blänker fram mellan träden till vänster, den ligger alldeles lugn. Och de härliga, skära syrenerna snett nedanför fönstret böja sina doftande klasar, tyngda av vattendropparna. Jag slår upp fönstret och en fuktig luft, mängd med alla trädens friska dofter, strömmar in i rummet. Av med nattlinnet och så raskt i kläderna. Kamningen tar längst tid. ibland är det då omöjligt att få håret att sitta ordentligt.

Nerifrån köket höres slammer i köket från spiseln och det gälla ljudet av 9-båtens ångvissla skär plötsligt genom luften. Så fort jag är färdigklädd går jag ner, och klampar avsiktligt ganska hårt i trappan, för att Hanna skall höra att jag kommer, och sätta in frukosten. Det är som vanligt ägg, smörgås med salt kött eller tunga, kaffe och wienerbröd. Mycket gott.

Hanna och jag växla de vanliga fraserna, om det avskyvärda regnandet, som aldrig tycks vilja sluta. Efter frukosten går jag upp, bäddar sängen och borstar tänderna. Det gör jag alltid efter frukosten. Så flyttar jag lampan från skrivbordet till ett litet bord, som står mellan sängen och tvättbordet. En stund sitter jag och stirrar ut i den gröna, våta världen utanför mitt fönster och följer med ögonen en liten ekorre, som hoppar från den ena droppande grenen till den andra. Han ser åtskilligt derangerad ut, och den yviga svansen slokar ömkligt. “Otäckt vått det här,” tänker han nog. Och med en lätt suck tänker jag detsamma och undrar om regnet verkligen skall vara hela dagen. Det ser inte bättre ut. Alldeles jämnmulet och stilla.

Så tar jag itu med stenografin och gnor med “era, ära, pappa, arab, tvivel”, “Döbeln vid jutas” o.s.v. en timmes tid. Då timman är tilländalupen stoppar jag med en befrielsens suck och en känsla av fullgjord plikt ner stenografiböckerna i skrivbordslådan och griper mig an med handarbete. Det finns alltid strumpor att stoppa, knappar att sy i eller kläder att laga. Och skulle det till äventyrs inte finnas det, har jag alltid ett broderi att tillgå. Då det blir för långtråkigt slänger jag undan det, placerar mig så bekvämt som möjligt i soffan med benen på en stol och läser “The Clincher” eller någon annan engelsk roman. Lexikonet ligger bredvid och jag slår ordentligt upp de ord, som äro alltför obegripliga, och glömmer dem för det mesta lika ordentligt tills nästa gång, för att då slå upp dem på nytt.

Nu har jag dock äntligen fått i mig, att ”obvious” betyder “påtaglig” och ”vehicle” åkdon, så att jag slipper slå upp dem mer. Ja, där halvligger jag och läser, och hela tiden silar regnet ner och smattrar mot plåttaket. Och till slut verkar det så sövande att jag knappt orkar hålla boken, utan måste titta på mina tapeter ett slag, för att inte somna. De tapeterna äro storblommiga, blå blommor och bruna blad, såna där, som var moderna på 90-talet, då det sattes hit kan jag tänka mig, och äro de fulaste tapeter man gärna kan se. Det är det enda, som jag inte tycker om, i mitt lilla rum. De fotografier ur skådespel, porträtt och ritningar jag nålat fast på dem, nästan försvinner i den brunblåa storblommigheten.

Klockan 12 höres Hannas “serverat” nerifrån. Nu är det lunch, något gott kött eller pannkaka e.d. samt kaffe igen. Förr fick jag cacao till lunch, men det blev jag så innerligen led på, att jag bevekande bad doktorn, att få kaffe i stället, vilket beviljades. Efter lunchen strövar jag omkring i trädgården en stund, iklädd regnrock och badmössa. Paraplyn står inne i stan någonstans, förstås.

Vad det är synd om alla de vackra blommorna, som bli så schaskiga i regnet! Och fruktblommorna sen, äpplen, plommon, päron och jordgubbar, som nu stå i blom! Hur skall det gå med dem?! Jag går fram och tillbaka på gångarna, man är ju tvungen att ha lite motion, och sjunger “The Honeysackle and the bee”, för att gaska upp mig en smula. Och när jag inte orkar sjunga längre, visslar jag istället, dock finkänsligt så långt bort från köket, som möjligt, ty kokerskan är ”Waldenströmare” och tycker förstås, att det är opassande för en ung flicka att vissla.

Hoppas hon inte förstår engelska. Ty jag sjunger ju: “You are my honey – honeysuckle, I am the bee, I like to sip, the honey sweet from those red lips, you see, I love you dearly, dearly, and I want you to love me” o.s.v. Och när det blir trist i trädgården, går jag ner på bryggan och försöker en liten step till “Who were you with last night?” Men jag håller på att stå på huvet, så slipprigt är det, och förresten går det inte bra, att steppa med galoscher.

På uppvägen möter jag Kerstin, iklädd en ante deluviansk kappa, och anmärker i förbigående, att vädret lämnar åtskilligt övrigt att önska. Och Kerstin tittar på mina vitskaftade blankskinnskängor och tycker, att dom är alldeles för fina, att gå ut i rusket med. Och det kan hon ju ha rätt i. När jag kommer in, ringer jag upp Naemi och beklagar mig över vädret, diskuterar någon toilettfråga e.d. Och sen är det att sysselsätta sig med en bok, ett broderi och ha mer eller mindre tråkigt till klockan 4.20, då doktorn och väskan med försäkringarna, som skola genomgås, kommer.

Doktorn undrar, om jag lever och andas än trots vätan, vilket jag upplyser, att jag verkligen gör, med det tillägget, att om det här blasket skall fortsätta, vore det väl lämpligt att försöka anskaffa gälar istället för lungor att andas med. Vilket doktorn tycker är en ganska bra idé, varpå han försvinner ut i sin älskade trädgård, för att se, hur den reder sig i regnet, och jag går upp på mitt rum för att ta itu med försäkringarna.

Klockan 5 äta vi middag. Prata om ditt och datt, nu mest om regnet förstås. Jag tycker, att det vore lämpligt att ge sig av till Australien, där det åtminstone är sol och varmt. Men doktorn anmärker, att det lär ingalunda vara behagligt att gå där på stäpperna som herdinna och alltemellanåt dö av törst, vilket jag ju erkänner låter lindrigt tilltalande. Och så skämtar vi och skojar, som vanligt.

”Inte för jag vill säga någe illa,” doktorn använder sin älsklingsfras, “men nog för att jag tycker, att det kan vara nog med regn nu”. Vilket jag för 25-te gången, den dagen instämmer i. Efter middagen ta vi resten av försäkringarna, och sen sitta vi framför brasan (märk väl, brasa i slutet av juni) och läser tidningen och en eller annan bok. Och hela tiden regnar det oavbrutet, stilla, hopplöst.

Där sitta vi ända till klockan 9 då vi dricka te, och sen läser jag ännu en stund till klockan 10 ungefär, då vi gå upp, taga godnatt och försvinna in i våra respektive rum. Jag rullar ner gardinen, flyttar fram lampan, och tänder den. Rummet känns så skönt och varmt och hemtrevligt i lampskenet, under det regnet plaskar utanför. Sen jag klätt av mig, tvättat mig och fått på morgonrocken, sitter jag och läser en stund och tar sen mina vanliga gymnastikrörelser, innan jag går till sängs. Arm och benrörelser, böjningar framåt, bakåt, nedåt och åt sidorna.

Så tar jag på nattlinnet, hoppar upp i sängen, släcker lampan och ligger en stund på rygg i mörkret och mediterar. Tankar komma och tankar gå. Men droppet mot taket, tätt ovanför mig, blir så sövande, jag vänder på mig några gånger och glider så in i en djup, härlig sömn. Och utanför mörknar det alltmer bland de våta lövmassorna, det är så lugnt och stilla, det höres bara det svagt rasslande ljudet av regnet, som faller sakta, oavbrutet, hopplöst.

Det här är en kompletterande text till “Mormor, livet och kärleken”.