En solskensdag på Nysätra

Solen har redan länge strålat från en molnfri himmel, då jag vaknar vid att doktorn går nedför trappan.

Klockan är strax halv 8. Och som rullgardinen är upprullad och fönsterna vidöppna, är rummet fyllt av en ljuvlig, lite tung doft från jasminerna nedanför, och solljuset silar ned genom trädgrenarna. Men jag är så otäckt sömnig, blicken far slött över de “brunblå storblommiga”, jag hör en liten fågel drilla och hur doktorn pratar om någe roligt med Kerstin och Elise därnere, för de skratta, och så slumrar jag till igen, och vaknar inte förrän klockan 9.

Det är ju dumt att sova över de härliga morgnarna, men annars blir ju förmiddagen så erbarmligt lång i ensamheten. Och förresten tröstar jag mig med, att klockan är egentligen inte mer än 8, för det är ju “sommartid”.

Jag kravlar mig ur sängen, hänger mig halvvägs ut genom fönstret i bara nattlinnet, insuper alla de ljuva dofterna och kikar upp mot himlen. Oh, så härligt! Inte ett moln! Och hur vackert solstrålarna sila ned mellan trädens lövverk och bildar det finaste spetsmönster på gräsmattan. Och ekorrarna, som äro nästan tama, kila upp och nedför tallen utanför.

Nerifrån sjön höres bruset från 9-båten, som just lägger till vid bryggan för att avlämna mjölken och Stockholms Dagblad. Jag klär på mig, så lite som möjligt, för frampå dan kommer det allt att bli gassigt, och går ner och äter frukost. Och sen tar jag med mig tidningen, som är inlagd på hyllan i tamburen, upp och bäddar och städar lite.

På byrån har jag en bukett doftande jasminer. Ah, jag tycker om deras tunga, sövande lukt! Och på bordet står min lilla silverbägare fylld med tidiga, förtjusande vackra purpurfärgade luktärter. Jag slår mig bekvämt ner i soffan för att läsa “bladet”. Där finns nu en så trevlig följetong “K” av Mary, Roberts Rinehart. Översättning förstås. Våra tidningar tycks verkligen inte gynna “svensk industri” på det skönlitterära området.

Nå, denna här är egentligen riktigt bra, och jag klipper t.o.m. ut den för var gång. Tidningen är för övrigt snart igenomsedd, och så tar jag itu med stenografin. Stenograferar ledaren eller något dylikt lika innerligt tråkigt ur tidningen. Och känner mig mycket nöjd och belåten, då jag hållit på en timma. Nu bär det av ut i trädgården.

Jag promenerar längs ”bär- och rosengången” och beundrar de härliga rosorna. De underligt gulröda Juliet, den snövita madame Druschki eller “Snow Queen”, mjukt orangefärgade “Prince de Bulgarie”, den svagt magentafärgade nya “Norwood” och alla de andra. ”Princess Marys” stora enkla blommor lysa som blod. “Rayon d’or” stå som intensivt gula färgfläckar mot den mörka grönskan, “Madam Ravary” är förtjusande, vackert gulröda, nästan lite tegelfärgade. Rosorna stå nere vid jordgubbslanden, och är det någon alltför stor, fullmogen jordgubbe, som råkar komma inom synhåll, så är den strax putsweg!

Luften är fylld av rosendoft och den sötaktiga lukten från bären. Och trädgårdssångarna och andra småfåglar drilla så att strupen kan sprängas. Sjön ligger så sval och glittrar i eldskenet, och innan jag vet ordet av befinner jag mig på de små gungande böljorna i den lilla ekan. Den ekan är tjärad både utan och innan, men så lättrodd. Som en pil skjuter den fram genom vattnet. Man rank är den också, alldeles förfärligt. Det behövs inga vidare häftiga rörelser i den för att den skall gå runt.

Efter roddturen fortsätter jag promenaden i trädgården. I stenpartiet är det nästan bara Campanula nu, Ramondierna är slut, Saxifragan också. Där bredvid börja Deutziorna slå ut små söta skära eller vita blommor. Men den vackra välluktande Daphnen har blommat ut, Pyrethrum och aklejor prunka med sina brokiga färger. Thalictrums lilafärgade små blommor och luftiga, fina Adhiantumliknande blad gunga sakta, då en vindfläkt drar förbi. Ja, ack så många vackra blommor det finns här.

Stora härliga Mandarinliljor stå i gräsmattan under tallarna. Och uppåt husväggarna klänger vildvin i yppig rikedom ända upp till taket. Jag lägger mig i gräset under en ek nedanför terassen och sträcker ut mig i min fulla längd. Oh, hur ljuvligt det är. En så sömnig, stilla ro över hela stället. Det susar bara lite grand i träden, så sövande så lugnt. Och mellan bladen skymtar sjön, nästan spegelblank. Men varmt är det. 24 grader i skuggan.

Klockan 12 kallar ringklockan till lunch. Och efter lunchen spatserar jag bortåt Brevik eller Lidingö villastad, eller också hjälper jag Kerstin i trädgården. Klipper av vissna blommor, krattar gångarna eller vattnar. Clematis, som snart skall blomma, behöver mycket vatten. Jag knogar och bär. Minst 20 kannor, skall Clematis ha. Oh, vad det värker i armar och ben till slut. Men jag har åtagit mig att vattna ordentligt, och jag knogar också upp de 20 kannorna. Och sen sjunker jag ned på min älsklingsplats och ligger där orörlig en lång stund.

Klockan är nu 2, och vid den tiden brukar jag bada. Oh, en så härlig känsla att få svalka sig i vattnet. Men jag vill inte påstå att vattnet är så vidare fint. Sjögräs och diverse avskrap från båtarna, som gå förbi, verkar lite obehagligt. Men, man vänjer sig, och jag plaskar gladeligt omkring i smörjan. Simmar bort till Didrikssons brygga eller ibland ända till Visings udde. Och tänker med vemod på västkustens klara, salta böljor.

Sen solar jag mig en stund på bänken ute i badhuset. Det värsta är, att jag blir så otäckt fräknig. But, oh I fear, there is no help for that!

När jag kommer upp, möter jag Hanna utanför, som ger sig “levandes över” för att jag vågar simma så långt. Usch, så hemskt!!! Men jag bara skrattar och går upp, rullar ned markisen och tillbringar en svalkig timma i min soffa, sysselsatt med läsning eller dylikt. Och vid 4-tiden förflyttar jag mig ner på verandan med mitt broderi och där sitter jag och ser sedesam och flitig ut, då doktorn och väskan kommer, och doktorn hälsar mig med sitt vanliga glada: “Nej, men se, jag tror det är fröken Boudin, lever fröken än”. Vilket jag skrattande bekräftar att jag gör, griper väskan och drar mig tillbaka till mitt rum för att ta itu med försäkringarna.

Jag brukar klara av “de färdiga”, före middag, såvida det inte är alltför många. Till middag få vi nu jordgubbar till efterrätt varenda dag, ty vi äro ju mitt upp i den bästa jordgubbstiden. Det är så ljuvligt att sitta ute på verandan och äta, vilket vi alltid göra, såvida inte vädret är alltför gräsligt. Jag har utsikt utåt sjön genom en stor glugg mellan ekarna, och alltsomoftast glider en båt med vita vackra segel förbi. Efter middagen tar vi resten av försäkringarna och sen promenerar vi en bit, eller går och tittar i trädgården allt under livligt samtal. Och skojar göra vi nästan jämt.

Klockan 9 är det kvällsmat och sen sitter jag och läser till 10 eller halv elva. Då är det nu redan ganska mörkt, när vi gå upp för trappan och tar godnatt. Det är en så mörk och vacker skymning i mitt rum, så jag näns inte att tända lampan och dra för rullgardin, utan gör toalett i mörkret. Det kommer så svalkande fläktar in genom fönstren, mängd med den starka, sövande doften av jasmin.

En stjärna tindrar blekt över talltopparna, och mellan grenarna ser jag en stor båt med tända lanternor sakta glida förbi. Oh, en sådan härlig natt! Drömmarnatt, sagonatt, med trolsk skymning under träden och blekt ljus med matta stjärnor därovan. Jag ligger på rygg och lyss till suset i träden. Långt bortifrån hör jag avbrutna toner från musiken vid Lidingöbro eller Fjäderholmarna, stundtals överröstas den av någon motorbåt, som går förbi. Så blir allt så tyst, så tyst. Men plötsligt ljuda tonerna från en sång utifrån sjön. Det är en varm vacker baryton, som sjunger en liten stämningsbit. Om kärlek handlar den.

De äro nog två därute i båten. Han och hon. Ensamma, likgiltiga för allt, utom för den värld av kärlek, som ryms inom dem. De sista tonerna av sången dör bort. Nu är allt så tyst igen. Men skymningen faller allt mörkare, stjärnorna börja glimma, Sommarnatt i Norden, Drömmarnatt, sagonatt…

(blomnamnen kan mycket väl ha feltolkats av MA)

Det här är en kompletterande text till “Mormor, livet och kärleken”.