Askungen – Drama i tre akter i regi av Paul Otto.

Den här filmen fick betyget “Ganska bra” av Judit och hennes syster.

Dorrit är enda barnet till doktor Martinsson vars fru dött för några år tillbaka. Martinsson beslutar att gifta om sig och därigenom skaffa Dorrit någon som kan vara i moderns ställe.
Hans val träffar en änkefru von Wartburg som själv har tvenne döttrar Clarissa och Gertrud.

Men Dorrit får från första stunden antipati och misstroende för sin nya mamma. Fru Martinsson förstår icke barnet, hon finner endast fel och ett halsstarrigt och torftigt temperament som enligt hennes mening bör kuvas med stränga medel.

Så förgår tiden. Dorrits ställning blir allt svårare. Hon behandlas av sin nya mor och dennas döttrar mera som en tjänsteflicka än som tillhörande familjen.

I skolan finner dock Dorrit en smula tröst. Litteraturläraren Dr Holland är omtyckt av alla eleverna, men särskilt på Dorrits lättrörliga sinne gör hans vänliga och sympatiska sätt ett djupt intryck.
Dagarna gå. Julaftonen är inne.

Holland är inbjuden att tillbringa denna kväll hos Martinsons. I ett brev till doktorn antager han inbjudningen och meddelar samtidigt att han älskar hans dotter.

Dorrits mod och förtröstan sjunker allt mer. En djup förtvivlan bemäktigar sig henne. Hon känner sig övergiven av hela världen. Hon tycker att det denna kväll endast finnas en kvar, som kan bringa henne tröst. Tyst lämnar hon hemmet och beger sig till moderns grav. Strax därpå finner den gamla Hanna det lilla brev Dorrit skrivit till henne, och däri hon tillkännager sin avsikt att lämna hemmet.

Fadern läser brevet. Hans samvete förebrår honom och med sorg måste han för sig själv tillstå, huru orättvist och kärlekslöst hans stackars lilla Dorrit blivit behandlad, allt sedan den nya modern och hennes döttrar drogo in i huset.

Men nu har han beslutat att kosta vad det vill söka gottgöra sin skuld.

Den gamla Hanna ilar ut. En instinkt säger henne, vart Dorrit begivit sig. Utanför träffar hon Holland och de skynda bort till kyrkogården. Och där finna de också Dorrit, halvt översnöad, liggande orörlig på moderns grav.

Holland lyfter upp henne och trycker henne till sitt bröst. Det är henne han älskar. Dorrits alla sorger och bekymmer smälta bort inför den värme, hon nu känner genomströmma sig mitt i kylan.

Hon känner, att här vid moderns grav födes hennes lycka. Så blev det dock för Dorrit en julafton full av ljus och glädje.

Det här är en kompletterande text till “Mormor, livet och kärleken”.