Ett lite avsnoppande brev till Niels

Bästa Niels!
Om och om igen har jag läst Ditt senaste brev. Och om och om igen har jag tänkt: “Ack, att han hade skrivit detta, i det första brev han sände mig. Då kunde jag genast ha fått en riktigare uppfattning av honom. Då kanske mitt svar blivit annorlunda.”
Jag måste tillstå, Niels, att Du alltid föreföll mig något stel och tvungen i Ditt uppförande. Alla de ynglingar och män, vilka jag förr eller senare träffat ha utan undantag vänt sig till mig med fullt förtroende. Kanske de ej varit så, jag måste tyvärr säga, överdrivet finkänsliga, som du var, men i alla händelser har jag alltid kommit väl till rätta med dem.

Jag kunde verkligen aldrig förstå, att Ditt stela och tvungna sätt mot mig var en mask för att dölja några varmare känslor. Jag trodde aldrig, att Du fäst Dig särskilt djupt vid mig. Och jag måste omtala, att jag många gånger önskade, att Du varit lite livligare, släppt Dig mer lös, så att säga, och inte uteslutande behandlat mig på det ytterst hänsynsfulla och delikata sätt, som Du alltid gjorde. Ser Du, jag har alltid älskat livfull naturlighet och glad uppsluppenhet.

Nu menar jag med detta en sund och ofarlig ysterhet i ord och gärningar. Naturligtvis får den inte ta överhanden, så att man tar hela livet som en lek, men ack vilka ljusglimtar i det vardagliga grå är inte det pojkaktiga sätt, som jag tycker så gränslöst mycket om. En man må vara hur gammal som helst, han kan ändå äga denna pojkaktighet, och den är en egenskap, som jag sätter bland de högsta hos männen.

Detta kanske Du tycker är dumt resonerat, men Niels, det finns så mycket bekymmersamt, tungt och tråkigt här i världen, att vi måste ha något att motväga det med.

Nu förstår Du nog, varför jag inte kunde hysa några varmare känslor för Dig. Jag vet, som jag förut sagt, att Du är en så god och präktig man, men ser Du Niels, hos den man, som jag skulle kunna älska, måste det finnas en god portion av just denna glada pojkaktighet. Och som sagt, Du uppförde Dig alltid så ytterst korrekt och stelt, att jag nog, som Du själv säger, fick en oriktig uppfattning av Dig. Jag kände mig alltid lite beklämd i Ditt sällskap. Din tvungenhet gjorde, att jag själv aldrig riktigt vågade släppa lös den livlighet, som många påstå vara min största charm.

När Du nu läst detta, kanske Du ler och säger: “0h, ett sådant barn hon är ändå.” Du får gärna säga så Niels, och om det är barnsligt, att sätta den friska otvungna glädjen så högt, då hoppas jag till Gud, att jag får förbli barnslig hela mitt liv.

Och ännu en sak. Du skriver, att Du i mitt hem lärt känna och beundra mig som en begåvad och präktig flicka. Detta gjorde mig nästan glad, vet Du. Ty enligt min åsikt, är det inte nog att ha lärt känna och anse sin livsföljeslagerska som en begåvad och präktig flicka, utan det skall vara kärlek, en stor och omstörtande känsla, som kommer mannen att älska sin tillkommande med alla hennes fel, brister och svagheter. Och det skall vara en känsla så stark, att den skall vara för livet. Det är nog ytterst sällan den gör det, och naturligtvis, den första, glödande kärleksberusningen svalnar snart nog, men då skall den efterlämna denna lugna, starka och djupa tillgivenhet, som skänker livet för de två så stor lycka och så rikt innehåll.

Till slut skulle jag vilja fråga Dig Niels: “Har Du tyckt riktigt mycket om någon flicka förut?” Du behöver inte svara, om Du ej vill. Naturligtvis har Du väl svärmat för åtskilliga, det kan man väl knappt ha undgått när man är – är det 30? – år. Till och med jag, som bara är 20 och ovanligt okänslig i sådana frågor, har gjort det. Det hör väl till den mänskliga erfarenheten kan jag tro.

Ja, Niels, om jag nu vore i Göteborg kanske vi kunde träffas igen, men nu är jag här i Stockholm och Du därnere, så vi få väl vara nöjda med, att ha kommit lite mer på det klara med varandra. För nu vet Du väl, vilken barnslig liten flicketös jag är och kanske kommer Du nu till den slutsatsen att en sådan liten yrhätta, inte passar Dig.
De allra hjärtligaste hälsningar från

Judit

Det här är en kompletterande text till “Mormor, livet och kärleken”.