En lusttur till Norge i september 1915.

Doktorn hade en tid funderat på att resa till Norge. Denna resa hade han funderat på i 15 år, sade han, men det hade ingenting blivit av. Men nu så….

Hanna uttryckte dock sitt tvivel. “Det blir säkert inget av nu heller” sade hon. Och så, för att “bräcka” henne, beslöt doktorn slutligen för att fara och var av den stora godheten att taga sin lilla sekreterare, eller vad jag nu skall kalla mig, med sig.

Således begåvo vi oss till Hannas förvåning (och också glädje, skönt att vara av med dem en liten tid) iväg med väskor och kappsäckar, regnkappor och paraplyer och allt, som till en resa rätteligen hörer. Vi foro med nattåget till Kristiania, bekväm sovkupé mitt i vagnen, doktorn vet nog hur han vill ha det, vad han gör, när han skall ut och resa (och annars med förresten).

Tåget gick sent, så vi gingo nästan genast till kojs. Till kamrat fick jag en friherrinna Gyllenhaal, (duger, skulle jag tro) men som både hon och jag ej voro alls talträngda (hon såg alltför allvarlig ut, för att jag skulle ha lust att öppna något samtal med henne) gjorde vi toilett under tystnad, (en i taget förresten, en sovkupé ger inte stort utrymme) och så äntrade jag upp i översängen. Det var riktigt livat att få ligga så där högt upp.

Högvälborna friherrinnan steg av i Charlottenberg. Innan vi kom dit, hade jag dock vaknat alldeles lagom för att få sända en blick ut på den kära gamla stationen Ottebol, då vi stannade där en liten stund. Jag kände mig lite vemodig till mods, då jag tänkte på, att sista gången jag såg den trakten i sommarskrud, det var, då vi i sällskap med Greta reste därifrån, efter att ha upplevat den härligaste sommar i vårt liv. Det var ej att undra på, att våra ögon stodo fulla av tårar den gången, då vi viftade farväl till den natursköna nejden.

Så slumrade jag in igen en liten stund och vaknade vid ett högröstat ordbyte ute i korridoren. Först förstod jag inte riktigt sammanhanget, men så gick det upp en talgdank för mig, att konduktören ville ta den frukostkorg, som var bestämd åt mig, till någon annan, och den snälle doktorn, som redan var uppe, med kraft och energi försvarade min “kurv”. Som jag ju var i bara nattlinnet, kunde jag inte själv delta i debatten men litade tryggt på doktorns seger. Följden blev också, att konduktören knackade och hyvade upp korgen till mig. Det smakade utmärkt med de jättestora smörgåsarna belastade med ägg, skinka o.d. och så kaffe förstås.

Detta var i Kongsvinger, och klockan omkring 8. Vid 11-tiden voro vi framme i Kristiania efter en vacker färd utefter Glommen, som flöt klar och blank på somliga ställen och här och där brusade fram i ett fall, glittrade i den klara morgonsolen. Vid stationen tog vi en droska till “Grand” (jo, jag tackar jag, tänkte sekreteraren).

Där var sorgligt nog fullt hus. Så vi körde en bit längre på huvudstråket “Karl Johann” och kom till Hotell Westminster där vi fingo varsitt stora, bra rum, doktorn i tredje och jag i 5 våningen. Sen vi vaskat resdammet av oss, begåvo vi oss så ut i stan. Där låg “Karl Johann” badande i förmiddagssolen och myllrande av människor av alla slag, studenter och studentskor, så gott som arm i arm, höll jag på att säga, unga och gamla, vackra och fula damer och herrar och okynniga pojkar, såsom en huvudgata i en huvudstad ägnar och anstår.

Längst upp i slutet av Karl Johann, ligger “det konglige slott”, med Karl Johans staty framför. Han sitter på sin häst, med hatten i hand, “och väl är det”, tyckte doktorn, “ty annars finge han väl inte stå där”. Slottet är ju inte alls så stiligt, som vårt, inte, trots att norrmännen lära ha allting bättre än andra dödliga. När hungerns kval begynte göra sig gällande begåvo vi oss till “Grand Cafée” där vi fick duk på bordet, utmärkta smörgåsar och bra mat för övrigt. (Doktorn räknar inte smörgåsar, som mat).

Här, liksom senare på alla restauranger vi besökte, gjorde vi den reflektionen att de flesta kypare i Kristiania voro danskar. Doktorn gjorde stora framsteg i språket och skojade med dem, så att hela deras (i allmänhet feta) anlete var ett brett leende. därtill bidrog väl också de alltid rikligt tilltagna drickspengarna i väsentlig grad. Efter lunchen begåvo vi oss i spårvagn Kampen, där ”Botanisk have” är belägen. Stadsdelen verkade för övrigt fattigkvarter med myller av smutsiga, osnutna ungar på gatorna.

Vår första utflykt gav dock inget vidare resultat. Enligt doktorns fackmässiga utsago, var själva haven meget pen, och mycket kunde uträttas och omläggas där, men litet var gjort. Doktorn blev dock ej egentligen besviken, för han hade på “barbierstuben” hört av en välvillig student, att ”Botanisk have” egentligen inte var någonting. Men naturligtvis skulle han se den.

Då vi återkommit därifrån, gingo vi var och en till sitt för att vila middagen. Jag gjorde det riktigt bekvämt åt mig, tog fram två böcker, som jag köpt, placerade en av doktorn skänkt chokladpåse inom räckhåll och mig själv lättjefullt utsträckt i soffan. Så började jag då förväntansfullt läsa en av böckerna. Döm om min förvåning och förtret, då jag redan efter första raderna kom underfund med att jag läst boken för ej så länge sedan. Jag slängde den med ett ganska fult kraftord på bordet och grep fatt den andra. Behöver jag beskriva mina känslor, då den också var av mig nyligen genomläst? Dock, jag resignerade och fördjupade mig istället i chokladpåsen så intensivt, att jag närapå blev illamående.

Middag intog vi i Theatercafeets synnerligen eleganta matsal. Nu liksom även sedan, förargade vi oss över de olika tider, på vilka man intar sin diner i Stockholm och Kristiania. Här var det mellan 2 och 5, och vi som inte ville ha middag förrän klockan 6 fick alltså nästan alltid äta a la carte. Det kostade ju mer, men som doktorn sa: “När jag är ute och roar mig, skall det vara ordentligt”. Vilket uttalande jag förstås på det högsta gillade.

Efter middagen gingo vi på Nationalteatret. Där gavs Shakespeares “stort ståhej för ingenting”. Spelet gick ganska flott, fastän vi i början alls inte kunde följa med Johanne Dybwads fruktansvärda svada i Beatrices roll. Men sen blev det bättre. I de manliga huvudrollerna glänste Gunnar Tolnaes och Ingolf Schanche med sina charmanta apparitioner. Jag sa just till doktorn, att nu skulle jag riktigt äckla Rut och Naemi med att ha sett den sköne Tolnaes, som vi så ofta beundrat på kinematografen i Göteborg.

Själva teatern var trevlig, både till in och exteriör. Och av musiken tyckte jag rysligt mycket om en “bryllups” bit, fast trumpeterna ibland förde ett fasligt ståhej. Så var då resans första dag slut.

Dagen därpå infann jag mig punktligt till frukost klockan 9. Och jag bemödade mig förresten att under hela resan vara så punktlig, att doktorn gav mig det synnerligen smickrande omdömet, att jag var punktlig som själva 181. (Doktorns förra lektris, som utmärkte sig synnerligen genom sin punktlighet och sin avsevärda längd = 181 cm).

Efter frukosten bar det iväg till Holmenkollen. Det var ju söndag och överdådigt fint väder, så det var så fullt med folk, att vi fingo stå nästan hela tiden i spårvagnen. Pâ ett ställe kom en häst makligt promenerande över banan, så föraren fick vänta, tills han gått förbi.

Däruppe, vid Holmenkollen är utsikten verkligen “henrivende”. Långt nedanför utbreder sig Kristianiafjorden med alla sina öar, holmar och sund, och längs horisonten dra bergkammarna sin fjärmare alltmer blånande kedja. Tyvärr låg det en dimma över själva staden, så utsikten var inte riktigt klar. Vi slogo oss ner i den trevliga “sportstuen” och förfriskade oss med bakelser och norrmännens enda läskedryck (stackars nykterister) Citronbrus. Så skrevo vi vykort till vänner och bekanta, och gingo sen upp till Frognersaeteren.

Vägen var förtjusande vacker. Ibland stupade bergväggen bredvid den så brant, att man bara såg topparna på grenarna, som växte nedanför. Vi bekikade Holmenkollens berömda skidbacke, som verkligen såg avskräckande brant ut och Holmenkollens gamla kyrka, där det just ringde till gudstjänst. Allt var utmärkt trevligt, utom de talrika otäcka bilarna, som rörde upp skyar av damm. Vägen gick i lätt stigning och snart voro vi uppe vid målet. Vi beundrade utsikten från Frognersaeterens restaurang, där vi åto lunch. Medan vi sutto där, kommo tre byspelmän och klämde i med gamla trevliga norska bitar, som jag ofta hört i Värmland. Det passade så bra till omgivningen tyckte jag, men doktorn var, som vanligt, dräpande i kritiken, och kunde inte nog förundra sig över, att sådana oväsenförande människor fingo gå lösa. Vilket jag tycker är mycket bra och naturligt att de få.

Ner till Holmenkollen gick det med fart, och där fingo vi, som väl var, sittplatser i en spårvagn, som just höll på att fyllas med folk. Men, oh, vad det var varmt! Jag var så het och slö, att det skymde för ögonen. Nå, det gick snart över, då vi kom ut i friska luften igen och fick en utmärkt middag, a la carte förstås, på Frimurarlogens även mycket trevliga matsal. Både doktorn och jag beklagade förstås att jag blir så bortskämd, “men vänta bara tills vi kommer hem”, sa doktorn, “då blir det kabeljo varenda dag”! “Trevliga utsikter”, tyckte jag.

Efter middagen promenerade vi en stund i myllret på Karl Johann och ansågo sen dagen vara väl använd och begav oss upp i läsesalongen, där jag utförde den enda nyttan på hela resan, en förresten minimal nytta, att läsa några bitar ur Aftonposten. Och så tog vi godnatt klockan 9. Men då var det jag, som smet ut på äventyr. Först funderade jag på att gå på Tivoli, men eftersom publiken, som strömmade in där, såg minst sagt tvetydig ut, avstod jag och slank in på närmaste biograf. Här befann jag mig plötsligt inföst i en fullpackad lokal och inklämd mellan de mest utsökta bustyper. På duken omväxlade “Tom Brandon sista ritt,” ett rörande drama från Western med hästar och indianer, cowboys, ormar och Tom Brandon i en enda röra med skämtbitar, där gubbar galopperade i bara skjortan, förföljda av poliser, som oupphörligt körde omkull med bil eller trillade i sjön.

Det hela var förfärligt dumt, men publiken tycktes uppskatta det mycket, grät och skrattade om vartannat och trallade och visslade ohejdat tillsamman med musiken. Denna bestod av några individer, som med tvivelaktigt nöjsamt resultat försökte framlocka Donauwellens smäktande toner ur ostämda fioler och piano. Halvt kvävd av olika stanker (av stinka) arbetade jag mig ut och begav mig upp på mitt rum, där jag snart sov oskuldens ljuva sömn.

Efter frukost följande dag, måndag, foro vi till Bygdö. Vi promenerade först “Drammenveien” där det ligger en hel del eleganta villor. Doktorn föll på ett ställe i förundran över ett träd, som jag i all oskuld trodde vara en ask, men som var något mycket finare. Då och då på våra promenader frågade vi en eller annan om ett eller annat, och de svarade alla mycket hövligt och vänligt. En liten flicka kunde dock inte hålla sig för skratt, då doktorn frågade henne, om Norges bank var en kyrka. Och det undrar jag sannerligen inte på.

Som sagt, vi promenerade Drammenveien, till det ställe, där båtarna gå över till Bygdö. Därute var det synnerligen vackert. Här ha väl också de flesta Kristianiaborna sina eleganta byggnader. Nere vid bron, som leder från bryggan, ligger yachtklubbens restaurant Dronningen, byggd på pålar i vattnet, ett mycket trevligt ställe. Och in vid land lågo en lång rad av små behändiga båtar, som voro till uthyrning. De hade så näpna namn, såsom: Carmen, Mignon, Boston, Tango, Butterfly, miss Flirt o.s.v. Därute låg också Yachtklubbens imponerande segelflotta.

Vi begåvo oss först till Folkemuseum, som ligger ett stycke upp på ön. På vägen beundrade vi en villa, där det fanns riktigt vackra Clematis. Folkemuseum bestod av en hel del byggningar. vi trädde in i den närmaste. Här visades “oldnorske möbler”,_klädningar o.s.v. och i ett hörn fanns Ibsens skrivrum innanför en glasdörr. Där hängde bl.a. ett par av Strindbergs porträtt. Vi brydde oss inte om de andra byggnaderna, där det var samlingar från gamla kyrkor, utan gingo en vacker stig upp till den gamla stavekirken fraa Hallingdalen.

Här visades vi omkring av en gammal säker Telemarksgumma. Hon var “maalstreber” och råkade i den livligaste dispyt med doktorn om språket. Men, som sagt, hon var säker, och doktorn fick inte mycket för sin argumentering, (och då kan man tänka sig)! Under tiden såg jag mig om i halvdunklet inne i kyrkan. Allt var av trä, och det fanns inga sittplatser mer än brudebänken, där jag vördnadsfullt slog mig ner. Det var så underligt och enkelt byggt, runt om kyrksalen gick en inbyggd gång. Och exteriören var så vacker, fast besynnerlig med sina många utbyggnader och torn. Mycket intressant. Vi tänkte gå, när vi fått sett kyrkan, men gumman, som trots dispyten tycktes ha blivit mycket förtjust i doktorn, ville partout visa oss åtminstone en av de gamla stugor, som fanns där.

Det var den förnämsta, där allt, inredningen och själva byggningen, var som det hade varit på den tiden, då någon av norrmännens förfäder bebodde den. Den liknade förresten våra gamla stugor, fast exteriören var betydligt vackrare. Äntligen orkade doktorn slita sig från gumman. Han anförtrodde mig att hon talat så smickrande om kung Oskar, vilken skänkt en stor del av Folkemuseums samlingar, att hon säkert varit en vacker, av Oskar uppmärksammad, flicka i sin ungdom. Vilket jag fann ganska troligt.

Nu bar det iväg ner till Dronningen med fart, ty doktorn, och jag med förresten, (fast nog inte så mycket) längtade rysligt efter lunchen. En åsikt, som doktorn ivrigt förfäktar är, att då man är ute och reser skall man både för egen och sina medmänniskors skull, äta så ofta som möjligt. Ja, att man själv kan ha nöje av att ofta få mat, kan jag ju förstå, men vad den saken har med medmänniskorna att göra, kan jag egentligen inte fundera ut.

Därnere vid Dronningen var det, som sagt, synnerligen trevligt. Utomhusrestaurangen, eller cafeet kanske, ligger alldeles över vattnet, skiljt därifrån genom en barriär. Vi slogo oss ned vid ett fönsterbord inne i matsalen, där vi hade en hänförande utsikt. Utanför låg Frognerkilen med små dansande vågor glittrande i solljuset och långt bort buktade sig de blånande bergen i mjuka konturer. Ute på en udde ligger Bygdeönes havsbad, och jag satt och önskade att jag vore där och finge löga mig i den salta böljan. Men kanske den inte är så salt. Så fingo vi vår lunch, som smakade utmärkt. Restaurangen var särdeles trevligt inredd med blommor och kristaller.

Från Dronningen promenerade vi i sakta mak till spårvägen. Vi passerade Oskarshall och Kungsgaarden, där den norska kungafamiljen brukar uppehålla sig om sommaren. Just då vi kom fram till hållplatsen fingo vi se kungen komma körande ett elegant ekipage med charmanta hästar. Så följde vi då med spårvagnen in, och sen vi vilat oss litet, bevekte jag doktorn att följa med på ett konditori, där vi åto bakelser till choklad.

På kvällen bjöd doktorn mig att se “En folkfiende” på Nationalteatret. Denna pjäs av lbsen är verkligen storartad och den fick ett utmärkt framförande. Egil Ejde spelade huvudrollen och skötte den med en känsla, som man sällan får se på scenen. Man tänkte inte en sekund på teater. Det var verkligen levande livet hela tiden. Gunnar Tolnaes hade en ganska obetydlig roll som en ung sjökapten, och bar till min stora besvikelse skägg och mustascher. Men han var så stilig ändå, så det gjorde nästan inget. Lång, axelbred och rak. Det var nog han och Egil Ejde, som oftast fanns infallande i min kikare. Under mellanakten gick jag upp i första radens foyer, där en hel del målningar och byster av skådespelare och författare finnas.

På tisdag förmiddag voro vi och besågo Osebergsskibet. Det är ett gammalt, förundransvärt väl bibehållet vikingaskepp, som tämligen nyss helt oförhappandes påträffades vid en grävning. Särdeles intressant var det, att se det. Det har 15 par åror och så en styråra på styrbords sida. Aktern och fören äro utsirade med granna träsniderier. Skeppet lär ha varit ett lustskepp, och fört en prinsessa ombord.

Klockan 3 foro vi till Drammen där doktorn skulle hälsa på konsul Backe. Vägen mellan Drammen och Kristiania är utomordentligt vacker. Än susar man fram mellan höga, skogbevuxna bergväggar, så vidgar sig utsikten, en bred åkerglänta drager fram mellan bergen och längre bort skymtar någon blänkande fjord. Här och där stupar en brant bergvägg rakt ned, och det är besynnerligt att se, hur ganska stora träd och buskar kunna växa i den minsta lilla skreva.

Tack vare det långa regnandet på eftersommaren var grönskan ännu präktig, blott på någon enda björk lyste en klunga guldgula blad. Järnbanan går i en stor krök uppe under bergväggen och ner över Drammenslätten och här ser man hela slätten med Lierälvens krokiga lopp markerad av täta buskager. Gula, gröna, ljusa och mörka åkerlappar omväxla med träddungar och trädomvuxna gårdar. Det hela tar sig helt pittoreskt ut.

Vid Drammens station mötte konsuln med elegant ekipage och en knippe doftande rosor. Så bar det iväg genom staden ut till sommarstället Gullhaug. Staden såg tråkig ut, man kunde inte undgå att frapperas av rikedomen på barn där. Överallt kravlade, sprang, gick och stod små ungar, som gapande av undran betraktade de välfödda ståtliga hästarna och kusken i sitt livré. Vid Gullhaug möttes doktorn av en stor överraskning. Fru Backe, vilken doktorn säkert trodde befann sig i Stockholm, stod nämligen på trappan och välkomnade honom. De voro mycket snälla, både hon och konsuln, hon var något ledsen och nedstämd, ty en av hennes bröder hade dött samma morgon. Hon hade rest hem uteslutande för doktorns skull, och de voro överförtjusta att ha honom hos sig.

Efter en utmärkt middag med ett härligt vin, satt hela sällskapet ute på verandan, vid kaffet och curacaon och beundrade utsikten. Gullhaug ligger förtjusande vackert på en halvö, som skjuter ut i fjorden. Det är en mycket gammal gård, och dess historia finnes uppdelad i två, så vi blott kunde få läsa den delvis. Andra delen hade förkommit på något sätt. Mitt emot stället (Jag fick bo i dotterns rum. Hon var nämligen ej hemma) utbreder sig Drammen i en stor båge. På kvällen satt jag länge uppe och såg hur ljusen i Drammen glittrade i en stor halvcirkel. Det var alldeles stjärnklart, och stjärnorna gnistrade i kapp med de glimmande ljusen. Oh, hur vackert det var!

Jag sov utmärkt och efter frukosten följande dag bar det iväg i vagn till Flöja, vinterbostaden i Drammen. Där var det helt enkelt storartat. Den vackra parken genomskars av en kanal och blommor fanns det gott om. I orangeriet var det fullt med vindruvor. Själva corps-de-logiet var utomordentligt elegant och gediget inredd. 24 rum, utmärkt vackra tavlor och möbler. Praktsalongen i mörkrött och guld, med stora speglar och en utomordentligt vacker marmorstaty, kunde göra sig i vilket slott, som helst. När vi gick omkring i parken fick jag en så häftig huvudvärk med åtföljande gråtattack, att jag, för att hämta mig fick slå mig ned på en skuggig bänk en stund. Kan ej förstå, att det skulle ske just då.

Vi åto lunch på Drammens Grand Hotel och åkte så ut till det vackra Gullhaug igen, där vi beundrade utsikten från stranden. Så blev det middag med skålar och tal och åtföljande kaffe på verandan. På kvällen hade jag förfärligt svårt att slita mig från den hänförande utsikten. Ljusen, som speglade sig i fjorden längs hela stranden, de glimmande stjärnorna, aningen av mjuka bergskonturer över staden, åh, vad jag njöt!

Tidigt nästa morgon togs det adjö av det utmärkt älskvärda värdfolket, och så ångade vi iväg till Kristiania igen. Vi kommo dit vid 12-tiden, och doktorn tog sig ett rum på Hotel Scandinavia. Vi skulle blott stanna till klockan 6, då vi med nattåget skulle återvända till Stockholm. Vi åto lunch på Grands Café, och därefter gick vi var och en för sig några timmar. Jag begav mig till Studentenhaven vid Karl-Johann, där det var friluftsmusik. Här uppmärksammades jag av en mycket stilig ung herre, som var förfärligt lik Volrat, fast vackrare. Då musiken var slut följde han efter mig ända till hotellet, där jag skulle träffa doktorn. Jag kunde inte hålla mig, utan smålog mot honom, då han stod där och smålog mot mig. Men han antastade mig inte ändå.

Så gick vi till Frimurarlogens restaurant och intogo en finare avskedsmiddag med Chateau d´Yquem, vilket var särdeles gott. “Ja, det brukar alla damer tycka om”, upplyste doktorn. Nu var det musik av ett litet stråkkapell, som spelade smäktande valser. Men som de togo det tämligen piano, föreföll monsieur le docteur ej vidare besvärad. Efter middagen intogs kaffe i “den graske sal”. eller moccasalen. Moccan kokades på bordet över en spritlåga av en ung kypare av vacker nordisk typ. För att riktigt fira avskedet, bjöd doktorn på grön chartreuse. Men oh, vad det var starkt! Det riktigt sved i munnen. Doktorn sade också själv, att jag ej behövde dricka ur glaset. Men nu vet jag i alla fall hur grön chartreuse smakar. Det är som stark parfym med socker och en bismak av kvanne. Nej, tacka vet jag då chateau d’Yquem!

Från restaurangen gingo vi till stationen och voro snart instuvade med kappsäckar och allt. Efter åtskilligt bråk hade doktorn också nu fått platser mitt i vagnen. Till sovkamrat fick jag en liten engelska, som förresten tycktes uteslutande gå upp i en medresande yngling. Då tåget kom till Kongsvinger kom tullsnoken. ”Har de något att förtulle” – “Jag har endast dessa två kappsäckar och de innehålla huvudsakligen kläder och toilettsaker”, -“ha, da er det bra,” sa tullen och försvann.

Doktorn tyckte, att jag skulle ha omnämnt, att jag köpt en del småsaker i Kristiania. “Fruntimmer har riktig mani på att smuggla”, sade han. I Kongsvinger kom en ung svensk fram till mitt fönster och inledde en konversation. Han hade varit i England och hade ej talat vid en svensk dam på tre veckor, sa han. Tyckte det var rysligt roligt att få tala vid mig o.s.v. o.s.v. Skulle nu ut och exercera. Såg bra ut och verkade trevlig. Doktorn tyckte förstås att det var rysligt opassande. Men då han gått till kojs, träffade jag ynglingen i Charlottenberg, och nu gav han mig sitt kort, pratade värre och ville att vi skulle brevväxla. Jo, jo! Vi upptäckte bl.a. en gemensam bekant. Tore Bergvall.

Snart kröpo vi till kojs och klockan 7.03 voro vi framme, en hel timme tidigare än det stod i tabellen. Ett sånt slarv! Nu begav sig doktorn hem till sin våning, och jag for ut till Nysätra, där allt stod i en praktfull sensommarfägring, mot den klarblå septemberhimlen. Ooh så var den trevliga resan, min första utrikesresa, slut. Men ett roligt och glatt minne efterlämnar den, inte minst av doktorn, som hela tiden varit så ytterst snäll, trevlig och angenäm. Vilket han alltid är förresten. Men minnet, den efterlämnar, skall dröja länge kvar, ett minne av sex utmärkt trevliga dagar, tillbragta i Norge under glädje, sommar och solsken.

Det här är en kompletterande text till “Mormor, livet och kärleken”.