Tidigare har jag berättat om garveriet i Sulvik. Men det var hårt arbete för liten vinning, så därför sökte jag mig till Karlstad läderfabrik som gesäll. Där var jag ett år, men även där var det liten utkomst, så jag sökte mig vidare till min svågers fiskexportaffär i Göteborg, 1897.

(Senare i livet, 1922, övertog jag Karlstads Nya läderfabrik, eller rent ut narrades att övertaga denna. Fabriken hade gått med god vinst ända till vid denna tid, då priserna gingo ned katastrofalt och följden blev att jag ej kunde fortsätta med den, men i 10 år höll jag ut.)

Och nu började väl mina bästa år. Jag menar bästa på så sätt att man brukar väl räkna åren mellan 25 och 50, för en människas bästa.

Om arbetet där i fiskaffären vore mycket att säga. På sommaren var arbetet ej ansträngande ty då expedierades bara till kunder i Svenska landsorten i mindre partier, mest bestående av saltad fisk såsom kolja, kabbeljo, och någon gång färsk fisk, som isades, men då vintern mellan 1897 och 1898 kom inträffade ett stort sillfiske och då var det svårt att få tiden att räcka till.

De sillastade segelbåtarna utifrån skärgården kunde anlända vilken tid som helst på dagen, mest på kvällen, och då var det att börja lossa sillen, som låg lös i lastrummet.

Sillen bars sedan upp till magasinet där den packades i lådor. De färdigpackade lådorna kördes så av åkare ned till de väntande Tyska eller Engelska båtarna, som ofta blevo försenade, då det ju var alldeles omöjligt att kunna veta när fiskebåtarne anlände med sina laster från skärgården.

Försäljningen till Tyskland skedde per telegraf och gick så till, att så fort man från sin uppköpare, som med bogserbåt låg ute i skärgården, fått uppgift om vad priset för stunden var, sände man en telegrafisk offert till kunderna i Tyskland om hur stort parti man kunde sända med den eller den båten och till vilket pris.

Kom då från Tyskland svar t.e.x. accepterar 200 lådor, så gällde det ju att få partiet med den offererade lägenheten, i annat fall var ju kunden ej bunden vid sitt bud. England åter, köpte ej sill i fast räkning utan dit sände man i konsignation till en agent som sedan redovisade efter det varan försålts.

På den Engelska marknaden kunde särdeles intressanta saker inträffa. Man hade t.e.x. med en båt avsänt 600 lådor som i inköp kostade 10 kr per låda. Båten kunde komma ut i dåligt väder med hög sjö, och bli avsevärt försenad. Vid framkomsten till eexempelvis London kunde där ligga flera laster sill från Norge i förväg, som hade fin och färsk vara och vår Svenska båts last såg ej så aptitlig ut till följd av den långa sjöresan och sjöhävningen, som även kunde röra om lasten.

Nog av, besiktningsmannen kommer ombord och avger utlåtandet: oduglig till människoföda, kondemneras. Då nu besiktningsmännen i dessa frågor är högsta instans, var ju ej annat att göra än bita i det sura äpplet och finna sig i förlusten.

Låt oss nu ta ett annat exempel från den engelska marknaden: Fisket har varit stort, priserna till följd därav låga, vi sända åter 600 lådor till London som i inköp kostar oss 2 kronor per låda. Efter några dagar kommer telegram: allt sålt till 18 skilling. En sådan försändelse rättar ju till en hel del, trots att agenten vid redovisningen gör avdrag för kostnaderna i och för bortskaffande av den kondemnerade lasten.

Då vi i Fiskaffären hade högst 4 à 5 anställda månadskarlar, måste man ju vid inträffande större fisken i och för packning anställa en hel del tillfällighetsarbetare och man måste nog säga att dessa var av, minst sagt, sämre kvalité.

Där fanns sådana som tillfälligtvis var ute från Härlanda, lösdrivare av alla slag, notoriska krogkunder och slagskämpar och andra obskyra element och då man därtill tar i betraktande att sillpackningen för det mesta måste pågå under natten samt att det denna tid ej var så svårt att överkomma spritdrycker, så kan man göra sig en ungefärlig föreställning om sällskapstonen i denna unika krets.

Vad som mest faller mig i minnet är de öknamn som förekom i den allmänna konversationen. Der fanns Skjorta, Kolja, Småland, Satan, Vackra karlson, Molnets broder o.s.v. Varifrån den sistnämnde fått sitt öknamn är ej gott att säga. Det var ej alls ovanligt att polis måste tillkallas då några större slagsmål och bataljer gick av stapeln ooh rätt allvarliga skadegörelser förekom ibland.

Vila fick man göra då det passade och det var ej tal om att få en hel natts ostörd ro. Ibland, då man fram på morgontimmarna skulle ned och teckna konossement på båtarna, kunde hända att man höll på att somna under det man gick på gatan. Som förut nämnts så var arbetet under sommaren så mycket lindrigare och vi reste då ofta ut till min svågers sommarställe vid Pixbo, på Boråsbanan, på eftermiddagarna och brukade stanna där över natten.

Under tiden hos min svåger fick jag även göra en del resor i landsorten, mestadels i Västergötland, för att besöka kunder till vilka vi levererade salt sill ooh fisk. Detta var de första stegen på den bana, som sedermera kom att bliva min huvudsysselsättning. År 1899 gjorde jag en längre resa för firmans räkning, nämligen till Kristiansund i Norge i och för uppköp av salt sill.

Fisket av s.k. slofetsill brukar vid jultiden slå till i dessa trakter, men detta år fick vi ligga och vänta till långt fram på nyåret 1900 innan vi kunde företaga några uppköp. Denna resa företogs i sällskap med Grosshandlande Leopold Jakobson i firman Jakobson och Gerle och i honom hade jag ett gott stöd, då han flera gånger förut varit häruppe i samma ärende och jag däremot var ju ute för första gången, då det gällde denna sida av affären.

Således kom jag att tillbringa den första och hitintills enda julen borta från min familj, och detta i själva sekelskiftet. Det kändes ganska underligt att sitta på ett hotellrum då man visste att julgranen var tänd hemma.

Vi bodde på hotell Hagelin och hade det utmärkt bra. Vi gingo varje dag och läste de telegram som uppsattes på anslagstavlor angående sillfiskets utsikter och en vacker dag meddelades det att sill påträffats vid en plats som hette Haresundet, mellan Kristiansund och Ålesund och så begåvo vi oss dit. Men om vi tänkt att få i lugn och ro göra vara uppköp här, så hade vi bedragit oss, ty på ett par dagar var där så fullt av stora ångbåtar och vadfiskelag, de förra i och för uppköp, de senare för fångst, att där blev en väldig konkurrens.

Här fick man då vara med och på nära håll se hur det går till när sillen går till på allvar. Kusten vid denna plats var en ödslig ofruktbar landsträcka, med några få bostäder. Således inget egentligt fiskläge. De få människor som bodde där i trakten syntes ut att vara ytterst fattiga. En enda handelsbod, som även hade hand om posten, fanns och då den väldiga invasionen av människor, från de olika fartygen började strömma på, dels för uppköp, dels för postangelägenheter, så dröjde det inte länge förrän där var fullkomligt kaos.

Livsförnödenheter såsom mjöl, fläsk, fotogen o.s.v. togo slut på rekordtid och innan de hunnit få lagret förstärkt från närmast liggande engrossister, så var det i högsta grad besvärligt. För att sköta posten kom, så fort sig göra lät, ett antal tjänstemän från Bergen och dessa hade under den korta tid (ca 3 veckor) som fisket varade, fullt upp att göra, ty det är lätt att förstå att där blev en stor värdepost då alla kontantrekvisitioner började anlända, pengar vilka skulle användas för inköp av många båtlaster sill.

Ibland fanns ej ett enda ställe där man kunde bo och vi hade befraktat ett segelfartyg från Kristiansund, dels att bo uti och dels för insaltning av den uppköpta sillen, samt vidare befraktning till närmaste ångbåtshamn. Nu ville turen emellertid att vi i vimlet av båtar, påträffade en ångare från Haugesund som ägdes av en bekant till oss samt fördes av dennes broder och vi blevo inbjudna att bo ombord hos dem och där hade vi det på alla sätt bekvämt.

Dessa båda herrar voro grosshandlanden Kristian Högh Herrvig och hans broder sjökapten Peder Herrvig. Den förra har jag sedermera träffat i Sverige, varom mera längre fram. Sedan vi var färdiga med våra uppköp reste vi till Ålesund, varifrån vi hemsände den erhållna sillen, och själva återvände vi över Kristiansand, Trondhjem, till Sverige.

Vid hemkomsten efter Norgeresan gjorde jag på våren 1900 några resor i försäljningssyfte. På sommaren 1901 lämnade jag min svågers affär och antog plats hos en firma i oljebranschen, nämligen Maijgren & Co, och började nu att två gånger årligen besöka alla Svenska städer från Ystad till Gefle.

Mina huvudsakligaste kunder, var under dessa resor fabriker, mekaniska verkstäder, gjuterier, järnhandlande och bagare. Bagare kan ju tyckas ej höra samman med en oljefirma, men de använde, åtminstone på denna tid, s.k. plåtolja, någon billigare sorts matolja till att smörja plåtar med. Och som firman förut arbetat i speceribranschen, hade den även kvar t.e.x. kardemummafrö, varav bagare ju förbrukar en hel del.

Jag fortsatte nu att resa för denna firma till 1905, då jag började att göra affärer för egen del men med dåligt resultat, varför jag associerade mig med firman Deijenberg & Co och nu hade man hunnit fram till första världskriget, vilket förorsakade en väldig omkastning i allt vad affärer hette och som jag sedan Maijgrenska tiden var väl insatt i Grafitaffärer började jag nu att koncentrera mig på denna vara, och besökte gjuterier över hela Sverige med gott resultat och gjorde goda förtjänster.

Med dessa affärer fortsatte jag även sedan firman Deijenberg & Co uppgått i Bröderna Deijenberg.