by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Oh, Du milde! Ett sådant väder!!! Ja, det är verkligen horribelt. Imorse vaknade jag klockan 7 och hörde hur regnet smattrade mot plåttaket tätt över mig. Klockan 9 gick jag upp, och nu är klockan 10, och det regnar lika hopplöst. Är alldeles övermulet och totalt vindstilla. Oh!!!
Men jag är glad ändå. Ty, till fredag komma mamma, Rut och Lillan hit. Oh, vad det skall bli roligt!! Bara vädret blir bra till dess. Det är ju midsommar då. I söndags var Naemi och fröken E härute på förmiddagen. Fröken E. var ju alldeles överväldigad, och tyckte, att här var fullkomligt bedårande. (Oj, vad det häller ner.)
Notarien var som vanligt ute till middag. Igår hade doktorn middag för två av sina studentkamrater, och jag hade bett att få fara till stan, så jag gav mig iväg just som gubbarna kom. I stan var jag med Naemi och Rakel ute och åt sen kväll med dem. Nu har jag börjat behandla mitt hår med cognac och ricinolja. Det är smaskigt, men jag är alldeles tvungen att göra något för håret, som formligen “dröst” av mig. Hoppas att detta hjälper.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Mitt i juni och regn och rusk och kallt och otrevligt väder. Och, blir det då aldrig sommar! Nu har jag gnott med min stenografi, som vanligt, en timme varje morgon.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Nu har Naemi och jag varit i Grillby under pingst. Vi reste klockan 5 pingstafton och Naemi for hem igår kväll, och jag idag på förmiddagen.
Tant och farbror voro som vanligt vänliga och snälla övermåttan. Vi anlände just som skolfesten pågick och hälsades med allmänt jubel, för vi skulle nu sköta den musikaliska delen därav. Nåväl, Naemi spelade piano och jag sjöng och fick rungande applåder. Det var en fröken, Edith Eriksson, från Stockholm där också och hon läste upp ett par Frödingsbitar. Hon tycktes vara en intressant flicka. Naemi, hon och jag lågo i samma rum och pratade förstås väldeligen om kvällarna.
Så var det också en brorsdotter till farbror, fröken Ragnhild Långström, lärarinna från Alby. Vi spelade, promenerade litet och – åt. Och drack kaffe och diskuterade politik o.s.v. Sista eftermiddagen hade vi fått dille att spå.
Fröken Eriksson och jag tittade i händerna och tantspådde i kaffe alldeles utmärkt. Och så band vi önskekransar, och min blev hel 4 gånger i rad. Och jag vet nog vad jag önskade. Och jag minns allt vad jag drömde första natten, efter att ha räknat fönsterrutorna. Och vad tant såg i min kaffesump. Det stämde alldeles alltsamman. Ack, om det ville slå in ändå!
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Idag är det jämt ett år sen jag kom hit. Den 8 juni 1915 landsteg jag för första gången på Nysätra brygga. Ja, tänk vad tiden går ändå fast det är så långsamt.
Idag är det betydligt vackrare väder än förut, fast ändå inte riktigt klart. I söndags var notarien här på middag. Det blir under sommaren en av de vanligaste omväxlingarna, att han kommer hit på middag på söndagarna. Igår blev jag dock något förvånad, då doktorn erbjöd sig att en gång i veckan bekosta min resa till och från stan.
På tisdag var “Svenska Flaggans dag”. Doktorn skulle till stan på eftermiddagen så jag fick också lov att fara in. På förmiddagen regnade det men på eftermiddagen kom solen fram. Det var stora festligheter i stan, först på middagen i Stadion, sen på Skansen på kvällen.
Först träffade jag Rakel Kilman och hennes föräldrar. Rakel har fått plats på järnvägen här och de äro nu på språng efter rum. Hon är förresten alldeles översiggiven, bara gråter, så ledsamt tycker hon det hela är. Det är så synd om fru Kilman, tycker jag, som ju blir alldeles förtvivlad för Rakels skull. På kvällen var Naemi och jag på Skansen. Där var tal, musik och sång m.m. dock inget vidare roligt, fast hiskeligt med folk. På natten låg jag bredvid Naemi på en stenhård madrass och dito kudde, så jag sov inte mer än en och en halv timme.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Jag undrar verkligen om jag kommer att härda ut här i ensamheten hela sommaren, utan att bli konstig på något vis. Man kan ju tänka sig min tillvaro: gå här dag ut och dag in utan att se eller tala vid en människa mer än jungfrurna och doktorn. Och gå ensam, alltid ensam, utåt Brevik eller så för att promenera. Oh, vad jag hatar ensamheten nu.
Sannerligen, inte ens i själva paradiset ville jag vara ensam. Och doktorn tycks inte tycka om, att jag reser till stan. Ensam, ensam är jag. Oh, Gud, hur gränslöst tråkigt jag har.
Jag vet, att jag borde vara tacksam, för att jag får vara frisk och för naturen och för att jag har allt vad jag behöver. Ja – jag är tacksam för det. Men när jag tänker på hur jag går här ensam och overksam under den bästa tiden av min ungdom, fylls jag ändå med bitterhet.
Hur länge skall detta vara? Vad tjänar det till? Hur skall jag göra? Jag blir så förslöad, så tyst, att människor nog anse mig tråkig. Och “tråkiga” människor är det värsta, som finns. Oh, att jag kunde se någon utväg från den förfärliga ensamheten!
