by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Idag ha vi flyttat ut till Nysätra. Jag var på förmiddagen på avskedsvisit hos Karin B. och Maja och ringde till Ragnhild. Naemi följde mig till halv 4-båten och det första jag fick göra, då jag packat upp, var att ta itu med 267 försäkringar. Du milde, jag trodde jag aldrig skulle bli färdig.
Efteråt var jag ute i trädgården och “rekognocerade”. Här finns en massa förtjusande blommor, pingstliljor i gräset under björkarna, och mattor av saxifrage och anbutia vid stenpartiet. Under tallarna blomma de vackra blå anemonerna och vid “murgrönstenen” lysa vita trillum. Och på rabatterna prunka tulpaner i olika färger.
Här och där i gräset stå gullvivor och violer, körsbärsträdet är översållat av blom och äppelträdets knoppar håller just på att spricka ut. Men päronträden äro alldeles kala än. Ha inte det minsta löv ens. Och så är det kallt. Alldeles otäckt. Och jag som inte har mer än min lilla tunna dräktkappa med mig, vågar mig inte ut mer. Utan nu väntar jag på att doktorn skall komma ut, så att vi kunna ta itu med de överblivna försäkringarna.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Nu ha vi då äntligen fått vackert väder. Och imorgon eller i övermorgon flytta vi ut till landet.
Doktorn meddelade mig imorse, att här stängs till under sommaren, så jag inte ens skulle kunna komma in i mitt rum. Vad är meningen med det? Skulle jag inte få gå upp på mitt rum, då jag kommer in till stan någon gång? Jag blev så häpen, så jag kunde inte säga något under hela frukosten.
Doktorn såg nog, hur chockerad jag blev. Undrar om han upphäver det där förbudet, annars blir jag verkligen för första gången riktigt arg på honom. Igår var jag hos Petterssons och sydde en vardagskjol. alldeles gräsligt ful, bred blå och vitrandig gabardin. Usch, varför köpte jag ett så hemskt tyg. Bara jag tänker på det blir jag arg.
Igår eftermiddag då Naemi och jag kom på Drottninggatan, mötte vi en hiskeligt stilig gardistbeväring. Vi tyckte han såg “bekant” ut och han stirrade rysligt på oss. Så gick det upp en talgdank, det var en yngling från Göteborg, Lemond som vi känner till utseendet. Om en stund kom han och gick förbi oss och ställde sig vid hörnet av Tegnergatan. Och då vi kom dit, kom han fram och frågade mig, om inte jag var från Göteborg, och om vi inte hade träffats där. Nej, nog var jag från Göteborg, men att vi träffats kunde jag ej påminna mig. Men så kom jag ihåg, att Rut en gång sagt, att hon blivit presenterad för honom, och som folk förut tagit fel på oss två, sade jag att det gjorde väl han med. Då bad han förstås om ursäkt, men följde oss sen till porten och pratade värre.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Oh, idag har jag spelat teater värre här på morgonen.
Imorse vaknade jag med en dimmig föreställning av att någon sa serverat. Uppfylld av fasa grep jag klockan. Mycket riktigt halv 9. Och så försmädligt, oh, vad doktorn skulle retas med mig, för att jag försovit mig! Så fattade jag ett raskt beslut. Jag skulle spela sjukling, som på grund av huvudvärk ansåg det bäst att ligga.
Först klev jag upp, plockade ur diverse luggnålar, kammade till mig lite grand, ordnade i rummet lite och hamnade sen med ett skutt i sängen igen. Och väntade vad komma skulle. Då doktorn ätit, knackade han på min dörr och frågade lite ironiskt, om jag var vaken. Jag svarade med en väl avvägd sjukdomsröst att jag kände mig så dålig att jag föredragit att stanna kvar i sängen.
”Ligger fröken?” “Ja,” mycket sjukligt. Då kom han in, och genast ordnades min ögonblicket förut ytterst livsglada drag till ett stilla och resignerat lidande. Som i en bättre 25-öresroman vilade mina (som jag hoppades) bleka drag omgivna av nyss utredda lockar, på den vita kudden. Doktorn kände mig på pulsen och frågade om jag hade ont i käkarna eller halsen eller gu’vet va’de’va’allt, och jag klämde mig på kinderna och på halsen så jag höll på att strypas, men sade så med matt röst att det var bara huvudvärk, närmare bestämt mitt över ögonen, ganska svårt. Och jag gjorde en lidandes grimas som kunde anstått en hjärninflammation minst. ”Hade jag kräkts?”’ Neej. ”Nå, det var väl bäst att jag inte åt någonting, bara drack lite kaffe, annars kanske jag kunde få kräkas.
Det var straffet, jag var hiskeligt hungrig och skulle inte få varken smörgåsar eller ägg. Nu såg jag naturligt sorgsen ut och ynkade fram att lite kaffe vore nog bra för huvudvärken. Så kom Hanna in med kaffe och en skorpkorg, och så fort hon försvunnit, anföll jag glupskt skorporna, och la in så många jag tordes, för att korgen inte skulle se misstänkt tom ut.
Så kom doktorn in rätt vad det var och då “försökte“ jag med ovannämnda uttryck och synbar ansträngning få ner den minsta skorpa jag kunde få tag i, under det väldiga smörgåsar med korv eller salt kött, retande hägrade för min inre syn och gjorde mitt lidande uttryck fullkomligt naturligt. Doktorn gav mig en rolig tablett att ta in sen och gick så. Så fort han gått, “slafsade” jag i mig resten av kaffet och kravlade sen upp för att gömma den fullkomligt obehövliga tabletten i min väska.
Den kan vara bra att ha en annan gång, då den är mer av behovet påkallad. Sen kröp jag ner i sängen igen, och undrade huruvida det skulle se misstänkt ut, om jag gick upp, så fort jag fått kaffe. Och kom till den slutsatsen, att det skulle det, och fiskade fram en 25-öresbok, som låg under kudden sedan föregående kväll.
Men så fort det hördes steg i tamburen, dök boken under täcket förstås, och jag låg där fortfarande som den vackraste syn ur en bättre roman i mitt vackraste, rikt spetsprydda nattlinne och med ovan omtalade lockar. Blekheten ansvarar jag dock inte för.
I alla fall presterade jag en absolut mästerligt utförd nervös halvslummer. När jag läst ut boken, ansåg jag att tabletten borde ha hunnit verka och kravlade mig upp. Och nu funderar jag, om jag skall kunna anses blivit så fullt återställd till lunchen, att jag utan att det tycks misstänkt, kan äta med den strykande aptit jag känner.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Idag på förmiddagen var jag hos Naemi och sedan voro Naemi, fru Greta och Valborg P. , Signe J. fröken W. och jag på Folkteatern och såg “flickorna från Askersund”. Den var verkligen rolig. Zara Backman och Viktor Torén som respektive Tippa och “Vicke me håre” voro förstås dråpliga. Och så var det många kvicka vitsar och stiliga flickor med vackra ben, step och annan rolighet.
Till middag kommo doktorinnan B och notarien hit. Sparris o.s.v. Härligt Rhenvin. Och tänk, nyss ringde löjtnant G. Jag blev verkligen glad. Vi stodo och pratade en lång stund, och han lovade att snart komma ut och hälsa på på landet, då vi flyttat dit. Nej, nu skall jag gå in och se på ett tag hur dom spelar bridge därinne.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Idag har jag suttit inne hela förmiddagen emedan jag har fått akut halsfluss. Värre är det inte. Dagmar kom upp ett tag, och du milde, ett sådant liv hon förde. Rätt vad det var, började hon på med de värsta krumbukter, snodde och vred sig som en orm, och ramlade slutligen handlöst i golvet.
Allt detta skulle föreställa filmskådespel. Så var hon ute på balkongen och kikade in till juris och sa att “när hon stått och tittat in en lång stund, urskiljde hon ett par stirrande ögon vid skrivbordet”. Ja, den ungen är verkligen för tokig.
