by Anders Arhammar | Jul 4, 2020
Stockholm i slutet av juli 1918
Kära gamla flickor!
Om jag hade er här i min ungkarlshåla allesamman ändå. Vad det skulle vara förfärligt roligt! Det säger jag då att vore jag rik så skulle jag minsann bjuda er allesamman! Oh, oh, vad vi skulle prata. Då skulle ni i tur och ordning får redogöra för edra öden och äventyr, lita på det, och vi skulle nog inte behöva leta efter orden eller vad tror ni?
Nu låter ju sig detta väl knappast göra och därför får vi väl så gott som göra låter, brevledes söker komma i kontakt med varandra.
Kan ni förstå att det nu är 6 år sedan vi voro ute på vår härliga skolresa som vi väl aldrig glömmer! Tänk hur roligt vi hade! Överallt var vi drog fram var det ju i gamman och glädje. Minns du Greta och du Tora när vi under skyddande paraplyer klevo iväg längs stranden i Leksand och tjuvrökte av alla krafter? Och hur vi hade vår lilla fönster-flirt i Filipstad och när vi sutto omkring spiseln i fäboden och allt allt allt de andra roliga! ”Ack hade vid den tiden åter”.
Men på det här viset fördjupar jag mig ju endast i gamla minnen istället för att skildra mina nuvarande levnadsomständigheter. Ni alla som voro med på vårt trevliga möte på ”hemtrevnad” i Göteborg vet väl att jag efter skolans slut först hamnade hos en gammal doktor här uppe som sekreterare och lektris.
Det var visst Irma som gav mig det välvilliga rådet att först ”tjusa till gubben” så han gifte sig med mig och så placera honom i drag så han blev sjuk och dog ihjäl sig, varefter jag skulle göra mig glada dagar med hans pengar. Sorgligt nog eller lyckligtvis, det beror på hur man tar det, kom jag inte att följa rådet. Ty jag kunde omöjligen behandla gubben på annat sätt än som en snäll gammal farbror. Vi kommo överdådigt bra överens, han var alltid rysligt skämtsam och rolig, och jag var inte ledsen heller precis så tråkigt hade vi aldrig.
Om vintrarna bodde vi i en särdeles flott våning här i stan. Då hade jag fullt upp med tid att se mig omkring i den sköna huvudstaden och ju mer jag sett desto mer förtjust har jag blivit i den. Ni får verkligen förlåta mig men jag skulle nog vantrivas ohyggligt om jag nu skulle flytta tillbaka till Göteborg igen. Fast nog längtar jag förfärligt efter hemmet och alla gamla kamrater ibland.
De flesta av er kanske har varit häruppe på någon liten tripp, Karin Berg och Elionore har jag ju själv träffat här, och då kanske ni känner till staden något. Här finns möjligheter må ni tro. För dem som önskar roa sig har vi massor av teatrar och förlustelser av alla slag, från operan och dramaten, Hasselbacken och Rosenbad till kabaret ugglan (fjärde klassens kabaret) och mosebacke varieté, lyktans systemkrog och andra ”matos”.
Så har vi för det musikaliska allehanda konserter, för de allvarligare sinnade en uppsjö av kyrkor (Valdus är ju här också)! För de vetgiriga, bibliotek, museer och dylikt och så till slut, men i mitt tycke bäst, de allra vackraste omgivningar åt alla håll och de mest idylliska små värdshus från gamla tider; Bellmansro, Stallmästargården, Djurgårdsbrunn, Haga, Nacka, med flera som man så ofta läste om i romaner från Auguste Blanche och Bellmans tid. Så kom hit bara, vi ska nog få trevligt!
Som sagt, om vintrarna hade jag många tillfällen att lära känna Stockholm i regn och solsken, i snö och dimma. Och om somrarna bodde vi i doktorns förtjusande villa på Lidingö där det fanns en den allra vackraste trädgård med alla upptänkliga blommor och bär och frukter. Har ni sett en stor rabatt med olika svärdsliljor i full blom? Eller syrener i alla färger från ljust lila och rosenrött till mörkaste svartviolet? Eller har ni suttit på en vildvinsomslingrad veranda och ätit jordgubbar eller filbunke och sett smäckra segelbåtar med stora snövita segel skymta fram mellan trädens grenar?
Då förstår ni nog vilka högtidsstunder man kunde ha där ute på Nysätra. För att inte tala om då månen sände en glittrande strålflod över små krusiga vågor, då jasminer och syrener uppfyllde natten med sin vällukt och allt var tyst och stilla utom ett sakta böljeskvalp nere vid stranden.
Då var det sannerligen som man kunde bli frestad att dikta, men jag föll aldrig för den frestelsen gud ske lov!
Där ute blev det dock lite långsamt ibland då doktorn var i stan hela förmiddagen till klockan 4. Då hade jag bara jungfrurna och trädgårdskullan, gamla Kerstin från Rättvik, att prata med. Ni må tro Kerstin var lustig med sitt sjungande dalmål och sitt lilla krypin i trädgården där hon hade fullt upp med tavlor och bilder från Dalarna på väggarna, och så diverse porslinskatter papperssolfjädrar, torkade blommor, fotografier av Amerikasläktingar och dylikt förstås.
Om jag gjorde mig riktigt till och hjälpte henne att kratta trädgårdsgångerna eller vattna clematisen, då kunde hon ibland bjuda på kaffe och berätta om livet i Dalarna, då jag höll på att dö av längtan dit.
Hos doktorn var jag från juni 1915 till februari 1917. Fastän jag nog trivdes utmärkt började jag dock tycka att jag var för overksam, så då fattade jag det beslutet att söka anställning i försäkringsaktiebolaget Skandia som jag hört skulle vara ett bra ställe. Jag kom in bums och på kvällen den 31 januari togo doktorn och jag ett verkligen ganska smärtfyllt avsked från av varandra. Jag måste ju lova att komma upp och hälsa på alltemellanåt förstås.
Nog var det lite konstigt den första månaden på kontoret alltid. Men som kamraterna är synnerligen snälla och trevliga, både damer och herrar, började jag snart trivas utmärkt och nu är jag ju ”gammal i gården”. Det är ju en mycket vidlyftig inrättning, en stor byggnad alldeles bredvid slottet vid Mynttorget med en personal på cirka 200 personer. De är ju uppdelade på många olika avdelningar förstås, så jag som sköter inspektörernas ekonomiska mellanhavanden med bolaget på livavdelningen, kommer ju inte i beröring med fler än omkring 40 – 50 stycken. Vi har en bra arbetstid 9.15 till 3.30 på sommaren och 9.15 till 4.30 på vintern. Lördagar får vi alltid slutar klockan 2. Och mycket trevligt och gemytligt har vi. Stockholmarna är och ett glatt släkte och man trivs onekligen särdeles bra tillsammans med dem.
Som några av er kanske vet är även min äldre syster Naemi häruppe. Hon är stenografilärarinna och jag tror att både hon och hennes elever alltid komma bra överens med varandra, för rätt som det är kommer här uppskickandes blommor (med eller utan kristallvas) konfektaskar och dylikt från tillgivna och tacksamma elever.
Vi bo naturligtvis tillsammans och har ett riktigt trevligt rum vid Drottninggatan, mycket centralt och bekvämt. Drottninggatan är en stor affärsgata ungefär motsvarande Kungsgatan mellan Östra och Västra Hamngatorna i Göteborg. Egen vit möbel har vi och sedan vi för en tid sedan hyrt piano tycker vi att det är ganska fullkomligt. Vi komma utmärkt bra överens och har mycket livat tillsammans.
I början av varje månad ska vi förstås regelbundet ut att ”blöta avlöningen” på något galej, och nog finns det tillfällen. Sist lunchade vi på Nordiska kompaniet där det är särdeles elegant och trevligt. Dit måste vi gå när ni komma hit.
Förut har vi alltid ätit på ett pensionat som bussigt nog ligger på samma farstu, men sen mattanten i början av sommaren avvek från skådeplatsen för att reparera sin av dyrtids bekymmer tämligen skamfilade hälsa, har vi lagat mat själva. Eftersom jag slutar tidigast har jag fått matlagningen på min lott och det är verkligen riktigt roligt att uppliva gamla skolköksminnen. Fast det är åtskilligt stor skillnad på tillgång och priser på matvaror då och nu, eller vad tycker husmodern Irma?
Man väljer ju alltid lättlagad mat förstås (till exempel jordgubbar till efterrätt!) Någon gång släpper vi Barratam lös och köpa hem riktigt mycket gott, men sedan får vi också späka oss och nöja oss med sill och potatis och dylikt en tid. Men vi är lika glada för det! Och ni må tro att jag har blivit tjock. Det var jag ju förr också förstås, men nu är det etter värre. Trots dyrtiden. På sätt och vis är det ju trevligt att slippa att vandra omkring som ett levande åskådningsobjekt för kristiden förstås, men nu får jag sannerligen inte bli frodigare för då blir det alltför frappant. Hur har kristiden tagit på er i allmänhet? Hur mycket avmagrade? Den som kunde få titta på er allesammans ändå!
Apropå husmodern Irma, tänk att ingen av oss andra råkat fast ännu! Eller kanske det är någon mer fastän jag i min ljusgröna oskuld inte vet det? Själv är jag ”gushevaretackadochlovad” fortfarande fullkomligt min egen herre. De ska allt katten låta ”en karlslok” komma och ta kommando över en. (obs ord ej gillat av fröken Palm), och bli kär och varken kunna äta eller dricka eller sova och bli oanvändbar i sällskap med vanliga dödliga och så vidare . Och sen sitta uppe halva nätterna och sy gardiner och brodera på lakan och dylikt och bli blek och mager och hålögd.
Det skulle visserligen inte skada mig att magra lite, men då tror jag jag föredrar tennis och gymnastik, vilket jag förresten håller på med, framför ”karlsloken”. Herrar är visserligen väldigt bussiga som kamrater och roliga att flirta så där lite lagom och dansa one-stepp och ”hesitation” med, men ”aktarej” för att bli kär. Dock enligt alla förlovades och giftas (åtminstone nygiftas) åsikt, är det ju det härligaste som finns och då kanske inte en sådan här stackars oinvigd skall yttra sig i ämnet.
Kära flickor jag hoppas att ni inte lägger det här alltför allvarligt på sinnet och tror att jag urartar till en F.K.P.R eller så, långt ifrån, förlova er ni och gift er allt vad ni orkar, frid vare med er, men skyll inte på mig!!
Som några av er kanske har hört var vår kära fröken Palm häruppe för en tid sen och hon, Karin, Rakel Kihlman och jag sammanträffade då på ”Kompaniet”. Det var riktigt trevligt att få prata om gamla skolminnen och få höra lite om de gamla kamraterna. Bland annat hörde jag att ”Laban” är lärarinna ute i skärgården och snart urartar till fullkomlig skärgårdsbo, väldigt tummis med fiskargubbarna. Kära gamla ”Laban”, minns du hur vi skojade med att du alltid råkade ut för kärvänliga busar ?!
Hoppas du får vara i fred för sådana nuförtiden!
Ni må tro att jag nu är glad hela dagarna, får nämligen semester nu till lördag och reser förstås till mitt älskade Värmland. Hela 3 veckor har jag, först 14 dagars semester och en veckas tjänstledighet som jag krånglat mig till. Bland annat har jag planerat en fotvandring i ”Gösta Berlings land” och så en båttur längs Klarälven. Låter det inte lockande? Det gäller sannerligen att ta vara på de dyrbara sommardagar då man får ge allt kontorsknog ”katten” och ”framföras i frihet”.
Varenda söndag ger man sig förstås iväg ut på landet om man möjligtvis har tillfälle. Vi har lyckligtvis bekanta lite varstans i Stockholms närhet, på Lidingön. i Saltsjöbaden och Södertörn, så jag har varit bortbjuden mest varenda söndag i sommar. Ni må tro att Saltsjöbadsborna är viktiga över sina salta bad, men då man badat på västkusten kan man inte hjälpa att man blir lite kritisk och inte kan falla i hänryckning över den ljuvliga sältan. Men förtjusande vackert är det överallt.
Åh, ni skulle komma stora segelleden in från Vaxholm en solig sommardag! De leende lummiga stränderna med ståtliga villor, omväxlande med små nätta, röda, stugor. Här och var ligger ett bjärtgrönt sädesfält, gamla trevliga gärdsgårdar omväxla med mossiga stenmurar, björkarnas vita stammar och klar gröna lövverk bryta så vackert av mot barrträdens mörka grönska eller gamla, knotiga ekar, och över det hela strålar solen och seglar små gulliga vita moln. Och likadant inåt Mälaren åt Sigtuna och Gripsholmshållet. Tusen små öar där träden speglar sig i de lugna blanka vattnet inne i vikarna och tusen små segelbåtar som spänner sina vita segel över de små vågorna, där vinden ligger på.
Men kära ni, nu är ni väl alldeles uttröttade av min fruktansvärda svada om matlagning, giftermål, beskrivning av Stockholmsnatur och allt annat i en farlig röra, så nu måste jag sannerligen sluta. Nästa gång ska jag inte ”babbla på” så rysligt, det lovar jag, utan då får jag väl lugnt sansat och stilrent skildrar mina erfarenheter. Jag anhåller hövligast att de värda lärarinnorna inte blir chockerade över det nonchalanta sätt på vilket jag behandlat det kära svenska språket, med dess singularis, pluralis, komma etcetera.
Åh vad det ska bli roligt att få höra från er! Ni måste förlåta mig att ni får kosta dubbelt porto på denna epistel, men det kan ju ingen hjälpa. Riktigt, riktigt många hjärtliga hälsningar till er alla, från Judit.
—————————-
På en liten lapp i anslutning till detta brev.
Tack lilla Dagmar, för brevet!
Karin (obs 2 augusti) sänder er alla från Ljungskile de hjärtligaste hälsningar.
—————-
Slumpen har fört mig till Greta N just då hon har ett av de gamla B:arnas kamratbrev, och då passar jag på tillfället att sända er alla en varm hälsning. Olga Palm.
—————-
Kommentarer skrivna på Judits klassbrev.
Kära allesamman, om det är någon som har reda på Anna Hanssons, Lilly Svenssons och Lilly Bohmans adresser så var så snäll och underrätta mig, jag har inte lyckats få svar från dem. Kanske kunde man få tag på den i någon Göteborgsk adresskalender. Jag ber att få nedlägga en indignerad protest mot beskyllningen att vara klassbrevens upphovsman. Judit var med om det, var troligtvis också pappa till idén, jag minns nu inte riktigt hur det gick till. Opponera dig inte, Judit, det är ingen som tror dig! Hälsningar Karin Berg
—————–
Nej hör du Karin, vem var det egentligen som hittade på det hela? det undrar just Judit. Hälsn.
—————–
Båda två kan dela det hela, det bästa ni kunde hitta på. Låt det bli en god fortsättning. Kära Karin om inte breven kommer till Judit så be henne skicka mig hennes fullständiga adress. Greta.
—————–
O kära du vad jag njutit – Det här är något för en ”gammal lärarinna” (2 tjänsteår snart) Hjärtliga hälsningar Signhild!
—————–
Har ej blivit kramad av någon buse? Sen jag gick i 8:e. Antingen har jag blivit förändrad eller ha de ändrat smak. ”Lusiga Laban”.
—————–
Kära bänkkamrat! Du kunde vara så hygglig och skicka mig din adress. Drottninggatan är lång. Jag längtar till Stockholm. Har varit där och vet hur härligt det är. Hälsningar Greta den 26 oktober 1918.
by Anders Arhammar | Jun 18, 2020
Det var ett uppehåll i Judits dagböcker 1912. En vecka var helt enkelt försvunnen, en på många sätt betydelsefull vecka, för Judit återkommer ofta till den juniveckan senare i sina dagböcker. Men redan den 20 juni 1912 gav hon en ledtråd:
” Sen jag nu sist skrev i denna lilla dagboken har jag upplevat förfärligt mycket förtjusande roligt. Vi for som sagt på onsdag och hela resan var en enda “rolighet”. Fastän jag väntat mig mycket roligt, hade jag inte tänkt att vi skulle få så förfärligt roligt. Jag har skrivit upp resan i en stor anteckningsbok, som jag hade med mig, för om jag skulle ha skrivit upp den i denna boken hade väl den tagit slut.”
Efter mycket letande har nu Judits svarta anteckningsbok dykt upp, och för första gången på drygt 108 år kan vi nu få den ocensurerade berättelsen från när 15 flickor och två lärarinnor åkte till Dalarna på skolresa 1912, och gjorde Falun, Rättvik, Leksand och Orsa. Men tjuvrökningen står det inget om, den kommer fram senare när klassen återsamlas i ett klassbrev, 6 år senare. Så här var det:
Onsdag den 12 juni.
Just nu har vi anlänt till Filipstad. Klockan 08.40 avreste vi från Göteborg, 15 glada skolflickor och 2 lärarinnor, Palm och Almegren. Vi hade sällskap med 2 käcka boyscouts som knäppte av oss med sin kamera när vi stod med våra smörgåsar i händerna. Vi reste genom de allra härligaste trakter björkskog, granskog, berg, sjö ,forsar och älvar. Vi bytte om tåg i Daglösen och fick sällskap med en massa militär från Trossnäs.
De skulle till Filipstad och spela för kungen. När vi kommit hit och ätit middag promenerade vi en stund och sedan stod vi på torget utanför hotellet och såg på kungen. När han kommit reste han till John Ericssons gravvård och vi följde efter. Där ute var en sångkör som sjöng till kungens ära. Här är mycket vackert dekorerat på alla hus där kungens automobil åkte fram. Flaggor och grönt överallt, riktigt stiligt och smakfullt .
När kungen rest från kyrkogården som ligger förtjusande vackert nere vid sjön mitt emot kyrkan, ganska stilig vit med svart tak, gingo vi in i John Ericssons monument och besåg kistan och den ”Monitor” av ”evighetsblommor” som står därpå. En sådan bedårande vacker utsikt som vi hade från kullen där monumentet står, kan man knappast få se. Förresten, här är så förtjusande vackert överallt i Filipstad. Jag har riktigt gått och förälskat mig i den lilla staden och det har vi gjort allesamman.
Tvärs genom staden flyter en ganska bred å med härligt, klart vatten. Över den leder flera små vackra välvda broar, och på ena sidan ligger en liten koloni med härliga planteringar. Och så är det Strandvägen. Det mest förtjusande man kan tänka sig. Det är först en björkallé som sedan övergår till en bred stig som leder ut efter sjön Daglösen, vilken gränsar intill staden.
Torsdag den 13 juni.
Klockan är nu 8 på morgonen och Eleonore och jag sitter i en liten rar båt vid stranden av sjön och beundrar, bara beundrar. ”Gudomligt, bedårande, härligt, förtjusande” är det enda vi kunna få fram. Solen glittrar och små lekande vågor skvalpa mot båten, och vill vagga oss till sömns. Men vi kunna väl inte sova mitt uppe i allt detta härliga.
Men jag får väl tala vidare om hur vi hade det igår. När vi kommer från monumentet, gingo vi först och promenerade omkring torget, och sen gingo vi till Finnshyttan för att se ett utslag i masugnen.
Vägen dit var förtjusande vacker granskog och björkskog om vartannat. Vi gingo friskt på, ty vi skulle vara där klockan 8 och hade inte lång tid på oss. När vi anlände mottogs vi av en gammal gubbe som förde oss in där masugnen var.
En arbetare öppnade slaggöppningen och en glänsande sprakande massa flöt ut och ner i två stenformar. Det var mycket vackert. Men när det var slut öppnades en annan öppning, järngatan, och järnet rann ut glödande och med blå stjärnor sprakande över det. Det var en imponerande syn. En av arbetarna förde det ned i de formar, där det stelnar och sedan tages upp i fyrkantiga stycken.
När vi sett utslaget förde gubben oss in i ett storartat maskineri med väldiga maskiner. Här tog vi oss minnen, järnavfall och mässingspån och sedan vi försett oss även med slaggbitar, styrde vi kosan till staden igen, nu med maklig gång. Ditkomna sågo vi först konungens avresa. Sedan åto vi kväll under musikens spel. Det var militären som vi hade sällskap med på tåget, vilka spelade hela kvällen.
Efter maten gick vi ut på torget och fick till och med på begäran tre extranummer. En flöjtist, som jag på tåget särskilt lagt märke till, tittade hela tiden åt sidan på mig, och jag tillbaka, förstås. Sedan, musiken slutade klockan kvart i tolv, gick vi till Strandvägen och så vände vi åter för att sova. Sova var det, ja!
Vi åto bananer, kakor och choklad och hoppade och dansade på golvet, tvättade fötterna m m. Så klevo vi alla upp i Irma och Eleonores sängar, och sutto där en lång stund. Plötsligt får vi höra ett rasslande på sidan. Vi kikade ut. Där stod en massa pojkar och ropade: ”Anna” och”Lella Klara”. Vi skyndade oss att släppa ner gardinen ock plumsade ner i våra egna sängar fnittrande och flinande.
Vi låg ännu en stund vakna, men så tog sömnen överhand vid tvåtiden ungefär. Och då voro ännu de där pojkarna utanför. Jag sov utan drömmar. (Hade räknat fönsterrutorna men räknat fel).
Klockan 5 ungefär väcktes jag av Eleonore, som var uppe på golvet och flaxade. Hon tog på sig om en stund och gick ut till – Strandvägen naturligtvis. Jag dåsade till en stund, men vaknade igen vid sjutiden, då jag klädde på mig och gick ut för att njuta av den härliga naturen – på Strandvägen förstås . Eleonore och jag möttes och gick och satte oss i den förut omtalade båten. När vi njutit av alla krafter gingo vi hem till hotellet för att frukostera vid 08.30 tiden.
Efter frukost promenerade vi en stund i stan, sedan ställdes kosan till östra stationen i Filipstad. Det var en ganska lång väg att gå och jag hade en brinnande huvudvärk, när vi kommo dit. Vi äntrade ett litet ynkligt tåg, bytte om vid nästa station redan, och lämnade så med mycken saknad den lilla förtjusande staden vid Daglösen. Jag måste ligga på en soffa under nästan hela vägen till Vansbro, där vi intogo en riktigt god och trevlig husmansmiddag med filbunke – på en kvarts timma. Sedan fortsatte färden till Mora.
Jag var fortfarande ganska dålig men uppiggades något av en liten rar (mycket rar) ”press-pojke”. Äntligen ankommo vi till Mora och efter farväl med åtföljande vinkningar till ”press-pojken” styrde vi kosan till den utomordentliga staty av Gustav Vasa, som står på en kulle nära kyrkan. Där Gustav Vasa talade till dalkarlarna. När vi en stund beundrat den vackra sttyn, Zorns verk, begåvo vi oss till kyrkan och tack vare en reparation av den invändigt, kommo vi in och fick beundra predikstolen, altartavlan och framförallt, en serie härliga bilder ur nya testamentet och även gamla. De voro verkligen komiska.
Från kyrkan gingo vi till Zorns villa, vilken vi fingo beundra utifrån. Så ställdes kosan till en hemslöjdsutställning. (Jag satt i trappan och skrev i dagboken). Efter att ha köpt några vykort från Mora slogo vi oss ner på en caféveranda och fick kaffe, sedan dansade vi lite och spelade med förstås. Så bar det iväg till Utmelandsmonumentet. Sedan vi beundrat det utvändigt, gingo vi in och fick se Höckerts utmärkta tavla som avbildar Gustaf just när han stiger ned i källaren. Även vi fingo ned i källaren. Det var verkligen högtidligt att stå i samma källare där den stora Gustaf i ångest en gång avbidar fiendernas efterspaningar. Och nu sitter jag vid ett litet bord inne i monumentet efter att ha skrivit mitt namn i den digra främlingsboken.
När vi ordentligt betraktat tavlorna och köpte vykort, gingo vi till stationen. Här fördras tiden med tvättning av händerna, skratt och skämt. Sedan ”inskeppade” vi oss på tåget och åkte under hällande regn till Orsa. Under hela vägen förut hade vi haft förtjusande väder. Vid ankomsten till Orsa hälsades vi av den glädjande underrättelsen att de på hotellet tagit fel på dag, och ej hade något rum för oss. Jo det var trevligt!
Kanske ligga ute i stupregnet! Nå, långt omsider lyckades värden på det hotell där vi skulle ha legat, skaffa oss plats, dels i sitt eget hotell, dels på ”Orsa hotell”. Efter en enkel, i hast inmundigad kvällsvard, gingo vi upp på rummen. Fröken Almegren, Gertrud och jag hade fått ett ganska stort trevligt rum med breda bekväma sängar. Vi gjorde toalett för natten och kröp i säng. Vi lågo och läste en stund, men snart släcktes det elektriska och så skulle vi sova. Djup tystnad rådde, klockan var omkring ett.
Då – o fasa, dörren öppnades, vi hade glömt att låsa dörren!!) och en karl inträder. Jag satte mig upp i sängen och ropade: Vad är det, vad vill ni?” Karlen försvinner och vi stego alla tre upp ur sängarna, för att gå och låsa dörren, då – vi stelnade av skräck, kommer karlen igen och går rakt in i rummet. Vid ropad om vartannat ”vad är det – gå – vad vill ni, avlägsna är genast etc. Men karlen klev bara på.
Då uppenbarar sig en av uppasserskorna och upplyser oss om att karlen ska ligga i rummet intill oss med tre andra och att ingen annan dörr finns till deras rum mer än den som leder genom vårt, och att dörren inte går att låsa på vår sida. Tablå.
Då sade fröken almegren: ”här ligger inte jag” och Gertrud och jag förstås ”inte jag heller Nejdå ”. Nå så måste vi flytta. Vi togo då två ”dragspel” som stod inne i rummet, gick över farstun och in i det andra rummet där Ebba, Tora, Irma och Eleionore lågo. De blev naturligtvis förskräckta och hjälpte oss att bädda ”dragspelen”, där Gertrud och fröken lade sig.
Jag skulle ligga bredvid Ebba. Men en sådan värme och så mycket myggor. Vid tretiden väckte vi Gertrud och Tora och bad att få byta. Det fingo vi. Så låg jag och läste en stund i en viss tidning, och slumrade sen in och vaknade kl halv nio, då de andra och jag genast gingo upp.
Fredag den 14 juni 1912.
Efter frukost begåvo vi oss av till Fryksåsens fäbod. Och nu sitta vi inne i stugan och väntar på lite mat. Vi ha rastat en gång då vi åto bullar, choklad och danska wienerbröd. Och vi har gått oändligt långt genom våta furuskogar, ty det har regnat idag på förmiddagen, men nu är det vackert igen, inte solsken men klart och behagligt i luften.
Nu har vi ätit, mört tunnbröd, stora, stora, vita kakor, smör och härligt mjölk samt mesost. Det senare var skåderätt åtminstone för mig. Och nu leker vi ”tavlor och deviser” under det att några sitta i ullstrumporna med benen på spiselkransen för att torka strumporna som blivit våta under skogsvandringen. Det är så trevligt, i den öppna spisen flammar en stor eld över vilken trebenkaffepannan glatt puttrar.
Nu ligger jag i sängen och skriver klockan kvart över 12. När vi varit på en utsiktshöjd vid Fryksås och druckit kaffe i stugan, togo vi adjö av det trevliga kullorna och gåvo oss iväg. Vi ,Tora, Greta, Laban och jag ilade iväg med väldig fart. Plötsligt fingo vi höra ett rop från Signhild på långt avstånd: ”kom tillbaka ni har gått fel” och vi måste vända om förstås. Om en stund upptäckte vi Signhild och Karin B, vilka när vi kommo dit, tog av på en liten skogsväg med oss andra efter. Allt längre in i skogen bar det. Stigen blev allt smalare och till slut fanns den inte alls. Vi hade gått vilse. Vi sprungo hit och dit för att finna en väg men förgäves. Och var voro de andra? Vi började ropa och fick svar från två håll. Till slut mötte vi mitt inne i skogen fröken Palm och Almegren med flickorna, men Rut och Eleonore fattades. Vid hojtade alla och snart kommo de klivande.
Så hade vi alla i tre avdelningar gått vilse. Ja, där stod vi. Slutligen klevo vi iväg genom skogen och om en stund kom vi ut på samma väg som vi kommit in. Och efter en stund fann vi den rätta vägen, och nu körde Greta, Tora och jag iväg igen före de andra.
(Nu står jag högt, högt uppe i tornet på Rättviks kyrka. Jag har kravlat mig upp på en liten platå över klockorna)
Men till skogsvandringen igen. Snart uppkommos Greta, Tora och jag av fröken Almegren och ett par av flickorna och vi marscherade under skratt och skämt. Jag berättade en massa roliga historier och skämtbitar när vi kommo till det ställe där vi rastat på ditvägen. Vi stannade även nu här för att invänta de andra, men när vi väntat 20 minuter förgäves fortsatte vi och anlände, efter att ha tagit en lång omväg, till hotellet där vi skulle ligga. -vi voro förfärligt trötta. När vi ätit gingo vi upp på våra rum och lade oss genast. Vi somnade snart och jag vaknade inte förrän 08.30.
Lördag den 15 juni 1912.
Den 15:e steg och vi upp vid 10 tiden och efter att ha ätit frukost och packat ihop våra ränslar, gjingo vi till stationen och så steg och vi på tåget till Rättvik. Dit anlände vi klockan halv 2 och gingo direkt från stationen för att bese kyrkan. Det var en mycket gammal kyrka sedan 11 – 1300 talet. I sakristian fingo vi se en kalk och ett svärd från Gustav Vasas tid samt en gammal, i ett katolskt kloster, broderad munkkåpa. Sedan vi varit uppe i tornet och besett Vasastenen, varifrån vi hade en förtjusande utsikt över Siljan och Rättviksstranden mitt emot, uppsökte vi ett kondis där vi fick härligt choklad med gräddskum och goda bakelser. Och därifrån gingo vi direkt att äta middag. herr sammanträffade vi med ”A-arna”! Efter hälsningsutbytet slog vi oss ned vid små bord i en mycket trevlig matsal och fingro mat. Men jag orkade inte äta något mer än en smörgås, lite soppa och drack sockerdricka. Hela dagen idag har det regnat utan uppehåll.
Överskrivet——(Desserten blev fin musik av Greta Weibull. Sedan härlig boston och twostep i salen.
Det var när vi sutto i Fryksås och lekte lekar. Tavlor och deviser hade gått av stapeln och tagit slut. Det var ”bråkena” som var på tapeten så blev det så här: –
Om du skulle skriva en bok om Judit, vad skulle den heta? Den övergivna. Var inte det bra?)
Men nu till middagen. Efter den fingo vi dansa i den stora matsalen där vi ätit. Efter dansen gingo vi till ångbåten och reste över till Leksand. Hela ångbåtsresan dansade vi på akterdäck. Där voro två 2 pojkar, en chalmerist från Göteborg och en från Örebro. De spelade dragspel och dansade ömsevis. Och även kaptenen, som var mycket trevlig och rar, tog sig några ”svängom”. Med stor saknad lämnade vi den trevliga båten och mottogs av en realare från Göteborg, som sedan blev en trogen följeslagare för några av oss.
När vi varit vid gästgivaregården, där vi alla skulle ligga i en stor sal, och lagt ner våra ränslar, åto vi kvällsvard och gick sen till dansbanan vid Käringberget. Tora, Greta och jag i sällskap med Bertil, realaren. På dansbanan var det mycket vått och glatt, men trots det dansade vi gladeligt med dalmasarna. Men vid tolvtiden kom fröken Palm och tog oss obevekligt hem till hotellet. Vi klevo snart i säng och låg och pratade och levde rullan, då vi fingo höra en röst upphävas: ”we are yet to go to bed”. Vi började att gapa: ” Go there, as fast as you can”, och snart avlägsnade sig röstens upphävare. Och snart sovo vi alla gott.
Söndag den 16 juni 1912.
När vi frukosterat vid halv tiotiden fingo vi frihet till klockan 4 att gå vart vi ville. Vi klevo iväg till ”Käringberget”, Tora, Greta, Laban och jag och däruppe på toppen drucko vi sockerdricka och åto kakor. På nedvägen träffade vi Bertil och Nyqvist,( en kamrat till Bertil,) och vi följde med dem till Lugnet, en förtjusande plats med höga täta tallar, och sen ner till Siljan. Där var förtjusande. Sen måste vi hem och äta middag, sedan vi lovat att åter träffas klockan halv sex. Middagen var charmant.
Smörgåsbord, spenatsoppa, härlig kalvstek med lingonsylt, stuvade morötter och grönsaker, och till efterrätt förtjusande sylt med gräddskum och charmanta marängbakelser med vaniljsås. Det va´ godis. Och allt detta för en krona.
Efter middag skulle vi ligga en halv timma på våra sängar och vila oss, men efter en kvart smeto de förut nämnda flickorna iväg och träffade de förut nämnda ynglingarna. Vi gingo över älven eller sjön (jag vet inte vad det är) på en skojig bro och sen gingo vi högt upp på en hög sandstrand ytterst på bredden. Då och då kom det en regnskur och vi slogo oss ner under en björk, men snart fortsatte vi, och kom om en stund hem till ”Gästis” igen.
Sedan vi vilat oss åto vi kvällsmat (bussig kvällsmat också) och därefter gingo vi till dansbanan. Där var en förfärlig massa folk och oerhört trångt. Jag hade ont i benet så jag kunde inte dansa något. Vi träffade om en stund Bertil och han frågade om jag inte tyckte, att det skulle vara roligare att gå ut och gå lite. Han var särdeles enträgen, och då bad jag honom att följa mig till ”Gästis”, ty jag ville hellre gå hem istället för att se på hur de andra roade sig. Sagt och gjort. Vi två gingo, till de övriga flickornas förundran, bort från dansbanan, och på en förtjusande vacker stig till ”Gästis”. Medan vi stodo där och tog adjö, kom Palm borta ifrån dansbanan. Jag bad Bertil att gå vilket han även gjorde.
Jag var nästan rädd för Palm, men hon var så rar som vanligt och sade att hon tyckte det var roligt att vi hade sällskap, och att vi nog förstod att välja sådant. Sedan sprungo vi omkring där utanför för att söka komma in, ty dörren var låst. Men vi funno ingen. Ja, där stod vi! Äntligen lyckades jag snoka reda på ett fönster som inte var krokat, och jag krälade in genom det och dunsade ner i golvet med väldig kläm. Så gick jag och öppnade dörren för Palm, som skulle in och se till Karin Berg, som blivit dålig och gått hem. Karin sov och Palm gick snart till dansbanan igen.
Jag gick och lade mig strax, men måste om en stund upp för att öppna för de andra när de kommo. När de lagt sig drog Tora ihop Greta och min säng, och vi låg och pratade och fnittrade. Greta talade om för mig om sin förälskelse i den där trevliga kaptenen på ”Engelbrekt” och så frågade hon naturligtvis var Bertil och jag hade varit. Ja, ja men. Det var skojigt.
Måndag den 17 juni 1912
Nu skulle vi resa från Leksand. Det var nästan lika tråkigt som att lämna Filipstad. när vi ätit ”dejeuner”, packade vi ränslarna och gingo ner till bryggan för att avresa med ”Gustav Vasa” till insjön. Bertil var nere och vinkade, och var så ledsen för att vi skulle resa. Det var en härlig färd på Dalälven men tyvärr alltför kort. Vi voro snart framme och stego meddetsamma upp på tåget varmed vi skulle resa till Falun, med tre timmars uppehåll i Borlänge. Och nu har jag inget mer att skriva för tillfället, ty jag sitter på tåget nu.
Sedan vi anlänt till Falun gingo vi till Nya hotellet där vi skulle bo. När vi ätit en utmärkt middag bar det i väg till Falu gruva. När jag gick ifrån hotellet inträffade en liten lustig händelse. Jag måste borsta mina kängor innan jag kunde gå och när jag kom ned på gatan voro flickorna försvunna. En ”auto” stod utanför hotellets port, och jag frågade dess chaufför om han sett vart en massa skolflickor tagit vägen. ”Jodå, de voro långt ner på gatan” och så sade han ”stig upp i bilen så får fröken åka!”
Jag klev gladeligen i förstås och flickorna blevo inte lite snopna när jag steg ur automobilen helt nonchalant mitt för näsan på dem. Det var humor.
När vi anlänt till gruvan fingo vi ta på oss de mest vidunderliga dräkter. Först fingo vi vika upp kjolarna till knäna, därefter skulle vi ha på oss hemska, stora, smutsiga och trasiga rockar och flottiga slokhattar. Jag glömmer aldrig den synen, när fröken Palm kom klivande med kjolar till knäna, hjulbent och utstyrd i den förut nämnda habiten. Det var verkligen en syn för gudar.
På samma gång klevo en student och en chalmerist ner i gruvan. Vi voro försedda med lampor och bloss och en gubbe förde oss ner. Det var vådligt intressant att gå ned i den 90 meter djupa gruvan. Än måste vi kröka oss för att komma fram i de låga gångarna, än var det stora höga valv i berget. Men förfärligt smutsigt var det och hur våra skodon sågo ut när vi kommo upp igen vågar jag inte tänka på. Signhild och Lilly B, som ej ville gå ned, hade varit efter en kamera och trots det hällande regnet, knäppte Ebba av oss klädda i våra ljuvliga dräkter. Hoppas att kortet lyckas.
När vi gingo från gruvan gick Ebba, Eleonore och jag på ett kondis och åto bakelser. Sedan skulle flickorna gå till kopparvågen, men jag ville inte gå med för jag hade ont i benet. Jag gick upp på vårt rum i hotellet och spelade lite piano, hörde på musik från hotellets trädgård samt skrev i dagboken. Flickorna kommo snart hem, våta och trötta. Vi gick ner och åt, och därefter skulle vi gå och lägga oss.
Först fick jag massage på mitt onda ben av fröken Almegren. Så togo fröknarna godnatt och gingo in till sig. Men då blev det liv i oss må tro. Vi rusade alla in i det inre rummet där det stod ett piano och spelade och dansade. Jag var iklädd nattlinne, balskor (barbent) och hade flätorna dinglande om axlarna.
Efter en lång stund gick jag in, men de andra stannade kvar. Alldeles som jag krupit ner i sängen kom Palm in. Hon hade tyckt att det varit så ovanligt tyst i det rummet som låg intill deras. Jag låg så skenhelig som om jag legat hela tiden och hon gick in till andra rummet och föste ut hela hopen som skulle ligga i det yttre, och så måste de alla vackert krypa i säng.
Tisdag den 18 juni 1912.
Skolresans sista dag, den sista! Jag vill inte tänka på det. Klockan halv sex måste vi gå upp, ty vi skulle resa till Ornäs klockan 7 och 15. När vi klätt oss och ätit frukost gingo vi till stationen. Efter en stund voro vi framme i Ornäs och gingo genast till den beryktade Ornässtugan.
En gammal dalgumma visade oss omkring överallt därinne. Först kom vi in i det, rum där Gustaf Vasa legat och sågo hans säng. Här stodo även fyra gubbar (sådana som hjälpt Gustaf) klädda i rustningar och dalmasdräkter. På väggarna hängde tavlor av flera kungar samt av Barbro Stigsdotter, den duktiga dalkvinnan som hissade ner Gustaf. Sedan fick vi se den öppning i golvet där han blev nedhissad. Efter att ha varit i stugans matsal, sängkammare och jungfruburar, gingo vi ned och satte oss utanför stugan. Vi hade en förtjusande utsikt över sjön. Vi lekte och fotograferade oss under det vi väntade på tåget men vilket vi 10 :54 skulle avresa till Göteborg. Färden till Kil gick under prat och skratt men när jag då skulle taga adjö för att resa vidare till Ottebol var det verkligen tråkigt. Och nu är den härliga resan som vi aldrig kunna glömma slut. Det finns nog ingen bland flickorna, som inte tycker, att vi har haft så roligt på den som man någonsin kan ha på en skolresa.
PS. Jag har alldeles glömt att skriva upp att vi i Leksand var i kyrkan på söndag förmiddag. Det var en mycket vacker gammal kyrka och en mycket bra predikan. Så har jag även glömt något hemskt som hände på söndag kväll. När vi gått och lagt oss kom en av Elsas beundrare och stod utanför fönstret och viftade med en näsduk på en käpp. Då rusade Signhild upp ur sängen och fick tag i ett par vita byxor som hon viftade tillbaka med. Vi skrattade så sängarna hoppade. Dagen därpå hade beundraren frågat Elsa vad det var vi viftade med. De var humor.
