by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Det här tycks verkligen urarta till en riktig “söndagsbok“. Det är väl för att man har bäst tid om söndagarna, som jag då alltid “fatar penan”. I onsdags eftermiddag voro Naemi och jag hos Maja och tillbrakte där en angenäm afton. Vi hade med oss handarbeten och så blevo vi bjudna på kaffe och senare på utmärkt god “pölsa” och hårda smörgåsar. Och så spelade vi och jag sjöng. Ganska bra förresten, om jag får säga det själv.
På torsdag kväll började gymnastiken. Nu skola vi inte längre ha Granfelt till ledare och det är ju ganska tragiskt. Hoppas vi få någon annan trevlig. Fast det blir med all säkerhet en kvinnlig. Vi tillfrågades förresten, om vi ville mottaga en inbjudan att ge uppvisning i Eskilstuna i slutet av februari, och det hade vi ingenting emot. Få väl se, om det blir något av.
På lördag middag gick jag upp till doktor Lundbergs för att återlämna en lånad bok till fröken Hasselund. Jag blev som vanligt bjuden på gott kaffe. Doktorn såg jag emellertid inte till. Då jag gick därifrån, kilade jag in till Ekebergs ett tag för att hälsa, det var så länge sedan jag var där. Jag blev mottagen med öppna armar och enträget ombedd att kvarstanna till middag. Fick korv och potatis och härlig pannkaka med hallonsylt. Och sedan tillbrakte vi hela eftermiddagen hemma.
Den, som idag vid 2-tiden kommit in i vårt rum, skulle allt ha fått skåda en härlig syn. I Naemis säng, ”skaföttes”, vilade Naemi och jag i lättjefulla ställningar, hon med en påse socker, varur hon flitigt mumsade, och jag med en cigarett lekfullt och slött dinglande i ena mungipan. Bägge ivrigt läsande i en bok. Bordet bredvid var belamrat med kaffepanna och koppar, papperspåsar, smör och brödknivar och diverse annat “moj”. Vi hade tidigare kokt arlakaffe i brasan och liggande i sängen mojat oss med detsamma.
Bort i mitt hörn stod sängen rufsig och tillknucklad, två stolar voro som vanligt överlastade med kuddar och överkast och på andra tillgängliga platser hängde och lågo diverse klädespersedlar. Ack, om man hade en kamera ibland! Vid halv 3-tiden orkade vi oss äntligen upp och gick direkt in och åt den obligatoriska oxsteks och fruktsoppssöndagsmiddagen. Sedan klev vi iväg ut till “syster Mattis” på Kungsholmen, där vi undfägnades med kaffe och satt en god stund och pratade.
På hemvägen köpte vi äpplen som snart voro försvunna i våra glupska gap, och nu sitta vi i valet och kvalet, om vi skall gå in till tants och försöka krångla oss till något ätbart. Idag har jag läst inte mindre än 4 böcker, Ti Ri, Ti Ri av Hörner, Violinvirtuosen (25-öres) Den röda Änkan (detektiv) och Döden i Venedig, novell av Thomas Mann. Som synes en något omväxlande litteratur.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Det är nu visst precis en vecka sedan jag nu fattade pennan etc. På tisdag morgon kom Naemi tillbaka. Jag trodde att hon skulle konma på måndag kväll, men hon stannade i det längsta. Tåget var förstås försenat så jag hade redan gått på morgonen, då hon kom.
Under veckan har det varit duktigt kallt. Och så mycket snö, här har fallit. Det ligger stora vallar överallt på gatorna. I eftermiddags har det emellertid börjat töa. Tänk, ett sådant evinnerligt slaskande det skall bli innan alla dessa snömassor runnit bort! Igår kväll voro Naemi och jag jämte Petterssons och ett par andra på bjudning hos Lagerkvists. Vi fingo dansa en hel del till tonerna av grammofon och så undfägnades vi med kaffe, äpplen och supé. Edvard uppträdde i stor gala med frack, grårandiga byxor, vit väst, leksaksordnar, lilasfärgad kravatt med en jättelik similidiamant och en stor tung klockkedja. Han, Maja och herr Lagerkvist spelade förresten kort mest hela kvällen.
I förmiddags orkade jag mig upp vid halv 10-tiden, och sedan vi kokt té och ätit smörgåsar startade vi på en skidtur åt Saltsjöbadshållet. Tog spårvagn till Danvikstull. Vi knogade iväg ett stycke förbi Skurubron, vände sedan och tog samma väg hem. Det gick inget vidare bra, dels var Naemi ännu mer nybörjaraktig än jag och dels var det tö i luften, så det gick tungt. Vi kom hem lagom för att slänga av oss våra våta kläder och rusa in och få middag.
Du milde, vad det sedan såg ut, när vi kommo in. Överallt i rummet våta vantar, mössor, tröjor, kängor och skidor i en härlig röra. Så ha vi en symaskin härinne nu, och på bordet stodo koppar och grej efter tedrickningen imorse. Lägger man så därtill en härlig odör av vått ylle och sura kängor, blev det just inget vidare hemtrevligt.
Just som vi höll på att röja undan och hade tänt en brasa, kom fru Rakel Kihlman, som för närvarande gästar Stockholm in. Hon är galen och vild, som aldrig det, och blir väl aldrig annorlunda. Och så vacker sen! Riktigt ögonfröjd. Eftermiddagen hava vi under slöhetstämning tillbragt hos Petterssons.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Nu sitter jag framför brasan och skriver detta i dess fladdrande sken. Vilken trolsk stämning ljuset från en brasa skänker! Den kastar en dansande reflex över mattans gröngrå mönster, glimma som små eldpunkter på glittret i julgranen och sänder ett svagt, flackande sken upp på “In Paradises” på väggen mitt emot. Men i vrårna är det alldeles mörkt.
Och därinne i kakelugnen hoppa och dansa små blåvita lågor över vedträden. Ett trä ser först så svart och oåtkomligt ut, men plötsligt börjar det ryka och rätt vad det är flammar en klar eldstråle fram. Och där lyser glöden i gulrödaste färgtoner. Det finns väl inget, som är så inbjudande till drömmeri och fantasi, som en flammande brasa. I dess glöd tycker man sig se så många underliga saker. Och tankar komma och gå. Tankar över sådant som varit och på framtiden. Glada och sorgsna minnen skymta förbi. Och hur gärna vill man inte tänka på tiden framåt med hopp och tillförsikt. Dock kan man nog inte undgå, att där blandar sig stänk av vemod och tvivel. Vem kan veta, vad framtiden har i sitt sköte? Skulle jag vara lyckligare om jag visste det?
Idag på förmiddagen var jag alldeles ensam till Ulriksdal på skidor. Först tänkte jag, att ta en riktig långtur, men så var det så trist att vara ensam, och så hade jag det så, att jag måste vara försiktig. Så jag nöjde mig med att skida fram och tillbaka från Haga till Ulriksdals slott. Vädret var alldeles strålande idag också, men det var duktigt kallt, minus 15, då jag gav mig iväg vid 11-tiden. Sen på eftermiddagen har jag sytt litet grand samt läst i en särdeles intressant bok “De röda huvudena” av en ny författare, Adolf Johansson. Och nu sitter jag här framför min andra brasa idag. Men nu börja lågorna bli allt mindre, så nu ser jag knappast att skriva längre.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Oh, vad det är roligt att gå på skidor. Härligt. Att sträcka iväg ute i den friska luften på vackra vägar. Igår eftermiddag gåvo Gunhild och jag oss i väg vid halv 7-tiden utåt Djurgården. Vi togo vägen förbi Oakhill och Manilla, ända runt Blockhusudden. Hur vackert det var där ute i dunklet. Snötyngda träd, gnistrande stjärnhimmel och så Värtans snöfyllda istäcke och ljusen, som glimmade långt borta på stränderna.
Och idag styrde vi kosan direkt från Skandia ut till Höganloft på Lidingön. Vädret var alldeles härligt. Under de vackraste färgskiftningar sjönk solen och en blåaktig skymning bredde sig över den snöiga nejden. På Höganloft var det förtjusande trevligt. Gunhild åt middag och jag bakelser och choklad.
När vi sedan skidade in mot staden igen, föll mörkret allt tätare och stjärnorna började glimma. Det smällde på och blev duktigt kallt. Efter hemkomsten har jag städat riktigt ordentligt här och eldat en stor härlig brasa. Så varm har inte kakelugnen varit på länge. Jag skall ha riktigt fint nu tills Naemi kommer tillbaka på måndag kväll. Stackars hon, hon tycker nog inte, att det är så särdeles trevligt att fara hemifrån och börja knoget igen nu efter en hel månads ledighet hemma!
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Trettondagen. Efter åtskillig tvekan valde jag igår att gå till Maja. Endast Edvard och Tage voro hemma, då jag kom, och den senare passade på att få hjälp med en tysk skrivning. Himmel, så många fel!! Tänk, om ungar kunde lära sig tänka ändå!
Om en stund uppenbarade sig Maja och Dagny. De skulle först äta middag (kl.8) och sedan gå till Lagerkvists. Jag blev bjuden att smaka middagskorven, och sedan tyckte Maja att jag kunde gå med till Lagerkvists, vilket jag helt gladeligt gjorde. Och där blevo vi bjudna på kaffe, äpplen och kvällsvard, god och präktig mat.
Klockan 10 minuter före 12 i förmiddags for jag ut till Danderyd för att hämta mina skidor och i Martas sällskap pröva dem. Hon hade med sig två små systrar och vi skidade i väg. Oh, hur gudomligt vackert det var. Snövita, solglittrande fält och här och där lyste röda stugor i tall och björkdungar. Himlen var så hög och vackert blekblå, och luften så underbart stärkande. Det var alldeles ljuvligt att glida fram längs den vackra vägen. Marta tyckte, att jag gick alldeles enastående bra för att vara nybörjare.
Vi styrde kosan till Sätra gård, och sedan längs Edsviken till Bergendal, en särdeles vacker herrgårdsbyggnad. Och sedan knogade vi i en ganska kuperad terräng bortåt Enebyberga. (Vi fingo av mötande veta, var vi voro).
Det var ett par branta och krokiga backar, och i en sväng, la jag mig pladask. Och ibland ville skidorna så gärna åt var sitt håll eller korsa varandra, att jag ansåg mig nödsakad att sätta mig på dem för att lugna dem. Men då åkte de stora präktiga kängorna ur bindningarna, så jag fick en stunds jobb att snöra fast dem igen. Men på det hela taget gick det fint. Då vi passerat Enebyberga, tappade vi emellertid alldeles bort var vi befunno oss. Efter mycket hit och dit anlände vi dock till slut i mörkningen till Danderyd igen, alldeles lagom för att se tåget lämna stationen. Sablar!
Vi vilade oss ett tag, spände på skidorna igen och ämnade längs banan hinna fram till Osby för att hinna med nästa tåg därifrån. Först skidade vi bredvid banan, men så kommo vi till ett ställe, där vi måste över banvallen, som var hög och brant. De andra, som äro vana skidåkare klarade det, men jag, stackars nybörjare, fick erfara, att “vilja” inte alltid är att “kunna”.
Jag ville mycket gärna, men inte skidorna, de satte sig alldeles på tvären och jag satte mig också, kanske mera på “baken”. Bägge bindningarna loss förstås. Då måste jag ta av mig de genstörtiga skidorna och lyckades efter flera fåfänga försök slutligen, omfamnande skidor och stavar kravla mig uppför den branta banvallen. Och så gick jag till fots efter de andra till Osby. Och kom alldeles lagom för att se tåget till stan lämna stationen. Sablarrrr!
Nå, efter en halvtimme kom ju nästa tåg med vilket jag återvände till staden ganska “svag i knävecken”. Hemkommen tände jag en brasa, fick låna lite grädde och en brödlimpa (till middagen hann jag ju inte hem) av tant och skulle så koka extra gott kaffe. Men fast jag vräkte på en halv burk, smakade det bara blask. Usch, sånt kaffe. Jag livnärde mig emellertid så gott jag kunde med det menlösa kaffet och smörgåsar. Och sen tände jag min lilla gran en stund och har för övrigt tillbragt en angenäm, “slö eftermiddag”. Och, oh, usch – imorgon är det måndag igen. Aldrig är det annat!!!
