Trettondagen. Efter åtskillig tvekan valde jag igår att gå till Maja. Endast Edvard och Tage voro hemma, då jag kom, och den senare passade på att få hjälp med en tysk skrivning. Himmel, så många fel!! Tänk, om ungar kunde lära sig tänka ändå!

Om en stund uppenbarade sig Maja och Dagny. De skulle först äta middag (kl.8) och sedan gå till Lagerkvists. Jag blev bjuden att smaka middagskorven, och sedan tyckte Maja att jag kunde gå med till Lagerkvists, vilket jag helt gladeligt gjorde. Och där blevo vi bjudna på kaffe, äpplen och kvällsvard, god och präktig mat.

Klockan 10 minuter före 12 i förmiddags for jag ut till Danderyd för att hämta mina skidor och i Martas sällskap pröva dem. Hon hade med sig två små systrar och vi skidade i väg. Oh, hur gudomligt vackert det var. Snövita, solglittrande fält och här och där lyste röda stugor i tall och björkdungar. Himlen var så hög och vackert blekblå, och luften så underbart stärkande. Det var alldeles ljuvligt att glida fram längs den vackra vägen. Marta tyckte, att jag gick alldeles enastående bra för att vara nybörjare.

Vi styrde kosan till Sätra gård, och sedan längs Edsviken till Bergendal, en särdeles vacker herrgårdsbyggnad. Och sedan knogade vi i en ganska kuperad terräng bortåt Enebyberga. (Vi fingo av mötande veta, var vi voro).

Det var ett par branta och krokiga backar, och i en sväng, la jag mig pladask. Och ibland ville skidorna så gärna åt var sitt håll eller korsa varandra, att jag ansåg mig nödsakad att sätta mig på dem för att lugna dem. Men då åkte de stora präktiga kängorna ur bindningarna, så jag fick en stunds jobb att snöra fast dem igen. Men på det hela taget gick det fint. Då vi passerat Enebyberga, tappade vi emellertid alldeles bort var vi befunno oss. Efter mycket hit och dit anlände vi dock till slut i mörkningen till Danderyd igen, alldeles lagom för att se tåget lämna stationen. Sablar!

Vi vilade oss ett tag, spände på skidorna igen och ämnade längs banan hinna fram till Osby för att hinna med nästa tåg därifrån. Först skidade vi bredvid banan, men så kommo vi till ett ställe, där vi måste över banvallen, som var hög och brant. De andra, som äro vana skidåkare klarade det, men jag, stackars nybörjare, fick erfara, att “vilja” inte alltid är att “kunna”.

Jag ville mycket gärna, men inte skidorna, de satte sig alldeles på tvären och jag satte mig också, kanske mera på “baken”. Bägge bindningarna loss förstås. Då måste jag ta av mig de genstörtiga skidorna och lyckades efter flera fåfänga försök slutligen, omfamnande skidor och stavar kravla mig uppför den branta banvallen. Och så gick jag till fots efter de andra till Osby. Och kom alldeles lagom för att se tåget till stan lämna stationen. Sablarrrr!

Nå, efter en halvtimme kom ju nästa tåg med vilket jag återvände till staden ganska “svag i knävecken”. Hemkommen tände jag en brasa, fick låna lite grädde och en brödlimpa (till middagen hann jag ju inte hem) av tant och skulle så koka extra gott kaffe. Men fast jag vräkte på en halv burk, smakade det bara blask. Usch, sånt kaffe. Jag livnärde mig emellertid så gott jag kunde med det menlösa kaffet och smörgåsar. Och sen tände jag min lilla gran en stund och har för övrigt tillbragt en angenäm, “slö eftermiddag”. Och, oh, usch – imorgon är det måndag igen. Aldrig är det annat!!!