Nu sitter jag framför brasan och skriver detta i dess fladdrande sken. Vilken trolsk stämning ljuset från en brasa skänker! Den kastar en dansande reflex över mattans gröngrå mönster, glimma som små eldpunkter på glittret i julgranen och sänder ett svagt, flackande sken upp på “In Paradises” på väggen mitt emot. Men i vrårna är det alldeles mörkt.

Och därinne i kakelugnen hoppa och dansa små blåvita lågor över vedträden. Ett trä ser först så svart och oåtkomligt ut, men plötsligt börjar det ryka och rätt vad det är flammar en klar eldstråle fram. Och där lyser glöden i gulrödaste färgtoner. Det finns väl inget, som är så inbjudande till drömmeri och fantasi, som en flammande brasa. I dess glöd tycker man sig se så många underliga saker. Och tankar komma och gå. Tankar över sådant som varit och på framtiden. Glada och sorgsna minnen skymta förbi. Och hur gärna vill man inte tänka på tiden framåt med hopp och tillförsikt. Dock kan man nog inte undgå, att där blandar sig stänk av vemod och tvivel. Vem kan veta, vad framtiden har i sitt sköte? Skulle jag vara lyckligare om jag visste det?

Idag på förmiddagen var jag alldeles ensam till Ulriksdal på skidor. Först tänkte jag, att ta en riktig långtur, men så var det så trist att vara ensam, och så hade jag det så, att jag måste vara försiktig. Så jag nöjde mig med att skida fram och tillbaka från Haga till Ulriksdals slott. Vädret var alldeles strålande idag också, men det var duktigt kallt, minus 15, då jag gav mig iväg vid 11-tiden. Sen på eftermiddagen har jag sytt litet grand samt läst i en särdeles intressant bok “De röda huvudena” av en ny författare, Adolf Johansson. Och nu sitter jag här framför min andra brasa idag. Men nu börja lågorna bli allt mindre, så nu ser jag knappast att skriva längre.