by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Klockan är 11 på eftermiddagen. Trots den sena timmen fattar jag nu pennan med mina sorgligt “svartkantsnaglade” fingrar. Usch, så jag ser ut om “kardorna”. Men så blir det förstås, när man skall jobba med rengöring. Då får “de fine fröknera” inte vara rädda om sina välvårdade händer.
Oj, vad jag har gnott de här två sista dagarna. Gjort rent precis överallt, torkat väggar och paneler, dörrar och kakelugn. Tagit ut innanfönstren, tvättat de andra, tagit ner gardinerna till tvättning, skurat, dammat, borstat och piskat sängkläder. Det sista har Naemi hjälpt mig med, annars har jag gjort allt det andra själv. Och så tvättat möblerna och kristallpjäserna och polerat mässing. Men bara gardinerna nu kommer upp, så är det fint också, vill jag lova.
Dessutom har jag “rejsat” upp lite i Olssons kök, ty vi skola nu börja att laga mat där. Ved har jag varit och beställt idag, fick stå i en lång kö för att få köpa på kortet, sista dagen. Och så ha vi gömt ihop allt vi kunnat få på våra kort, så nu ha vi ärter, fläsk, potatisflingor, vetemjöl och lite smör. Det skall bli riktigt roligt att börja jobba med lite matlagning. Fast nog blir det ett litet helsicke att köpa mat alltid. Kött törs man väl knappast tänka på, men fisk kan man få till skapligt pris. Efter nuvarande förhållanden åtminstone.
Vi ha ju från Sulvik fått en kappsäck, som bl.a. gott innehöll även fullt med potatis, och det är ju en härlig sak, att ha dem.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Midsommardagen. Otroligt, men sant! Vi äro mitt i sommaren igen. Men – vilken sommar det hittills har varit! På grönskan kan man ju se, att sommaren är här, men värmen har den alldeles glömt bort. På våren hade vi ett par varma dagar, sedan blev det ju så torrt, men blåsigt väder, att man börja hysa de allvarligaste farhågor för skörden. Så kom det efterlängtade regnet. Men sen blev det heller ingen värme utan pinande blåst och då och då en regnskur.
Att stanna i staden en midsommarhelg, särskilt nu, då det varit två dagar, hade vi aldrig tänkt oss. Först funderade Naemi och jag på att resa ut till Herrön till Petterssons, men då jag talade i telefon med Maja och fick höra hur dyr resan var och att vi måste ha med oss en hel del matvaror, slogo vi det ur hågen.
En dag, då Rakel satt och pratade inne hos oss, komme vi plötsligt på en idé. Hon talade nämligen om att Dahls hade hyrt en villa ute på Ekerö, men som fru Dahl sedan alls inte ville resa dit utan farit till Göteborg istället, var villan fortfarande tom. Vi diskuterade hur utmärkt det skulle vara, om vi kunde få resa dit och vara över midsommar. Rakel ringde dagen därpå till herr Dahl och frågade, och det fick vi gärna.
Så på lördag middag befunno sig Rakel, Elsa, Naemi och jag kånkande på en massa gepäck på väg till “Viking” vid Munkbrohamnen för att avresa till Träkvista på Ekerön. Du milda, vad vi knogade. Naemi och jag hade med oss ett stort tungt kappsäcksfodral med sängkläder, en unicabox och en väska packade med kläder och matvaror, en stor bröd och äggpåse och så min stora ulster.
Och Elsa och Rakel hade ungefär lika mycket. Till slut anlände vi dock till båten och fick ganska bra platser. Men jag tror sannerligen att mina armar förlängts ett par tum. Rätt som vi satt i lugn och ro på våra platser i aktern och båten just lagt ut, fingo vi höra ett förskräckligt knackande under oss. Vi upp med en fart förstås och våra förskräckta ögon skådade en stor klädkorg av spån, som blivit placerad inne i rodermekanismen på något sätt, så att när rodret lades om, hela korgen klämdes ihop.
Vi hade ett fasligt schå att få fram den illa tilltygade korgen, som innehöll kläder (gudskelov att det inte var ägg, glas e.d.). Jag tyckte i alla fall synd om ägarinnan, som senare uppenbarade sig på arenan och förde ett fasligt leverne.
Då vi landstego i Träkvista regnade det! Särdeles angenämt, vitklädda som vi voro och Elsa och jag med tunna, vita hattar. Vi släpade emellertid iväg, som de värsta stadsbud igen, och kom så till villan. Här hade vi då gott om utrymme åtminstone. Ett stort rum och dito kök, stor glasveranda och jungfrukammare på nedre botten samt 4 rum, glasveranda och loggia i andra våningen.
Vi satte genast igång med kaffekokning för att pigga upp de domnade livsandarna och sutto snart käkande av alla krafter kring ett stort bord, som vi släpat ut på verandan. Sedan, då regnet upphörde ett slag, voro vi ute och tittade på naturen, som är förtjusande vacker här.
På natten skulle Rakel och Elsa ligga däruppe och Naemi och jag härnere. Naemi låg i soffan och jag på sofflocket. Men du milde, så hårt och obekvämt! Jag sov minimalt och var alldeles som mörbultad i kroppen på morgonen. Elsa hade frusit så förfärligt, så hon inte kunnat sova för det. Rakel och Naemi hade haft det bäst.
Vi hade förstås med spänning tittat på vädret om morgonen och till vår stora besvikenhet måst konstatera: kallt, mulet och regnigt! Så vi hade alls ingen lust att gå ut. Utan vi lagade mat, åt, diskade, slöade, spelade kort, rökte, (hu då!) läste och trakterade ett dragspel, som vi fått låna. Så förflöt midsommarafton.
På kvällen begåvo vi oss dock iväg för att se, om det inte dansades någonstans. Vi kommo först till något slags logehus, varifrån ljöd dragspelstoner och fottramp, men publiken där syntes oss allt annat än tilltalande. Vi fortsatte och kom till en loge, som låg alldeles förtjusande vackert med utsikt över gröna ängar och dungar, en vik av sjön och lummiga holmar. Här var det visserligen trevligare publik, men oh, så talrik! vi försökte visserligen att “dansa” men efter lite meningslöst skuffande fram och tillbaks, avstodo vi och gingo hemåt – under duggande regn.
Denna natten bäddade vi syskonbädd åt alla fyra härnere och sovo betydligt bättre. Men ack, hela dagen har det regnat med små korta uppehåll, så vi ha inte alls kunnat vara ute. Usch då! Och vi som tänkt oss att ligga och solsteka oss i backarna och ta långa härliga promenader! Istället ha vi alla mest slukat en del urfåniga 25-öresböcker, som vi fått låna av villans ägare, och då och då ryckt upp oss ett slag och spelat och dansat. Ack, att det hade varit lite vackrare väder ändå!
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Nu närmar sig med stora steg midsommar. Nästa söndag äro vi där! Ack, att tiden går så fort! Eller kanske det är väl, så att vi snart kommer ifrån dessa förfärliga tider!
Kan just undra, var vi komma att tillbringa denna midsommar. Någonstans utåt landet få vi allt försöka att komma i väg. Vi ha ju två helgdagar, eftersom midsommarafton är på en söndag. Det är möjligt, att vi komma att resa till Maja och Edvard på deras, enligt utsago, förtjusande sommarställe utåt Nynäshamnshållet, men det är ännu inget bestämt.
Nu har äntligen det ljuvliga, sköna, efterlängtade regnet kommit. Ack hur välgörande för den törstande naturen. Och nu hoppas man på att skörden på de flesta ställen är räddad. Det har blaskat på riktigt ordentligt de tre sista dagarna, och det är så ljuvligt ute i parker och planteringar, en sådan balsamisk doft av syrener och andra vackra blommor.
Nu har den kära familjen lyckligen anlänt till Sulvik, och de skriva och tala om, hur oändligt ljuvligt det var att komma dit från det uthungrade Göteborg. Här få de fullt upp med mjölk, smör, kött, potatis m.m., som gör livet glatt, och de tänka ofta med medlidande på oss arma här i Stockholm. De ha skickat iväg en kappsäck, fullpackad med allt möjligt gott och måtte den bara komma fram med sitt innehåll orört!! Nu händer det ju så ofta, att matvarusändningar tullas på det skamligaste av järnvägs och posttjänstemän. Det är då sannerligen ett laglöshetens tidevarv vi leva i!!
Rut skriver, att på det hela taget är det sig likt däruppe. Fast somliga av invånarna ju förändrat sig. Sålunda är Lilly Öberg, som dock alltid förefallit att “hålla sig på sin kant”, nu “på de viset”. Arma människa! Och tänk att Kalle är förlovad och har redan hunnit med att betrygga arvsföljden! Sannerligen, sedligheten måtte stå på “en låg, men förtjusande ståndpunkt” däruppe. För nu finns där väl inte en enda flicka åtminstone, som inte har “en onge”. Var kan felet ligga?
Månne moralen är lika slapp överallt på landet? Och är det en följd av bristande upplysning? De stackarna ha väl inte några som helst andra intressen, utan måste trösta sig med det enda de ha – de erotiska. Ja, det ginge väl an om respektive fäder gifte sig med sina barns mödrar, men det är nog tyvärr inte så ofta fallet. Ack, när skall “upplysningens ljus” i djupare bemärkelse spridas i Sveriges land!!
Häromdagen var Karin Berg uppe och språkade ett slag, pigg och trevlig som alltid. Hon har nu tenterat i litteratur. Landatur – det är berömlig – förstås!
Vi talade bl.a. om hur trevligt det skulle vara, om vi kunde sätta igång en brevcirkulation bland våra gamla klasskamrater. Det är verkligen fruktansvärt, hur fort man kommer från varandra, sen man slutat skolan, där man haft så mycket både roligt och tråkigt tillsamman. Karin skulle leta upp en gammal skolkatalog och sen skall vi tillskriva dem allihop om vårt förslag.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Tänk, att nu ha vi kommit en bra bit in i sommaren. Parkerna stå så vackra i den lummigaste grönska, syrenerna blomma och dofta, men ack, hur hela naturen längtar efter regn. För c:a en vecka sedan kom det verkligen några droppar, men ack, hur mycket, mycket mer det skulle behövas för att inte allt skall torka bort nu.
Ett par morgnar, då jag varit litet tidigare än vanligt, har jag gått ned och satt mig i den vackra lilla planteringen utanför Konstakademien, där Zorns “Morgonbad” står. Den är verkligen förtjusande den nakna, vackra flickfiguren, som står och kramar vattnet ur en svamp. Det silar så friskt och svalt ner över henne. Och i skålen där hon står, taga även sparvarna sig uppfriskande bad.
Nu ha vi börjat sluta tidigare i Skandia, klockan halv 4 och det är ju skönt. Men ack, om man kunde få resa ut till landet på eftermiddagen ändå. Jag förstår inte hur det är, men här i staden gripes man av en sådan fruktansvärd slöhet. Hela eftermiddagen kan jag sitta härinne i rummet och hänga över en bok, fastän jag vet, att alla planteringar och parker stå gröna och inbjudande.
Inte kommer man sig för att taga några promenader eller någonting. Det blir bara på söndag förmiddag. Men nu ha vi äntligen, några flickor i Skandia, börjat att spela tennis i en av Centralbadets hallar. Det är verkligen mycket roligt. Jag har tillsvidare lånat en racket av Maja.
Samma dag vi började där, festade klubben upp sina pengar på en lunch på Kompaniet. Det var rysligt trevligt, och så gott sen! Ack, härliga land!! Vi voro alldeles mätta. Fast det gick ju till 6.50 per person, trots att vi inte drucko annat än vatten. Och ikväll ha Naemi och jag varit på “Röda kvarn” och sett en Douglas Fairbanksfilm. Han är verkligen ovanligt “spänstig” den karlen.
Annars är man aldrig på någonting. De enda utsvävningar vi tillåta oss är att köpa gotter. Och något måste man ju ha att stilla den konstanta hungern med. Förresten köper alla människor ovanligt mycket gott nu för tiden. Alla karamellaffärer äro städse fulla av folk, och alla snaskar och äter gott. Man är tvungen att ha lite motvikt mot de förfärliga kålrötterna och den knappa maten f.ö. Oh, Gud, när skall dessa förskräckliga tider sluta!
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Nu är jag allt tvungen att skriva i dagboken ett tag, fast det är ganska sent på kvällen. Jag har nämligen för första gången i mitt liv, i eftermiddags varit hos en spåkäring, och då kan man tänka sig!
Må tro, att hon pratade! Först talade hon om att jag var ogift, så var jag var född, i vilken månad och dag, hur min karaktär var, hur pappa såg ut, hur hans karaktär är o.s.v. Och så pratade hon en hel massa om saker som hänt, att den siste, som dog i släkten var en gammal herre med skägg, att någon avlidit genom olyckshändelse samt att den, som kommer att dö härnäst, är en gammal änka.
Vidare hade jag 4 syskon, varav en bror, släktingar i Amerika, brev ett besvara, tyckte om att dansa och om bladväxter, var musikalisk och var jag arbetade. Att jag i sommar skall ut och resa, möjligen till västkusten (?) att jag har många beundrare(!) men ingen särskild, som jag tycker om ännu, men vänta – han kommer! Han är ungefär lika ljus, som jag, har böjd näsa, skarpt markerade ögonbryn, samt mittbena. Vi kommer antagligen att träffas på en trädgårdsgång, (hädanefter kommer jag väl att bara springa på trädgårdsgångar), och lyckliga bli vi, jag får tre pojkar, varav en tycks bli läkare (Och inte blir det någon som ropar mamma på bröllopet inte).
Änka blir jag, men först efter ett långt äktenskap. Mycket frisk har jag alltid varit, men har en väninna, som är svårt sjuk (Gunhild) Och så skall jag akta mig för bad i öppna sjön och för skvaller. Ty det skvallras oerhört mycket både om er och er fästman! “Akta Er för att ha för många väninnor! Det är inget att ha!” o.s.v. o.s.v.
Jag kommer sannerligen inte ihåg allt. Men en faslig massa var det, och det mesta verkligen sanning. Hur i all världen kan dom!!
I söndags morse kom Anna-Lisa hit. Jag hade hyrt rum åt henne på ett pensionat och var och mötte henne vid tåget förstås. Hon har haft det mycket jobbigt med hushållet på sista tiden, stackars liten, så hon hade verkligen “fallit av” betydligt. Vi hade naturligtvis en massa att prata om, hon först och sist om sin älskade Sven förstås. Han kommer hit om fredag och sedan skola de resa till Upsala, där Svens syster skall fira bröllop den 1 juni. Varefter Anna-Lisa skall resa till Gävle för att riktigt bekanta sig med den blivande släkten.
