by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Så ha vi då ännu en gång firat pingsthelg i strålande solskensväder. Naemi och jag hade blivit bjudna till Grillby över helgen, och vi reste naturligtvis – om inte för annat, så för att – äta ordentligt.
Med 5.20-tåget begåvo vi oss i väg på lördag eftermiddag. Fullt med folk förstås och olidligt varmt i vagnarna. Och tåget stannade förstås vid varenda liten anhalt. Förtjusande vackert var det att se hur våren nu hållit sitt intåg. Björkarna stodo så drömmande i sin ljusa, skira lövskrud bland mörka granar, längs banvallarne lyste det av sippor, violer och maskrosor och vid stationerna slog häggens tunga väldoft in genom kupéfönstren.
Vid Bro station fingo vi syn på ett par zigenarungar, som verkligen voro dråpliga. Det var två flickor, den äldsta väl en 14-15 år, den yngre 11-12. De hade de brokigaste illa sittande paltor man kan tänka sig, och i håret röda och blå rosetter, broscher etc om vartannat. Då vi fick syn på dem, stod den äldre och rökte en lång cigarr, utstötande väldiga rökmoln. Rätt som det var, ryckte den andra till sig cigarren och började blossa av alla krafter samt spotta åt höger och vänster för att slutligen helt vårdslöst kasta den brinnande cigarren från sig i en vrå. Och sen jagade dom varandra fram och tillbaka och slogs och bråkade.
Vid framkomsten till Grillby funno vi att även fröken Ericsson från Stockholm var med tåget och skulle gästa Långströms. Arma människor att ta emot så många gäster i dessa tider!
Grace mötte oss och framkomna fingo vi först kaffe och en massa kakor (hur kan dom?!) och strax därefter kvällsmat, en massa smörgåsmat samt härlig gröt och gräddmjölk.
Naemi och jag lågo tillsamman i soffan i förmaket, men det var så trångt och varmt att jag fick inte sova mycket precis. Vi väcktes med kaffe och kakor förstås. Sen gingo vi uppåt skogen ett tag och lågo och solade oss. Det var alldeles ljuvligt väder varmt och skönt, men ack, hur jorden längtar efter regn! Det har inte regnat på hela våren.
Snart måste vi emellertid hem och äta frukost – härlig pannkaka – och sen var det middag – helstekt fläskkotlett med potatis, och vilken ljuvlig potatis! – och skärbönor och lingon. Och så en delikat kräm till efterrätt. Vill lova, att vi njöto!
På eftermiddagen voro vi bjudna till Lindgrens på kaffe och där var mycket gemytligt. Både fru och herr Lindgren äro särdeles trevliga, den senare trots sitt helskägg. Där var också en främmande familj från Stockholm med tre mycket rara och väluppfostrade små barn.
Vi fick kaffe och även här en massa gott dopp. Och sen måste vi förstås spela och sjunga. Jag, min arme stackare, mest naturligtvis. Herr Lindgren tycks vara särdeles förtjust i mig, tack vare “Tattare-Emma”, som jag alltid måste sjunga för honom, då jag är i Grillby. Just som vi hade som roligast, måste vi gå hem och äta kvällsmat, bestående av aborre och smörsås, smörgås etc.
Vi skulle gå till dansbanan och se på efter kvällsmaten, men måste först heligt lova tant att inte gå upp och dansa, för då skulle det bli så mycket prat. Sabla Hönsköping!!
Efter att ha knackat upp den stackars herr Lindgren, som redan gått och lagt sig, gingo vi till dansbanan. Den var något till typisk. Runtom i alla snår lågo cyklar högtals. Musiken sköttes av en dragspelsvirtuos som verkligen spelade riktigt bra. Publiken utgjordes av uppsträckta bondflickor och arbeterskor med kavaljerer, arbetare etc. och den traditionella beväringen fanns där också. Man kunde verkligen få se prov på ganska besynnerlig dans. Och nedanför dansbanan lågo i en ring några pojkar djupt upptagna av kortspel.
Vi stannade där inte så länge, utan gick efter en omväg, hem och lade oss. Annandagen tillbraktes huvudsakligen med ätande och kaffedrickande. Vi hjälpte alla tre till med städning och disk hela tiden vi var där, förresten.
På eftermiddagen hade tant kafferep för Lindgrens, fröken Hedberg och en gammal prästfru och då var det inte mindre än 9 sorters kakor!! Tänk!!! De’ va’ ganska slött förresten. Jag måste ju sjunga och spela förstås, fast jag inte hade den ringaste lust. De’ ä’ de’ värsta med Långströms, att så fort de ha främmande, när man är där, eller man går med dem bort, måste man hålla på att sjunga och spela i ett kör.
F.ö. sutto vi mest ute i köket och vispade smör av grädde, som vi köpt på morgonen. 5 liter tjock grädde! Det är minsann annat det, än de stackars ynkliga 3 centiliter, som vi “tredjeklassare” av nåder få någon gång, om det räcker. Vi fick oss en smörklick var och så hade vi den härliga kärnmjölken.
Efter att ha inmundigat en sista stabil kvällsmat, reste vi hem med 10-tåget och kommo hem vid 12-tiden, medförande väldiga buketter av hägg, björklöv och -liljekonvaljer.
Både Naemi och jag hade emellertid hela tisdag förmiddagen fri, så vi packade en filt, smörgåsar och vår dyrbara kärnmjölk i en väska och gav oss ut på Lidingön. Vi gingo först till den vackra Kottlaskogen, där vi frukosterade och lågo utsträckta i mossan och funno det hela gudomligt. Sen knogade vi långt förbi Brevik ned till sjön och där åt vi igen, badade fötterna och sträckte ut oss i solskenet samt voro särdeles belåtna med vår värld. Tänk att få ligga så här, då de andra sutto ner i Skandia och knogade! Ack, om det bara hände litet oftare!
Vi kommo alldeles lagom för att hinna med en spårvagn från Brevik och åkte sen ända hem. Det är allt bra bekvämt med kommunikationer ändå.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Ack, om det ville bli regn ändå!! Vad det behövs väl. Så innerligt väl!! När vi gå utåt landet, se vi, hur sprucken jorden är, hur genomtorra vägarna, dammet står som en sky, och alla stackars små knoppar riktigt jämra sig efter vatten. Likaså höstsäden. Ack, Om Gud ville låta det regna ändå! Annars blir det nog missväxt och hungersnöd till allt annat elände.
Varenda dag är det klart solskensväder, men ingen värme utan riktigt kallt. Det var visst förra söndagen, som jag sist skrev i min bok. Då hade vi spatserat utåt Lidingön. I torsdags, som var Kristi Himmelfärdsdag, tog vi oss en tur utåt Lidingöbro värdshus, vilket vi passerade, och fortsatte genom skogen fram till en annan väg, som ledde till stan.
Det var en förtjusande bit genom skogen, marken var översållad av vita och blåa sippor, och mellan stammarna till höger glittrade Värtans småböljor i solljuset. Vi slogo oss ned på en sten och åt våra smörgåsar och njöt av naturen. Och sedan plockade vi med oss en stor bukett av vit och blåsippor samt gröna löv och vackra hängen. De stå här nu och lysa upp hela rummet.
På eftermiddagen hade vi inte mindre än 5 visiter. Först Elsa och Rakel, så Torsten Ahnfelt, Erik och herr Andreasson. Fram mot 7-tiden lät vi dom dock på ett fint sätt förstå, att de kunde avlägsna sig, ty vi skulle gå till Maja på kvällen.
Där var även ett herrskap Bergström, och herr Bergström och Edvard levde, så vi fick oss åtskilliga goda skratt. Vi blevo bjudna gå en härlig supé och jag åt, så jag kunde knappast få igen kjolen om mig på fredag morgon. Hela tiden pratade vi om mat – förstås.
Det finns faktiskt inte en bjudning eller någon tillställning, där två eller flera personer äro församlade, som det inte pratas om mat, först och sist. Då sitter man och himlar sig och suckar: “Ãh, tänk om vi nu kunde få riktigt äkta “mocka” och härliga wienerbröd och bakelser för 10 öre och “Agdakringlor” och vetekrans och småkakor. Och så talar man om stora, smördrypande kotletter och biffar med stekta ägg och brynta potatis och sparris och svampomeletter och äppelkaka med vaniljsås och så vidare, tills man blir riktigt sjuk.
Majas supé var emellertid nästan som i forna dagar. Där var smör och bröd (dock bara hårt) och ost och så stekt strömming, små köttbullar och potatis, spenatomelett och stekt svamp. Och så gott té med vetebröd och marmelad. Undra på, om man åt!!
Annars består maten nu för tiden huvudsakligast av kålrötter. Rötter till lunch och rötter till middag. Imorse fick jag stekt strömming och – rötter till frukost. Oh, Du milde! Potatis lär inte stå att uppbringa. Och kött kostar 7 á 8 kronor kg, och köttfärs likaså. Tant håller en minsann á jour med matpriserna, nuförtiden gör hon aldrig annat än beklagar sig. Och hon har minskat portionerna högst väsentligt, så nu får man inte äta sig mätt där heller. Nå – man får väl vara tacksam så länge man har något att äta.
Så där, nu har jag hasplat ut mig en liten klagovisa. Men jag kan knappast undgå att någon gång skriva om det, varom alla människor tala nu för tiden. Idag var jag uppe hos dr. Lundbergs och hälsade på. Hanna bjöd på riktigt gott kaffe och vetebullar, skorpor och bakelser. Det var “moj”.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Må tro, att jag fick dopp! På morgonen uppvaktade mig Naemi med riktigt ljuvligt kaffe och kakor, sockerkaka och vetebröd, som dagen förut anlänt hemifrån. Och i present av tant fick jag en nybakad, jättelik vetekrans, och av Eric en stor härlig tårta, så nog blev det dopp alltid. I Skandia fick jag blommor, gotter och en bok. Av Elsa och Rakel stiliga gröna handskar, som passa utmärkt till min nya dräkt (som är väldigt “piffig”) och av Naemi en servettväska och ett flor med “gullblommer”.
På eftermiddagen hade jag bjudit ihop Maja, Elsa, Rakel, Heddy och Ragnhild. De båda senare kommo verkligen ihåg, att det var min födelsedag och gratulerade med hyacinter, pingstliljor och rosor. Först hade Naemi och jag varit alldeles rådlösa, var vi skulle få grädde. Det är ju alldeles omöjligt för en stackars “tredjeklassare” att få litet grädde.
Till slut måste vi ringa till Maja och be henne ta’ med sig lite’ om hon hade, och som hon dagen förut kommit hem från landet och haft en hel liter grädde med sig, så fingo vi gärna, sa hon.
Och vi drucko det härliga, riktiga kaffet som alla berömde övermåttan och åto oss mätta på det goda doppet. Och så sydde vi, pratade, spelade, sjöngo och dansade och hade riktigt gemytligt. Så jag tror verkligen att allesamman tyckte, att det var en angenäm afton. Dagen därpå bjöd jag tant och “flickorna” på “efterkalas”, vilket till fullo uppskattades. Sedan hade vi symöte, men vi nästan spelade och dansade mer än vi sydde. Elsa och jag övade oss i dans, tills vi blevo riktiga konstnärer.
Nu går jag och pluggar med Tage både måndag och fredag. Om det ville bli något resultat av ändå. Men det ser sannerligen mörkt ut. Pojken tänker ju inte, “så långt näsan räcker.” Oh, de’barna, de’barna!
På lördag middag voro Naemi och jag uppe på Skansen för första gången i år. Vi sutto där i solskenet och mådde en stund uppe vid Bollnässtugan.
Idag, just som vi druckit kaffe, stigit upp och fått något så när iordning, knackade det på dörren, och vem står där, om inte Torsten Ahnfelt. Vi blevo verkligen något överraskade. Han skall exercera här uppe några månader. Vi hade just tänkt att gå utåt Lidingön idag och han följde oss en bit utigenom. Sen skulle han förstås gå på fotbollsmatchen, som spelades mellan Stockholm och Göteborg.
Vi fortsatte utigenom ända till Skärsätra och gingo ned till doktor Lundbergs villa för att hälsa på Kerstin ett slag. Där funno vi både doktorn och fröken Hassellund. De hade farit ditut på förmiddagen och ätit lunch därute, samt gick nu och plockade i trädgården. Där var en hel del blommor, violer, Scilla ,Pulcatilla och vit Daphne. Vi gingo snart igen och slogo oss ned ovanför “fonografvillan”, där vi åto våra smörgåsar och sutto och läste en stund. Och sen tog vi spårvagn hem. Överfullt med folk förstås.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
“Våren är kommen! På sina kransar ängarna binda, himlen är blå!” Så komma studenterna i sina vita mössor i morgon att sjunga på Skansen. Hälsa den glada, vackra, ljusa våren. Den välsignelsebringande och varma tiden, då trädens och blommornas knoppar svälla och slå ut, solen strålar och värmer och hoppet spirar i alla hjärtan. Ack, att hoppet ville gå i uppfyllelse, hoppet om, att det förfärliga, hemska, som sker ute i världen skall ta slut och freden hålla sitt segertåg i de krigförande länderna.
Hela förra veckan var det det ljuvligaste solskensväder med milda vindar. På lördag middag var Naemi och jag på en tur utåt Djurgården och där satte vi oss på en soffa i en björkhage och filosoferade om gamla barndomstider i Värmland, tills vi höll på att gråta av längtan bägge två.
På hemvägen var det så gassigt att vi blevo alldeles upphettade till kokpunkten närapå. Förra veckan fick jag helt plötsligt genom fröken Mesterton i Skandia ett anbud om en särdeles förmånlig plats på “Nordiska Kullager” i Göteborg. En av direktörerna, Veman, var här uppe och vi lunchade på “Östergötland” varvid han beskrev, vari mina sysslor skulle bestå. Det hela lät särdeles tilltalande, 200 jämte 10 % dyrtidstillägg skulle jag få i månaden som begynnelselön etc. Men – det hela strandade på, att jag
kunde omöjligt, som han fodrade, senast om 14 dagar inställa mig i Göteborg.
Så hastigt kunde jag dock ej överge gamla Skandia, då ju ingen kan sköta mitt arbete utom herr Jansson, som nu är nere i Skåne och organiserar. Så det blev inget av. Ödet ville väl inte.
Igår voro Naemi och jag ute på långpromenad. Togo spårvagnen till Enskede och promenerade därifrån till Trångsund och tillbaka. Vädret var inte riktigt gynnsamt, det blåste för mycket, så att solen doldes alltsomoftast i moln. Men vackert var det. Nästan överallt i dungarna lyste det vitt och blått av vitsippor, blåsippor och styvmorsvioler och somliga buskar voro översållade med de vackraste, härligt doftande “hartassar”. Av dem och av mörkgrön stensöta togo vi med oss litet hem.
I en hage ute vid Trångsund lade vi oss och åto smörgåsar, samt passade på, då solen var framme och gassade oss rent av lite solbrända. Det var ljuvligt.
Vi kommo förstås för sent till middagen. Naemi var inte hungrig, sa hon, men jag gick till “45:an” och åt en riktigt god middag, bestående av fiskfärs och hollandaise, kalvlever med gräddsås samt kaffe med gräddbakelser med chokladsås. Den gick på 4 kr. Och tänk, imorgon är det min 23 födelsedag. Valborgsmässoafton!
Jag tycker det är en fin födelsedag. Jag skall förstås försöka att ställa till med litet kaffe för Elsa, Rakel, Maja och tant. Men, gu vet, vad jag skall få för dopp.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Tänk, att nu har Naemi och jag verkligen hyrt ett piano. Trots dyrtiden. Vi tycka, att nu ha vi sannerligen saknat ett länge nog, och när vi så fingo tag i ett acceptabelt för 15 kronor, så tog vi det. Man får spara in på något annat. Karameller t.ex. Om man bara kunde!
Och nu blir här väl ett musicerande. Än så länge spela vi ju bara gammalt och sådant vi kunna förut, men så småningom ska vi väl försöka skaffa oss nya noter. Samma dag vi fingo pianot, fingo vi även den glädjande underrättelsen från Herr Olsson, att han den 1 juli ämnar höja hyran till 50 kronor. Från 28! Det tycker jag är väl mycket på en gång. Och den 1 april höjde ju tant matpriset till 3 kronor dagen! Hur skall detta sluta! Här gäller det sannerligen att spara.
Och nu ha vi fått klädkort också. En massa bomullsvävnader och alla strumpor fås endast mot kort. Dagen efter de infördes, spreds ett rykte, att det skulle bli skokort också. Det blev fullkomlig rusning till skoaffärerna. Utanför stodo långa köer, och därinne slogs “kvinnsen” vilt och höll på att ta’ dö’ på de stackars biträdena.
För naturligtvis var det mest fruntimmer, som blevo yra i mössan. De skall ju alltid utmärka sig, då det blir någonting. Emellertid, det blev inga skokort, och käringarna, som tagit ut allt de kunnat “klä och få” för att köpa så många skor som möjligt till höga priser, (att skohandlarna passade på att hugga för sig är ju naturligt), blevo allt bra långa i synamentet. “Ära vare gla”.
