by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Jag tänkte så säkert, att jag skulle taga mig tid någon gång i förra veckan och skriva i dagboken, men därav vart intet. Men nu, före middag på söndag, då tiden alltid blir så lång, skall jag väl passa på att omtala resan till Vigbyholm förra lördagen och söndagen.
Det var nämligen så, att Gymnos kvinnliga trupp jämte löjtnanten och några utvalda manliga redan för länge sedan blivit bjudna att resa ut på lördag och stanna över till söndag i Djursholmsscouternas sportstuga på Viggbyholm. Trots att vädret såg allt annat än lovande ut, begåvo vi oss av med 5-tåget från Östra station, överlastade med ränslar, väskor, kameror etc. Och så det oundbärliga dragspelet förstås. Det är en riktig “Barbacka – Färlanda” järnväg, den där Österskärsbanan. De ynkligaste små kupéer, redan vid vårt inträde fullpackade med bondfolk. Vi fick placera oss så gott vi kunde, och långt om länge, satte sig så “ekipaget” igång, snörvlande, rasslande och pustande.
Sakta, sakta gledo Norra Djurgårdens ekar förbi, och vi kände en vild frestelse att hoppa av och springa bredvid tåget en stund för omväxlings skull. Vid Näsby station gick lokomotivet sin väg, för att helt enkelt lämna oss kvar, men återkom dock efter en oändlig väntestund – baklänges.
Och så kröpo vi fram igen, tills vi äntligen äntrade av vid Viggbyholm. Vi hade väntat att någon här skulle vara oss till mötes, men som ingen syntes till, knogade vi iväg bortigenom. Vi kunde se taket på sportstugan, där den låg förtjusande vackert mellan träden på en bergknalle.
Vägen dit var förfärligt “blaskig”, så jag tänkte gång på gång på de torra, sköna strumpor och skor, som befunno sig i väskan. Då vi äntligen äntrat upp till stugan, hälsades vi av ett par av ynglingarna, som kommit före oss, med “flaggan” (d.v.s. en sweater av obestämd färg, ursprungligen antagligen vit). Annars fanns där inte en människa och stugan var ordentligt tillbommad! Vi kände oss något enkla.
Synnerligen gästfritt mottagande! Där stodo vi, frusna och genomsura om fötterna med våra packningar och kunde inte ens komma under tak! Där haglade åtskilliga inte just smickrande tillmälen om Djursholmsscouterna i allmänhet och deras ledare, Pelle Söderberg, i synnerhet.
Dock, då den första överraskningen lagt sig, började pojkarna bearbeta fönsterluckor och dörrar och lyckades slutligen krångla sig in på ett ställe. Snart voro vi alla därinne och började “rejsa” värre. Det var en särdeles trevlig stuga, med ett litet kök och två rum. Det största rummet hade en stor öppen spis och två väggfasta skåp, bord och stolar. Snart hade vi eld i alla eldstäder, för bränsle fanns det gott om, och sen vi småningom fått värma av vår medhavda matsäck, äta o.s.v. voro vi snart “gaskiga alla”.
Så fort disken klarats undan, kom dragspelet fram och sen var det balett hela kvällen och en del av natten. Schold och Lindström klädde ut sig och dansade solo, så vi höll på att gå åt av skratt. Småningom började dock en viss matthet bemäktiga sig sällskapet, d.v.s. jag var lika “uppe” hela tiden, men de flesta började att påyrka att vi skulle gå och lägga oss.
Flickorna skulle ligga i det mindre, inre rummet, dit vi dragit ihop en massa madrasser och filtar och där kojade vi oss, bäst vi kunde. Det var ett fasligt leverne förstås, innan alla fått platser. Somliga låg i sovsäckar på tvären vid fotändan av våra madrasser. De stackarna blevo något tilltufsade, då vi sprungo där fram och tillbaka.
Dragspelet hade vi därinne förstås och jag låg i sängen och spelade. För var gång någon måste “anlita kompassen” måste vi sjunga och spela värre, för att det inte skulle höras ut till pojkarna. Och det blev ett fasligt musicerande då vi voro 16 stycken. Somliga av flickorna voro riktigt arga, innan vi äntligen tystnade.
Jag kunde inte sova ett dugg, för det var så kvavt, och vid 6-tiden klev jag upp, klädde mig och gick ut. Lönndahl langade ut min väska, handfatet och handkannan, och sen var jag och hämtade vatten, tvättade mig ordentligt och tog en härlig promenad. Fast vått var det förstås.
Vid 8-tiden, då jag återvände, hade flickorna börjat röra på sig lite. Karin öppnade köksdörren och så började jag göra iordning kaffe i en stor järngryta. Snart var ätningen i full gång igen, och sen dansade vi lite och promenerade, tills vid 2-tiden ett par av oss, varibland jag, reste hem. På eftermiddagen måste jag ligga ett par timmar, för att orka gå till Ragnhild på kvällen. Där var mycket tråkigt, så jag försvann så snart jag möjligtvis kunde.
I veckan har jag köpt trevligt mörkgrönt tyg till dräkt och lämnat till fröken Persson. Tänk, det går löst på 200 kronor att få en acceptabel dräkt! Det är ju förskräckligt! Jag måste förstås låna av pappa för att kunna komma ut med det.
Nu har vi fått en hel del nya nere i Skandia igen. En flicka på Livbyrån, en på anskaffningen, och en på “sjön”. Och så herr Husén, som skall ersätta herr Andreasson och delvis herr Jansson. Han är inte vacker, men har frisk hy, vita tänder, vackra ögon och verkar mycket sympatisk.
Få väl se, hur han “artar” sig. Hon på “sjön” ser förfärligt bra ut, en riktigt sån där typ, som man ser på engelska vykort. Hon verkar mycket trevlig också. Den nya på anskaffningen är en fasligt lång dragon, som just inte är vacker, men kanske hon är god. Och så den på livbyrån, en mörk fröken Pauli från pensionstyrelsen. Hon ser ganska allvarlig ut, men det kan kanske hända, att även hon kan “skoja upp sig”.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
April, april! Du nyckfulla, än glada, än sorgsna månad. Bäst som solen strålar, seglar där upp ett moln, som snart urladdar sig och förvandlar allt till drypande grått och vått. Min födelsemånad! Att tänka sig, att vid nästa månads ingång, har jag fyllt 23 år! Oh, den som kunde hejda tidens flykt!
Idag har det varit ett alldeles förskräckligt ruskväder. Gud ske lov! Ty “april me’ snö ä’ fåragö” står det i bondepraktikan. Vilket är uttytt att slask i april inverkar synnerligen fördelaktigt på årsväxten. Jag var så våt om “fottorna”, när jag kom hem på middagen (trots kalvskinnskängorna med dubbla bottnar) att jag genast måste byta om. Och så fort jag ätit, måste jag ranta ner till Skandia igen, för att hämta min väska, som jag glömt.
Jag har visst inte skrivit och utljutit mig i dagboken om hur dyrt och svårt det är att få allting nu, någon gång förut. Men nu kan jag inte låta bli längre. För att då börja med kläder och allra innerst ifrån: Madapolam till underkläder finns i de flesta affärer inte att få. Blott på ett par ställen, Nordiska Kompaniet t.ex. lär det finnas ännu, betingande det fabulösa priset av 4.75 metern. Kostade förr 70 á 80 öre.
Flanell, satin o.d. till underkjolar och byxor står nu i pris till 4 á 4.50 metern. Förutvarande pris 60 á 7O öre. Ylletyger äro mycket svåra att uppdriva. De allra enklaste och tunnaste kosta c:a 15 kronor metern, tjockare, t.ex. cheviot, som om det också skulle kunna uppbringas, ej på långt när motsvarar forna dagars vara, kosta 40 á 5O kronor metern. Det är ju förskräckligt.
De tunnaste enklaste bomullstyger kosta 3 á 4 kronor metern och dito strumpor 4.50, 5, 6 kronor. Ett par hyggliga engelska yllestrumpor får man betala med 8 kronor. Lägger man så därtill, att ett par snygga skor ej står att få under 30 – 35 kronor, samt att en halvsulning och klackning kostar 6.50, då får man verkligen tänka och fundera och vända på slantarna, innan man kan skaffa sig något nytt.
Jag är tvungen att få mig en ny dräkt nu till sommaren och som jag inte kan tänka på, att få den under 150 kr, har jag skrivit till pappa och bett att få låna den summan till första juni, då jag får mitt stora dyrtidstillägg. Kommer så maten.
Här kan jag ju inte ingå så mycket i detaljer, då jag ju själv aldrig köper matvaror egentligen utan bara går och sätter mig vid “ett dukat bord”, som husmödrarna bruka säga. Emellertid har jag hört, att all mat är alldeles enormt dyr och tillika svår att få. Sålunda är det nu tal om att det skall bli köttkort (fläskkort ha vi ju redan) och att brödkorten skola ytterligare urknappas.
Mjölk vet ju inte en stackars “tredjeklassare” vad det vill säga nuförtiden, och man får hålla sig väl med elaka och sura mjölkmagasinkäringar för att någon enda gång få ett mått tunn, blaskig grädde. Potatis är för många ett minne blott. De, som ännu någonstans kunna få köpa det, måsta på samma gång köpa minst samma kvantitet kålrötter. Så rotmos får man minsann nuförtiden sitt lystmäte av. Jag är verkligen glad åt, att jag tycker om det.
Smör får man någon vecka ett halvt hekto, ibland inget alls. Cacao kostar, om man möjligen kan komma över någon, 2-3-4 á 5 kr hg, och te, det allra enklaste té, 5 á 6 kronor hg. Tant har efter många tårefloder måst höja matprisen, så nu kostar det tre kronor dagen därinne. Jag är sannerligen tacksam för min fria lunch, och så äter Naemi och jag så ofta som möjligt smörgåsar och kaffe (aria) inne hos oss till middag för att spara.
Gud bevare alla stackars, arma, fattiga människor i dessa tider!!!
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
På Långfredagen voro Naemi och jag bjudna till Maja på middag. Först skulle vi gå i kyrkan på förmiddagen, men då vi nekats tillträde till två kyrkor på grund av att de voro fullsatta, gingo vi istället på en promenad utåt Norra kyrkogården, och sågo på gravarna.
Efter middagen sutto vi och kallpratade en stund och gingo sedan hem till oss och tillbrakte kvällen i lugn och ro. Igår eftermiddag, påskafton, voro vi ute och gjorde uppköp efter kontoret och på kvällen firade vi en stilla påskhippa. Eric var här också och vi hade dukat riktigt trevligt med ägg, bröd, smör, ansjovis, kaffe etc. Vi kunde knappast hålla oss för skratt, då Eric drog upp sina smörgåsar. Det var en 30-öreslimpa, skuren itu på längden med minst ett hg. smör på. Vi satte i oss 4 kokta (ganska hårdkokta) ägg var. Och senare på kvällen skulle vi vispa äggtoddy. Stor veklagan över att vi inte hade någon konjak förstås.
Plötsligt fick vi en lysande idé, rusade ut på “klosis” och rotade där, bland gamla tomflaskor, upp en, som innehållit grön curacao. Denna ursköljdes noggrant och resultatet utportionerades i glasen. Det blev en svag aning av lukt och smak. Ännu en gång rotade vi bland tomflaskorna på “clo” och fick då tag i en tom akvavitbutelj, som pappa lämnat efter sig vid sitt senaste besök. Också denna sköljdes omsorgsfullt, och sen inbillade vi oss, att det smakade riktig äggtoddy och njöto ofantligt.
Idag ha Naemi och jag varit på en promenadtur från Ulvsundavägen till Drottningholms slott. Det är så skönt att få komma ut och röra på sig i Guds fria natur. Konungen och drottningen bo därute för närvarande och hade visst påskbjudning, ty på vägen sågo vi både prins Eugen och prinsessan Margareta komma susande förbi i sina bilar.
Vi strövade omkring i parken en stund, och gingo så upp till Kina slott, dit vi anlände alldeles lagom för att i sällskap med några andra bese dess inre. Där var många lustiga och vackra rum och gallerier, allt så kinesiskt, som möjligt, handbroderade tapeter och möbeltyger, målningar på siden och spegelglas, porslinsgubbar, pärlemor och elfenbensföremål, lackerade och inlagda té och sybord etc. Där fanns även tre charmant vackra ljuskronor i svensk bergkristall, samt två intressanta, höga kinesiska klocktorn, utförda i finaste pärlemor och elfenbensarbete av Magnus Stenbock, då han satt fången i Danmark.
“Visksalen” var verkligen besynnerlig, där man vid ena väggen tydligt kunde uppfatta, vad som aldrig så tyst, viskades i andra ändan av rummet. Kina slott ligger förtjusande vackert på en lummig kulle. Vi voro mycket hungriga vid hemkomsten, så att jag gick in och åt middag, fast jag var bjuden på middag till Heddy. Där var jag sedan tills för en liten stund sedan, och hjälpte henne bl.a. att mitt på blanka Påskdagens eftermiddag dra mangelkläder. Naemi lyste med sin frånvaro vid min hemkomst, jag kan just undra var hon håller hus.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Ja, i lördags morse reste lilla morsan till Norrköping. Naemi och jag följde henne till stationen förstås, och vi måste stiga upp klockan 6 för att mamma skulle få biljett, för nuförtiden är det ju nästan omöjligt att resa någonstans för det är så fullt med folk på alla tåg. Vi kommo emellertid nästan en timma för tidigt, så hon fick fin plats. Det kändes allt ganska tomt, när vi kommo hem tillbaka igen.
¨
Det var ju Marie Bebådelsedag, så man hade guskelov fritt från knoget. Frampå förmiddagen begåvo Naemi och jag oss ut på promenad. Vi gingo först förbi stadion, över norra Djurgården till Fiskartorpet och sedan förbi Experimentalfältet till Bergianska trädgården. Där slog vi oss ned på en idyllisk plats, men det blåste så kallt, så vi måste ge oss av hemåt.
Det blev riktigt orkanartad vind på hemvägen. På Kungsgatan blåste hatten av mig. Synnerligen angenämt!
På söndag reste Rakel, Elsa, Naemi och jag med 12-tåget till Nacka, varifrån vi promenerade utåt Saltsjöbaden. Anlända till en liten anhalt, Ostervik, slog vi oss ner och tärde våra medhavda smörgåsar. Vi tänkte ta nästa tåg tillbaka, och enligt vår uppfattning skulle tåget stanna vid Ostervik, och skulle anlända strax efter 2.
Vid närmare efterseende befanns det emellertid att tåget passerade Ostervik, men stannade vid nästa anhalt, Fisksätra. Klockan var då strax 2. Vi rusade iväg längs banan för att möjligen hinna till Fisksätra, men blott ett stenkast från anhalten fingo vi bevittna, hur tåget just satte sig i rörelse därifrån. Sakta svordomar! Och sen måste vi loda tillbaka till Ostervik, för nästa tåg stannade där, men inte i Fisksätra. Vi kommo hem just lagom till middagen.
På måndag kväll hade “Gymnos” årsfest med dans på “Gillet”. Först var det sammanträde, som varade nästan två timmar och var ganska trevligt. Men dansen sedan var synnerligen långtråkig, så jag avdunstade snart.
Tacka vet jag då på tisdag kväll! Då hade Maja, Margit, Greta, Fanny Grafström och jag avskedskolifej för Ebba Widmark på Rådhusrestaurangen. Först fick vi en god supé och sen dansade vi och hade väldigt livat ända till halv 1. Bl.a. dansade jag “lekande gosse” och Maja uppträdde i kjolar till knäna och hängande hår. Såg ut som en elvaåring ungefär.
På onsdag hade vi symöte som vanligt och idag har jag först varit och läst med Tage och sen i gymnastiken.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Jag har allt blivit bra lat med att skriva i min dagbok på sista tiden. Men nu är jag alldeles ensam hemma en stund, så nu skall jag passa på att nedskriva den sista tidens händelser. Lilla morsan är fortfarande kvar hos oss, men i morgon bittida lämnar hon oss, sorgligt nog, för att resa till Norrköping. Jag tror allt, att hon haft trevligt under sin vistelse här, fast vi “tagit det mest med ro”.
På torsdag i förra veckan voro vi bjudna till Maja på middag. Den var utmärkt god. Sen sutto de andra kvar och sydde och pratade, men jag knogade förstås iväg till min kära gymnastik. Det är verkligen säkert, att ju mer man är där, ju ivrigare blir man. Så lär jag ju känna kamraterna allt bättre, och där äro verkligen en hel del, som är riktigt trevliga.
På fredag kväll voro mamma och jag på frälsningsarmén och hörde överste Toft. Han verkar särdeles sympatisk. Lördag middag kom mamma och mötte mig utanför Skandia och så tog vi oss en liten promenad på “ströget”. På eftermiddagen voro vi ute hos Lidingöborna på kaffe. Lördagkvällen hade vi tänkt tillbringa på någon teater, men som det tycktes omöjligt att få någon biljett, köpte vi istället hem konfekt och bakelser och kokte kaffe och smorde kråset värre.
Ja apropos konfekt, så har jag då varit alldeles omöjlig att köpa sötsaker den här månaden. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Det är ju också det enda jag slösar pengar på, men nu får jag allt försöka behärska min lidelse ändå. Inte nog med att det kostar mycket pengar, jag blir ju så olyckligt tjock av det också. Häromdagen, när jag var och badade, vägde jag drygt 66 kg. Det är verkligen väl mycket. Men nu skall jag försöka att minska åtminstone ett kg till nästa gång.
I måndags hade Naemi lyckats komma över biljetter till “Röda kvarn” så då skolkade jag verkligen gymnastiken för att följa med dit. Det var en Douglas Fairbanksfilm och han var rysligt trevlig. Musiken spelade också härligt. Som ouvertyr Sindings “Frülingsrauschen” alldeles bedårande. På tisdag kväll bjöd Greta mig på operan att se “Carmen”. Hon hade fått biljetter av greve von Rosen, parkett, så vi vräkte oss värre.
Därtill hade jag köpt för inte mindre än 4 kronor konfekt. Liva Järnfelt sjöng Carmens parti, men hade inte nog temperament. Detsamma kan sägas om samtliga uppträdande. Det hela var verkligen en ganska tam Carmenföreställning.
På onsdag bjöd morsan på operan. Det var “Den flygande Holländaren” med John Forsell i huvudrollen. Sorgligt nog var han på grund av förkylning ganska indisponerad, men han sjöng ju bra ändå. Och fru Nanny Larsen Todsen briljerade. Hon har verkligen en härlig röst. Så hög och ren. Efter slutet av föreställningen applåderades det frenetiskt, men vi gick nästan meddetsamma.
Efter gymnastiken igår kväll hade de manliga gymnoserna visat sin erkänsla för att vi “räddade äran” i Kungsholms real, ställt till med en kaffe och bakelsehippa. Den gick av stapeln i Karin Erikssons fästmans raksalong, och sällan har väl en raksalong blivit vittne till ett sådant leverne. Det var bara vi flickor, som väl var hade de manliga ansett det bäst att lämna oss som ensamma herrar på täppan.
Först drucko vi kaffe och sen började det. Karin hade på något sätt lyckats frakta dit en gammal orgel, och så fanns där ett dragspel och dessa båda instrument trakterades samtidigt i de mest skilda tonarter och takter, under det de andra utförde åtskilliga vilda och fantastiska danser. Bl.a. dansade Karin och jag (i svart tröja och gymnastikbyxor) “Vingåkersdansen”, så att flickorna höllo på att kikna av skratt. Så höllo vi på en god stund, då vi plötsligt blevo varse en pojke, som mycket intresserat kikade in över fönsterluckan. Stor bestörtning förstås.
Vi avslutade orgien med att upprätta en framställan till Granfelt huruvida han har “tid och lust att återtaga ledarskapet över vår avdelning. Vår uttryckliga önskan är nämligen att kunna kvarstå på den gymnastiska nivå vi nu uppnått, och synes oss detta svårt under annan ledare”.
Får väl se nu, vad han svarar på årsmötet nästa måndag.
