Fredag den 5 april 1918. Dyrt och svårt att få allting nu.

April, april! Du nyckfulla, än glada, än sorgsna månad. Bäst som solen strålar, seglar där upp ett moln, som snart urladdar sig och förvandlar allt till drypande grått och vått. Min födelsemånad! Att tänka sig, att vid nästa månads ingång, har jag fyllt 23 år! Oh, den som kunde hejda tidens flykt!

Idag har det varit ett alldeles förskräckligt ruskväder. Gud ske lov! Ty “april me’ snö ä’ fåragö” står det i bondepraktikan. Vilket är uttytt att slask i april inverkar synnerligen fördelaktigt på årsväxten. Jag var så våt om “fottorna”, när jag kom hem på middagen (trots kalvskinnskängorna med dubbla bottnar) att jag genast måste byta om. Och så fort jag ätit, måste jag ranta ner till Skandia igen, för att hämta min väska, som jag glömt.

Jag har visst inte skrivit och utljutit mig i dagboken om hur dyrt och svårt det är att få allting nu, någon gång förut. Men nu kan jag inte låta bli längre. För att då börja med kläder och allra innerst ifrån: Madapolam till underkläder finns i de flesta affärer inte att få. Blott på ett par ställen, Nordiska Kompaniet t.ex. lär det finnas ännu, betingande det fabulösa priset av 4.75 metern. Kostade förr 70 á 80 öre.

Flanell, satin o.d. till underkjolar och byxor står nu i pris till 4 á 4.50 metern. Förutvarande pris 60 á 7O öre. Ylletyger äro mycket svåra att uppdriva. De allra enklaste och tunnaste kosta c:a 15 kronor metern, tjockare, t.ex. cheviot, som om det också skulle kunna uppbringas, ej på långt när motsvarar forna dagars vara, kosta 40 á 5O kronor metern. Det är ju förskräckligt.

De tunnaste enklaste bomullstyger kosta 3 á 4 kronor metern och dito strumpor 4.50, 5, 6 kronor. Ett par hyggliga engelska yllestrumpor får man betala med 8 kronor. Lägger man så därtill, att ett par snygga skor ej står att få under 30 – 35 kronor, samt att en halvsulning och klackning kostar 6.50, då får man verkligen tänka och fundera och vända på slantarna, innan man kan skaffa sig något nytt.

Jag är tvungen att få mig en ny dräkt nu till sommaren och som jag inte kan tänka på, att få den under 150 kr, har jag skrivit till pappa och bett att få låna den summan till första juni, då jag får mitt stora dyrtidstillägg. Kommer så maten.

Här kan jag ju inte ingå så mycket i detaljer, då jag ju själv aldrig köper matvaror egentligen utan bara går och sätter mig vid “ett dukat bord”, som husmödrarna bruka säga. Emellertid har jag hört, att all mat är alldeles enormt dyr och tillika svår att få. Sålunda är det nu tal om att det skall bli köttkort (fläskkort ha vi ju redan) och att brödkorten skola ytterligare urknappas.

Mjölk vet ju inte en stackars “tredjeklassare” vad det vill säga nuförtiden, och man får hålla sig väl med elaka och sura mjölkmagasinkäringar för att någon enda gång få ett mått tunn, blaskig grädde. Potatis är för många ett minne blott. De, som ännu någonstans kunna få köpa det, måsta på samma gång köpa minst samma kvantitet kålrötter. Så rotmos får man minsann nuförtiden sitt lystmäte av. Jag är verkligen glad åt, att jag tycker om det.

Smör får man någon vecka ett halvt hekto, ibland inget alls. Cacao kostar, om man möjligen kan komma över någon, 2-3-4 á 5 kr hg, och te, det allra enklaste té, 5 á 6 kronor hg. Tant har efter många tårefloder måst höja matprisen, så nu kostar det tre kronor dagen därinne. Jag är sannerligen tacksam för min fria lunch, och så äter Naemi och jag så ofta som möjligt smörgåsar och kaffe (aria) inne hos oss till middag för att spara.

Gud bevare alla stackars, arma, fattiga människor i dessa tider!!!

Originaltext från Judit Boudins dagböcker 1912 – 1924

Illustration för Judit Boudins dagböcker 1912-1922

Relaterade poster

Bläddra i dagboken