Jag tänkte så säkert, att jag skulle taga mig tid någon gång i förra veckan och skriva i dagboken, men därav vart intet. Men nu, före middag på söndag, då tiden alltid blir så lång, skall jag väl passa på att omtala resan till Vigbyholm förra lördagen och söndagen.
Det var nämligen så, att Gymnos kvinnliga trupp jämte löjtnanten och några utvalda manliga redan för länge sedan blivit bjudna att resa ut på lördag och stanna över till söndag i Djursholmsscouternas sportstuga på Viggbyholm. Trots att vädret såg allt annat än lovande ut, begåvo vi oss av med 5-tåget från Östra station, överlastade med ränslar, väskor, kameror etc. Och så det oundbärliga dragspelet förstås. Det är en riktig “Barbacka – Färlanda” järnväg, den där Österskärsbanan. De ynkligaste små kupéer, redan vid vårt inträde fullpackade med bondfolk. Vi fick placera oss så gott vi kunde, och långt om länge, satte sig så “ekipaget” igång, snörvlande, rasslande och pustande.
Sakta, sakta gledo Norra Djurgårdens ekar förbi, och vi kände en vild frestelse att hoppa av och springa bredvid tåget en stund för omväxlings skull. Vid Näsby station gick lokomotivet sin väg, för att helt enkelt lämna oss kvar, men återkom dock efter en oändlig väntestund – baklänges.
Och så kröpo vi fram igen, tills vi äntligen äntrade av vid Viggbyholm. Vi hade väntat att någon här skulle vara oss till mötes, men som ingen syntes till, knogade vi iväg bortigenom. Vi kunde se taket på sportstugan, där den låg förtjusande vackert mellan träden på en bergknalle.
Vägen dit var förfärligt “blaskig”, så jag tänkte gång på gång på de torra, sköna strumpor och skor, som befunno sig i väskan. Då vi äntligen äntrat upp till stugan, hälsades vi av ett par av ynglingarna, som kommit före oss, med “flaggan” (d.v.s. en sweater av obestämd färg, ursprungligen antagligen vit). Annars fanns där inte en människa och stugan var ordentligt tillbommad! Vi kände oss något enkla.
Synnerligen gästfritt mottagande! Där stodo vi, frusna och genomsura om fötterna med våra packningar och kunde inte ens komma under tak! Där haglade åtskilliga inte just smickrande tillmälen om Djursholmsscouterna i allmänhet och deras ledare, Pelle Söderberg, i synnerhet.
Dock, då den första överraskningen lagt sig, började pojkarna bearbeta fönsterluckor och dörrar och lyckades slutligen krångla sig in på ett ställe. Snart voro vi alla därinne och började “rejsa” värre. Det var en särdeles trevlig stuga, med ett litet kök och två rum. Det största rummet hade en stor öppen spis och två väggfasta skåp, bord och stolar. Snart hade vi eld i alla eldstäder, för bränsle fanns det gott om, och sen vi småningom fått värma av vår medhavda matsäck, äta o.s.v. voro vi snart “gaskiga alla”.
Så fort disken klarats undan, kom dragspelet fram och sen var det balett hela kvällen och en del av natten. Schold och Lindström klädde ut sig och dansade solo, så vi höll på att gå åt av skratt. Småningom började dock en viss matthet bemäktiga sig sällskapet, d.v.s. jag var lika “uppe” hela tiden, men de flesta började att påyrka att vi skulle gå och lägga oss.
Flickorna skulle ligga i det mindre, inre rummet, dit vi dragit ihop en massa madrasser och filtar och där kojade vi oss, bäst vi kunde. Det var ett fasligt leverne förstås, innan alla fått platser. Somliga låg i sovsäckar på tvären vid fotändan av våra madrasser. De stackarna blevo något tilltufsade, då vi sprungo där fram och tillbaka.
Dragspelet hade vi därinne förstås och jag låg i sängen och spelade. För var gång någon måste “anlita kompassen” måste vi sjunga och spela värre, för att det inte skulle höras ut till pojkarna. Och det blev ett fasligt musicerande då vi voro 16 stycken. Somliga av flickorna voro riktigt arga, innan vi äntligen tystnade.
Jag kunde inte sova ett dugg, för det var så kvavt, och vid 6-tiden klev jag upp, klädde mig och gick ut. Lönndahl langade ut min väska, handfatet och handkannan, och sen var jag och hämtade vatten, tvättade mig ordentligt och tog en härlig promenad. Fast vått var det förstås.
Vid 8-tiden, då jag återvände, hade flickorna börjat röra på sig lite. Karin öppnade köksdörren och så började jag göra iordning kaffe i en stor järngryta. Snart var ätningen i full gång igen, och sen dansade vi lite och promenerade, tills vid 2-tiden ett par av oss, varibland jag, reste hem. På eftermiddagen måste jag ligga ett par timmar, för att orka gå till Ragnhild på kvällen. Där var mycket tråkigt, så jag försvann så snart jag möjligtvis kunde.
I veckan har jag köpt trevligt mörkgrönt tyg till dräkt och lämnat till fröken Persson. Tänk, det går löst på 200 kronor att få en acceptabel dräkt! Det är ju förskräckligt! Jag måste förstås låna av pappa för att kunna komma ut med det.
Nu har vi fått en hel del nya nere i Skandia igen. En flicka på Livbyrån, en på anskaffningen, och en på “sjön”. Och så herr Husén, som skall ersätta herr Andreasson och delvis herr Jansson. Han är inte vacker, men har frisk hy, vita tänder, vackra ögon och verkar mycket sympatisk.
Få väl se, hur han “artar” sig. Hon på “sjön” ser förfärligt bra ut, en riktigt sån där typ, som man ser på engelska vykort. Hon verkar mycket trevlig också. Den nya på anskaffningen är en fasligt lång dragon, som just inte är vacker, men kanske hon är god. Och så den på livbyrån, en mörk fröken Pauli från pensionstyrelsen. Hon ser ganska allvarlig ut, men det kan kanske hända, att även hon kan “skoja upp sig”.
