Så ha vi då ännu en gång firat pingsthelg i strålande solskensväder. Naemi och jag hade blivit bjudna till Grillby över helgen, och vi reste naturligtvis – om inte för annat, så för att – äta ordentligt.

Med 5.20-tåget begåvo vi oss i väg på lördag eftermiddag. Fullt med folk förstås och olidligt varmt i vagnarna. Och tåget stannade förstås vid varenda liten anhalt. Förtjusande vackert var det att se hur våren nu hållit sitt intåg. Björkarna stodo så drömmande i sin ljusa, skira lövskrud bland mörka granar, längs banvallarne lyste det av sippor, violer och maskrosor och vid stationerna slog häggens tunga väldoft in genom kupéfönstren.

Vid Bro station fingo vi syn på ett par zigenarungar, som verkligen voro dråpliga. Det var två flickor, den äldsta väl en 14-15 år, den yngre 11-12. De hade de brokigaste illa sittande paltor man kan tänka sig, och i håret röda och blå rosetter, broscher etc om vartannat. Då vi fick syn på dem, stod den äldre och rökte en lång cigarr, utstötande väldiga rökmoln. Rätt som det var, ryckte den andra till sig cigarren och började blossa av alla krafter samt spotta åt höger och vänster för att slutligen helt vårdslöst kasta den brinnande cigarren från sig i en vrå. Och sen jagade dom varandra fram och tillbaka och slogs och bråkade.

Vid framkomsten till Grillby funno vi att även fröken Ericsson från Stockholm var med tåget och skulle gästa Långströms. Arma människor att ta emot så många gäster i dessa tider!

Grace mötte oss och framkomna fingo vi först kaffe och en massa kakor (hur kan dom?!) och strax därefter kvällsmat, en massa smörgåsmat samt härlig gröt och gräddmjölk.

Naemi och jag lågo tillsamman i soffan i förmaket, men det var så trångt och varmt att jag fick inte sova mycket precis. Vi väcktes med kaffe och kakor förstås. Sen gingo vi uppåt skogen ett tag och lågo och solade oss. Det var alldeles ljuvligt väder varmt och skönt, men ack, hur jorden längtar efter regn! Det har inte regnat på hela våren.

Snart måste vi emellertid hem och äta frukost – härlig pannkaka – och sen var det middag – helstekt fläskkotlett med potatis, och vilken ljuvlig potatis! – och skärbönor och lingon. Och så en delikat kräm till efterrätt. Vill lova, att vi njöto!

På eftermiddagen voro vi bjudna till Lindgrens på kaffe och där var mycket gemytligt. Både fru och herr Lindgren äro särdeles trevliga, den senare trots sitt helskägg. Där var också en främmande familj från Stockholm med tre mycket rara och väluppfostrade små barn.

Vi fick kaffe och även här en massa gott dopp. Och sen måste vi förstås spela och sjunga. Jag, min arme stackare, mest naturligtvis. Herr Lindgren tycks vara särdeles förtjust i mig, tack vare “Tattare-Emma”, som jag alltid måste sjunga för honom, då jag är i Grillby. Just som vi hade som roligast, måste vi gå hem och äta kvällsmat, bestående av aborre och smörsås, smörgås etc.

Vi skulle gå till dansbanan och se på efter kvällsmaten, men måste först heligt lova tant att inte gå upp och dansa, för då skulle det bli så mycket prat. Sabla Hönsköping!!

Efter att ha knackat upp den stackars herr Lindgren, som redan gått och lagt sig, gingo vi till dansbanan. Den var något till typisk. Runtom i alla snår lågo cyklar högtals. Musiken sköttes av en dragspelsvirtuos som verkligen spelade riktigt bra. Publiken utgjordes av uppsträckta bondflickor och arbeterskor med kavaljerer, arbetare etc. och den traditionella beväringen fanns där också. Man kunde verkligen få se prov på ganska besynnerlig dans. Och nedanför dansbanan lågo i en ring några pojkar djupt upptagna av kortspel.

Vi stannade där inte så länge, utan gick efter en omväg, hem och lade oss. Annandagen tillbraktes huvudsakligen med ätande och kaffedrickande. Vi hjälpte alla tre till med städning och disk hela tiden vi var där, förresten.

På eftermiddagen hade tant kafferep för Lindgrens, fröken Hedberg och en gammal prästfru och då var det inte mindre än 9 sorters kakor!! Tänk!!! De’ va’ ganska slött förresten. Jag måste ju sjunga och spela förstås, fast jag inte hade den ringaste lust. De’ ä’ de’ värsta med Långströms, att så fort de ha främmande, när man är där, eller man går med dem bort, måste man hålla på att sjunga och spela i ett kör.

F.ö. sutto vi mest ute i köket och vispade smör av grädde, som vi köpt på morgonen. 5 liter tjock grädde! Det är minsann annat det, än de stackars ynkliga 3 centiliter, som vi “tredjeklassare” av nåder få någon gång, om det räcker. Vi fick oss en smörklick var och så hade vi den härliga kärnmjölken.

Efter att ha inmundigat en sista stabil kvällsmat, reste vi hem med 10-tåget och kommo hem vid 12-tiden, medförande väldiga buketter av hägg, björklöv och -liljekonvaljer.

Både Naemi och jag hade emellertid hela tisdag förmiddagen fri, så vi packade en filt, smörgåsar och vår dyrbara kärnmjölk i en väska och gav oss ut på Lidingön. Vi gingo först till den vackra Kottlaskogen, där vi frukosterade och lågo utsträckta i mossan och funno det hela gudomligt. Sen knogade vi långt förbi Brevik ned till sjön och där åt vi igen, badade fötterna och sträckte ut oss i solskenet samt voro särdeles belåtna med vår värld. Tänk att få ligga så här, då de andra sutto ner i Skandia och knogade! Ack, om det bara hände litet oftare!

Vi kommo alldeles lagom för att hinna med en spårvagn från Brevik och åkte sen ända hem. Det är allt bra bekvämt med kommunikationer ändå.