Tänk, att nu ha vi kommit en bra bit in i sommaren. Parkerna stå så vackra i den lummigaste grönska, syrenerna blomma och dofta, men ack, hur hela naturen längtar efter regn. För c:a en vecka sedan kom det verkligen några droppar, men ack, hur mycket, mycket mer det skulle behövas för att inte allt skall torka bort nu.

Ett par morgnar, då jag varit litet tidigare än vanligt, har jag gått ned och satt mig i den vackra lilla planteringen utanför Konstakademien, där Zorns “Morgonbad” står. Den är verkligen förtjusande den nakna, vackra flickfiguren, som står och kramar vattnet ur en svamp. Det silar så friskt och svalt ner över henne. Och i skålen där hon står, taga även sparvarna sig uppfriskande bad.

Nu ha vi börjat sluta tidigare i Skandia, klockan halv 4 och det är ju skönt. Men ack, om man kunde få resa ut till landet på eftermiddagen ändå. Jag förstår inte hur det är, men här i staden gripes man av en sådan fruktansvärd slöhet. Hela eftermiddagen kan jag sitta härinne i rummet och hänga över en bok, fastän jag vet, att alla planteringar och parker stå gröna och inbjudande.

Inte kommer man sig för att taga några promenader eller någonting. Det blir bara på söndag förmiddag. Men nu ha vi äntligen, några flickor i Skandia, börjat att spela tennis i en av Centralbadets hallar. Det är verkligen mycket roligt. Jag har tillsvidare lånat en racket av Maja.

Samma dag vi började där, festade klubben upp sina pengar på en lunch på Kompaniet. Det var rysligt trevligt, och så gott sen! Ack, härliga land!! Vi voro alldeles mätta. Fast det gick ju till 6.50 per person, trots att vi inte drucko annat än vatten. Och ikväll ha Naemi och jag varit på “Röda kvarn” och sett en Douglas Fairbanksfilm. Han är verkligen ovanligt “spänstig” den karlen.

Annars är man aldrig på någonting. De enda utsvävningar vi tillåta oss är att köpa gotter. Och något måste man ju ha att stilla den konstanta hungern med. Förresten köper alla människor ovanligt mycket gott nu för tiden. Alla karamellaffärer äro städse fulla av folk, och alla snaskar och äter gott. Man är tvungen att ha lite motvikt mot de förfärliga kålrötterna och den knappa maten f.ö. Oh, Gud, när skall dessa förskräckliga tider sluta!