by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Igår, må tro vi hade ett ordentligt kafferep. På lördag hade vi bakat och ordnat till det riktigt fint och här undfägnades sålunda inte mindre än 20 personer. Fruarna på Berget, Valborg, Schua, Fru Karlsson, Lillie, Aina och Gunnar Öberg, fru Nylén, montören, Ester, Janne, Axel och vi sex, samt Svante på Boa. Vi spelade och sjöng och pratade och det hela var rikligt gemytligt. På slutet blev det också en liten “svängom” i köket för ungdomen.
Inatt ha vi legat inne för första gången, Naemi och jag, men jag sov inte alls bra. I eftermiddags kom jag på den ljuva idén, att vi skulle intaga vårt kaffe på Marfjällets topp, så vi bakade härliga våfflor för att göra det riktigt trevligt och klevo så iväg dit upp. Ack, vilken bedårande utsikt över nejden med Glavsfjorden till höger och Nysockensjön skymtande till vänster.
Vi hade riktigt livat däruppe, drucko kaffe och fotograferade. På kvällen togo mamma och jag oss en härlig promenad till Vikarbryggan. Det var månsken och alldeles lugnt, ett ljuvligt väder.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Oh, det är ju alldeles förskräckligt, att jag nu snart “gjort över” med halva min semester!! Jag vill inte tänka på det. Det är så lugnt och fridfullt och trevligt här. I måndags hade vi en alldeles ljuvlig dag, Naemi, Rut och jag. Tidigt på förmiddagen begåvo vi oss iväg på blåbärsexpedition till “Igeltjärnet” långt uppe i Ränkeskogen, försedda med unicabox för bären, ränsel med kaffe och dopp samt kamera.
En sådan vacker väg det var upp genom Byarskogen! En sådan doft! Solen strålade och silade genom löv och barrträden över markens gröna mossa. Och det susade så hemlighetsfullt, då vinden drog förbi och småfåglarna drillade av hjärtans lust. Varmt och gassigt var det, så vi arrangerade våra kostymer synnerligen lätt, veko upp kjolarna långt över knäna och linnena ner över kjolen, sen vi tagit av blusarna. Sålunda halvnakna knigade vi gladeligt uppåt.
Plötsligt utbredde sig så för våra ögon en tavla, så vacker att jag aldrig kan glömma den. Långt ner under oss låg den skogomkransade Kolsjön med sin lilla lövholme, och åt alla sidor utbredde sig en tavla av oförliknelig skönhet. Ät väster kunde vi vid Glafsfjordens glittrande vattenyta skymta Arvika, och åt öster och framför oss låg Nysockensjöns blanka spegel. Rakt framför oss reste Nysockenkyrkan sina röda murar och torn ur grönskan, över höjder och dalar växte skogen tät ooh mörk, mellan skogarna badade sig leende åkerfält i solljuset. Små röda eller vita stugor tittade här och där fram i en dunge och längs åkrarna löpte gärdesgårdarnas raka streck. Här och där över nejden kastade molnen mörka skuggor, vilka gledo fram och åter. Vi måste naturligtvis slå oss ned för att njuta av den gudomliga anblicken och sutto där en lång stund.
Men snart måste vi tänka på det mer materiella i form av blåbär och snart “skalade” vi gladeligen omkring, plockande formligen i vårt anletes svett. Liter efter liter försvann i unicaboxens djup, solen brände över våra krökta ryggar, där vi skattade de blånande tuvorna.
Efter en stunds intensivt plockande slogo vi oss ned på en idyllisk plats och njöto under skratt och skoj av kaffet och smörgåsarna. Kameran kom fram, och Rut förevigade Naemi och mig, där vi sutto med våra kaffekoppar i vår lätta habit. Just som hon “knäppt av” oss gjorde jag den upptäckten att mitt linne (vi hade i blygsamhetens intresse knäppt på oss linnena) åkt långt ner över bröstet. Trevligt!
Sedan vi även njutit av en “Splendid” togo vi med fördubblad kraft våra “plockekärl”. Vi delade upp vår styrka åt tre håll, då och då illhojtande givande oss till känna för varandra. Till slut begåvo vi oss i samlad trupp ner till själva Igeltjärnet. Där låg den lugna, djupklara vattenytan, belyst av eftermiddagssolens strålar, med däjliga näckrosor simmande längs stränderna och med skogen på vakt runtomkring. Ack, vilken stämningsfylld tavla!
Nu hade vi snart både boxen och “plockekäla” fulla och begåvo oss därför på hemvägen. Först lyckades jag emellertid alldeles tätt invid tjärnen sjunka ner och fastna med mitt ena ben i ett dyhål. Jag drog och stretade av alla krafter. “Smack” sa det till slut och så uppenbarade sig min fot, till oigenkännlighet förstorad av en väldig dyklump. Jag måste skölja av den i tjärnen, och att skon sen inte var just torr förstår sig.
Lyckligtvis hade jag som vanligt inga strumpor. Då vi kommit en bit på hemväg, tappade vi helt plötsligt bort stigen och gingo vilse. Knogade hit och dit med vår tunga box utan att hitta den allra minsta lilla kostig. Rut och Naemi ville nödvändigtvis ge sig av för långt åt höger, men jag bönföll dem att följa mig åt vänster och si, snart stodo vi på den rätta vägen. Nu bar det av med rask fart ner till Nordtomta. Där stötte vi på Janne, Ella och Lillan, som just kommo med ett råglass och fingo så åka hem.(Jag har visst glömt att tala om att Ella Forsberg varit här i över två veckor. Hon trivdes utmärkt och kommer säkert att längta tillbaka. Reste hem i tisdags på samma gång som pappa gav sig i väg).
Så fort vi “fått nåt i näbben” voro vi ute i ladan och “lödde” ett helt råglass och sen bar det av till det härliga badet. Vi måste ro ut i en gammal eka, eftersom det låg en “ussel” ångbåt vid bryggan. När vi rodde iland blevo vi anropade av montören, som låg och kajkade i en segelbåt, om vi ville följa med ut och segla en stund sen. Vi samtyckte och vid halv tio-tiden begåvo vi oss ut under att fasligt skojande. Då vi äntligen krånglat oss till Bergshagen, blev det så kav lugnt, att vi fingo knoga och ro med en och en halv åra hem, dit vi anlände vid 11- tiden. Sen skyndade vi oss hem och till kojs i ladan.
På tisdag morgon reste som sagt pappa och Ella och vi gingo upp klockan 6 för att ta adjö av dem. Sedan syltade jag mina blåbär, sött och surt, nästan hela dagen och så voro vi och badade förstås.
Igår onsdag gingo vi upp klockan halv 6 för att hinna med 7.21-tåget till Arvika. Vi gingo genvägen över skogen till Ottebol och vilken härlig morgonpromenad det var. Solen lyste över skog och ängar och glittrade i daggen i gräset. För att ej skorna skulle bli våta, gingo vi barfota nästan hela vägen.
I Arvika gjorde vi en del uppköp, varefter vi sutto först hos Bergenholtz i en timmes tid och därifrån gingo direkt till Nordells kondis. Sen (efter att på bägge ställena ha inmundigat kaffe och 3 bakelser var, pris resp 1.15 och 1 kr!) begåvo vi oss till stadsparken, slogo oss ner i en liten paviljong och läste i nyinköpta böcker, tills vi foro hemåt klockan 12.38 med ett godståg. Det gick alldeles onaturligt sakta, men det gjorde inget, för utsikten från fönstren var alldeles bedårande.
Från stationen fingo vi skjuts på ett särdeles bussigt sätt. Hjalmar, som varit ett par dagar i Sulvik, skulle nämligen med det tåg, vi kommo med, fara till Charlottenberg. Han hade skjutsat sig själv till stationen och nu skjutsade vi oss hem. Jag körde och det var väldigt livat.
Idag voro vi uppe lika tidigt igen. Skulle nämligen ha stortvätt. Mamma och jag knogade ner till tvättplatsen vid bäcken med en kärra, full med kläder, ved etc. Det är egentligen “Bergingarna”, som ha den utmärkt fina tvättplatsen vid ån, men den “lånas” ju ut då och då. Och därnere knogade vi allihop nästan hela dagen och skrubbade, kokade och sköljde. Arbetsamt var det ju förstås, men ett roligt arbete att hålla på där nere i den vackra dalsänkan. Och när jag nu en tid framigenom “vänner skjotta” för femte gången eller tar nya lakan och handdukar, kommer jag säkert att tänka på, hur trevligt vi hade, när vi tvättade det.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Tänk, att jag sitter i den gamla kära syrénbersån i Värmland och skriver detta. Äntligen är jag här då ännu en gång! Och här är ljuvligt, ljuvligt.
Naemi reste på sin semester förra lördagen d.v.s. i lördags åtta dar. Hon skulle fara 8.30 på kvällen, så att jag kunde inte följa henne till tåget, för jag var utbjuden till Forsbergs att resa klockan 7.15 på middagen. Jag fick sällskap med Oskar och Kalle, som hade varit inne och följt Olle till station. Han skulle resa till Petterssons på Ekerön.
På lördag morgon hade Ella rest till Värmland för att gästa hos oss en tid. Så nu blevo vi inte många därute på Saltsjöbaden. Du milde, så det regnade, då vi begåvo oss från stan. Och den arme Oskar hade en massa matvaror, potatis, lök, blomkål, fisk etc. i tunna papperspåsar, som naturligtvis snart gingo sönder. Potatisen och löken räddade jag i min väska och till det andra fick han köpa tidningar att svepa in det i. På lördag eftermiddag klarnade det upp och blev det härligaste väder, och på söndag var det ljuvligt. Vi åto och badade, drucko kaffe och mojade oss värre.
På eftermiddagen togo vi tåget till Storängen, varifrån vi promenerade c:a 40 minuter till Nya Björknäs dansbana. Den låg riktigt vackert vid Skurusundet och om där bara inte hade varit fullt så mycket folk hade det varit ändå bättre. Musiken spelade bra och då vi suttit en stund uppenbarade sig Textorius och Axel Ringvall och sjöngo flera riktigt roliga bitar. Sen begav vi oss till Storängen igen, varifrån vi åkte hem. Efter en god supé i hast framplockad, gingo vi till sängs. Jag låg i balkongrummet och sov utmärkt.
På måndag morgon var det ett härligt solskensväder, så det kändes ganska tragiskt att fara in till jobbet. Jag kände mig inte lite ensam sista veckan. På tisdag eftermiddag skulle Helga och jag spola tennis som vanligt, men det var så gränslöst varmt, att vi omöjligt kunde hålla på mer än en halvtimme. Men vi fingo betala för heltimme! Oförskämt!
På onsdag hade jag middagsbjudning för Helga. Smörgås, kokt makrill med dillsås och potatis, rabarbersoppa och kaffe med kex. Det var verkligen riktigt gott alltsamman. Helga tyckte, att jag var riktigt duktig, som lagat så god mat.
Efter kaffet rökte vi cigaretter och spelade en massa Rolfbitar och sen gingo vi på “Tip Top” för att se “Café Mortimers utkastare” med Douglas Fairbanks. Stycket var ganska dumt men Fairbanks är ju rysligt trevlig.
Torsdag eftermiddag skulle jag just börja packa och ställa i ordning lite för att vara färdig att ge mig i väg på lördag, då det plötsligt knackade och vem står där och “grinar upp sig” om inte Anna-Lisa! Hon slog sig förstås ned och talade bl.a. om att hennes pappa var förlovad med en ung fröken Fredriksson i Stockholm, och för att närmare lära känna sin blivande styvmor hade Anna-Lisa bott ute på hennes sommarställe vid Ålsten.
Nu bjöd hon mig ut att även bekanta mig med fröken Fredriksson. Vi voro först på “Imperial” och sågo ett sånt där “åja” lustspel och sen superade vi på Sturehof. Anna-Lisa skulle förstås prata med sin Sven i telefon, och medan hon var borta, passade vi på att utbyta hennes melonsocker med salt, och må tro, att vi sen hade roligt, då hon efter att synnerligen väl ha doppat en melonbit i “sockret” stoppade in den i munnen. Den kom oanat fort ut igen. Och du milde, vad vi skrattade. Fröken Fredriksson föreföll i början litet blyg, men visade sig sedan mycket skojfrisk. De inbjödo mig till att gästa dem ute på landet nästa eftermiddag och jag samtyckte mod nöje.
På Skandia arbetade jag till klockan 5 och gick så direkt till båten, där jag fick sällskap med fröken Fredriksson ut. De bodde mycket rart i ett hus nära sjön, så idylliskt och lantligt. Snart serverades en härlig middag, smörgåsbord med skinka, ost, sill, tomater, skinklåda, sparrisomelett m.m. och nubbe(!). Sen gädda med smör och pepparrot och så smördrypande saftiga biffstekar med potatis och blomkål. Till efterrätt blåbärssoppa och på eftermiddagen “äkta oblandat” med vetebröd, rulltårta och pepparkaka.
På eftermiddagen togo vi en promenad och släpade under mycket skämt med oss en hög ris hem. Jag låg kvar över natten och tog mig vid halv sju-tiden ett uppfriskande, ljuvligt bad, innan jag fick kaffe och reste in med halv åtta-båten.
På Skandia gjorde jag undan allt jobb så fort som möjligt och gick sedan och tog farväl. Så måste jag gno omkring efter “flyttningsbevis”, stadsbud, köpa biljett o.s.v. och så hem och packa. Anna-Lisa, Elsa och Karin Berg följde mig till tåget. Det var gräsligt mycket folk som vanligt.
Pappa mötte mig vid stationen och vi foro “Hungalsviksvägen” hem. Oh, hur bedårande vackert det är häruppe överallt! Man blir nästan stum av hänförelse och beundran. Och hur roligt det var att åter få träffa de kära syskonen och föräldrarna.
Lillan är alldeles förtjusande! Så obegripligt duktig för sina 11 år. Hon sjunger högt och rent som en liten silverklocka och accompangerar sig på guitarr. Och hon går ärenden och hjälper till i hushållet. Hon dansar som en liten älva och dyker på huvudet från pålen ner på bryggan. Och alltid är hon lika oemotståndligt söt.
Harry är så stark och präktig, men han måste läsa nu varenda dag för att tentera upp i tredje klassen i höst. Vi äta bär, “nalla” äpplen, bada och äta. Om kvällarna ha vi stor musikalisk soaré med dans i köket. Under veckan ha ett par montörer hållit på att dra in elektriskt ljus och särskilt den ene av dem har troget varit här varje kväll.
Jag har legat i ladan med Rut varenda natt, sen jag kom, och sen Naemi i tisdags anlände, har också hon legat där. Det är så skönt att ligga där i det doftande höet och höra nattvinden susa utanför och se stjärnorna glimma över trädtopparna. Vi ha också hjälpt till med rågskörden och plockat ax, att ha till kaffe i vinter.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Nu var det visst ganska längesedan jag skrev i den s.k. dagboken. Och under denna tid ha vi haft en hel del skoj. Då jag på onsdag i förra veckan, som vanligt belastad med ett fiskpaket e.d. skulle inträda i vår enkla men dock boning, fann jag instucket i nyckelhålet pappas visitkort! “Aha, han är alltså i staden,” tänkte jag. Och så ringde jag upp Hotell Arvfursten, där han enligt kortet bodde och träffade honom mycket riktigt. Han inbjöd Naemi och mig att dinera tillsamman med honom och Herr Forsberg på Riche och att vi inte sa nej, förstår sig väl.
Det blev en god middag och kaffe och den kära, eftersträvansvärda lilla “kvartingen” förstås. Han hade kommit hit upp för att ordna en del saker med en fabrik “Andax” häruppe, vars utställning han skött om på svenska mässan i Göteborg. Medan han nu var här, blev det avtalat, att han, dock med kvarhållande av sina gamla affärer, skulle på sex månaders försök antaga platsen som försäljningschef för “Andax”, så nu skall han stanna i Stockholm 6 månader f.o.m. 1 augusti. Väldigt livat.
På fredag kväll voro vi med pappa och direktör Orström på “Andax” på Strands terass. Vi lyckades få ett barriärbord och där är ju en alldeles förtjusande utsikt över Nybroviken bortåt Djurgården. Vi hade riktigt gemytligt.
På lördag kväll skulle vi gå ut med Forsbergs. Vi möttes vid Operakällaren och styrde sen kosan till Hasselbacken, där vi åto ljuvlig vaniljglace och hörde härlig musik. Det var just på Margaretadagen och där satt Prins Carl och prinsessorna Ingeborg, Margareta och Märta och ett par till, antagligen för att avfesta Margareta. Den senare rökte helt glatt cigarett mellan rätterna, men att hon inte var någon van rökare, det kunde man allt se.
Från Hasselbacken gingo vi ner till “Blå porten” för att supera. Där är förtjusande vackert med utsikten över den gräsbevuxna gården med forelldammen i mitten och och pelarna på Liljevalchs konsthall i bakgrunden. Sett i ett matt, magiskt ljus, var det en förtrollande syn. Vi åto och drucko, så vi kände oss alla mätta och glada, då vi tågade därifrån.
På söndag voro vi bjudna till Forsbergs på Saltsjöbaden. Först lagade vi frukost här och bjöd pappis, och så foro vi iväg klockan 11 på förmiddagen. De ha det alldeles förtjusande vackert därute, en överdådigt trevlig lägenhet med stora utrymmen alldeles vid Ringvägens station. Herr Forsberg och barnen, Olle,”Kal Fredrik” och Ella mötte oss och framkomna undfägnades vi med kaffe av Ebba. (Vi blevo du med dem under dagens lopp). Så voro vi ute på en rundpromenad, såg på skidbacken o.s.v. och begåvo oss sen till badet. Det var något till ljuvligt vill ja’ lova.
Efter badet klevo vi fritt och otvunget halvklädda omkring varandra och hade mycket livat. Sen vankades en bussig middag och så vilade vi en stund, varefter vi klevo iväg till Restaurangen. Åh, en sådan härlig kväll! Lugnt och stilla med en glimrande fullmåne, som speglade sig i vattnet. Vi sutto en stund och förfriskade oss med sockerdricka och bakelser, varefter vi måste ge oss iväg för att hinna med 11-tåget.
På måndag blev ett fasligt festande. Naemi och jag hade berett oss att stanna hemma på eftermiddagen då Oskar ringde och frågade, om vi inte skulle komma upp till honom och pappa på Strands terass. Vi iväg förstås. Här sutto vi en bra stund och pratade, bl.a. mycket om musik. Oskar är ju väldigt slängd i det. Så kom vi att tala om stora koncertdragspel och hur det nu var, lovade Oskar och pappa mig, att jag skulle få ett sådant.
Jag har bara att gå och välja ut ett. Ack, så roligt! Rätt som vi satt, framkom ett förslag, att vi skulle gå på “Dansut”. Vi iväg, förstås. Där beställdes champagne och vi dansade och skålade värre och hade särdeles livat. När vi vid 12-tiden begåvo oss därifrån ville Oskar nödvändigtvis bjuda på supé på Riche.
Och det blev en supé vill jag lova. En underbart härlig kötträtt, Chateau Yguen (oh!!), kaffe, likör och punsch. Hade man varit som många andra, hade det nog gått lite runt i huvudet sen. Bl.a. talade vi mycket om, att Ella skulle hälsa på i Värmland och Rut sedan hos Forsberg, och det blev bestämt att Ella skall fara nu i veckan. På tisdag reste pappa till Göteborg igen, men sedan han gjort en avstickare till Värmland kommer han hit igen.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Oh, vad dagarna gå fort! De ljuva härliga sommardagarna. Nu nalkas min semester med stora steg. Den 5 augusti är det jag som med allt “pick och pack” far iväg till Värmland. Oh, hur härligt det skall bli. Och jag kanske, utom de 14 dagarna, kan få en veckas tjänstledighet, så att jag får stanna i tre veckor där uppe!! Hurrah, hurrah!
Nu gnor jag förstås som en liten “attan” i Skandia för att hinna få allt färdigt tills jag reser. Det är verkligen skönt att få sluta halv fyra ändå. Dagen därnere går så fort med det angenäma avbrottet för lunch. Apropos lunch, ha de verkligen riktigt god och vällagad mat på S:t Eric. Fast det är ju för knappt tilltaget förstås i dessa tider, då man alltid är hungrig.
Nu laga vi middag härhemma varje dag. Vi ha mest fisk, stekt eller kokt makrill och strömming, men vi ha även haft ärter och fläsk samt “potatisflingsplättar”. De sista blevo dock ej vidare vällyckade, emedan jag inte hade något vetemjöl i smeten. Men nästa gång hoppas jag att få dom bättre. Vi ha köpt ägg ett par gånger, men bevare mig väl – nu kosta de 8.50 tjoget. Det är nästan otroligt.
I söndags var jag bjuden till Heddys på Södertörns villastad. Jag reste 9.20 och möttes vid framkomsten av Heddy och Dagmar, och tillbragte sedan en härlig dag. Först en god frukost på Einars och Heddys lilla veranda med den ljuvligaste utsikt över skog och sjö. Sen spelade vi tennis och badade, varefter det vankades gott kaffe med utmärkt kaffekaka. Och så spelade vi tennis och badade igen och så blev det middag och eftermiddagskaffe. Strax innan jag skulle resa togo Heddy och jag en cykeltur för att se på omgivningarna, och där var alldeles förtjusande vackert överallt.
Heddy och Einar bodde i ett rum i andra våningen av en rolig kåk, som verkligen såg något primitiv ut, omålad och med svart papptak. Men förtjusande vackert låg den. Ekebergs bodde på nedre botten. De hade bjudit ut Uno Pettersson och vi fingo sällskap hem på tåget. Då vi kommo fram, frågade han, om han inte kunde få bjuda på en liten supé och jag samtyckte. Det blev en riktigt god supé med vin och kaffe och likör på “Kronprinsen”. Så den söndagen var verkligen en härlig dag.
