Tänk, att jag sitter i den gamla kära syrénbersån i Värmland och skriver detta. Äntligen är jag här då ännu en gång! Och här är ljuvligt, ljuvligt.

Naemi reste på sin semester förra lördagen d.v.s. i lördags åtta dar. Hon skulle fara 8.30 på kvällen, så att jag kunde inte följa henne till tåget, för jag var utbjuden till Forsbergs att resa klockan 7.15 på middagen. Jag fick sällskap med Oskar och Kalle, som hade varit inne och följt Olle till station. Han skulle resa till Petterssons på Ekerön.

På lördag morgon hade Ella rest till Värmland för att gästa hos oss en tid. Så nu blevo vi inte många därute på Saltsjöbaden. Du milde, så det regnade, då vi begåvo oss från stan. Och den arme Oskar hade en massa matvaror, potatis, lök, blomkål, fisk etc. i tunna papperspåsar, som naturligtvis snart gingo sönder. Potatisen och löken räddade jag i min väska och till det andra fick han köpa tidningar att svepa in det i. På lördag eftermiddag klarnade det upp och blev det härligaste väder, och på söndag var det ljuvligt. Vi åto och badade, drucko kaffe och mojade oss värre.

På eftermiddagen togo vi tåget till Storängen, varifrån vi promenerade c:a 40 minuter till Nya Björknäs dansbana. Den låg riktigt vackert vid Skurusundet och om där bara inte hade varit fullt så mycket folk hade det varit ändå bättre. Musiken spelade bra och då vi suttit en stund uppenbarade sig Textorius och Axel Ringvall och sjöngo flera riktigt roliga bitar. Sen begav vi oss till Storängen igen, varifrån vi åkte hem. Efter en god supé i hast framplockad, gingo vi till sängs. Jag låg i balkongrummet och sov utmärkt.

På måndag morgon var det ett härligt solskensväder, så det kändes ganska tragiskt att fara in till jobbet. Jag kände mig inte lite ensam sista veckan. På tisdag eftermiddag skulle Helga och jag spola tennis som vanligt, men det var så gränslöst varmt, att vi omöjligt kunde hålla på mer än en halvtimme. Men vi fingo betala för heltimme! Oförskämt!

På onsdag hade jag middagsbjudning för Helga. Smörgås, kokt makrill med dillsås och potatis, rabarbersoppa och kaffe med kex. Det var verkligen riktigt gott alltsamman. Helga tyckte, att jag var riktigt duktig, som lagat så god mat.

Efter kaffet rökte vi cigaretter och spelade en massa Rolfbitar och sen gingo vi på “Tip Top” för att se “Café Mortimers utkastare” med Douglas Fairbanks. Stycket var ganska dumt men Fairbanks är ju rysligt trevlig.

Torsdag eftermiddag skulle jag just börja packa och ställa i ordning lite för att vara färdig att ge mig i väg på lördag, då det plötsligt knackade och vem står där och “grinar upp sig” om inte Anna-Lisa! Hon slog sig förstås ned och talade bl.a. om att hennes pappa var förlovad med en ung fröken Fredriksson i Stockholm, och för att närmare lära känna sin blivande styvmor hade Anna-Lisa bott ute på hennes sommarställe vid Ålsten.

Nu bjöd hon mig ut att även bekanta mig med fröken Fredriksson. Vi voro först på “Imperial” och sågo ett sånt där “åja” lustspel och sen superade vi på Sturehof. Anna-Lisa skulle förstås prata med sin Sven i telefon, och medan hon var borta, passade vi på att utbyta hennes melonsocker med salt, och må tro, att vi sen hade roligt, då hon efter att synnerligen väl ha doppat en melonbit i “sockret” stoppade in den i munnen. Den kom oanat fort ut igen. Och du milde, vad vi skrattade. Fröken Fredriksson föreföll i början litet blyg, men visade sig sedan mycket skojfrisk. De inbjödo mig till att gästa dem ute på landet nästa eftermiddag och jag samtyckte mod nöje.

På Skandia arbetade jag till klockan 5 och gick så direkt till båten, där jag fick sällskap med fröken Fredriksson ut. De bodde mycket rart i ett hus nära sjön, så idylliskt och lantligt. Snart serverades en härlig middag, smörgåsbord med skinka, ost, sill, tomater, skinklåda, sparrisomelett m.m. och nubbe(!). Sen gädda med smör och pepparrot och så smördrypande saftiga biffstekar med potatis och blomkål. Till efterrätt blåbärssoppa och på eftermiddagen “äkta oblandat” med vetebröd, rulltårta och pepparkaka.

På eftermiddagen togo vi en promenad och släpade under mycket skämt med oss en hög ris hem. Jag låg kvar över natten och tog mig vid halv sju-tiden ett uppfriskande, ljuvligt bad, innan jag fick kaffe och reste in med halv åtta-båten.

På Skandia gjorde jag undan allt jobb så fort som möjligt och gick sedan och tog farväl. Så måste jag gno omkring efter “flyttningsbevis”, stadsbud, köpa biljett o.s.v. och så hem och packa. Anna-Lisa, Elsa och Karin Berg följde mig till tåget. Det var gräsligt mycket folk som vanligt.

Pappa mötte mig vid stationen och vi foro “Hungalsviksvägen” hem. Oh, hur bedårande vackert det är häruppe överallt! Man blir nästan stum av hänförelse och beundran. Och hur roligt det var att åter få träffa de kära syskonen och föräldrarna.

Lillan är alldeles förtjusande! Så obegripligt duktig för sina 11 år. Hon sjunger högt och rent som en liten silverklocka och accompangerar sig på guitarr. Och hon går ärenden och hjälper till i hushållet. Hon dansar som en liten älva och dyker på huvudet från pålen ner på bryggan. Och alltid är hon lika oemotståndligt söt.

Harry är så stark och präktig, men han måste läsa nu varenda dag för att tentera upp i tredje klassen i höst. Vi äta bär, “nalla” äpplen, bada och äta. Om kvällarna ha vi stor musikalisk soaré med dans i köket. Under veckan ha ett par montörer hållit på att dra in elektriskt ljus och särskilt den ene av dem har troget varit här varje kväll.

Jag har legat i ladan med Rut varenda natt, sen jag kom, och sen Naemi i tisdags anlände, har också hon legat där. Det är så skönt att ligga där i det doftande höet och höra nattvinden susa utanför och se stjärnorna glimma över trädtopparna. Vi ha också hjälpt till med rågskörden och plockat ax, att ha till kaffe i vinter.