Oh, det är ju alldeles förskräckligt, att jag nu snart “gjort över” med halva min semester!! Jag vill inte tänka på det. Det är så lugnt och fridfullt och trevligt här. I måndags hade vi en alldeles ljuvlig dag, Naemi, Rut och jag. Tidigt på förmiddagen begåvo vi oss iväg på blåbärsexpedition till “Igeltjärnet” långt uppe i Ränkeskogen, försedda med unicabox för bären, ränsel med kaffe och dopp samt kamera.
En sådan vacker väg det var upp genom Byarskogen! En sådan doft! Solen strålade och silade genom löv och barrträden över markens gröna mossa. Och det susade så hemlighetsfullt, då vinden drog förbi och småfåglarna drillade av hjärtans lust. Varmt och gassigt var det, så vi arrangerade våra kostymer synnerligen lätt, veko upp kjolarna långt över knäna och linnena ner över kjolen, sen vi tagit av blusarna. Sålunda halvnakna knigade vi gladeligt uppåt.
Plötsligt utbredde sig så för våra ögon en tavla, så vacker att jag aldrig kan glömma den. Långt ner under oss låg den skogomkransade Kolsjön med sin lilla lövholme, och åt alla sidor utbredde sig en tavla av oförliknelig skönhet. Ät väster kunde vi vid Glafsfjordens glittrande vattenyta skymta Arvika, och åt öster och framför oss låg Nysockensjöns blanka spegel. Rakt framför oss reste Nysockenkyrkan sina röda murar och torn ur grönskan, över höjder och dalar växte skogen tät ooh mörk, mellan skogarna badade sig leende åkerfält i solljuset. Små röda eller vita stugor tittade här och där fram i en dunge och längs åkrarna löpte gärdesgårdarnas raka streck. Här och där över nejden kastade molnen mörka skuggor, vilka gledo fram och åter. Vi måste naturligtvis slå oss ned för att njuta av den gudomliga anblicken och sutto där en lång stund.
Men snart måste vi tänka på det mer materiella i form av blåbär och snart “skalade” vi gladeligen omkring, plockande formligen i vårt anletes svett. Liter efter liter försvann i unicaboxens djup, solen brände över våra krökta ryggar, där vi skattade de blånande tuvorna.
Efter en stunds intensivt plockande slogo vi oss ned på en idyllisk plats och njöto under skratt och skoj av kaffet och smörgåsarna. Kameran kom fram, och Rut förevigade Naemi och mig, där vi sutto med våra kaffekoppar i vår lätta habit. Just som hon “knäppt av” oss gjorde jag den upptäckten att mitt linne (vi hade i blygsamhetens intresse knäppt på oss linnena) åkt långt ner över bröstet. Trevligt!
Sedan vi även njutit av en “Splendid” togo vi med fördubblad kraft våra “plockekärl”. Vi delade upp vår styrka åt tre håll, då och då illhojtande givande oss till känna för varandra. Till slut begåvo vi oss i samlad trupp ner till själva Igeltjärnet. Där låg den lugna, djupklara vattenytan, belyst av eftermiddagssolens strålar, med däjliga näckrosor simmande längs stränderna och med skogen på vakt runtomkring. Ack, vilken stämningsfylld tavla!
Nu hade vi snart både boxen och “plockekäla” fulla och begåvo oss därför på hemvägen. Först lyckades jag emellertid alldeles tätt invid tjärnen sjunka ner och fastna med mitt ena ben i ett dyhål. Jag drog och stretade av alla krafter. “Smack” sa det till slut och så uppenbarade sig min fot, till oigenkännlighet förstorad av en väldig dyklump. Jag måste skölja av den i tjärnen, och att skon sen inte var just torr förstår sig.
Lyckligtvis hade jag som vanligt inga strumpor. Då vi kommit en bit på hemväg, tappade vi helt plötsligt bort stigen och gingo vilse. Knogade hit och dit med vår tunga box utan att hitta den allra minsta lilla kostig. Rut och Naemi ville nödvändigtvis ge sig av för långt åt höger, men jag bönföll dem att följa mig åt vänster och si, snart stodo vi på den rätta vägen. Nu bar det av med rask fart ner till Nordtomta. Där stötte vi på Janne, Ella och Lillan, som just kommo med ett råglass och fingo så åka hem.(Jag har visst glömt att tala om att Ella Forsberg varit här i över två veckor. Hon trivdes utmärkt och kommer säkert att längta tillbaka. Reste hem i tisdags på samma gång som pappa gav sig i väg).
Så fort vi “fått nåt i näbben” voro vi ute i ladan och “lödde” ett helt råglass och sen bar det av till det härliga badet. Vi måste ro ut i en gammal eka, eftersom det låg en “ussel” ångbåt vid bryggan. När vi rodde iland blevo vi anropade av montören, som låg och kajkade i en segelbåt, om vi ville följa med ut och segla en stund sen. Vi samtyckte och vid halv tio-tiden begåvo vi oss ut under att fasligt skojande. Då vi äntligen krånglat oss till Bergshagen, blev det så kav lugnt, att vi fingo knoga och ro med en och en halv åra hem, dit vi anlände vid 11- tiden. Sen skyndade vi oss hem och till kojs i ladan.
På tisdag morgon reste som sagt pappa och Ella och vi gingo upp klockan 6 för att ta adjö av dem. Sedan syltade jag mina blåbär, sött och surt, nästan hela dagen och så voro vi och badade förstås.
Igår onsdag gingo vi upp klockan halv 6 för att hinna med 7.21-tåget till Arvika. Vi gingo genvägen över skogen till Ottebol och vilken härlig morgonpromenad det var. Solen lyste över skog och ängar och glittrade i daggen i gräset. För att ej skorna skulle bli våta, gingo vi barfota nästan hela vägen.
I Arvika gjorde vi en del uppköp, varefter vi sutto först hos Bergenholtz i en timmes tid och därifrån gingo direkt till Nordells kondis. Sen (efter att på bägge ställena ha inmundigat kaffe och 3 bakelser var, pris resp 1.15 och 1 kr!) begåvo vi oss till stadsparken, slogo oss ner i en liten paviljong och läste i nyinköpta böcker, tills vi foro hemåt klockan 12.38 med ett godståg. Det gick alldeles onaturligt sakta, men det gjorde inget, för utsikten från fönstren var alldeles bedårande.
Från stationen fingo vi skjuts på ett särdeles bussigt sätt. Hjalmar, som varit ett par dagar i Sulvik, skulle nämligen med det tåg, vi kommo med, fara till Charlottenberg. Han hade skjutsat sig själv till stationen och nu skjutsade vi oss hem. Jag körde och det var väldigt livat.
Idag voro vi uppe lika tidigt igen. Skulle nämligen ha stortvätt. Mamma och jag knogade ner till tvättplatsen vid bäcken med en kärra, full med kläder, ved etc. Det är egentligen “Bergingarna”, som ha den utmärkt fina tvättplatsen vid ån, men den “lånas” ju ut då och då. Och därnere knogade vi allihop nästan hela dagen och skrubbade, kokade och sköljde. Arbetsamt var det ju förstås, men ett roligt arbete att hålla på där nere i den vackra dalsänkan. Och när jag nu en tid framigenom “vänner skjotta” för femte gången eller tar nya lakan och handdukar, kommer jag säkert att tänka på, hur trevligt vi hade, när vi tvättade det.
