by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Lyckligt och väl installerade i vårt nya rum. Oh, hur bra vi ha det här! Vi kunde knappast fatta, att vi verkligen fått ett så utmärkt rum, förrän vi nu äro här.
Flyttningen var ju ganska besvärlig förstås. Naemi, Rut och jag foro väl fram och tillbaka en 10 ggr mellan Drottninggatan och här, och hade med oss så mycket vi orkade släpa varje gång. I lördags flyttade vi så möblerna. På natten låg sen Naemi och jag på golvet och Rut på sängkläder, lånta av tant.
Tidigt på söndag morgon reste fru Jantzen och vid 12-tiden infunno vi oss för att ta vårt nya rike i besittning. Sedan arbetade vi intensivt hela dagen på att få iordning här och på kvällen hade vi riktigt fint.
Den 1 oktober var det Naemis födelsedag och Rut och jag voro förstås uppe och gratulerade med kaffe på sängen och “Lucia heter denna dagen”. Ack ja, den gamla kära “Lucia”. När vi voro små och gingo i Ljunggrens privatskola i Göteborg hade vi en gång en luciafest, utklädda i vita klänningar (eller nattlinnen) med lingonris och lummer i håret, och avsjungande “Lucia heter denna dagen, och firas med välbehag, med kaffe och med dopp faderallanlej, består av katter blott”.”Lucia är blott en gång om året i dess rund, Du väckas skall ur sömnen opp och höra på vår sång”. Så lyder denna enkla Luciasång, som vi sedemera har apterat till födelse- och namnsdagssång och som aldrig får saknas, då någon av oss fyller år eller har namnsdag och väckes med kaffe på sängen. Ja – det var Luciasångens historia.
På onsdag eftermiddag hade Naemi kaffebjudning för tant, som bakat en härlig krans, Maja, som gratulerade med hushållssaker, fru Pannfelt från stenografbyrån, som sänt blommor och Elsa, som köpt ett trevligt slipsband med “dingelidong” av pärlor. Från Göteborg hade anlänt en korg full med det ljuvligaste bakverk vetelimpa, kringlor, sockerkaka, ringar etc. Må tro att det smakade mums!
Vi är alldeles överförtjusta över vår lilla kokvrå, som verkligen är innerligt behändig. Fru Janzen hade inget ljus därute, men det har herr Andreasson hjälpt oss att montera in, så det är så fint som helst. Vi trivas alldeles utmärkt här. Nästan jämt tänka vi på vårt kära lilla hem här, och alltid, då jag är ute spejar jag i butiksfönstren efter något användbart för kokvrån eller så.
Vi har redan köpt en hel del kastruller, gafflar, skedar, tallrikar, glas etc. På morgnarna koka vi oss alltid något att dricka, innan vi ge oss av till knoget. Att jag nu har 25 minuter promenad i stället för 10 är bara trevligt.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Trevlig dagbok den här! 12 dagar sedan jag sist skrev i den. Undrar just vad det kan bero på, att jag nu för tiden just aldrig har någon lust att skriva, varken i dagboken, brev eller annat. Och förr i världen, som jag brevväxlade med en massa personer, förde regelbunden dagbok och t.o.m. skrev berättelser, som blivit intagna i Handelstidningen och sen avtryckta i andra tidningar. Ja, det var ju bara en förstås.
Nu har jag egentligen ganska mycket att skriva om, och skall väl börja med det allra roligaste. Det var nog inte ödets mening att Naemi och jag skulle flytta till Kammakaregatan. Vi hade det ju i bakgrunden för säkerhets skull, men vi svarade under tiden på alla möjliga annonser och till slut satte vi själva in en annons. Och fingo bl.a. svar från en fru Jantzen, tysk, som på grund av avresa från staden ville överlåta sitt rum i huset Inedalsgatan 15. Det är ett hus, uppfört att uthyras åt självförsörjande damer.
Naemi och jag voro där förstås och funno allt hänförande. Först en trevlig planterad gård med bersåer och bänkar, så en stilig uppgång med hiss. Själva rummet var mycket vackert med tre stora fönster i fonden och fri utsikt över S:t Eriksbron. Så fanns där kokvrå med gas och vatten och värmeledning, WC, en stor garderob, källare och vindskontor.
Det var en sjuksköterska, som också var en synnerligen ivrig spekulant, så vi måste stå i värre. Lyckligtvis kände Naemi igen frun från Stenografbyrån, där hon tagit lektioner i maskinskrivning, och lovade bl.a. att hjälpa henne att få betyg o.s.v. så slutligen blev det ändå vi, rättare sagt jag, som fick det oändliga nöjet att få fru Jantzens kontrakt överflyttat på mig. Oh, Naemi, Rut och jag utförde en vild krigsdans härhemma i glädjen. En utmärkt bra korkmatta fingo vi övertaga för 25 kronor, tänk, men 100 kronor måste vi betala i avträde. Men det gör vi ju mer än gärna. Hyran är 550 om året, med värme! Hurra, hurra, hurra!!!!!
Rut har nu kommit in till staden, för att vara hos oss litet. En kväll skulle hon och jag gå till Saltsjöbanans station och hämta hennes kappsäck, men då passade vi på att smita in på Feiths på Söder, där det var riktigt trevligt. När vi återkommo med kappsäcken låg Naemi redan, men vi gingo ut igen för att ta oss en liten promenad. Först gingo vi Norr Mälarstrand och sprang och hoppade på pråmarna på kajen, så att en polis till sist började följa efter oss och betraktade oss med misstänksamma blickar.
Sedan vi en stund lekt “tittut” med polisen mellan vedkasten togo vi kosan uppåt Kungsholmstorg och avlade en komisk visit vid Garvaregatan. Sen fortsatte vi Scheelegatan och över Kungsbron och slunko så in på Vasaautomaten, där vi smorde oss med salt kött och rotmos, kaffe och bakelser. Naemi undrade förstås var i all världen vi hållit hus, men vi bara talade i mystiska ordalag om poliser, stenbalustraden vid Garfvaregatan, härlig supé etc.
En annan kväll voro vi på “skafferiet” där vi fingo ena väldiga portioner “potatisköttpaj”, men det smakade, så vi kunde inte äta upp det. Sen voro vi på Regina och sågo Douglas Fairbanks i hans första film “En hustru med pressens hjälp”. Och han var spänstig som vanligt.
Igår började Barnens dag med ett fasligt bösskrammel på gatorna, tombola, Barnens dagblad och lyckomärken. På eftermiddagen var jag först med fru Jantzen för att få kontraktet överflyttat. Sedan ville hon ha de 25 kronorna för mattan och vi lyckades verkligen skrapa ihop dem. Men då hade vi sedan heller inte ett enda öre att gå ut och fira rumsuthyrningen och Barnens Dag med.
Sorgsna sutto vi och stirrade på våra tomma portmonnäer där det verkligen, som Edvard brukar säga, var “afton i nixen”, då jag plötsligt till min oerhörda glädje och förvåning fann en tia gömd mellan Skanskort, frimärksböcker och diverse annat i det lilla facket på min portmonnä. “Fest i Kapernaum”! Vi ut förstås, och hamnade småningom på Feiths, där vi smorde oss med choklad och bakelser.
Idag voro vi efter lunchen ut och tittade på Barnens Dagsvimlet ett tag och skänkte våra slantar till de vackraste gossar vi fingo se. Sedan gick Rut till Heddy, dit hon blivit bjuden på middag, och vi ska väl också till att laga oss lite mat nu. Det värsta är att “gubben och käringa” visst ligger och sover därinne.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Föräldrarnas bröllopsdag! I fjol vid denna tiden hade vi livat värre nere på Rosenbad, då vi alla voro samlade där för att fira silverbröllopet. Och nu är mer än halva familjen här uppe i Stockholm. Rut är hos Forsbergs på Saltsjöbaden och pappa har ju varit här en månad snart. Han har emottagit ett anbud att på försök bli försäljningschef i bolaget “Andax” under 6 månaders tid.
Han äter varje dag middag hos oss, och tycker att vi laga utmärkt god och billig mat. Det går ju så bra att laga ute i Olssons spis. Det värsta är, att ibland då man kommer sättande med sina tallrikar, står där någon herre och provar, och det är ju ganska försmädligt.
Idag ha vi varit och sett på ett rum, dit vi skola flytta den 1 oktober. Olsson har nämligen meddelat oss, att han behöver detta rummet för att utvidga skrädderiet. Ja, här ha vi emellertid trivts utmärkt bra. Hoppas att vi även kommer att trivas på det nya stället.
Frun, som hyrde ut rummet, förefaller trevlig, fast kanske något väl pratsam. Det ligger vid Kammakaregatan 39, nära Uplandsgatan, 3 trappor upp. Få väl se!
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Nu har jag snart varit tillbaka i Stockholm i 14 dagar efter den ljuvliga semestern. Första dagarna var det rysligt att gå på kontoret och gatorna här, men man vänjer sig ju snart, och nu är det som om jag aldrig skulle ha haft någon semester.
Jag slutade dagboken i Värmland med att vi blev bjudna på kaffe till Mari på Berget. Det var egentligen Selma, som hade bjudningen, och hon hade slagit på stort värre. Låtit baka tårta och bakelser i Arvika. Det var ju mycket gott för all del, men nog för att jag föredrog Maries hembakta pepparkaka.
På lördagen innan vi reste, hade vi förstås ett fasligt schå med packning. På förmiddagen voro vi också och togo en badplåt vid bryggan och på kvällen voro vi på “kaffeorgie” hos fru Nylén. Du milde, så många härliga kakor!! Och tårta och pepparkaka, sockerkaka och fint vetebröd. Må tro, att vi “la in”.
Sent på kvällen voro Naemi och Rut ute och seglade med montörerna, men jag föredrog att stanna hemma hos lilla mamma, lilla kära, rara, älskade världens bästa mamma!
På söndag morgon foro vi med vemodigt sinne till stationen och sen fingo vi sällskap till Kil, där Rut mamma och barnen bytte tåg till Göteborg och Naemi och jag fortsatte till Stockholm. Jag kände mig inte alls glad till sinnes, då vi stegade upp för Bryggaregatan.
Och då jag i all oskuld skulle till att slumra in, upptäckte jag till min outsägliga fasa, att det krälade diverse “pankor” på min kudde. Jag upp förstås och fick tillbringa resten av natten “skaföttes” med Naemi. Och där fingo vi samsas ett par nätter, sedan jag smort in min säng, väggar och sängkläder med “Mortalin” för att få kål på pankeländet.
De ha förstås kravlat in från Olssons, där det lär finnas gott om dem. Hu då! Ännu idag doftar det starkt av “Mortalin” härinne och den doften går nog inte bort med det snaraste.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Oh, oh, på söndag är det slut på semestern och man måste ge sig i väg hem! – Vi resa allesamman på söndag morgon, Mamma, Rut, Harry och Lillan till Göteborg, och Naemi och jag till Stockholm. Vi få sällskap till Kil.
I onsdags voro vi på Berget hos Kristin och blevo undfägnade med kaffe och saft samt härliga kakor. På tisdag kväll voro Naemi och jag på en härlig promenad utåt Hoxterängen. Då vi gingo tillbaka mötte vi ett par cyklister, men det var ju så mörkt, att vi inte kunde se vilka det var. Om en stund kommo de dock tillbaka efter oss, hoppade av och kommo fram och hälsade och visade sig vara Kalle och Bror på Berget. Vi stodo och pratade en lång stund vid “Spökestenen” borta vid “Grinna”. Tänk så längesedan det sist var vi pratade med Kalle ute i vägen en månskenskväll. Det var inte sedan sommaren 1912. Ack den härliga sommaren!
Igår och idag har det varit tråkigt väder, disigt och regnigt. Idag blåser det därtill fullkomlig storm. Jag sitter nu in på salen och knogar med Harry, som sköter sig ovanligt bra dag. Nyss hörde jag att Selma var häruppe och bjöd oss bort till Mari på Berget i eftermiddag, så då blir det kaffeorgie igen förstås.
