by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Oh, så länge jag nu låtit boken ligga! Ända sedan den 23 mars! Men hur det nu är, kommer det alltid så mycket annat i vägen, när jag ämnar skriva några rader! Du kan inte ana, hur glad jag blev, då lilla mamma kom till mig i slutet på den där förfärliga veckan. När jag på lördag förmiddag fick brevet från Naemi, där hon talade om, att mamma skulle komma redan samma kväll, blev jag alldeles varm av glädje. Och tro inte, att jag var “upptagen” den kvällen.
Sen hade mamma och jag så lugnt och rart och trevligt härhemma. Om förmiddagen var det kanske lite trist för henne ibland, men hon var på museum, på vaktparaden, Nordiska kompaniet, hos Maja o.s.v. så hon tyckte det var drägligt nog. Och nog behövde hon vila ut sig ett slag alltid. Det finns väl inga, som så väl skulle behöva en månads semester om året som sådana duktiga, plikttrogna husmödrar, som mamma.
En vanlig “självförsörjande” har ju åtminstone ledigt efter 5 eller 6 på dagen, men husmor – aldrig – från det hon stiger upp på morgonen tills hon lägger sig om kvällen. Inte ens här kunde mamman låta sig vara “ifred” utan hade förstås alltid middagen färdig, när jag kom hem, bakade, tvättade lite o.s.v.
Och efter middagarna gingo som en dröm, så fort. Bland andra förlustelseställen besökte vi även operan och “Svenskan”. På operan gavs “Eugen Onegin” med Forsell i huvudrollen. Och det är en riktigt vacker opera, men vi hade fått så dåliga platser långt bort på tredje radens sida, att vi fingo luta oss framåt med fara att ta överbalansen och plötsligt dyka ner på parkett, för att kunna se något. Men Forsell blev jag allt ånyo lite besviken på.
På torsdagen förut hade jag hört honom i “Tannhäuser”, där han sjöng Wolframs parti, men jag tyckte inte han var så särdeles. Själva operan tycker jag heller inget vidare om. Wagner är ju så hiskeligt bullersam av sig. Rätt som man håller på att falla i hänryckning över några ljuva, smältande toner, dänger dom till med cymbalerna och väsnas med trumpeter och basuner, så man kan trilla av stolen i förskräckelsen. Där finns ju några härliga bitar förstås t.ex. Pilgrimskören” och” Sången till aftonstjärnan”, men den senare tycker jag då Forsell kunde ha gjort mycket mera av. Och så är han ju så retsamt självsvåldig.
Det blir inte något liv, i hans spel, förrän någon visar sig i kungliga logen. Då strålar han upp och blir verkligen betydligt mer charmerande, både vad sång och spel beträffar. Synd att hans vänstra ben är betydligt tjockare än det högra, eller kanske det är tvärtom. (Beror möjligen på stoppningen?) Emellertid njöto vi i fulla drag trots gymnastiken för att få se något.
På söndagen voro vi i Oskarskyrkan och hörde Waldus Bengtsson och vi hade även förra söndagen varit och hört honom i Djurgårdskyrkan. Han har verkligen talets och övertygelsens gåva. Man kan inte som annars, när man någon gång går i kyrkan, sitta och önska att det vore slut, så man finge gå. Nej, hans ord gå från hjärtat till hjärtat, yäcka intresse, så att man verkligen hejdar tankarnas flykt åt alla håll och koncentrerar dem på det, som blir förkunnat. Sådana präster skulle det finnas många, då bleve nog religionen betraktad på ett helt annat sätt, än den nu är.
På Svenska teatern sågo vi “Rödakorssystern” med Tora Teje i huvudrollen. Redan från början blevo vi besvikna för att Gösta Ekman inte var med utan låtit John Westin överta sin roll, och sen blevo vi ytterligare besvikna på Tora Teje. Hon, som annars brukar vara så bra, gjorde sig här inte alls, det var något alldeles onaturligt överspänt och änglalikt över hennes spel. Verkade rent av ynkligt. Och så var hon så oerhört målad, sminkad och pudrad, så man fick avsmak för henne redan vid första anblicken.
Stycket hade nog vunnit betydligt om huvudrollen varit bättre besatt. Undrar just, vad Pauline Brunius skulle kunna göra av den rollen!? Andra akten föreställde ett förhör inför krigsrätt och var ganska intressant, här utmärkte sig Torsten Hammarén som allmänne åklagaren genom ett briljant framfört tal.
En kväll voro vi på “Jacques Urlus” konsert i Auditorium. Fullsatt och mycket bifall. Och det var verkligen en voluminös och klangfull röst. Särskilt en del sånger av Strauss och ett par latinska sånger voro mycket vackra. Synd att karlen ska’ se ut som en gammal farbror från landet! Lägger man så härtill, att vi åtskilliga kvällar voro på “bio” och sågo William, Hart, Fairbanks, Norma Talmadge, Chaplin m.fl. förstår du nog, att vi inte hade långsamt.
Sista kvällen, igår, voro vi på Lidingön hos släktingarna. Först blevo vi bjudna på kaffe med härligt dopp och sedan på en läcker supé. Så nog blevo vi undfägnade alltid. Byggmästare Olsson var där, som vanligt, och var synnerligt förtjust, när han lyckades få mig att exekvera diverse bitar på pianot.
Just som vi kom ut genom grinden för att gå till station, kom vagnen och lämnade station mitt för näsan på oss. De hade följt oss allihop. Anna-Stina och byggmästaren, och nu promenerade vi ända ned till Islinge, där vi dock fingo vänta en god stund på färjan.
Så nu imorse klockan 7:25 gav sig lilla mamma iväg efter att ha varit här hela 10 dagar. Ack, hur fort de gingo! Och, oh, vad tråkigt det är nu när hon har rest! Så tomt och trist.
Du får allt skynda dig att komma upp nu, för det är så rysligt tragiskt att vara ensam! Skriv nu snart till Yours sincerely Sister.
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Fjorton dagar sedan jag sist skrev! Och vilken sorglig tid har inte dessa fjorton dagar varit. Sist jag skrev, hade jag bara roliga saker att tala om – men nu!!
Tänk dig, att två av de herrar jag var tillsammans med på Skandiabalen äro döda!! Och två flickor äro mycket, mycket sjuka. De förkylde sig antagligen alla på festen, fingo Spanska sjukan och… Oh, det är så beklämmande hemskt att tänka på det! En sådan tryckt stämning, så mycket tårar och ängsliga samtal nere i Skandia.
Magister Lindén dog först. Du vet den där unge, store och ståtliga herrn, som du tyckte såg så bra ut, då du var uppe på Skandia och hämtade mig en gång. Hans gamla mor hade kommit upp från Motala för att vårda honom, blev smittad och ligger nu för döden. Det skulle förresten vara det bästa, om hon finge dö. Sedan en son försvunnit i Tyskland under kriget, var Gösta Lindén hennes enda barn, som försörjde henne helt och hållet. Tänk, vad hon nu skulle få utstå, om hon bleve frisk!!
Idag var begravningen, och nästan hela livbyråns personal samt alla Skandias direktörer och chefer voro närvarande. Kyrkoherde Bengtsson jordfäste och höll ett rörande, kort tal och sedan talade dr. Sjögren så vackert om den dödes levnad, och kandidat Stenström sade farväl med några verser. Det var en synnerligen gripande akt, det fanns inte många, vars ögon voro torra.
Ack, jag har så gränslöst svårt att sätta mig in i den tanken, att magister Lindén inte finns mer!! Så reste ju Naemi ifrån mig på tisdag morgon. Det är klart, att vi båda försökte vara glada i avskedets stund, men Du må tro, att det kändes tomt och konstigt, när jag kom hem på middagarna och fick gå här i min ensamhet och laga lite mat åt mig. Och om kvällarna och morgnarna sen, att inte ha någon att tala med. Vi ha ju alltid kommit så bra överens också, och Naemi har alltid varit så snäll och bussig på alla sätt, så bättre kamrat kan jag aldrig få. Du får det allt svårt när Du kommer hit, om du vill försöka att riktigt ersätta henne.
Ja, så gick jag här hela tisdag och onsdag och hade det så sorgligt både i Skandia och härhemma. Och på onsdag kväll, eller rättare sagt natt, råkade jag ut för något alldeles förfärligt. På kvällen gick jag på “Gymnos” sammanträde, och där gick det sannerligen livligt till, så jag blev lite’ uppiggad. Bl.a. blev jag invald i kommittén för anskaffande av en sportstuga åt klubben och så blevo vi damer presenterade för löjtnant Hemberg, den nya manliga ledaren. Tänk att Granfelt nu är förlovad med en fröken Holmström, som vi ett tag hade i gymnastiken! Ja, måtte de bli lyckliga. Det var en tid, som vi svärmade lite smått för varandra, Granfelt och jag, men den förefaller mig så oändligt avlägsen.
Emellertid: Då jag, följd av Maja Johansson, på hemvägen hunnit ända till Fleminggatan upptäckte jag, att jag glömt min väska! Vi rusade tillbaks till Lantbruksakademien vid Mäster Samuelssonsgatan, där sammanträdet avhållits. Sent omsider fingo vi tag i vaktmästarn, som mycket riktigt hört talas om en upphittad väska, men den hade en av damerna tagit med sig – Men vem??! Där stod jag alldeles handfallen, hur skulle jag nu ta mig in, med nycklarna i väskan!!
“Dom talade om att gå till Kastenhof och supera” tyckte vaktmästarn vid åsynen av min förtvivlade min – Vi rusade dit och lyckades där leta upp ett halvtjog av herrarna. Jag fick gå fram till dem och höra efter. Nej, de hade ingen väska, men Karin hade den, sade Herr Bergsten, så nu får väl fröken gå hem till mitt och vänta på henne.
Så fingo vi rusa i väg längst ut till Birger Jarlsgatan 123 och satt där och väntade på Karin. Klockan kvart över ett kom hon – utan väskan! Den hade hon lämnat Lisa Nylén. Ja, jag måste förstås rusa iväg igen, denna gång till Norrlandsgatan, där jag då äntligen fick min väska. Och nu måste jag alldeles ensam gå hem mitt i natten.
Blev tilltalad flera gånger förstås, men det var ju inget att fästa sig vid. Men – då jag äntligen kommit hem, åkt upp i hissen, låst upp dörren och just stigit in, kommer en karl framrusande och sätter foten emellan, så jag inte kan stänga!! En liten, äcklig typ, som jag blir illamående vid blotta tanken på. “Låt mig få följa med in fröken för 50 kr”, tyckte den uslingen. Först stod jag alldeles handfallen, sen blev jag kall av vrede och sade naturligtvis till honom att genast avlägsna sig. Nej då, han började rycka och dra i dörren! Då blev jag så ond att jag sparkade och slog honom av alla krafter.
Men det brydde han sig inte om det minsta, utan fortsatte att slita i dörren. Och då, rätt som det var – slocknade ljuset, och människan hugger tag om livet på mig!! Då rusade jag ut på farstun. Min enda tanke var, att han inte Fick komma in i rummet, för då hade jag ju inte kunnat få ut honom. Jag lyckades treva mig fram och tända ljuset, och sen slog jag till den uslingen för bröstet, allt jag orkade, så han ramlade 5 – 6 steg bakåt. Under tiden skyndade jag mig in och lyckades få igen dörren så pass att han inte kunde få foten emellan. Men han hade huggit tag i låset och drog och slet, och jag drog från mitt håll och förmådde verkligen få igen dörren så pass, att jag kunde låsa. Och sen sjönk jag ihop under en förfärlig hjärtklappning. Oh, hur rädd jag var. Låg och skakade hela natten sedan.
Då jag kom ner i Skandia, såg jag så förstörd ut, att alla frågade vad det var med mig. Och gåvo sig “levandes över” då de fingo höra sammanhanget förstås. Just den dagen hade vi länge förberett oss på att fira “allmän namnsdag” i vårt matlag. Dagens namn var Joakim. Vi hade alla med oss de härligaste bakverk, sockerkaka, pepparkaka, fint vetebröd, tårta och småkakor och uppväckte allmän avundsjuka vid borden runtom, men det kunde ju inte bli någon glad stämning, under de sorgerliga förhållandena därnere.
Samma dag dog en ung herre Roggen, som också varit med på festen och på söndag följde honom hans fästmö, Hertha Falk, en förtjusande rar flicka på “brand”, 21 år gammal. Hennes far hade dött på lördag.
Oh, är det inte förfärligt! Nej, jag vill inte skriva mer om detta sorgliga, utan slutar för denna gång.
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Dear Alma!
Egentligen borde jag väl nu vara riktigt “bakom” efter en större festlighet igår och en så gott som genomvakad natt. Men låtom oss börja från början.
Se, det var så att Skandia, eller rättare sagt några herrar i Skandia, nu äntligen kommit på den ljusa idén att ställa till med ett större gemensamt kolifej för hela personalen. För att ytterligare höja stämningen hade Hr Husén, som dock själv inte var med, skrivit ett slogs spex, som handlade om “Skandiagumman, Skandiagubben 1875 och Skandiakvinnset 1975. Ett konstnärligt par på brandbyrån, Nordengren – Hessler, hade målat fina dekorationer, där de agerande endast behövde sticka fram armar och huvud. Och de agerande voro fröken Casserman på brand som gumman, Herr Olofsson dito som gubben och undertecknad, som kvinnset.
Du skulle ha sett en sån dress, de hade givit mig! Komplett paradisdräkt, så när som på en slöja över bröstet och ett skynke om livet!! Och bredvid stod en sån här liten pippi och sände heundrande blickar upp på mina ben. Du må tro det såg härligt ut. Vi hade ganska kort tid att repetera våra roller, på onsdag voro vi hemma hos Herr Olofsson och på fredag hade vi generalrep på Fenixpalatset, där festligheten, middag med bal, skulle gå av stapeln.
På “generalrepet” hade vi mycket roligt. Då var Herr Husén med och konstnärsparet, och senare anlände till vår stora glädje, en bror till fröken Casserman, direktör M, som lovat hjälpa oss med accompagnemanget till sångerna. Då vi skrålat nog och tyckte oss någorlunda säkra, styrde vi våra steg till “Gillet” och åt en liten supé, Och sen följde dir. M mig hem och vi pratade väldeligen, mest på engelska, han har nämligen varit utrikes i 7 år. Han verkade mycket sympatisk, var långt ifrån skön, men hade ett öppet energiskt ansikte. Och han sade bl.a. att han gladdes mycket åt morgondagen och att han fått mig till bordsdam etc. m.m. sådant.
Så kom då kvällen då jag nykammad och festklädd knogade iväg till Fenix. Och där, må Du tro, var ett vimmel av eleganta toiletter. Alldeles utsökta somliga. Redan vid entrén stötte jag ihop med min kavaljer. Sen presenterades det lite och så slogo vi oss ner vid bordet.
Det var en liten bra middag och stämningen tycktes vara lätt och otvungen. Bl.a. hyllades Skandiakvinnan med en vers av en före detta Skandist, Herr Vretman. Och så började balen och dir. M och jag dansade utmärkt ihop. Varenda dans hade jag upptagen och det hela var mycket livat.
Dock snart fingo vi agerande draga oss tillbaka från dansen för att ordna för “uppvisningen”. Och den blev lyckad, trots “rösten ur salongen” förfallit till fullkomlig tystnad. Sen fortsattes dansen och så superade vårt kotteri nere i stora matsalen och allt var fröjd och gamman.
Dock, all fröjd är kort och klockan 1 släcktes obevekligt ljusen och vi måste ge oss iväg. Birger (vi hade lagt bort titlarna överlag vi agerande) följde mig h«m förstås, och Greta Anneld som fått lov att ligga hos oss, fäljdes av sin kavaljer, unga Stedt. De gingo en bit före oss så vi kunde prata, som vi ville. Och Birger ville först bjuda mig på middagsté på Grand Royal idag, men dit kunde jag ju inte för Naemi skall ha “avskedsvisiter” hela dagen. Och hur jag nu hade mina ord, blev det inget bestämt att träffas mer, utan det får ödet avgöra.
Som du nog förstår, blev det inte vidare mycken sömn av på de hårda träribborna mellan sängarna, som Naemi flyttat ihop. och därför känner jag mig nu lite’ slö.
Adjö så länge!
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Rut, jag är alldeles förtvivlad över, hur fort tiden går!! Att tänka sig, att jag snart måste fira min 24 födelsedag. Hu, det är riktigt ängsligt! Men, man får väl trösta sig med, att “i anden” kan man känna sig ung ännu mycket länge.
Nu måste jag berätta för dig om den härliga skidtur vi under helgen företagit. Vi – det är Elin Berg och jag. På lördag eftermiddagen togo vi tåget till Märsta på Upplandsbanan. Där spände vi skidorna på oss och satte kurs på Sigtuna. I stan var det nästan tö, när vi debarkerede, men här var det fint före. Allt skulle varit skön om vi inte haft de otäcka ryggsäckarna att knoga på. Vi voro alldeles ovana vid det ser du.
Dock, det gick, fastän vi hunno inte fram till Sigtuna förrän det var alldeles mörkt. Du må tro det var spännande att susa nerför långa, krokiga backar i mörkret, där i varje krök en kullerbytta låg på lur. Men nix, inga kullerbyttor för oss!
En synnerligen angenäm syn var det, då vi i en krökning av vägen, såg den lilla staden ligga som ett halvmånformigt juvelsmycke i dunklet nedanför oss. Nu ledde jag, som förut varit i staden, färden rakt på Stadshotellet, där vi beställt rum. Som Du nog kan tänka dig var det just ingen otrevlig känsla att få sparka av sig de våta skidkängorna och raggarna och sätta på sig torra strumpor och skor. Och sedan vräka sig i en ljuvlig korgstol med saftiga apelsiner och behagliga “Stolen deeds” inom lagom räckhåll. Sedan intogo vi en bastant supé, utmärkt smörgåsbord, biff med lök och té och smörgåsar. Ingen hade haft tid att äta middag, ser du.
Efter maten letade vi reda på ett piano i en stor danssal och här spelade jag nu en massa bitar. I rummet bredvid dvaldes ett par herrar, som ideligen kikade in till oss och slutligen lyckades få samtal igång. Det var en ung, herr Boman, och en äldre, disponent Jonsson. Då de fingo höra våra planer på att fara till Skokloster, tyckte de det var ett vådligt företag. Herr Boman erbjöd sig att försöka skaffa en häst, så vi kunde få tolka den första milen åtminstone. Vidare utbad han sig den ynnesten att följande dag få bli vår ciceron, då vi skulle bese “världsmetropolen” ( 690 själar). Och sen drogo vi oss tillbaka till vårt rum.
Alldeles härliga sängar hade vi, och det dröjde inte så värst länge, förrän vi ljuvt vilade i Morphei armar. Redan klockan 7 följande morgon voro vi uppe, ty klockan 8 skulle vi träffa herr Boman utanför. Och precis på slaget befunno vi oss där spejande och spanande efter samme herre, som emellertid visade sig obefintlig. Antingen han nu helt plötsligt fått “spanskan” eller försovit sig eller helt enkelt “gett sjutton” i oss det vet – ja, vi visste det inte.
Men inte va’ vi lessna för de’ inte! Vi traskade på egen fot omkring från S:t Per, en ganska stor ruin med ett högt fyrkantigt torn, till S:t Lars. Av denna återstår endast en vägg, som ligger i trädgården till en idiotanstalt eller något sånt där. Och som vi fruktade, att helt oförhappandes bli störda i våra “fornforskningar” av någon vildsint individ med rullande ögon, håret på ända och en blodig yxa i högsta hugg (för man vet ju aldrig, vad sådana där kan finna på) tittade vi blott helt flyktigt över staketet på väggen och fortsatte till S:t Olof, som ligger på kyrkogården. Denna ruin är också ganska stor med tjocka, tjocka väggar, smala, smala portar och små, små gluggar till fönstren. Dessa kloster och kyrkor tjänade ju också lika mycket till fästningar och skydd mot fiender som till helgedom.
Strax intill ligger S:ta Maria, som är betydligt mycket restaurerad och användes till kyrka. Den var stängd förstås, men genom en glugg, som vi kikade ner i, upptäckte vi en karl, som höll på att elda i en stor ugn, och denna anropade vi om bistånd att få komma in. Jo då, det gick fint och därinne beskådade vi gamla gravmurar, epitaf ( vad i friden är det för något?), vapensköldar, tavlor etc. Och sedan hastade vi till hotellet för att äta frukost, varefter vi omedelbart gåvo oss av. Först packade vi dock ihop alla “nattmojänger” skor etc. som vi inte mer behövde, i en ryggsäck, och bad uppassaren att skicka den till Stockholm.
Det var ett bra och trevligt hotell, men du milde, så dyrt! Det tog ett bra hål i våra “självförsörjande-kvinnors-kassa” att betala räkningen. Men det hade nyss varit den första och då så…
Innan vi gav oss av tog Elin en plåt på mig med S:t per som bakgrund, och sen rände vi åstad bortigenom. Då vi kommit en bra bit, måste vi vid studerandet av kartan till vår fasa konstatera, att vi voro på en avväg. Den utmynnade dock efter en stor sväng på den rätta vägen, så vi fortsatte. Kommo så om en stund till en korsväg. “Här är väl den rätta vägen” tyckte jag, “så nu tar vi väl av åt vänster”. Nej, Elin trodde inte att vi redan kunde ha uppnått stora vägen, så vi knogade fortfarande åt höger. Snart komme vi till en lång, härlig nerförsbacke, där det gick med våldsam fart. “Sådana här skulle det finnas många”, tyckte vi. Och då vi svängde om en dunge vid backens slut, skådade vårt häpna öga – S:t Per med Sigtuna i bakgrunden? Tablå.
“Aj, vi skulle allt ha tagit av till höger, där som du sa’ ändå,” yttrade sig till sist Elin. Ja, det var inget annat att göra, än att vända och stånkande, pustande och småsvärande knoga upp för den där långa backen. Men nu önskade vi inte att det skulle finnas många sådana.
Nu voro vi emellertid på rätt stråt och passerade Billby, där vi fingo vatten, svängde vid Bremö av åt höger och tog sen av rätt ner mot Sköfjärden. Sista biten sneddade vi rakt genom småskogen, där det gick med en väldig fart mellan buskar, träd, stenar och förrädiska gropar. Rätt som det var låg Elin där, och strax efter stannade min ena skida mot en sten, under det att jag med den andra fortsatte framåt – och nedåt. Men sen gick det utan vidare äventyr ned till stranden där vårt tjusta öga skådade fjärdens vida, snöbetäckta isfält och det ståtliga Skokloster i bakgrunden.
Nu togo vi upp ett spår över isen rakt på slottet, ett stycke på cirka en halvmil. Underbart nog hade vi medvind, så det fick galant. “Maran” knogade vi på nu på var sin halvtimma. Och alltemellanåt förfriskade vi oss med apelsiner och karameller. Vi voro verkligen stolta, då vi vid ett-tiden bestego stranden nedanför slottet. Nu hade vi då nått färdens mål trots alla huvudskakningar och betänksamma “undrar-just-hur-det-kommer-att-avlöpa” miner hos dem, som hört talas om vår tilltänkta utflykt. En mil hade vi knogat från Märsta till Sigtuna, och nu två mil från Sigtuna till Skokloster. Det kändes allt skönt att få sjunka ner på en bänk inne i slottets stora hall och börja rota i ryggsäcken efter diverse ätbart- och rökbart.
Egentligen är slottet stängt om vintern, men vi hade den stora turen att “Rustmästarn” just var tillstädes och trots att han nyss visat omkring en skara byxklädda damer, dock gav vika för våra böner och började om med oss. Men oh, så kallt det var! Huttrande och småhoppande, med rinnande rödblanka näsor och händerna begravda i fickornas djup, beundrade vi de vackraste tavlor och gyllenläderstapeter, takmålningar och broderade möbeltyger. Här fanns underbart väl bibehållna gobelänger med klara, vackra färger, glittrande kristallkronor, det dyrbaraste kinesiska, sachsiska och holländska gamla porslin, varav blott en liten pjäs skulle betalas med tusentals kronor.
Väldiga skåp omväxlande med sirliga rococobyråer och stelbenta empirmöbler, härliga venetianska speglar återgav prakten av pärlemor och elfenbensinlagda bord och skåp. I ett skåp förvarades bland andra pjäser den ring, Gustav Adolf gav Ebba Brahe vid deras förlovning, en jättestor oregelbunden oval rubin med en krans av diamanter. Vidare Gustav Adolfs börs, Marie Antoinettes guldinlagda bläckhorn, en kniv, som tillhört Gustav Wasa etc.
Av slottets grundläggare, greve Carl Gustav Wrangel, funnos flera porträtt och på alla var han lika fet, ful och rödbrusig. Efter hans död övergick slottet i mågen, greve Nils Brahes ägo och har allt sedan dess varit fideikomiss inom Braheska ätten.
Konterfej funnos väl av dem alla, men vackrast och ståtligast var Magnus Brahe, Carl XIV Johans gunstling. Nu utslocknar emellertid den Braheska ätten på manssidan i och med nuvarande ägaren av slottet, Per Brahe, som inte har någon manlig arvvinge. Det är riktigt tragiskt att de där gamla, gamla finaätterna ska dö ut.
Men låtom oss fortsätta att huttra omkring och vända våra rödblanka näsor konstskatter, den ena vackrare och dyrbarare än den andra. Högst upp rustkammaren med en vapensamling om c:a 2000 föremål. Den lär vara Europas största. Och vilka vapen! Från urgamla tunga, tunga bössor med 2 meter långa pipor till de smäckraste gevär med guld, silver, pärlemor och elfenbensinläggningar. En värja var alldeles enastående vacker med ett fäste av rent guld, inlagt med briljanter och i fästets knopp en jättestor blixtrnnde solitär.
Det är omöjligt att beskriva ons en ringa bråkdel av alla dessa ovärdeliga skatter, så vi övergå väl till avfärden. Vi la’ iväg med en hisklig fart över isen för att få blodomloppet igång i våra stelnade lemmar. Och då vi uppnådde stranden, där vägen mot Knivsta tog vid, hade vi redan fått upp kroppsvärmen till något så när normal. Det var en härlig väg vi nu befunno oss på. Utmärkt före, och runt omkring skogen så tyst och vit och vacker. Här togo vi ett par plåtar.
Förbi Vasslunda skidade vi en genväg ned mot Knivsta station. (Aven på Uppsalabanan). Solen, som förut hela dagen dolt sig bakom molnen, tittade nu fram ett litet tag och sände en knippa rött ljus över snön. Vilken härlig syn! Strax innan vi kommo till stationen skulle vi krångla oss över ett djupt, brett dike med den påföljd att jag med skidor, ryggsäck, stavar och allt i ett kaotiskt virrvarr gick till vila i dikets botten. När jag någorlunda rett ut härvan, hade förstås bägge bindningarna gått upp, så jag skickade skidorna och det andra “mojet” upp före och skulle så själv kravla efter. Men för varje steg sjönk jag ned till ovanför knät, så det tog en rundlig tid, innan Elin fick se min ansträngda fysionomi dyka upp ovanför dikets kant.
Det var den sista strapatsen, sen voro vi strax framme vid Knivsta. Sedan vi köpt biljett och telefonledes meddelade de hemmavarande att vi fortfarande voro vid liv, gav vi oss ut på spaning efter något caféartat. Och si – våra ögon möttes nästan genast av Café, sirligt målat på ett fönster. Vi slank in förstås, men vi höll på att slinka ut igen, trots vår kaffetörst. Därinne stod nämligen luften tjock av dålig tobaksrök och runt ett bord mitt på det smutsiga golvet, sutto en massa ynglingar, spottande, skrikande och svärande. Vi togo emellertid mod till oss och frågade något, som påminde om en uppasserska om det inte fanns något annat rum. Jo, vi kunde få sitta i familjens privata rum.
Och där serverades oss vid ett med en utsliten vaxduk försett bord, gott kaffe och vetebröd. Men Du milde, ett sådant rum!!! Väggarna fulla av flottfläckar, gardinerna smutsiga så att den ursprungliga färgen knappast syntes. Inte två stolar voro lika, en av dem hade sitsen utslagen. En så´n där riktigt genomtarvlig brunbetsad skänk stod i ett hörn och de andra upptogos av diverse uppbäddade sängar. Det ville allt till att vara hungrig För att kunna äta i den omgivningen. Men det gick det också. Och snart sutto vi på tåget och ångade åter till staden, och tö och slask igen. Usch!!!
Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer. Om du nu har aldrig så lite fantasi, kan du väl själv göra färden med oss, över isfälten genom täta susande skogsdungar och längs de snöiga fälten med blånande berg och trädtoppar i bakgrunden.
Gör det, och njut, som vi!
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Jo, de’ ä’ just fint! Här sitter jag nu och skriver till Dig, då jag egentligen borde vara i gymnastiken och göra mig av med lite övervikt. Aber, aber – ja aber.
Tack för brev! Det skulle allt vara gräsligt roligt, om Du komme hit upp nu, när Naemi överger mig. Ja, gno på med maskinskrivning du bara, jag ska göra allt vad jag kan för att få in dig i Skandia och det går nog.
Tänk, att Greta nu telegraferat, att hon ämnar anträda hemresan. Ja, måtte den gå lyckligt och väl, så att man snart få se henne igen. Oh, vad det skall bli roligt! Att hon nu varit borta i 5 år, det förefaller hart när otroligt. Av hennes brev att döma, är hon fortfarande samma gamla bussiga, glada flicka.
Hör Du, naturligtvis skall Du gå på motorcykelklubbens bal, när du är bjuden!! Det blir nog mycket roligt och en massa stiliga herrar, för varenda sådan i Göteborg åker väl motorcykel eller bil eller något sådant där.
Nu har jag fått mina provkort från Walfenstein. Två av dem äro alldeles överdådigt bra, och det tredje, i halvprofil, är
nog också bra, men det är en så ofördelaktig ställning, så jag tycker inte riktigt om det. Nu har jag emellertid skickat två av dem till Filmens pristävlan, kan just undra, hur det avlöper.
På tisdag voro Naemi och jag jämte tant och en bekant Herr Prytz, utbjudna till Elsa i Råsunda. Och du må tro, vi förde ett liv. Vi gaskade verkligen upp oss ordentligt. Det började vid kaffebordet med att vi käka’ och åt som “glupande ulvar”. Av varje sort togo vi en 4-5 gånger och för varje gång tyckte vi “om jag skulle ta och smaka på denna sorten med, den ser så god ut”!
Så fort kaffet blivit bortdukat började vi “Va’ får vi mer? Ja’ ä´ så hungrig så,” och då Elsa ett ögonblick gick ut, plockade vi fram en konfektskål och ett fat apelsiner, som stod lite i skymundan och satte det mitt på bordet, beredda att med fruktknivarna i högsta hugg gripa oss verket an. Elsa kunde naturligtvis inte finns ord starka nog att beteckna bildningsgraden hos sina gäster. Då vi emellertid ivrigt yrkade på att få apelsiner meddetsamma, plockade hon också fram glas ur sitt skåp. Genast stodo Prytz ögon på skaft, och han började slicka sig om mun. “Vin – jo jag tackar jag – vilket märke”?
Och så yttrade han sig om att glasen voro då ordentligt tilltagna, så nog skulle vi få i oss så pass, så det gick “på ögonbrynen med tummen i spårvägspåret hem”. Men så har dom antagligen lagt växeln fel på Odenplan, så istället för Upplandsgatan, kommer jag också till Inedalsgatan och måste försöka få husrum i “Nuckebo” över natten”. Oh Du milde vad vi skrattade!
Och Du skulle ha sett vilket oändligt förakt, som avspeglades i hans ansikte när de glasen visade sig vara avsedda för saft!! Det var ett hårt slag. Men han hämnades genom att dricka den så gott som outspädd. Då Elsa bjöd honom mer vatten, tyckte han: “Nej tack, det smakar ganska bra ändå”. Ja, det var verkligen “luft i luckan” och kvickheterna haglade.
Dagen därpå voro vi ute hos Greta Anneld på Lilla Essingen, och hade nästan lika roligt. Här roade jag och Gretas bror, Sven, oss med att av apelsinskal skära ut sådana där hemska tänder som vi gjorde när vi voro små, och sen uppträdde vi ned dessa ”betar”, hemskt vindande och grimaserande. Vi voro fullkomligt oigenkännliga. Och skrattade gjorde vi, så jag blev nästan sjuk.
Då Greta och Sven skulle följa oss när vi anträdde hemfärden, fingo vi i farstun tag i en kälke, och nu skulle vi förstås åka i backen utanför. Vi klämde ihop oss tre stycken på den lilla kälken och så barkade det iväg. Men rätt som det var slutade backen mitt framför ett hus och någon skrek “Oj, nu går vi ju rakt “på huset”. Så välte vi förstås och rullade om varandra, skrattande och pustande om vartannat tills vi äntligen kommo på fötter igen och någorlunda ordentligt anträdde hemresan. Nej, adjöken nu för denna gång, Lev väl!
