by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Liebe Alma
Sie haben nun ganz lange Zeit auf Brief von mir erwarten mussen. Nicht war, Sie sind viel böse auf mich? Ach, aber ich habe doch gar keine Zeit zum schreiben übrig gehabt – Nein, låtom oss återgå till “ärans och hjältarnas språk”.
Orsaken, varför jag vid “starten” var så “disk” av mig, är att jag för närvarande håller på att plöja igenom en “disk” bok ” Die Sonne von S:t Moritz” av en gubbe som heter (eller hette) Höcker. Och strax förut har jag läst “Der Adjutant” av Rudolf Herzog.
Måste ha lite motvikt mot alla engelska romaner jag slukar, förstår du. Det är riktigt intressant förresten, och det är underbart, hur bra man kommer ihåg det gamla hederliga språket från skolan. Jag behöver knappast “slå upp” ett enda ord. Och även om jag skulle behöva det, gör jag det inte av det enkla skälet, att jag inte har något tyskt lexikon!
Egentligen borde jag nu vara ett rov för åtminstone lindriga samvetskval, eftersom jag både i fredags och lördags helt enkelt “skolkade” från Skandia. Blev så gräsligt uttråkad på allt knoget därnere, att jag istället tog med mig lite’ arbete hem, och tillbrakte två härliga dagar under förebärande av huvudvärk och dålig sömn på grund av överansträngning. Vilket delvis var sanning.
Och vet du vad jag har gjort!!!. Du har nog i “Filmen” läst om dess stora pristävlan “Vill Ni bli filmskâdespelerska”, eller hur? Och kanske rent av funderat på att deltaga? – Jag har gjort det!! Igår var jag och fotograferade mig hos Walfenstern, och så fort jag fått provkorten, skall jag skicka in dem och ett långt brev, som jag redan skrivit, till “Filmen”. Oerhört, inte sant!?
Men ack, vad det skulle vara gräsligt roligt om man kunde bli utvald, och sålunda få sin enda stora alltid undertryckta önskan – att få bli skådespelerska – uppfylld. Dock – det är inte värt att hoppas – sslipper man att bli besviken.
Igår förmiddag, då väl “Skandisterna” trodde att jag blek och utsliten vilade på mitt läger, tog jag mig en härlig skidtur utåt Djurgården. Det hade snöat hela morgonen, så snön låg djup överallt utom på gångbanorna, som voro skottade. Jag tog vägen förbi Rosendals slott och uppför en liten backe därbort igenom, där ett skidspår tog av in bland träden. Jag tog upp spåret och gled så nedför en jämn sluttning i behaglig fart.
Du kan inte ana, hur underbart vackert där var. Överallt bredde sig den mjuka, vita, vita snön och stenar och kullar voro så jämt avrundade av snötäcket. Träd och buskar dignade under snöbördan och grenarna, som slingrade sig i varandra bildade de mest fantastiska mönster. Det var så lugnt och så tyst, ingen människa mer än jag och jag kände mig rent av andaktsfullt stämd i all den tysta, rena vitheten.
Även på söndag förmiddag voro Naemi och jag ute och skidade. Vi togo vägen utåt Fiskartorp och väl anlända dit, roade vi oss med att åka i ett par småbackar. Det var inget vidare roligt, ty hur bussig än Naemi annars är, någon trevlig kamrat på skidfärder är hon inte. Än går hennes bindningar upp, än bryter hon sönder stavarna, så går inte skidorna nog bra, sen gnäller hon över att hon inte har några ordentliga skidkängor, och så pustar hon och stånker och flåsar och kravlar fram så sakta, så’ de’ ä’ inge’ roligt alls. Och när vi så gått en liten stund, börjar hon frysa och vill åka spårvagn hem meddetsamma. Det medger hon förresten själv, att hon inte är förtjust i skidsporten.
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Käraste min Gretel! Så länge tror jag inte något av dina kärkomna brev förut varit på väg, som det jag idag fick. Avsänt den 22 december förra året och först nu framme! Ack, hur många härliga saker du får uppleva, Gretel. I fantasien vill jag följa dig på dina färder därnere i Östern. Jag ser hur västerhimlen flammar röd av den sjunkande aftonsolens sken, ser, hur glansen faller på moskéernas guldbelagda kupoler och minareter. De emalj- och mosaikinfattade ytorna glänsa och blänka i det starka ljuset där strålarna belysa dem, men på andra sidan, dit strålglanson ej når, är det mörkt och färglöst. Smäckra guldspiror avteckna sig mot mörka moln, ljus och skugga växlar.
Ack, hör det hemlighetsfulla prasslet i palmalléns vajande kronor, hör hur det rasslar, suckar och viskar i apelsinlundens färgrika lövmassor. Bruna, gula, orange och röda löv, där solstrålnrna leka tafatt när vinden vaggar dem fram och åter. I den skuggdunkla alléen, som leder ner till flodstranden mörknar det alltmer, allteftersom aftonsolens glans bleknar bort, där susar det så hemlighetsfullt – åh – vi bliva alldeles betagna av Österlandets oemotståndliga, obeskrivbara tjusning.
Och så återvänder jag från dig och “Kasimyen” med dess palmlundar, apelsinskogar och gyllene moskéer och sitter här och stirrar ut på S:t Eriksgatans gråa hyreskaserner, på rasslande fula spårvagnar och smutsiga, skräpiga upplag!! – Oh, – kontrasten är så stor, att hjärtat skälver av längtan bort härifrån, bort, bort till landet, där apelsinerna glöda mot den dunkla grönskan. Och aftonhimlen flammar röd över guldinlagda kupoler och minareter! – Lyckliga Gretel!
Men, du får ej klaga, Judit. Du måste som vanligt resignera och taga din vardagliga dag, som den kommer. Du har allt vad du behöver, rum, mat, kläder, och mycket dessutom. Du kan spela och sjunga, förstå det sköna i målning, musik, litteratur och andra höga konster. Du är frisk och sund. Och aldrig har du haft nâgra svåra prövningar här i livet. Och ändå klagar du!!!!
Så predikar jag för mig ofta. Men var fanns eller finnes den, som någonsin var nöjd med sin lott och inte längtar efter något annat? Och ibland känner jag mig också så glad och tillfredsställd. Särskilt då mitt arbete går bra och lätt, då jag har någon riktigt intressant djup bok att läsa eller får höra riktigt ljuvlig musik.
Då glider jag på drömmars och fantasiens vingar bort till ett land av sällhet och ljus, där det inte finns något mörkt och hemskt, där själen känner sig så så oändligt lätt och fri och jublar i obunden glädje.
Hur ofta läser jag inte “Gösta Berlings saga.” Ack, hur många, många stunder av renaste njutning den boken berett mig! Jag läser den bit för bit och för varje gång upptäcker jag något nytt, underbart vackert.
Och att få vara ute i Guds fria natur, komma bort från stadens gator och ut till de öppna vidderna eller susande skogarna, det är också så härligt. Att se den bleka vintersolen sända ett svagt rosenskimmer över snön, som ligger mjuk och vit över fält och skog. Och även här kan västerhimlen flamma röd i solnedgången och då få skogarnas granar och tallar vara moskéer och minareter, som lysa i glansen. Och allteftersom skymningen faller på, förbleknar den flammande färgen och himmelen skiftar i alla nyanser från glödande orange till blekaste violett och skimrande opal.
Där drar ett svagt, grönblått litet moln fram en slöja över den sjunkande solen. Och uppåt himlavalvet stiger den opalglimrande skärblå nyansen och försvinner så i ljuvaste rosa. Och så faller mörkret helt hastigt på och stjärnorna börjar glimma över granarnas toppar och snön lyser blåvit i månskenet. Och då sjunger nordan en bister sång inne bland skogens träd och i stora, vita flagor faller snön från trädens grenar, då vinden ilar förbi.
Ser du, vi ha allt vackert häruppe i norden också! Och jag är säker på att du kanske sitter i prakten därnere och längtar till landet, där solen lyser så blekt över snövidderna och stjärnorna gnistra så kallt i den dunkelblå vinternatten.
Vet Du Greta, jag har på senaste tiden så ofta tänkt och grubblat på, vad det kommer sig, att jag inte som andra flickor, kan låta mig helt fångas av stämningars makt – leva för stunden och njuta därav – i en annans sällskap. Ack, att jag kunde undkomma den där kalla ironiska själviakttagelsen, som sitter och stirrar med sina isögon längst inne. Alltid – alltid. Hur väl jag förstår, vad Selma Lagerlöf vill ge uttryck åt, då hon talar om Marianne Sinclair, hur hon blev, sedan hon varit sjuk och rest ifrån Gösta Berling. Då Gösta kom och var förbittrad på henne för att hon lämnat honom.
“Själviakttagelsen satt och hånlog åt hennes försök att spela förälskad… Hon visste, att om hon ägt en hel känsla, skulle hon ha vunnit honom åter. Och hon försökte spela passionerad. Isögonen hånade henne, men hon försökte i alla fall…”
Jag tror att vi äro sprungna ur en alltför hederlig, sund och djupt kännande släkt för att kunna ge oss fullt hän åt stundens känsla. Den gång då vårt motstånd brytes, blir det nog för alltid och av någon, som sedan för beständigt måste härska över oss. Vi kunna ej “plottra bort” oss i känslostämningar! Ge en kyss hit och ett famntag dit, lyssna till sinnligt kärlekstal och njuta därav – Nej!! Fullt och helt åt en, eller intet åt någon.
Se där orsaken, varför jag åtminstone inte ännu kan säga att jag levat. Glädje och löje har det funnits i mitt liv, och tårar och sorg också, men till lyckans höjd eller förtvivlans djup har jag aldrig nått. Förresten, de båda sakerna äro nog mycket intimt förenade. “Den, som ej kärleks smärta känt, har ej dess sällhet smakat”.
Ack, jag undrar, vilket som är bäst, att kunna njuta och finna lycka i ett fjärilsliv med flirt och kyssar och smek för stunden, eller att gömma sina vackraste tankar och känslor i sitt innersta för att ha dem fulla och hela åt honom, den ende – som kanske aldrig kommer.
Livet är inte så lätt, som många tror! Nej, snälla min Gretel, nu slumrar redan Naemi, och jag har ännu hela avklädnings-toalett och bäddningsproceduren ogjord. Godnatt du min käraste väninna, i tankarna är jag så ofta hos Dig.
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Kära Du! För att nu gottgöra Dig för den långa tystnaden av hela 14 dagar, som gått sedan jag sist skrev, får jag väl nu försöka att plita ihop riktigt mycket. Inte har jag egentligen så mycket att tala om, ty dessa 14 dagar ha varit ganska lugna, men ändå så…
Sist nämnde jag visst att vi skulle gå på “La Traviata” Och där voro vi må Du tro och njöto av Skilondz konstmässiga drillar. Hela den operan är förresten ganska njutbar. Men ack, så tragisk!!! Inhöljd i den mest förföriska, snövita spetsdräkt, med lockar omramande det bleka anletet, dör Violetta på slutet i sin älskades armar. Ett offer för galopperande lungsot.
Men sjunger och drillar gör hon med sitt sista andedrag och det tycker jag är ganska bra gjort. Dagen därpå voro vi och sâgo Bonny Johansson dansa på Musikaliska Akademien. Så förtjusande näpet, nätt och rart det var. Än svävade hon omkring som en vårdröm i luftiga, vajande slöjor, än trippade hon i lustiga mamelucker och bahytt och än stampade hon omkring, som en riktig tjyvpojke. Särskilt en munter och livlig Humoresk av Sade, och “Dorfschwalben” av Strauss voro bedårande.
Alla hennes dräkter voro alldeles enastående vackra och hon hade själv komponerat dem. Blommor och applåder i massor förstås. Hon accompanjerades av en ung hr Baranovsky, som även spelade ett par solonummer särdeles sympatiskt och fick sin beskärda del av bifallet.
Söndagen efter var det alldeles härligt väder, och på förmiddagen var jag med Eric vid Råsunda och åkte kälke. Det var riktigt livat att uppliva gamla “åka-i-liden” minnen. Naemi hade varit för lat att gå upp så tidigt, men längre fram på förmiddagen hade hon varit med pappa och morbror Martin, som för tillfället gästade staden, på Brunnsviken och sett passagerarflygningar.
Det kostade 100 kronor att få flyga 10 minuter och morbror erbjöd Naemi att ta en tur. Men kan Du tänka Dig, hon ville inte. Ack, ack, att inte jag var med!!! Att få sväva omkring högt uppe i luften i det strålande vintervädret och se människorna därnere bli allt mindre, att få göra några djärva svängningar… oh, en sån idiot!! Du må tro jag grälade på henne.
På eftermiddagen voro vi först på Kastenhof, och sedan superade vi på Fenix med ty åtföljande, åtråvärda lilla konjak för herrarna. Trobäcks orkester spelade i kaféet och spelade utmärkt och högt över estraden blinkade fågel Fenix en vemodig hälsning från den tid, då Rolf här förljuvade stockholmarnas tillvaro och Nalle fick glädjens vågor att gå höga fram mot slutet av programmet. “Följ med mig till Honolulu, där ä’ ett paradis.” Jag tycker mig riktigt se Rolf därframme med sin välsittande frack, röda silkesstrumpor och lackskor och sitt “bedårande” leende.
På tisdag bjödo Edvard och pappa på “Rigoletto” med Skilondz och Wilhelm Beck (en holländare) som gäster i huvudrollerna. Skilondz briljerade som vanligt och Beck hade en visserligen kraftig röst, men jag tycker den saknade klang. Hislop däremot, som den unge lättsinnige hertigen, fyllde hela operan med sin stämmas välljud. “Rigoletto” är förresten mera svårsmält, tycker jag, fast där förekommer en härlig duett i andra akten och en ljuvlig kvartett (eller va’ de’ va) i fjärde, strax innan den sköna (va va de hon hette nu igen) jo vänta Gilda! (ack, ett sådant namn) av sin egen fader (av misstag) mördades. (Hu, att alla operor ska sluta så tragiskt.)
Edvard och pappa skojade förstås väldeligen som vanligt när de komma tillsammans. Bl.a. roade de sig med, att istället för programmets högtravande text med de storståtliga namnen, läsa en betydligt förenklad sådan med skådespelarnas helt prosaiska vardagsnamn. Exempel: “Conny Molin ä förbannad på Beck för att Beck givit det rådet att slå Molin i skallen, så han kolar av, på det att Hislop må kunna lättare erövra Molins fru Söderman”. “Hislop tolkar i en glödande kärlekssång sina känslor för Skilondz, som emellertid ä rädd att Beck ska komma och få höra Hislop” o..s.v. Du kan tro det lät komiskt.
Efter teatern blev det supé på Fenix igen, men sen dess (det var tisdag i förra veckan) ha vi inte varit på någe galej mer än Kungsholms igår. Istället har jag arbetat alldeles fruktansvärt i Skandia. Tidigt om morgnarna och sent om eftermiddagen har jag varit där och är alldeles trött i huvet av allt räknande och skrivande. Oh, vad det ska bli skönt då jag lämnat från mig alla taxeringsuppgifter och bokslutsuppgifter. Då skall jag sannerligen bara göra det allra nödvändigaste sedan under nån tid och vila mig och läsa tidningen etc. Eller jag kanske t.o.m. tar mig ledigt ett par dagar.
Förra söndagen voro Naemi, Eric och jag på skidor till Saltsjö Duvnäs och gingo därifrån på isen. Jag hade vindtygskappan, gymnastikbyxor och raggar etc. och det såg nog så trevligt ut, men du milde vad folk härinne i stan tittade! Och på tåget satt häradshövding Kinnander i Skandia och jag kände mig något enkel då jag slank förbi honom i mina byxor.
Det var också en ljuvlig vinterdag med strålande sol över den snöbetäckta isen. Det är verkligen en härlig känsla att få skida iväg så där över de öppna snövidderna. Och sedan förfriska sig med varmt kaffe och bakelser på ett kondis och så iväg igen!
Imorgon hade jag gjort upp med Eric att jag skulle följa med honom och en skånsk flicka här, som han känner och “tolka” på Brunnsviken. Hon skulle rida och Eric och jag skulle åka skidor efter. Men ack, i början av denna veckan smälte snön bort, och fastän det nu har frusit på igen, finns det dock ingen snö ett skida på. Och på blanka isen går det ju inte. Det skulle allt bli härliga kullerbyttor!
Eric ringde just nyss, och frågade hur det skulle bli imorgon. Och vi stodo och “pjattrade” och fånade så länge i telefon, så att jag till slut av pur trötthet måste sätta mig på golvet. Och talade den uslingen om, att han setat hela tiden! Till slut bragte jag det därhän att han beskyllde mig, oskyldiga lamm, att vara en “ful fisk.” Att tänka sig – stå och “dilla” så i telefon, jag som avskyr långa telefonsamtal.
Naemi är ikväll ute och “svänger” sig på “Palladium“ med en ung stilig herre. Det är så, att hon av byrån fått i uppdrag att stenografera ett filmstycke på “Skandiafilm” och det har varit denna unga herre, (amanuens – jo,jo men) som dikterat. Nå, när nu styckets bov efter massor av spännande och hårresande poänger, äntligen fått sina gärningars lön och det blivit frid, fröjd och “fest i Kapernaum” d.v.s. stycket är slut, har herr amanuensen bjudit Naemi på “Palladium” och jag sitter härhemma helt solo, grön av avund. Hoppas de uppföra sig passande. Jag erbjöd mig visserligen med min vanliga takt och finkänslighet att ledsaga Naemi i egenskap av förkläde men mitt nobla erbjudande mottogs endast av kallt förakt!! Kan man tänka sig!! Som dr Lundberg brukade säga.
Idag har jag städat här i rummet så nu är det så fint så. Dvs gardiner, dukar och överdrag kunde ju vara litet renare, men jag har sopat det värsta skrotet under möblerna, dammat av de ställen där det syns mest, och plockat bort diverse, brödfat, gamla tidningar, böcker, brev etc. som eljest brukar belamra alla plana ytor i rummet. Och så ha vi björkris, som vi själva drivit upp, som nu börjar sticka fram de näpnaste små ljusgröna blad och dessutom härliga röda tulpaner i en kruka och vas. Dem fick Naemi häromdagen av ett par stackars “offer”.
Hjärtligt välkommen hit på en liten pratstund, så skall jag göra mig till och försöka baka “cremeortarter” och bju’ på kaffe. Det är nämligen Naemi som alltid annars “står” för “Cremeortarterna”. Och ta’ så med dig ett par av de där utmärkta cigaretterna med halmmunstycken, som du skickade mig prov på sist, så är du ännu mer välkommen!
Nu kämpar mitt bättre och sämre jag om vad jag skall göra, när jag slutat detta brev. “Ta nu fram det där färdigbroderade linnet och sy ihop det och klipp sedan till och börja på de där flanellbyxorna, som ännu i form av två meter blårandig flanell vila i lådans djup och glömskans hov. Och så har du åtskilliga strumpor att stoppa,” viskar det bättre jaget med melodisk röst.
– “Åh, ge katten i byxorna och det andra mojet” fnittrar det sämre, “ta den där skojiga boken, du fick låna häromsisten och läs ut den. Och sen kan du spela en stund och ha lite trevligt!” Ack, vilken månne avgå med segern? Den där boken är så trevlig, och de där strumporna måste snart stoppas! Vänta, jag skall kasta slant om det- Gubbe blir arbete – pil nöje. Få se nu!- Hej, så där – det blev pil! Vila i frid linne, byxor och strumpor. Hoppas att han får henne!! Tjänixen på dig!
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Jo, de’ ä’ fint! Nu har jag låtit det här brevet ligga hela sex dagar. Men vad skall jag göra. Det har varit ett så fasligt festande på sista tiden, så jag har rakt inte haft tid att skriva. Så voro vi t.ex. på tisdag i förra veckan och sågo “Pierrots drama” och “Komedianterna” på Dramaten. Det var Anders de Wahl, som briljerade i huvudrollerna. Och han är ju nu en gång en gudabenådad skådespelare. Att tänka sig honom, som ju ändå är 50 år (fyller visst i dagarna), spela yngling med en charm och ett behag, så att man blir alldeles betagen. Själva pjäserna voro väl fantastiska för min smak, särskilt det första med synnerligen bizzara dekorationer och kostymer, komponerade av Einar Nerman.
På onsdag voro vi på “Geishan”. Ack, den gamla hederliga operetten, det var riktigt roligt att återuppliva bekantskapen med den och dess glada och vackra melodier. Du må tro, att Niska var skön som Fairfax i sin sjöuniform. Ack! Och Ringvall i markisens roll, kan Du väl ungefär göra Dig en föreställning om! Han var dråplig!
Så har vi varit på “bio” åtskilliga kvällar och på lördag hade vi kafferep för Eric och pappa. Eric är allt en pigg och trevlig yngling. Riktigt uppfriskande. På söndag förmiddag voro vi bjudna på förmiddagskaffe till Hanssons i Sundbyberg och där var så där “moderat-liberalt” roligt. Husets dotter (c:a 16 år med korta kjolar och hängande hår) uppträder redan med ett slags fästman, underofficer, som satt där och såg ut som ett levande frågetecken. Vi fingo förstås som vanligt stå för underhållningen med sång och musik.
På eftermiddagen voro vi på “Hablé Frêres” och sedan på Stureteatern och sågo Charles Ray. Sympatisk, som vanligt. Under senaste tiden har vi haft inte mindre än två “galej” på Skandias lunchlokaler. I måndags var det Livbyråns kvinnliga “uppsättning” och måndagen förut avskedshippa för Ingvor Berg. Hon skall nämligen skudda Skandias stoft av sina fötter och fara hem till Göteborg.
På hennes hippa voro vi fem flickor och tre herrar, dr. Sjögren, Stenström och Lindén. Och vi hade livat värre. Vi drucko kaffe, rökte, söp (Stenström hade både konjak och vin med sig) spelade dragspel och dansade till framåt 12, då vi dinglade hem arm i arm så gott som hela högen.
Sista måndagen var det ju bara damer, men stämningen blev nog så hög ändå. Vi hade härligt kaffe, bröd, som en av flickorna hade bakat och utmärkt kaffe. Och så fick vi oss en trevlig bordsvisa till livs, där alla flickorna hade var sin vers. Om mej handlade den om mina fina ringar (som jag fått av pappa i jul), hur bra de gjorde sig mot mitt “vita hull” etc. Det var herr Husén, som var pappa till den.
Du må tro jag blev något förvånad då jag såg, att alla de gamla fröknarna rökte likaså friskt, som vi unga, och en av de till synes ordentligaste kunde t.o.m. åstadkomma rökringar, som tydde på långvarig övning. Jag hade lutan med mig och spelade och sjöng, till stor förtjusning, en hel del visor.
På tisdag var jag med Eric på “Dramaten” igen och såg “Den gröna fracken”, även nu med de Wahl i huvudrollen. De’ va’ härligt, må Du tro! Urkomiskt. Och franska akademin fick sig sannerligen på pälsen.
Igår eftermiddag var jag först på Skandias Generalagentur och hjälpte till ett slag, och sedan voro Naemi och jag på “bio” och såg Warren Kerrigan i “En dollar bjudet.” Vi hade sett hans porträtt i “Filmen” och förälskat oss så i det, att vi nu måste närmare titta på´n. Han var allt mycket stilig förstås (ganska lik Bertil Ulfwi) men det sorgligaste var att han faktiskt befanns vara “kobent”! Ett hårt slag!
Ikväll ska jag mycket ordentligt gå i gymnastiken och sedan gå hem och lägga mig. Men imorgon skola vi på Operan och höra “La Traviata” med Andrejeva Shilondz som violetta och på lördag skola vi gå på Ronny Johanssons dansafton i Musikaliska Akademien. Men sen får det allt vara slut. Adjö med Dig. Skriv snart!
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Titta, såna “svajiga” nior jag lagt mig till med Du! Dem lärde jag mig då jag “lade upp” min nya agenturliggare i Skandia. Där stod tryckt 19.. ser Du, och så försökte jag rita till ett lika fint 19 och det blev så snyggt att jag genast apterade de nya niorna.
Apropos Skandia, där är det mycket att göra nu, må Du tro. Hu, jag vill inte tänka på allt, grafiska listor och massor av utanordningar, föredragningar långa som de värsta. Sist va’ de 10 (tio) sidor i föredragningsboken mot 4 á 5 högst förr i världen!) cirkulär, priser, uppgift om taxering och bokslut, reseräkningar etc. m.m. o.s.v. Men – jag får väl gripa mig verket an och göra mitt bästa, så går det nog bra.
Idag har jag varit mycket inne på “anskaffningen”, där Herr Husén just huserade som värst med en söndrig skrivmaskin. Du må tro den stackars skrivmaskinen gav anledning till haranger! Men S.A.S.K:s kassa firade triumfer – en hel krona fann sin väg ner i det stora röda leräpplet. Det var visst ganska länge sedan jag uppvaktade Dig med något meddelande, så jag får väl beskriva mina öden och äventyr på sista tiden. Det har varit ganska mycket festande.
På fredag i förra veckan var pappa och jag på “Kungsholm” och sågo “Bankrutt”, ett ganska rafflande, men inte så dumt stycke. Jag hade visserligen sett det förut på “Röda kvarn” men det hindrade inte att jag tyckte att det var riktigt bra.
