by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Stockholm den 11-12/1 1919.
Obs. överskriften, Bruno! Klockan är verkligen mellan 12 och 1 på natten – Besynnerlig tid att skriva brev, inte sant? Och ännu besynnerligare förefaller det väl, att Naemi och jag nyss kokte oss lite’ kaffe. Men, ser du, ikväll, eller rättare sagt, natt är helafton, d.v.s. lördagkväll, med obegränsad tid att sova ut och då så…
Tack för senast, Du! Verkligen synd att detta “senast” skulle bli av så kort varaktighet! För, som Du sade, det skulle vara roligt att få träffas lite oftare och tala om allt och ingenting, allteftersom man vore “upplagd”. Det är så ytterst, ytterst sällan man träffar en människa, som man verkligen vill “tala” med! Du må tro, att det kändes inte vidare trevligt att ge sig iväg på annandagen. Om jag hade varit som en vanlig liten feminin varelse, hade jag antagligen gråtit floder av salta tårar och överöst föräldrar och syskon (och kanske en och annan god vän i förbifarten) med kyssar och smekningar, och jämrat mig alldeles rysligt över att behöva resa. Men – I am not a common girl after all – och därför skämtade jag och skrattade bara, då jag tog adjö.
Det har aldrig legat för oss Boudinare att egentligen visa våra känslor. Vi gömma dem inom oss, och där kanske de växa ännu starkare och djupare än hos dem, som städse omsätta dem i smekningar. Det är bara Lillan, som är den i det fallet rikt utrustade, men det är väl för hon är minst och så liten och söt.
Inte var det vidare spirituellt att knoga iväg till Skandia strax efter hitkomsten. De tyckte säkert därnere, att jag var förfärligt slö, slapp och likgiltig, men det var väl inte att undra på heller!
Natten efter sov jag “massor” och sen’ var jag mig själv igen och fullt redo till arbetets glädje och mödor. En tröst i bedrövelsen var det verkligen att ha Lillan med sig. Vi ha haft så trevligt tillsammans. Bl.a. fick hon till sin stora förnöjelse på annandagen följa mig med på matiné på Oscarsteatern och se “Prinsessan, som inte ville skratta”. Det var verkligen roligt.
Att tänka sig den stilige Niska som en gräslig bonddräng med små grisögon, lingult, stripigt hår och en oändlig bred mun med c:a 5 tänder i! Och så han sjöng och skrek sen, så han var alldeles blåröd i ansiktet. Och Ringvall var en urkomisk gammal kung med storblommig nattrock, och kronan på ena örat fasthållen med ett band under hakan. Han åt helt ogenerat upp det fina riksäpplet, snusade värre. Som sagt, det var uppfriskande trevligt.
Vi sutto på första parkett, första bänk för att se och höra riktigt bra(!!) Och rätt som det var, viskade Lillan till mig: “Titta på den där herrn därnere i orkestern, sådana smäktande blickar han kastar på dig”. Behöver jag nämna att jag för länge sedan observerat “sköna Svea”?
Hör Du Bruno, du kan sannerligen skatta dig lycklig, som inte har några hushållsbekymmer! För dem kan man bli led åt, må du tro. Sätt dig in i den situationen att i Skandias Hushållsförening ha beställt kalvkött och gjort upp matsedeln i enlighet därmed, och få så den underrättelsen att “denna gången blev det inget kalvkött”. Köp så i förbifarten på hemvägen färsk sill istället, vilken “färska” sill vid tillagningen befinnes vara alldeles “för tidigt fångad” och sålunda oätbar. Skär dig sedan i fingrarna, då du skalar potatis, (är det fortfarande förbjudet att råskala potatis, tro?), ta för mycket peppar i såsen och slå sönder potatisfatet, då du huserar som värst ute i kokvrån – och håll dig sen’ för skratt!!
Undra på om uttrycken om matlagning i allmänhet och kalvkött och sill i synnerhet, visserligen renderar S.A.S.K:s kassa en god tillökning, men just inte lämpa sig för snälla söndagskolebarns mer eller mindre nytvättade öron! Då kan Naemi sannerligen vara glad att hon slutar senare än jag och anländer till krigskådeplatsen först sedan “svaveloset” någorlunda dunstat bort och bitarna efter potatisfatet hamnat i slaskspannen. Annars vore det fara värt, att hon fick stifta intimare bekantskap med de senare. Ack, livet är sannerligen “avigt” ibland!
Men sådana där små motigheter får man försöka att ta’ från den humoristiska sidan, och bara skratta, vilket jag gudskelov också ibland gör. (Dock, då jag bränner mig, då jag häller av potatisen, skrattar jag inte, för usch, va de gör ont)! Ty egentligen har jag det allt bra. Ett rart litet “hem”, trevligt arbete och präktiga kamrater. På “anskaffningen” dit jag hör, äro vi fem flickor och två herrar, chefen och “sekonden”.
Den förre är 38 år. Det såg jag på hans nya ansökan om livförsäkring häromdagen, han ser allt äldre ut, energisk som “de värsta”, svär, som en borstbindare (tänk, han har helt enkelt nekat att gå in i S.A.S.K. och sålunda ruinera sig!) Är för det mesta snäll och gemytlig och har förrädiska ögon med långa svarta ögonhår. Alldeles för vackra för en “karl”! Ibland har man liksom lite respekt för honom, ibland flirtar man me´n, trots hans chefsställning, barn och blomma och begynnande “embonpoint”. Men du skulle se sådana ögon!
Sekonden är lång och smärt, bredaxlad och före detta ivrig sportsman, särskilt “fotbollssparkare”, och journalist. Han är mycket duktig i sitt arbete, har mörkblå intelligenta ögon, fulla av “sjutton”, fast utan långa svarta ögonhår. Och så är han synnerligen humoristisk, glad och trevlig samt hemligt förlovad. Vilken hemlighet vi flickor för längesedan obarmhärtigt och fullkomligt avslöjat.
Nu har jag tagit dem i fel ordning, först nu kommer jag till flickorna. De äro i åldern 18- 23 år, ingen just vacker, men glada, pigga och skojfriska. Oändligt tacksamma för allt, som kan bliva ett trevligt avbrott i “knoget”. Såsom t.ex. långa brev från vänner och bekanta! Om de också inte ta arbetet så förtvivlat allvarligt, så får man väl inte klandra dem för det. De leva väl alla i den förhoppningen, att detta arbete är mer eller mindre temporärt, och att snart få byta ut pennan, skrivmaskinen och Skandiakamraterna mot sleven och symaskinen + älskande man och barn. Ack ja – such is life!
Själv gör jag mig, i enlighet med mitt valspråk, aldrig några förhoppningar, så slipper jag besvikelsens bitterhet. Min stora önskan är att få resa långt bort från detta gamla, intresselösa, lugna och vardagliga till något nytt, oroligt, intressant och händelserikt, som sänder blodet fortare genom ådrorna och som gör livet värt att levas – och minnas. Framtiden får väl utvisa, hur långt jag hinner.
Hav nu i vänlig åtanke, att detta brev är skrivet mycket sent på “dagen” varför ditt överseende med allt ur estetisk, skönlitterär och svensk synpunkt torde, eller åtminstone borde, vara obegränsat. Och till slut: Min adress är fortfarande Judit Boudin, Försäkringsbolaget Skandia, Stockholm.
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Brevet kom inte iväg igår, så jag fortsätter väl en bit. Ah, vad jag skrattat åt Lillan idag! Vi ha nämligen, på grund av det särdeles älskvärda vädret – plask, plask, dropp, dropp – inte stuckit näsan utanför dörren mer än upp på vinden efter äpplen (ett var alldeles ruttet, usch!), utan vi ha roat oss inomhus. Bl.a. ha vi lekt att jag var Lillan och hon mamman och sen var jag en liten “nasse” och nöffade, vilket är hennes älsklingslek.
Och ikväll skulle hon tala om hur snäll “Ji-ji” varit mot henne, och det var då, hon var så rolig. “Ji-ji” har varit så “näll emot mig “började hon,”hon har bjutt mig på bio, å köpt sokila och konfekt åt mig, för ja’ skulle bli tjock, för ja ä så smaler, å så har hon gett mig mat, när jag var hungri å när ja inte ville äta upp vällinga, så slapp ja dä (förnöjt)”. Och så fortsatte hon: “Å så har ja fått spårvagnspengar (stolt) å frimärken, å när ja inte hade nått å göra, så feck ja stoppa hennes strumpor (stolt) å så ga hon mej böcker å läsa, å ja feck låna hennes fina färglåda och feck av hennes brevpapper, när ja skulle rita. Å så klippte hon en fin klänning å en liten hatt te min pappersdocka, å så feck ja borsta tänderna varenda kväll (ej fullt så förnöjt) å (med entusiasm) så feck ja låna hennes skor, när ja skulle leka Chaplin (synnerligen smickrande för mig) å sa ble ho inte arger, när ja rufsa till hennes hår, fast hon hade så fina lockar, å de blir Rut alltid”. (Där får man höra!). “Å så feck jag dricka upp grädden, å när ja ba henne, så “nöffade” hon och va så seter så”.
Ja, så där höll ungen på en lång stund och rörde ihop allt möjligt och var rysligt komisk. Vi ha, som sagt, haft en mycket stillsam dag. Spelat, läst, lagat mat och klippt pappersdockor o.d. Och så har jag skrivit två brev, tänk det!! Jag känner mig riktigt stolt! Men nog är det för sorgligt i alla fall, att ha två härliga, lediga dagar, och inte kunna ge sig ut ett dugg, för vädrets skull. För inte är det något nöje att plaska omkring i modden och bli kall och våt om fötterna och förkyld och snuvig. Usch!!!
Sannerligen om jag inte vore med.i S.A.S.K. = “Skandias Antisvordom Klubb”, skulle jag lätta mitt sinne i några väl valda ordalag. Ja, jag tror t.o.m. att, om det inte vore för det oskyldiga lilla barnets skull, så skulle jag ändå rikta klubbkassan med åtminstone 25 öre. Det kostar nämligen 5 öre att säga ett fult ord och det är hederssak. Men, jag tror då inte att t.ex. Herr Husén (som vi tjänar ganska bra på) är så noga med den hederssaken utom Skandias murar och ur räckhåll för våra påpassliga öron! Nu är klockan visserligen bara en kvart i 10, men jag tror ändå jag kryper ner i “snarkofagen”.
Det är allt bra skönt, att få ligga imorgon med. Adjö för denna gång!
by Anders Arhammar | Mar 9, 2020
Gott nytt år, Rutan, och många namnsdagsgratulationer, fast det kommer lite’ sent! Ni undrar väl hur Lillan och jag har det häruppe, och vi ha inte lessamt. Nä då! Om förmiddagen är ungen för det mesta tillsammans med Greta Andreasson och på eftermiddagen hittar vi alltid på något trevligt.
Vi har varit på bio ett par gånger, och så har vi varit och badat (särdeles angenämt) och det ena med det andra “å så, å di.” På Nyårsdagen skulle vi festa lite särskilt, så jag köpte konfekt och glögg och så hade vi lutfisk till middag och sedan skulle vi gå på någon biograf. Vi fingo springa hit och dit, innan vi hittade en på Drottninggatan, där barn fick komma in. Efter att ha njutit av Charlie Chaplin o.d. skyndade vi hem och lagade risgrynsgröt med mjölk. Mums, mums!! Tänk, vi fick nästan 1 och en halv liter mjölk den dagen! Sen fortsatte vi med äpplen och ovannämnda godsaker och hade så trevligt med små ljus i mina röda stakar. Och sen blev vi så sömniga att vi kröpo till kojs, fastän klockan var bara halv 11. Vi sovo alltså in det nya året.
Då vi frukosterat på Nyårsdagen hämtade vi ner “skidmojängerna” från vinden- (det var härligt vinterväder) och så åkte vi spårvagn till Tranebergsbro och skidade sedan till Drottningholm. Lillan är riktigt styv må ni tro. Hon klarade bl.a. den långa backen vid Nockeby, där många stora stodo och inte vågade sig ner. Vi hade tänkt att få komma in och bese slottet- nej då, det ville inte ungen. “De’ ä’ mycke roligare å gå på skidor”. Så vi gingo tillbaka också, hade således gått sammanlagt omkring en mil. Tänk, så bra gjort av Lillan!
Jag var bjuden på middag till Petterssons, så jag skickade ungen till Greta. Det var fin middag, må du tro, fågel och vin o.d. m.m. Så gott som direkt från bordet gick jag till Röda kvarn för att se premiären på “Ingmarssönerna”, dit jag ju länge haft biljett. Det var alla 10 akterna, som nu skulle visas, men jag gick efter de fem första. Dels var det – fastän visserligen mycket stämningsfullt och vackert – lite långsamt – dels satt bredvid mig en herre, som oupphörligt verkade “snuvig” utan näsduk och irriterade mig “hemskt”, och dels hade jag lovat Maja att komma tillbaka dit. Så resten får jag väl se i sällskap med Naemi sedan.
Hos Petterssons var det egentligen ganska tråkigt. Ingen ungherre. Den ende, han som skulle blivit min kavaljer, Majas systerson, hade – försovit sig. Varit på vaka förstås och på eftermiddagen lagt sig att vila en stund med ovannämnda sorgliga resultat. Så han kom inte alls.
Idag hade jag tänkt att resa till Grillby och vara där över helgen, men så har det blivit ett så eländigt väder, att jag totalt miste lusten. Och Lillan var heller inte så pigg på det. Så vi beslöto att spara in respengarna och köpte biljetter till “Prinsessan, som inte ville skratta” på Oscarsteatern om Trettondagen i stället, och så skrev jag ett kort till Grillby och tackade så mycket, men tyvärr… etc.etc. (vi blev ditbjudna före jul, ser du).
Nu sover Lillan sedan länge borta i Naemis säng och hon är så söt och rödblommig och näpen, där hon ligger. Ni må tro, att vi har pusskalas ibland. Man jag har alls ingen lust att sova. Fattas bara det, lördagskväll med kaffe! Nu tror jag, jag skall börja knåpa ihop ett engelskt brev till Wivi! Tjenixen för denna gång!
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Min kära, kära Gretel!
Ack, Dina intressanta brev, hur välkomna äro de inte Du lyckliga, lyckliga människa, som får uppleva så många saker!! Men nu vill jag inte bli bitter och avundsjuk igen!
En sådan trevlig julsemester jag haft, fast den var så kort, endast fem dagar. Naemi, pappa och jag reste ner till Göteborg på söndagkvällen. Klockan 7 kommo vi ned till stationen (biljetter hade vi köpt långt i förväg)
och fingo stå på perrongen närmare två timmar, innan vi äntligen kommo upp på tåget. Så började det växla. Ett par extra vagnar måste sättas till. Vi avkopplades och sutto där en rundlig tid, innan vi äntligen ångade söderut. Sedan fingo vi veta, att stinsen blåst av tåget innan vi kopplats till igen. Tåget hade gått, men av ett par kvicktänkta passagerare hejdats genom nödbromsen och sedan backat in och hämtat oss.
Som väl var fingo vi plats mittemot en ung dam och en herre, som ovanligt nog för tredjeklasspassagerare sågo riktigt trevliga ut. Sedan talade de om att de tänkt alldeles detsamma som oss. Vi kommo småningom i samspråk och pratade om allt möjligt. Till slut blev det presentation. De hette Elsa och Frans Timén och voro syskon. Han är målare, artist. Jag påminde mig sedan, att jag flera gånger sett och hört hans namn.
Vi kommo fram till Göteborg tre timmar försenade. Rut mötte oss och så åkte vi hem och välkomnades på det hjärtligaste. Åh, vad det alltid är roligt att träffa småsyskonen och den älskade, älskade mamma. För varje år lär jag mig hålla mer och mer av henne, den oförlikneliga, underbara.
Som det var Anna-Lisas födelsedag, klev jag på eftermiddagen dit, medförande en större konfektpåse. Du må tro att hon blev förvånad, då jag uppenbarade mig. Angenämt överraskad förstås, liksom även Eric, Adel, (som tycks vara där jämt) samt hennes fästman Sven. Senare uppträdde även hennes kusiner. Nina, Ernst och Oskar Borgvall samt en del småkusiner och gratulerade. Och vi hade en synnerligen glad och trevlig afton. Ernst friade bl.a. helt öppet till mig och var högst förälskad.
Oskar, som är en ovanligt begåvad och fin ung man, rivaliserade starkt med honom och Eric likaså. Du må tro vi skämtade!! Jag fann Anna-Lisas fästman vara en särdeles sympatisk yngling, lång, smärt och med en djup vacker röst, lugn och verkligt trevlig. Senare på kvällen kom Carl Gustav hem och oh, vad han växt. På längden åtminstone. Men fasligt smalaxlad var han. Och finnig och pletig, som de’ värsta. Får väl hoppas att det ordnar sig.
Då jag på kvällen kom hem, voro Rut och Naemi ännu borta, de voro på teatern med Bruno och Arvid. På måndag voro vi ute och köpte julklappar och så på Vollmers tésalong förstås. Där är verkligen riktigt trevligt. (På söndag förmiddagen voro vi på nya Braütigams, men där var inte alls så gemytligt som på det gamla, med sina hemtrevliga små “bås“.)
Eftermiddagen tillbragte vi på Cosmorama och såg den världsberyktade Mary Pickford i “Flickan, som inte ville vara rik.” Riktigt näpet. På tisdag, julafton, voro vi hemma hela dagen, och till middagen doppade vi i grytan förstås och åto skinka och korv. Och efter kaffet blev det julklappsutdelning, något som småbarnen länge väntat på.
Det var minsann inga dåliga julklappar som vankades. Bl.a. fick mamma en stilig silverservis, Rut ett äkta guldklockarmband, Naemi och jag hundra kronor var o.s.v. Ja, glädjen stod högt i tak. Och så blev det fisk och gröt och det traditionella grötrimmet: “Mandeln uti gröten finna, glädjer gränslöst varje kvinna”. Lillan fick mandeln!
På juldagen var jag på förmiddagen ute och spatserade längs hamnen med Bruno. Vet du, han är verkligen riktigt trevlig och behaglig, den unge mannen. Ingen vanlig, tanklös yngling, utan djup och litet allvarlig. Och så har han en så fast och vacker blick bakom pincenezen.
Vi tyckte båda, att det skulle vara bra roligt om vi kunde träffas lite oftare. På eftermiddagen voro vi hemma hos Ditt. Ack, Greta, vad “småbarnen” växt upp. Mary har uppsatt hår och långa kjolar, Linnea är snart också stora damen och Birger, ja, han har förändrat sig mest. Istället för den lilla, blyga skolyngling i knäbyxor och stubbat hår, som jag mindes som Birger, skådade jag nu en ovanligt lång, axelbred yngling med fin bena, genomtrevligt utseende och respektingivande basstämma.
Vi hade riktigt trevligt hela kvällen. Det var alldeles som förr. Var sin rågade tallrik med dopp till kaffet och sen äpplen, saft och nötter. Och moster var sig lik. Glad och livad, då och då slängande några skarpa repliker åt ungarna. Och lika ivrig med bordsbön och bibelcitat som förr. Medan vi sutto vid fruktbordet, brann ljusen i granen och det var så jullikt och rart. Vi togo ett par plåtar, hoppas de bli bra.
Vi gingo hem ganska tidigt, och sen på kvällen voro Naemi, Arvid och jag som hastigast uppe hos Bruno och drucko julglögg. På annandagens förmiddag var jag hos före detta Irma Fröckberg, numera fru Stenberg, min gamla trevliga klasskamrat. Och där voro också Eleonore, Tora, Rakel och Gertrud. Vad det var trevligt att träffa de gamla vännerna igen! Vi pratade förstås om allt möjligt, om andra kamrater, lärarinnor, vårt arbete etc. och så om den oundvikliga dyrtiden förstås! Och Eleonore verkade lika fin och lite tillgjord som förr och “Laban” var lika ful, glad och munter.
Irma har ett alldeles förtjusande hem, ett riktigt önskehem och en den näpnaste lilla baby. Ja, blir hon lik sin mamma, blir hon en skönhet. Pappan, som vi som hastigast hälsade på, strax innan vi gingo, var däremot rakt inte skön. Tora ville nödvändigtvis att jag skulle följa med henne upp och hälsa på Gunnar och John på hemvägen och det gjorde jag med största nöje. Tänk, vad de vuxit!
Gunnar exercerar nu, och John skall ta studenten i vår. Men annars voro de sig lika, Gunnar lika glad och tokrolig, som den oförgätliga sommaren 1912, då jag hälsade på dem på Warpnäs. Tänk, att det nu är sex år sedan, sex år. Åh, Herre Gud!
På Annandagens eftermiddag hade vi bjudning för Anna-Lisa, Sven, Bruno, Hilding och Harald Jansson. Det var trevligt och gemytligt. Vi spelade och dansade litet, drack kaffe etc. Ju mer man ser Sven, dess bättre tycker man om honom. Jag lyckönskar sannerligen Anna-Lisa. Han verkar så manlig och ridderlig.
Och så randades snart den stunden, då Lillan, som till sin stora glädje fått lov att resa med hitupp tills skolan börjar, och jag måste ta avsked och bege oss till stationen. På min uttryckliga önskan följde ingen mer än mamma och pappa oss. De andra skulle vara tillsammans ännu ett par timmar. Det kändes sannerligen riktigt tragiskt att lämna dem.
Efter en långtråkig, händelselös resa, kom vi så hit igen och allt har kommit in i den gamla trallen. Nu har du väl fått en lång epistel, eller hur? Svara snart darling!
Yours Hejsa-Lejsa.
by Anders Arhammar | Mar 8, 2020
Ack och Oh! Jag ser till min särdeles stora fasa att jag inte skrivit i min “brevdagbok” sedan den 24 november. Fin “dagbok” just! Men det var så sant, Brevform skulle det ju vara! Alltså:
My dear Alma Jensen (d.v.s. Rut)
Du är naturligtvis “blixt rosenrasande” (För att inte sägs något mycket fulare, som börjar med förb.) för att jag så länge uraktlåtit att svara på ditt — nej Edert ärade av den ? pto. ( Fin affärsstil). Och nu kan jag inte ens komma med ursäkten om brist på tid, – nej, jag jag måste helt enkelt erkänna, att jag av ren lättja inte skrivit förr. Så fort jag haft en stund ledig har jag slagit mig ner med en bok, eller spelat piano och plågat fiolen. Ja, den senare har jag behandlat så pass energiskt att jag nu kan spela både “Home, sweet Home” och “Wien, Du Stadt meiner Träume”, så att man tydligt hör, vad det skall vara.
Och spellärarinnan har berömt mig i ganska högstämda ordalag och bl.a. uttalat som sin åsikt, att jag borde ta lektioner i komposition och harmonilära för någon framstående kompositör, exempelvis Peterson-Berger!! De’ skall allt vara en fattig kontorist, som skulle göra det!! Åj åj!!
Nu har ju den kära lilla mamma redan länge varit åter hos Er. Ni blevo allt bra glada att få hem henne igen. Kan just undra om det fanns något kvar av ransonerade varor, då hon kom hem. Sist lär det varit ganska barskrapat. Och pappa hade fått så ovanligt god mat, medan du stod för hushållet! Jo, jo, där ser man!
Samma dag som mamma reste, voro vi på Svenska teatern och sågo “Min hustru hovskådespelerskan” med Pauline Brunius och Gösta Ekman. Den var riktigt trevlig och de där två spela ju så utmärkt. Förresten äro vi bara på bio ibland. Helst gå vi förstås på “Röda kvarn”, för de har så utmärkt musik. Sist spelade de en Menuett av Mozart, som var alldeles förtjusande. Den måste jag skaffa mig.
Det är så roligt att spela så mycket olika musik, som man gör, ena stunden härliga kompositioner av Grieg, Chopin, Paderewski etc, och andra stunden de gladaste och vildaste slagdängor, Rolfbitar o.d. För närvarande grasserar en som heter “Honolulu” alldeles vilt.
Apropos Rolf har pappa lovat, att vi skola få gå på hans cabaret en gång innan han “slår igen chappet” och flyttar till Kristiania. Först hade vi tänkt att gå på en av hans dansaftnar, så Naemi och jag började rusta värre med våra gamla sidenklänningar. Vi ändrade min, så den blev alldeles förtjusande söt med djup fyrkantig urringning, lätt draperad över bröstet och korta, korta skinnkantade ärmar( knappast några ärmar alls). Jag vet inte just, om jag skulle våga uppträda med den inför moster Sofies ögon, då skulle hon säkert bli allvarligt chockerad.
Men för att återgå till Rolf, sedan vi tagit reda på att det på dansaftnarna inte är någon cabaretföreställning, beslöto vi att gå en annan gång i nästa vecka. Får väl se, hur det blir.
Ack, Rut, vad i all världen skall jag hitta på att ge dem därhemma i julk1app?? Som inte är alltför dyrt!! Till pappa har Naemi och jag låtit inrama och förstora det där söta kortet av pappa och Janne, då de voro små. En ganska bra idé eller hur? Och till Lillan har jag köpt ett så näpet litet våffeljärn för dockorna. Men mamma och Harry och Dig??
Tänk så roligt att jag får resa hem ändå! Visserligen fick jag inte fritt mer än två dagar (hade ju en vecka extra i somras) men då blir det ju ändå fem dagar jag får vara hemma. Då måste vi utnyttja tiden väl. Det är väl nästan bäst att sätta upp ett program för att ta vara på varje minut.
Idag har jag fått ett så intressant brev från Greta. När hon skrev det var hon ombord på en flodbåt på Tigris, på väg från Bazra till Bagdad, kalifernas stad, skådeplatsen för sagorna i “Tusen och en natt”. Och hon hade åkt förbi “Edens lustgård” och “Esras grav”. Oh, hur lycklig hon är, som fått uppleva och se så mycket. Ack, ack. Och här sitter en annan stackars fattiga flicka fastlåst på ett kontor och låter sina bästa år förrinna i den ytterligaste intresselöshet! Oh, att det måtte bli någon förändring! Men vänta bara tills det blir normala tider igen!
Nu må du tro vi ska ha en slags “avslutning” i gymnastiken. Oh, du milde!! Du och de andra överdängarna i Elittruppen skulle säkert bli stumma, om ni kunde se den. Du skulle se ett sådant “gäddhopp”! Plinten två fot hög, lärarinnan slött fattande någonstans under armarna och så ett litet jämfota skutt över “hindret”. Oj, oj, de’ ä’ så man kan bli sjuk.
Kanske du inte tycker att detta brev är nog långt för att gottgöra en så långvarig tystnad, man det gör jag särskilt som jag nu ämnar skriva till Greta också och klockan är tolv på natten. Men vi har druckit starkt kaffe vid 10-tiden, så sömnig blir jag nog inte än på länge.
Adjö då, till vi träffas i jul!!
