by Anders Arhammar | Apr 2, 2020
Göteborg den 17 mars 1915
Min käraste lilla vän
Med långa mellanrum får jag dina kära brev. Men du förstår nog hur oändligt kärkomna de äro. Vet du, nu bryr jag mig inte om att vänta på svar från dig, innan jag skriver. Utan jag skickar iväg ett brev då och då, när jag får lust att prata med dig ett slag. Och jag hoppas att du gör sammaledes!
Förresten kan du hälsa den eller de där, som påstodo att varm vänskap inte kan existera flickor emellan, att skicka den åsikten dit pepparn frodas. Dock medger jag att vänskap mellan ”dussinflickorna” inte är något så enastående precis, men det är inte din och min vänskap det. Nej då!
Jo du, jag tycker mig riktigt se dig svävande omkring som tålamodet och mildhet, skönheten och behagen personifierade i din sjukhussal. Och jag undrar alls inte på att de arma patienternas hjärtan upptändas av kärlek till detta ljuva väsen. Ja, jag kan nu inte mer än råda dig att så lindrigt som möjligt krossa hjärtan, samt på det närmaste beklaga de offer, som du åstadkommit på kärlekens altare. Måtte deras kval inte blir alltför hemska!
Du skriver att du har svårt att nedskriva dina känslor på ett papper. Vem tror du inte har det?! Jag har ju försökt att skriva så mycket som möjligt till dig, men när jag sedan läser igenom brevet och ser bokstäverna står där så kalla och stela, tycker jag att det hela är ganska innehållslöst. Och jag känner att jag inte har fått fram, det jag ville. Man måste nog vara skald eller författare av guds nåde, för att riktigt kunna uttrycka sina känslor i ord.
Tänk att du ändå är rädd att bli kär i den där unge, ogifte, käcke och trevlige mannen med villan. Ja, vet du, jag råder dig inte att sluta upp att sällskapa med honom. Om du blir kär i honom, så blir du. Blir du det inte, så blir du det inte. Jag tror inte att du kan förhindra den saken, om du drar dig tillbaka. Utan gå på du bara precis som du har börjat!
Hör du Greta, om du någonsin mer kommer med så mycket som den lindrigaste antydan om att du är ryslig eller syndig, så blir jag allvarligt ilsken. Du syndig! Du, som är så levnadsglad, hjärtegod, rar och- och -och. Ja jag vet inte vad jag skall dra till med! Nej du försök inte. Jag känner dig alltför väl, din gamla ”galoscha”.
Är det synd att vara ung och glad? Eller synd att glädja sig åt allt vackert och härligt, som gud skapat i sin underbara värld? Är det synd att vara trevlig och behaglig och angenäm för mina medmänniskor? Till och med att bli kär, om också i flera olika, kan väl ej kallas synd. Det är ju helt naturligt att en ung flicka inte tycker om alla sina pojkbekanta på samma sätt som hon håller av sina väninnor. Och vem anser det vara synd att ha många väninnor? Varför skulle det vara synd att tycka om många av det motsatta könet? Nej. Nu vill jag inte resonera om detta mer. Det här ämnet är ju nästan outtömligt. Och, vet du, när jag tänker på att den där otäcka censuren skall snoka igenom allt jag skriver, mister jag nästan lusten att resonera.
Jag hade istället nästan lust att skriva ett brev av ungefär följande lydelse: ”Hur mår du? Jag mår bra. Hurudant väder har ni? Vi ha vackert väder. Har du roligt? Jag har roligt. O.s.v i samma anda”. Det skulle allt vara bräckan, va! Och så under det hela: ”Där fick ni allt reda på mycket, era censursnokar”.
Men man får ju finna sig. I krig lär ju allt vara tillåtet. Vad skulle det tjäna till för en soldat att vara storsinnad, ädel och god, när han ändå skall nedslaktas som ett djur. Oh Greta, det är för hemskt! Detta förfärliga slaktande. Att en rättvis och barmhärtig gud tillåter sådant, är svårt att tro!
Den 22 mars 1915 måndag
Oh, vad tiden går förfärande fort! Ja, än så länge, nu på den blåsiga vårvintern gör det väl inte så mycket, men sen när sommaren kommer, ack, om tiden då kunde stå still! Vi ska bo på Hälsö i år med, men jag kommer nog inte att stanna där hela sommaren, jag ska allt försöka komma ut någonstans, vad det nu blir. Hur länge ska du egentligen stanna på sjukhuset?!
Igår var jag ute på en långtur med Bertil må du tro. Vi tog färjan över till Hisingen långt ute i majorna och sen gick vi till Arendal. Och så det blåste. Hu, västanvinden for fram som en riktig buse. Men det var ju friskt och skönt ändå, och vi hade riktigt trevligt. Var ute i fyra timmar.
Du må tro att Rut och jag ha hela vintern umgåtts med planer om en fotvandring till Värmland i början på sommaren. Vi hade till och med tänkt att klä oss lite tarvligt och gå som vandrande musikanter, hon med mandolin och jag med guitarr. Och så skulle vi sjunga duetter och så vidare och tjäna mycket pengar. Tror du inte det skulle ha gått för sig? Men nu har jag slagit det ur hågen och varför?
Jo Kalle är där inte, han är i Karlstad och exercerar. Och vet du? När inte Kalle är där, så tycker jag inte det är något roligt. Utan då går jag hellre någon annanstans. Får väl se.
Idag är det så härligt väder. Riktigt vår i luften. Jag har just nyss varit på en rundtur i Slottsskogen och det var skönt, må du tro. Häromdagen var Anna Lisa, Karin Börjesson och jag i ”” och då tog vi inte mindre än sex foton. På ett bad vi en polis medverka, på så sätt, att han högg Karin och Anna Lisa i hampan. Hoppas att det där kortet blir bra, för det såg verkligen högst komiskt ut.
Jag kom att tänka på en sak rätt som jag satt här. Vad det ändå var länge sedan jag var uppe hos ert! Jag tror sannerligen inte jag varit där sedan jag var med Eva där uppe en gång på eftersommaren. Och det är ganska sällan jag ser någon av ”era ungar”. Josef brukar ju komma hit upp någon gång, han var här senast går, men de andra ser jag aldrig utom på gatan långt emellanåt. Tänk när du var hemma, och jag badade tillsammans med dig och vi lågo och pratade halva nätterna. Jag kan undra, när vi får talas vid nästa gång! Måtte det inte dröja alltför länge!
Du må tro jag tänker så ofta på, då vi voro tillsammans den ljuvliga sommaren 1912 och då brukar jag ta fram min kära dagbok, en av mina dyrbaraste skatter, och läsa den om och om igen. Och till slut blir jag så förtvivlad att jag skulle vilja skrika högt över att vi aldrig, aldrig kan få den tiden åter. Den underbara tiden Gretel, då vi voro 17 år och tillsammans njöto av den blå sommarhimlen, skogsdoften, solskenet och allt annat härligt i det älskade Värmland.
Greta, det är som grepe en kall hand om mitt hjärta när jag tänker på det! Oh, Gud, om vi kunde få den tiden tillbaka, om vi kunde! Om vi åter kunde få uppleva den oförlikneliga sommaren, då vi funno sådana smeknamn åt varandra som Halla-Kalla och Hejsa-Lejsa.
by Anders Arhammar | Apr 2, 2020
På våren 1914 reste 19-åriga Judit till Kubikenborg i Norrland, för att någon tid vistas hos en familj Lindgren,(affärsbekant till hennes pappa), för att gå frun tillhanda.
Men där blev det ganska trist för henne, och därför var nog glädjen stor när Pappa Julius omsider på sin affärsresa kom dit upp och hon fick följa med honom därifrån till deras vänner Långströms i Alby. Judit hade hemlängtan, och skrev väldigt lite i sin dagbok. Däremot skrev hon en dikt till sin mamma.
Jag längtar hem!
Ibland mig griper en längtan stor,
en längtan efter far och mor,
en längtan till hemmet det kära.
Jag tänker på syskonen, stora och små,
hur mycket jag saknar dem nu ändå,
dock, i tanken jag är dem nära.
Vad milt och vänt, som i livet finns,
vad ljust och vackert och rent jag minns
med tanken på mor jag förenar.
Hon lärde oss alltid kärlekens bud,
står lycklig och god i tron på sin Gud,
en tro, som styrker och enar.
Och stark och stolt vid mors sida står
far, som så innerligt väl förmår
att fast vara och mild tillika.
I ungdomens vår de mötte varann
och bundos samman av kärlek så sann,
att aldrig den kommer att svika.
Var än i världen jag finnas må,
jag aldrig glömmer mitt hem ändå.
Dit alltid min tanke går åter.
Fast solens strålar och fåglar små
mig söka att trösta, jag tröst ej kan få,
ty mitt hjärta av längtan gråter.
by Anders Arhammar | Mar 28, 2020
Skyttegravskriget på västfronten har blivit sinnebilden för första världskriget, trots att kriget även rasade på andra håll inom och utanför Europas gränser. Livet i skyttegravarna och det moderna krigets brutalitet fångade tidigt mediernas och allmänhetens intresse.
Militären och nöjesindustrin iscensatte egna föreställningar av skyttegravstillvaron, som i denna journalfilm från Svenska Bio som bland annat visar hur Gustav V och andra medlemmar av det svenska kungahuset besöker de nyligen uppförda skyttegravskomplexen på Djurgården.
by Anders Arhammar | Mar 27, 2020
Det porlar en bäck bakom garveriet i Sulvik. Det känns tryggt. Den första gången Jenny hörde porlandet, några dagar efter sitt bröllop den 10 september 1892, blev hon som förtrollad.
Jenny och Julius flyttade in i ett rum på andra våningen i det rödmålade garveriet, ej så stort, men med ett stort, trevligt kök. Där trivdes vi så gott, berättade Jenny, och drygt ett år senare hörs barnskrik från det lilla rummet en trappa upp, i det gamla garveriet. Jenny och Julius får sin första flicka. Hon får heta Nejmi, som Jenny stavar det, eller Naemi som hennes lillasyster Judit skriver det. Naemi Axelina.
Den vintern bodde Jennys syster Hanna också i garveriet och hon sysselsatte sig mest med Naemi.
Julius, som arbetade en trappa ner i garveriet, hade då en gesäll, som hette Levin. Så fort han kom in i köket till måltiderna, skulle Naemi sitta i knät hos honom – det var, när hon blivit så stor, att hon kunde gå – och han tyckte så mycket om henne, så han sade: “Om min mor och far skulle dö så skulle jag inte bli så ledsen, som om denna flicka ginge bort.”
Så gick hela året 1893 sin gilla gång, och hela 1894 också, och det blev vår 1895. Bäcken porlade arbetsamt och lyckligt genom garveriet i Sulvik. Dess vatten var mycket passande, och Julius hade med några enkla trärännor fått vattnet att rinna direkt in i “drivhuset”. Så kallade han den undre våningen där karen fanns och det läder som han tillverkade var omtyckt och till full belåtenhet, men att få affärerna att gå ihop var ju en annan sak.
Det blir Valborgsmässoafton 1895, bäcken porlar, fåglarna kvittrar och det hörs återigen skrik från ett rum en trappa upp, i det gamla garveriet i Sulvik.
Men den här gången är det två skrik som blandas, det ena lika spätt som för drygt två år sedan, det andra förtvivlat gällt och så mycket högre.
Det var mycket kritiskt när Judit Florence kom till världen. Det fanns ingen barnmorska på den tiden i Elgå, som var namnet på den socken som Sulvik är en del av. Vid behov fick man anlita en gammal gumma, som tjänstgjorde som barnmorska, och därvidlag var nog mycket övrigt att önska, kommenterade Jenny det hela efteråt. Och de som kände den förlåtande, väna, gudstroende frälsningssoldaten Jenny, förstod att det var så stark kritik som någon kunde få.
Jenny fick väldiga blödningar, och den gamla gumman stod rådlös. Julius var förstås förtvivlad, där han stod bredvid sin älskade efter att ha rusat in i rummet när han hört oväsendet.
Jenny låg medvetslös i sängen, och i sin förskräckelse knuffade Julius undan den gamla gumman och hällde några tanddroppar i munnen på Jenny, som kom till sans igen. Efterhand upphörde blödningen.
– Det var ett Guds under och det var nog inte meningen, att jag då skulle gå bort från mina kära. Jag återvann hälsan, men var ganska klen lång tid efteråt, berättade Jenny senare.
by Anders Arhammar | Mar 27, 2020
Jenny föddes samma år som Julius, en mycket kall vinter den 12 februari 1871. I den lilla stugan Rothem i Mjölby var hon den femte i raden av sex flickor. Det var ett idogt och arbetsamt hem Jenny växte upp i. Hennes mamma var mycket gudfruktig, och uppfostrade sina barn i en anda av plikt, arbete och gudsfruktan.
Jennys pappa var skräddare till yrket, och så hade han så mycket lantbruk, att det födde två kor och en del smådjur. Där fanns också skog till husbehov. Stugan familjen bodde i bestod ev ett stort rum med fönster på tre sidor, kök och förstuga, skafferi på nedre botten och på övre plan ett gavelrum, stor förstuga med ett fönster, och även en stor garderob med fönster.
Nere i stugan (som det stora rummet kallades) fanns en öppen spis, senare en kakelugn. När de äldre systrarna var i skolåldern, hade Jennys far en gesäll, men sedan äldsta systern Hanna blev gammal nog, fick hon börja hjälpa sin pappa med skrädderiet. När Jenny var sex år, började hon skolan, gick två år i småskolan och fyra klasser i folkskolan, och sen på sommaren efter det hon fyllt 15 år gick hon och läste. Hennes konfirmationslärare var kyrkoherde Redelius.
Den ena systern efter den andra tog över efter Hanna, och allteftersom de växte upp och lämnade Rothemmet, togs sysslorna över av de yngre systrarna.
När Jenny var 14 år var det hennes tur att sätta sig vid skräddarbordet och hjälpa sin far.
Det var nog inte så roligt alla gånger, men Jenny fick göra, vad hon kunde. På den tiden gick hantverkarna bort i bondgårdarna och arbetade, och även Jennys far gjorde det. När Jenny fyllde 15 år, strax efter konfirmationen, fick hon följa med sin far bort för att sy.
Under den tiden sydde hon många par byxor, som var det plagg som hennes far överlät på henne. När de var borta och sydde fick Jenny 50 öre om dagen. Men mest trivdes Jenny om hon någon gång emellanåt fick sätta sig i vävstolen, när hennes mamma hade väv igång, antingen det nu var lakan eller handduksväv, eller kanske också tyg till sommarklänningar åt flickorna.
År 1888 kom frälsningsarmén till Mjölby, och Jenny drogs dit, var med på den första soldatinvigningen och deltog sedan i kårens möten med gitarrspel ooh sång. Hon hade fått en gitarr av sin syster Sofi, som då var kapten i frälsningsarmén. Jennys gudfruktiga mamma såg nog helst att döttrarna stannade i missionsföreningen som de alla hade tillhört tidigare, men hon såg inte något större fel i frälsningsarmén, speciellt inte som Sofi hade blivit en betydelsefull medlem av armén och till och med samma år varit med och grundat en avdelning i Arvika.
År 1889 flyttad sedan Jennys syster Sofi till Karlstad, och dit reste Jenny för att hjälpa sin syster att sy en del flaggor, som skulle användas vid en blivande fest. Till denna fest skulle det komma främmande från Arvika, som skulle spela, och bland dem fanns en yngling, som hette Julius Boudin. Han spelade fiol.
När Jenny sedan kom tillbaka till Mjölby, efter att ha haft det mycket trevligt hos sin syster i Karlstad, kändes det bedrövligt tråkigt att vara inne i den vanliga vardagslunken igen. Det var höst, oktober, med allt vad den månaden kan föra med sig när den inte visar sig från sin bästa sida.
Tristessen bröts dock av ett brev från Sulvik, med ett oväntat innehåll. Det var från Julius Boudin, ynglingen som hanterat fiolen den där helgen i Karlstad. I brevet bad han Jenny om ett fotografi, och skrev också om sina känslor, och hur han inte kunde sluta tänka på henne. Jenny beskrev det hela senare, i ett brev till sin syster Sofi i Karlstad. Bland annat skrev hon att ”Det var inte sista gången jag såg ynglingen ifråga, ty det tändes hos honom en kärlekens låga till min enkla person, som jar då ej hade en aning om. För egen del hade jag ej en tanke åt det hållet.”
Hursomhelst så uppstod en ganska livlig brevväxling mellan Julius och Jenny, vilket resulterade i att de lovade varandra både hjärta och hand. Men det dröjde ändå över ett år, innan de sågs igen. Det var julen 1890 då Julius kom och hälsade på i Rothem, och det var, för att citera Jenny, ”naturligtvis mycket sälla dagar för oss båda”.
På sommaren 1891 åkte Jenny med tåget upp till Sulvik för första gången. Julius mötte upp vid Ottebols station, med den allra finaste gigg, förspänd med en riktig travare. Med så fint främmande ville Julius naturligtvis imponera, och det gick fort på vägen hem. Aldrig i sitt liv hade Jenny åkt så fort, och utför de branta backar, som på den tiden fanns mellan Jössefors och Sulvik gick det med en hisklig fart, så hon var verkligen rädd.
I tre månader stannade Jenny i Sulvik, innan det var dags att än en gång återvända till Mjölby, denna gång för att lära sig sömnad i en syateljé, i huvudsak damkappor i konfektion. Så gick hösten och vintern för Jenny och Julius, på var sitt håll, hon i sin syateljé och han i sitt garveri. De sågs en gång under våren 1892 när Julius fullgjorde sin värnplikt vid Karlsborgs fästningsartilleri, där han fick göra båda mötena samtidigt. Det var bara 14 dagar på den tiden – således var han där en månad.
Så gick sommaren, och i september månad, närmare bestämt den 10, stod deras bröllop i Mjölby, där de vigdes hemma i stugan. Julius mamma var med, och det var en stor upplevelse för henne. Till bröllopet hade alla Jennys systrar kommit hem, och så var det grannar och vänner. Istället för slöja (som ju inte användes inom armén) bar Jenny ett vitt bandolär, på vilket orden “Förenade för livet” var broderade. För övrigt var hon klädd i lång svart “prinsessklänning” med en smal, veckad plissé nere i kanten. Julius hade naturligtvis sin arméuniform.
Eftersom det var mycket vackert väder, var bröllopsmiddagen dukad ute på gårdsplanen. Kokerskan var en god väninna till Jennys mor, och väninnans dotter serverade. På kvällen firades armébröllop i ett fullsatt missionshus, där paret åter sammanvigdes, denna gång enligt arméns ritual med tillhörande hornmusik.
Så var då tiden inne för Jenny att bryta upp från hemmet, där hon tillbragt en lycklig barndom och ungdom, och det gick nog inte med torra ögon. Men som hon var nygift och övermåttan kär, var det ju inte så svårt.
Det var sista gången hela Jennys familj var samlad. Hennes syster Augusta reste på hösten till Amerika, och just på bröllopet sade Sofi ja till sin Martin Johansson frieri, och åkte med honom till Göteborg. I december samma år lämnade Sofi armén som officer. Deras bröllop stod i Göteborg den 4 december. Jennys syster Alma var då förlovad med Fredrik Palmborg. Så blev lille Axelin ensam hemma hos far och mor i Mjölby. Hon var då 16 år.
Men Jenny var snart 22, och med Julius vid sin sida flyttar hon in i ett rum på andra våningen i det rödmålade garveriet i Sulvik, ej så stort, men med ett stort, trevligt kök.
