Jenny föddes samma år som Julius

Jenny föddes samma år som Julius, en mycket kall vinter den 12 februari 1871. I den lilla stugan Rothem i Mjölby var hon den femte i raden av sex flickor. Det var ett idogt och arbetsamt hem Jenny växte upp i. Hennes mamma var mycket gudfruktig, och fostrade sina barn i en anda av plikt, arbete och upp gudsfruktan.

Jennys pappa var skräddare till yrket, och så hade han så mycket lantbruk, att det födde två kor och en del smådjur. Där fanns också skog till husbehov. Stugan familjen bodde i bestod ev ett stort rum med fönster på tre sidor, kök och förstuga, skafferi på nedre botten och på övre plan ett gavelrum, stor förstuga med ett fönster, och även en stor garderob med fönster.

Nere i stugan (som det stora rummet kallades) fanns en öppen spis, senare en kakelugn. När de äldre systrarna var i skolåldern, hade Jennys far en gesäll, men sedan äldsta systern Hanna blev gammal nog, fick hon börja hjälpa sin pappa med skrädderiet. När Jenny var sex år, började hon skolan, gick två år i småskolan och fyra klasser i folkskolan, och sen på sommaren efter det hon fyllt 15 år gick hon och läste. Hennes konfirmationslärare var kyrkoherde Redelius.
Den ena systern efter den andra tog över efter Hanna, och allteftersom de växte upp och lämnade Rothemmet, togs sysslorna över av de yngre systrarna.
När Jenny var 14 år var det hennes tur att sätta sig vid skräddarbordet och hjälpa sin far.

Det var nog inte så roligt alla gånger, men Jenny fick göra, vad hon kunde. På den tiden gick hantverkarna bort i bondgårdarna och arbetade, och även Jennys far gjorde det. När Jenny fyllde 15 år, strax efter konfirmationen, fick hon följa med sin far bort för att sy.

Under den tiden sydde hon många par byxor, som var det plagg som hennes far överlät på henne. När de var borta och sydde fick Jenny 50 öre om dagen. Men mest trivdes Jenny om hon någon gång emellanåt fick sätta sig i vävstolen, när hennes mamma hade väv igång, antingen det nu var lakan eller handduksväv, eller kanske också tyg till sommarklänningar åt flickorna.

År 1888 kom frälsningsarmén till Mjölby, och Jenny drogs dit, var med på den första soldatinvigningen och deltog sedan i kårens möten med gitarrspel ooh sång. Hon hade fått en gitarr av sin syster Sofi, som då var kapten i frälsningsarmén. Jennys gudfruktiga mamma såg nog helst att döttrarna stannade i missionsföreningen som de alla hade tillhört tidigare, men hon såg inte något större fel i frälsningsarmén, speciellt inte som Sofi hade blivit en betydelsefull medlem av armén och till och med samma år varit med och grundat en avdelning i Arvika.

År 1889 flyttad sedan Jennys syster Sofi till Karlstad, och dit reste Jenny för att hjälpa sin syster att sy en del flaggor, som skulle användas vid en blivande fest. Till denna fest skulle det komma främmande från Arvika, som skulle spela, och bland dem fanns en yngling, som hette Julius Boudin. Han spelade fiol.

När Jenny sedan kom tillbaka till Mjölby, efter att ha haft det mycket trevligt hos sin syster i Karlstad, kändes det bedrövligt tråkigt att vara inne i den vanliga vardagslunken igen. Det var höst, oktober, med allt vad den månaden kan föra med sig när den inte visar sig från sin bästa sida.
Tristessen bröts dock av ett brev från Sulvik, med ett oväntat innehåll. Det var från Julius Boudin, ynglingen som hanterat fiolen den där helgen i Karlstad. I brevet bad han Jenny om ett fotografi, och skrev också om sina känslor, och hur han inte kunde sluta tänka på henne. Jenny beskrev det hela senare, i ett brev till sin syster Sofi i Karlstad. Bland annat skrev hon att ”Det var inte sista gången jag såg ynglingen ifråga, ty det tändes hos honom en kärlekens låga till min enkla person, som jar då ej hade en aning om. För egen del hade jag ej en tanke åt det hållet.”

Hursomhelst så uppstod en ganska livlig brevväxling mellan Julius och Jenny, vilket resulterade i att de lovade varandra både hjärta och hand. Men det dröjde ändå över ett år, innan de sågs igen. Det var julen 1890 då Julius kom och hälsade på i Rothem, och det var, för att citera Jenny, ”naturligtvis mycket sälla dagar för oss båda”.

På sommaren 1891 åkte Jenny med tåget upp till Sulvik för första gången. Julius mötte upp vid Ottebols station, med den allra finaste gigg, förspänd med en riktig travare. Med så fint främmande ville Julius naturligtvis imponera, och det gick fort på vägen hem. Aldrig i sitt liv hade Jenny åkt så fort, och utför de branta backar, som på den tiden fanns mellan Jössefors och Sulvik gick det med en hisklig fart, så hon var verkligen rädd.

I tre månader stannade Jenny i Sulvik, innan det var dags att än en gång återvända till Mjölby, denna gång för att lära sig sömnad i en syateljé, i huvudsak damkappor i konfektion. Så gick hösten och vintern för Jenny och Julius, på var sitt håll, hon i sin syateljé och han i sitt garveri. De sågs en gång under våren 1892 när Julius fullgjorde sin värnplikt vid Karlsborgs fästningsartilleri, där han fick göra båda mötena samtidigt. Det var bara 14 dagar på den tiden – således var han där en månad.
Så gick sommaren, och i september månad, närmare bestämt den 10, stod deras bröllop i Mjölby, där de vigdes hemma i stugan. Julius mamma var med, och det var en stor upplevelse för henne. Till bröllopet hade alla Jennys systrar kommit hem, och så var det grannar och vänner. Istället för slöja (som ju inte användes inom armén) bar Jenny ett vitt bandolär, på vilket orden “Förenade för livet” var broderade. För övrigt var hon klädd i lång svart “prinsessklänning” med en smal, veckad plissé nere i kanten. Julius hade naturligtvis sin arméuniform.

Eftersom det var mycket vackert väder, var bröllopsmiddagen dukad ute på gårdsplanen. Kokerskan var en god väninna till Jennys mor, och väninnans dotter serverade. På kvällen firades armébröllop i ett fullsatt missionshus, där paret åter sammanvigdes, denna gång enligt arméns ritual med tillhörande hornmusik.

Så var då tiden inne för Jenny att bryta upp från hemmet, där hon tillbragt en lycklig barndom och ungdom, och det gick nog inte med torra ögon. Men som hon var nygift och övermåttan kär, var det ju inte så svårt.
Det var sista gången hela Jennys familj var samlad. Hennes syster Augusta reste på hösten till Amerika, och just på bröllopet sade Sofi ja till sin Martin Johansson frieri, och åkte med honom till Göteborg. I december samma år lämnade Sofi armén som officer. Deras bröllop stod i Göteborg den 4 december. Jennys syster Alma var då förlovad med Fredrik Palmborg. Så blev lille Axelin ensam hemma hos far och mor i Mjölby. Hon var då 16 år.

Men Jenny var snart 22, och med Julius vid sin sida flyttar hon in i ett rum på andra våningen i det rödmålade garveriet i Sulvik, ej så stort, men med ett stort, trevligt kök.

Det här är en kompletterande text till “Mormor, livet och kärleken”.