1890 var sannerligen ett omvälvande år för Julius

Ett rum och kök ovanför Julius garveri dög gott för det nygifta paret Boudin. Men så kom äldsta flickan Naemi, och sedan föddes Judit, och det lilla rummet blev allt trängre. När sedan garveriet gav dålig vinst, så blev det uppenbart för både Jenny och Julius att de måste söka nya vägar för sig och barnen, så 1896 flyttade hela familjen till Karlstad.

Det blev nog ett stort steg för Julius, att som familjefar och försörjare lämna Sulvik, garveriet och hemmanet byn där han föddes den 14 mars 1871, och flytta till Karlstad. Men det var nödvändigt, fyra munnar att mätta krävde större inkomster än vad garveriet kunde generera.

Garveriet i Sulvik ägdes av Julius far, men arrenderades bort till en Garvare O.Karlsson. Han hade tidigare ägt garveriet, men genom någon affärstransaktion hade Julius far måst ta garveriet som likvid för skuld.
Så länge Julius mindes hade han alltid velat lära sig garveriyrket ,och i sinom tid kanske få överta pappas garveri och driva det vidare. Julius brukade som barn ofta gå dit och då han ibland fick stå och passa barkstampen kände han sig överlycklig. Stampen drevs av en förbiflytande bäck i vilken ett vattenhjul var anbringat. Så fort han vid 14 års ålder blivit konfirmerad började han höra sig för i Arvika, om han inte kunde få komma i lära i något av de två garverier som fanns där, men möttes till sin sorg av att han var för liten för att börja i ett så ansträngande yrke.

Julius var i sin ungdom tämligen kort till växten. Dessutom blev han strax efter konfirmationen skadad i en olyckshändelse och bröt sitt högra lårben, vilket gjorde honom sängliggande. En livsavgörande händelse, men kanske inte på det sätt som han en kort period inbillade sig, när han för sitt inre såg sig haltande fram genom livet. Julius använde sin tid som konvalescent till att lära sig att spela fiol, och det var i fiolen som det livsavgörande fanns.

Tiden gick, Julius tillfrisknade fullt ut, växte en del för varje år och äntligen på hösten 1888 fick han som 17-åring komma till Fabrikör J. Lindholm i Arvika för att börja lära sig garveriyrket. Lindholm var en gammal hederlig man, men hade en ytterst omodern fabrik.

Där var så kallt så barkkaren för det mesta var frusna då arbetarna kom ner på morgnarna. Vintern 1888 var ju även en av de strängaste vintrar som varit i mannaminne, och att då dra ned torra hudar på en släde till sjön, hugga hål i isen samt träda hudarna på ett rep och sänka ned dem i vattnet, var sannerligen inget trevligt göra.

Sedan hudarna legat i vattnet tills de var uppmjukade (veka på yrkesspråket), fick man dra dem på släden upp till Garveriet igen och under vägen frös de stela igen, men då var det att värma vatten i en vanlig inmurad panna, som fanns i garveriet och därmed tina upp dem igen. Garveriet i Arvika var i högsta grad opraktiskt inrättat, trots att det var relativt nytt. Speciellt under vintern var Julius rätt sugen på att därför söka sig någon annanstans, men det var inte alltid så lätt att få arbete och det var något i det här med skinnberedning och lädertillverkning som höll honom kvar, allt hårt arbete till trots.

Till Garveriet i Arvika, liksom vid många andra arbetsplatser i slutet av 1800-talet, kom det ofta gesäller, som i motsats till lärlingar kunde sin sak. Det kallades för gesällvandring. Så fort en gesäll blev ledig från sin plats, på egen begäran eller i brist på arbete, så tog han på “luffen”. Han började vandra från den egna platsen till den andra för att, som det hette, ”skåda om”. Han besökte orter där det fanns ett garveri, och gick då först in till fabrikören själv och frågade om där fanns arbete. Fanns det ingen plats ledig så var det en oskriven lag som gjorde att han av fabrikören fick en “skänk” som skulle betraktas som resebidrag, och som kunde variera sådär från 50 öre upp till ett par kronor.

Efter det att den resande gesällen “skådat om” hos fabrikören, begav han sig ned till garveriet och hälsade på därvarande gesäller och fick då även av dessa en mindre “skänk” allt efter råd och lägenhet.

En del gesäller trivdes bra med att gå runt i landet, speciellt under somrarna, och kunde till och med utan ringaste anledning ”gå på luffen” för att komma ut och se sig omkring. När gesällen gick runt på landsorten, levde han huvudsakligen av bettleri, och en gesäll var inte så illa sedd av landsortsbefolkningen som andra, som gick omkring och tiggde, för han var för det allra mesta ärlig och i stort sett renlig.

En lärling var skyldig att lyda en gesälls tillsägelse, inte bara de gesäller under vilka han gick i lära, utan även de som kom “på luffen” och tillfälligt vistades där han var anställd. Under den tid Julius vistades i Arvika för att lära sig yrket, såg han många underliga figurer, allt från sådana som traskade omkring på mindre områden och till sådana som kom nedifrån Tyskland, Danmark och ännu längre ifrån. Dessa senare var många gånger kunniga och duktiga i sitt yrke och kom ofta med nya metoder som de lärt sig under sina utländska resor.

Julius lyssnade alltid uppmärksamt när de kringresande gesällerna berättade om sina resor, och hur arbetet gick till på andra garverier som gesällerna besökt. Den kunskapen, i kombination med att han på det lilla garveriet i Arvika lärde sköta de flesta sysslor som finns på ett garveri, gjorde att han efter två år tackade ja när hans pappa bad honom komma tillbaka till Sulvik och ta över garveriet där. Arrendatorn hade byggt sig ett eget garveri vid Åmots järnvägsstation och skulle flytta dit. Julius var då 19 år.

Det var inte utan oro som Julius hade tackat ja. Han visste nog nödtorftigt hur läder skulle beredas, d.v.s sådant läder som det här blev fråga om, nämligen hudar som av bönderna inlämnades till beredning för att användas till ovanläder i skor (sulläder förekom ej), och liknande. Men i fråga om ekonomiska kunskaper var det sämre. Julius tyckte egentligen att han skulle ha fortsatt i Arvika minst ett år till, och sedan sökt sig ut i världen för att se större förhållanden och inhämta nya ideer och metoder i fråga om själva yrket, och inte minst, lära sig mer om hur han skulle få verksamheten lönsam på bästa sätt.

Han hade till och med bestämt sig för att tacka nej till erbjudandet från pappa Johan, och kände lite ångest för det, den här höstdagen när han närmade sig hemmet i Sulvik. Det var en sån där dag då sommaren gjorde ett sista försök att värma naturen inför det som skulle komma. Några enstaka fåglar, som sedan länge mer eller mindre tystnat, drillade ikapp med den porlande bäcken bakom garveriet i Sulvik, och Julius drogs dit för att, innan mötet med pappa Johan, en sista gång titta in i de nu tomma lokalerna.

De svartmålade dubbeldörrarna in till drivhuset gnisslade lite när han öppnade dem, och tillsammans med solljuset gick han in och möttes av barkdoften vid den nu tysta stampen, där han som 14-åring stått och sett ekbarken bankas sönder för att få fram garvsyra för att garva läder med. Det enda som hördes i drivhuset, som kunde vara väl så bullrigt vid produktion, var det stilla porlandet när bäckens vatten rann in i garveriet en sväng, genom några enkla trärännor, och sedan försvann ut, vidare mot viken nedanför. Bäckens vatten var verkligen passande för garveriet, tänkte Julius, och kanske var det doften av bark, kanske var det bäckens friska porlande, kanske var det något magiskt, men det var där och då Julius bestämde sig; han skulle ta över garveriet.

En kort tid efter den magiska dagen hade Julius alla tankar på att ge sig ut i världen gett vika, och han började att på egen hand bereda läder i Sulvik. För varje dag trivdes han alltmer, i synnerhet som garveriet i Sulvik var så mycket bekvämare än garveriet i Arvika där han gått i lära. Det läder som Julius tillverkade var omtyckt och till full belåtenhet, men att få affärerna att gå ihop var ju en annan sak.

Det mesta rålädret samlade Julius upp under sina sockenresor. Han for ut med häst och vagn och besökte de bönder som han antog hade slaktat, och av dem fick han de råa hudarna eller skinnen. När lasset var fullt körde han hem allt till Sulvik. Dessa resor företogs mest under höstmånaderna, då slaktningen pågick, men även på våren och sommaren gjorde Julius resor, då mer för att återlämna det färdiga lädret och kassera in beredningslönen.

Det rådde konkurrens mellan de olika garverierna i trakten, och beredningslönen blev därigenom inte speciellt hög. För svart smorläder, fettat läder som användes till kängor, fick Julius mellan 40 och 50 öre kilot, fårskinnen inbringade 50 öre per styck och kalvskinnen fick han 75 öre för. Det var inkomster som det inte gick att leva på, men Julius drygade ut med avfallsprodukter som nöthår och draglim, och kalk-ullen från fårskinnen. Garveriet i Sulvik var helt enkelt en dålig affär, men med en magisk bäck.

Strax efter att Julius flyttade till Arvika den kalla vintern 1888, kom han att gå på frälsningsarméns möten, som just då hade öppnat en kår i Arvika. Mötena på kåren var ett välkommet avbrott i den slitiga vardagen på garveriet, framförallt var det musiken och glädjen som lockade Julius. Nu kom hans färdighet med fiolen väl till pass, och snart var han med och spelade på Frälsningsarméns möten. Vid denna tid var en ung kapten i Frälsningsarmén, Sofi Johnson, ledare för kåren i Arvika och då hon senare blev stationerad som ledare för kåren i Karlstad, blev Julius tillsammans med några andra spelande medlemmar en dag inbjudna att komma till Karlstad och spela.

Det var på den spelningen som Julius såg Jenny från Mjölby, Sofis artonåriga syster, för första gången. Han växlade bara några flyktiga ord med henne, men det räckte för att han inte kunde glömma henne. Julius var tidigare känd för att frekvent och ihärdigt använda de mest rysliga svordomar, förvärvade genom ett kanske alltför nära kamratskap med garvargesäller från när och fjärran alltsedan ha stod vid barkstampen i Sulvik. Men tiden i frälsningsarmén hade utvecklat hans språk från det grova till det mer rumsrena, och även om de flyktiga orden kanske inte imponerade nämnvärt på Jenny, så gjorde de brev som han skickade till henne senare tydligen djupare intryck. Brev fyllda av hans tankar och känslor, så välformulerade att Jenny till julen 1890 bjöd ner honom till Rothem i Mjölby, för att sen i sin tur komma upp till Sulvik följande sommar.

1890 var sannerligen ett omvälvande år för Julius.

Det här är en kompletterande text till “Mormor, livet och kärleken”.