Det porlar en bäck bakom huset

Det porlar en bäck bakom garveriet i Sulvik. Det känns tryggt. Den första gången Jenny hörde porlandet, några dagar efter sitt bröllop den 10 september 1892, blev hon som förtrollad.
Jenny och Julius flyttade in i ett rum på andra våningen i det rödmålade garveriet, ej så stort, men med ett stort, trevligt kök. Där trivdes vi så gott, berättade Jenny, och drygt ett år senare hörs barnskrik från det lilla rummet en trappa upp, i det gamla garveriet. Jenny och Julius får sin första flicka. Hon får heta Nejmi, som Jenny stavar det, eller Naemi som hennes lillasyster Judit skriver det. Naemi Axelina.
Den vintern bodde Jennys syster Hanna också i garveriet och hon sysselsatte sig mest med Naemi.
Julius, som arbetade en trappa ner i garveriet, hade då en gesäll, som hette Levin. Så fort han kom in i köket till måltiderna, skulle Naemi sitta i knät hos honom – det var, när hon blivit så stor, att hon kunde gå – och han tyckte så mycket om henne, så han sade: “Om min mor och far skulle dö så skulle jag inte bli så ledsen, som om denna flicka ginge bort.”

Så gick hela året 1893 sin gilla gång, och hela 1894 också, och det blev vår 1895. Bäcken porlade arbetsamt och lyckligt genom garveriet i Sulvik. Dess vatten var mycket passande, och Julius hade med några enkla trärännor fått vattnet att rinna direkt in i “drivhuset”. Så kallade han den undre våningen där karen fanns och det läder som han tillverkade var omtyckt och till full belåtenhet, men att få affärerna att gå ihop var ju en annan sak.

Det blir Valborgsmässoafton 1895, bäcken porlar, fåglarna kvittrar och det hörs återigen skrik från ett rum en trappa upp, i det gamla garveriet i Sulvik.
Men den här gången är det två skrik som blandas, det ena lika spätt som för drygt två år sedan, det andra förtvivlat gällt och så mycket högre.

Det var mycket kritiskt när Judit Florence kom till världen. Det fanns ingen barnmorska på den tiden i Elgå, som var namnet på den socken som Sulvik är en del av. Vid behov fick man anlita en gammal gumma, som tjänstgjorde som barnmorska, och därvidlag var nog mycket övrigt att önska, kommenterade Jenny det hela efteråt. Och de som kände den förlåtande, väna, gudstroende frälsningssoldaten Jenny, förstod att det var så stark kritik som någon kunde få.
Jenny fick väldiga blödningar, och den gamla gumman stod rådlös. Julius var förstås förtvivlad, där han stod bredvid sin älskade efter att ha rusat in i rummet när han hört oväsendet.

Jenny låg medvetslös i sängen, och i sin förskräckelse knuffade Julius undan den gamla gumman och hällde några tanddroppar i munnen på Jenny, som kom till sans igen. Efterhand upphörde blödningen.
– Det var ett Guds under och det var nog inte meningen, att jag då skulle gå bort från mina kära. Jag återvann hälsan, men var ganska klen lång tid efteråt, berättade Jenny senare.

Det här är en kompletterande text till “Mormor, livet och kärleken”.