Judit skriver brev till sin kusin Greta i Indien.

Göteborg den 17 mars 1915

Min käraste lilla vän

Med långa mellanrum får jag dina kära brev. Men du förstår nog hur oändligt kärkomna de äro. Vet du, nu bryr jag mig inte om att vänta på svar från dig, innan jag skriver. Utan jag skickar iväg ett brev då och då, när jag får lust att prata med dig ett slag. Och jag hoppas att du gör sammaledes!

Förresten kan du hälsa den eller de där, som påstodo att varm vänskap inte kan existera flickor emellan, att skicka den åsikten dit pepparn frodas. Dock medger jag att vänskap mellan ”dussinflickorna” inte är något så enastående precis, men det är inte din och min vänskap det. Nej då!

Jo du, jag tycker mig riktigt se dig svävande omkring som tålamodet och mildhet, skönheten och behagen personifierade i din sjukhussal. Och jag undrar alls inte på att de arma patienternas hjärtan upptändas av kärlek till detta ljuva väsen. Ja, jag kan nu inte mer än råda dig att så lindrigt som möjligt krossa hjärtan, samt på det närmaste beklaga de offer, som du åstadkommit på kärlekens altare. Måtte deras kval inte blir alltför hemska!

Du skriver att du har svårt att nedskriva dina känslor på ett papper. Vem tror du inte har det?! Jag har ju försökt att skriva så mycket som möjligt till dig, men när jag sedan läser igenom brevet och ser bokstäverna står där så kalla och stela, tycker jag att det hela är ganska innehållslöst. Och jag känner att jag inte har fått fram, det jag ville. Man måste nog vara skald eller författare av guds nåde, för att riktigt kunna uttrycka sina känslor i ord.

Tänk att du ändå är rädd att bli kär i den där unge, ogifte, käcke och trevlige mannen med villan. Ja, vet du, jag råder dig inte att sluta upp att sällskapa med honom. Om du blir kär i honom, så blir du. Blir du det inte, så blir du det inte. Jag tror inte att du kan förhindra den saken, om du drar dig tillbaka. Utan gå på du bara precis som du har börjat!

Hör du Greta, om du någonsin mer kommer med så mycket som den lindrigaste antydan om att du är ryslig eller syndig, så blir jag allvarligt ilsken. Du syndig! Du, som är så levnadsglad, hjärtegod, rar och- och -och. Ja jag vet inte vad jag skall dra till med! Nej du försök inte. Jag känner dig alltför väl, din gamla ”galoscha”.

Är det synd att vara ung och glad? Eller synd att glädja sig åt allt vackert och härligt, som gud skapat i sin underbara värld? Är det synd att vara trevlig och behaglig och angenäm för mina medmänniskor? Till och med att bli kär, om också i flera olika, kan väl ej kallas synd. Det är ju helt naturligt att en ung flicka inte tycker om alla sina pojkbekanta på samma sätt som hon håller av sina väninnor. Och vem anser det vara synd att ha många väninnor? Varför skulle det vara synd att tycka om många av det motsatta könet? Nej. Nu vill jag inte resonera om detta mer. Det här ämnet är ju nästan outtömligt. Och, vet du, när jag tänker på att den där otäcka censuren skall snoka igenom allt jag skriver, mister jag nästan lusten att resonera.

Jag hade istället nästan lust att skriva ett brev av ungefär följande lydelse: ”Hur mår du? Jag mår bra. Hurudant väder har ni? Vi ha vackert väder. Har du roligt? Jag har roligt. O.s.v i samma anda”. Det skulle allt vara bräckan, va! Och så under det hela: ”Där fick ni allt reda på mycket, era censursnokar”.

Men man får ju finna sig. I krig lär ju allt vara tillåtet. Vad skulle det tjäna till för en soldat att vara storsinnad, ädel och god, när han ändå skall nedslaktas som ett djur. Oh Greta, det är för hemskt! Detta förfärliga slaktande. Att en rättvis och barmhärtig gud tillåter sådant, är svårt att tro!

Den 22 mars 1915 måndag

Oh, vad tiden går förfärande fort! Ja, än så länge, nu på den blåsiga vårvintern gör det väl inte så mycket, men sen när sommaren kommer, ack, om tiden då kunde stå still! Vi ska bo på Hälsö i år med, men jag kommer nog inte att stanna där hela sommaren, jag ska allt försöka komma ut någonstans, vad det nu blir. Hur länge ska du egentligen stanna på sjukhuset?!

Igår var jag ute på en långtur med Bertil må du tro. Vi tog färjan över till Hisingen långt ute i majorna och sen gick vi till Arendal. Och så det blåste. Hu, västanvinden for fram som en riktig buse. Men det var ju friskt och skönt ändå, och vi hade riktigt trevligt. Var ute i fyra timmar.

Du må tro att Rut och jag ha hela vintern umgåtts med planer om en fotvandring till Värmland i början på sommaren. Vi hade till och med tänkt att klä oss lite tarvligt och gå som vandrande musikanter, hon med mandolin och jag med guitarr. Och så skulle vi sjunga duetter och så vidare och tjäna mycket pengar. Tror du inte det skulle ha gått för sig? Men nu har jag slagit det ur hågen och varför?

Jo Kalle är där inte, han är i Karlstad och exercerar. Och vet du? När inte Kalle är där, så tycker jag inte det är något roligt. Utan då går jag hellre någon annanstans. Får väl se.

Idag är det så härligt väder. Riktigt vår i luften. Jag har just nyss varit på en rundtur i Slottsskogen och det var skönt, må du tro. Häromdagen var Anna Lisa, Karin Börjesson och jag i ”” och då tog vi inte mindre än sex foton. På ett bad vi en polis medverka, på så sätt, att han högg Karin och Anna Lisa i hampan. Hoppas att det där kortet blir bra, för det såg verkligen högst komiskt ut.

Jag kom att tänka på en sak rätt som jag satt här. Vad det ändå var länge sedan jag var uppe hos ert! Jag tror sannerligen inte jag varit där sedan jag var med Eva där uppe en gång på eftersommaren. Och det är ganska sällan jag ser någon av ”era ungar”. Josef brukar ju komma hit upp någon gång, han var här senast går, men de andra ser jag aldrig utom på gatan långt emellanåt. Tänk när du var hemma, och jag badade tillsammans med dig och vi lågo och pratade halva nätterna. Jag kan undra, när vi får talas vid nästa gång! Måtte det inte dröja alltför länge!

Du må tro jag tänker så ofta på, då vi voro tillsammans den ljuvliga sommaren 1912 och då brukar jag ta fram min kära dagbok, en av mina dyrbaraste skatter, och läsa den om och om igen. Och till slut blir jag så förtvivlad att jag skulle vilja skrika högt över att vi aldrig, aldrig kan få den tiden åter. Den underbara tiden Gretel, då vi voro 17 år och tillsammans njöto av den blå sommarhimlen, skogsdoften, solskenet och allt annat härligt i det älskade Värmland.

Greta, det är som grepe en kall hand om mitt hjärta när jag tänker på det! Oh, Gud, om vi kunde få den tiden tillbaka, om vi kunde! Om vi åter kunde få uppleva den oförlikneliga sommaren, då vi funno sådana smeknamn åt varandra som Halla-Kalla och Hejsa-Lejsa.

Det här är en kompletterande text till “Mormor, livet och kärleken”.