På våren 1914 reste 19-åriga Judit till Kubikenborg i Norrland, för att någon tid vistas hos en familj Lindgren,(affärsbekant till hennes pappa), för att gå frun tillhanda.
Men där blev det ganska trist för henne, och därför var nog glädjen stor när Pappa Julius omsider på sin affärsresa kom dit upp och hon fick följa med honom därifrån till deras vänner Långströms i Alby. Judit hade hemlängtan, och skrev väldigt lite i sin dagbok. Däremot skrev hon en dikt till sin mamma.
Jag längtar hem!
Ibland mig griper en längtan stor,
en längtan efter far och mor,
en längtan till hemmet det kära.
Jag tänker på syskonen, stora och små,
hur mycket jag saknar dem nu ändå,
dock, i tanken jag är dem nära.
Vad milt och vänt, som i livet finns,
vad ljust och vackert och rent jag minns
med tanken på mor jag förenar.
Hon lärde oss alltid kärlekens bud,
står lycklig och god i tron på sin Gud,
en tro, som styrker och enar.
Och stark och stolt vid mors sida står
far, som så innerligt väl förmår
att fast vara och mild tillika.
I ungdomens vår de mötte varann
och bundos samman av kärlek så sann,
att aldrig den kommer att svika.
Var än i världen jag finnas må,
jag aldrig glömmer mitt hem ändå.
Dit alltid min tanke går åter.
Fast solens strålar och fåglar små
mig söka att trösta, jag tröst ej kan få,
ty mitt hjärta av längtan gråter.
