Anders Arhammar

I sin nöd gick hon till häxan som bodde ett stycke utanför byn, och bad henne om råd. ”Vad ger du mig för besväret?”, frågade häxan. Gumman fingrade och vände på några slantar som hon hade i fickan och tänkte för sig själv, att några fattiga ord väl ej voro värda så mycket, och slutligen räckte hon häxan tre små silvermynt, ett för var och en av döttrarne och sade: ”Se, här är rikligt betalt för din ringa möda för min skull.”

Orsaken till dessa lindrigt sagt enfaldiga miner, voro de mer eller mindre melodiska flatskratt, som jag upphävde vid läsandet av dina upplevelser. Du milde värld, jag höll på att kikna då jag läste om den sörjande-sig-i-ögonen-med-skjortsnibben-torkande hinduen. För att inte tala om de stora, bruna labbarna på ”W.C.”. Åh vad det var komiskt! Ha-ha-ha! Jag skrattar ännu när jag tänker på´t.

Det är rysligt att spatsera omkring bland nakna karlar! Men som du sagt, man blir väl förhärdad. Vet du, då jag läser om hur varmt ni har det, blir jag riktigt avundsjuk. Kan du tänka dig, idag är det den 12 Maj och det har varit stort snöfall! Så att marken blivit alldeles vit!! Är det inte så en kan bli med en skinn och köttfri ansjovis. (Usch, så otäckt)! Här går man och väntar att få klä sig i sina nya, tjusiga bomullsklädningar , genombrutna strumpor och skor. Och så får man istället gå i tjocka yllekoftor och vinterdräkter, om man vågar sig ut. Usch!!!!!!!!!. Och huttra och vara blåfrusen och hönsskinnsknottrig och allt annat än till sin fördel. Måtte det snart blir varmt, så man kan börja att njuta av trakten och naturen lite!

Nu får jag väl ta till skriveriet igen. Jag måste avbryta igår, ”föståru” det din lilla ljusblå idiot? (Snällt).

Här har jag nu en liten kristallvas med de allra vackraste små vitsippor framför mig. Ser du? Idag har vädret varit betydligt vackrare än igår, så jag har tagit mig en lång skogspromenad. Åh, vad jag njöt däruppe i skogen! En sådan doft av kåda och gran! Här och där mellan de mörka granarna en liten björk med ett regn av gröna prickar över det fina grenverket. Tycker du inte att björkarna i sin första späda grönska är något av det vackraste man kan få se? Ord kunna ej göra en nog fin beskrivning. Och så fullt av små ljusskära och vita vitsippsknoppar bland de ljusgröna bladen på marken. Jag plockade händerna fulla och nu står de här i sin vita svala renhet, berättande en skogens stilla, doftfyllda vårsaga.

Jag fann ut en plats, som skall bli mitt favoritställe i sommar däruppe. Det var en mjuk mossig kulle med granar runt om och en liten munter dansande bäck nedanför. Skummet stänkte som pärlor över gräset vid stranden. Då jag gick hem, sjönk solen just som ett stort eldklot vid skogsranden och skyarna i väster flammade som purpur, tvärt brytande av mot himlens blåa färgton. Ja du förstår mig, hur jag njöt!

Får jag inte något mer roligt här i sommar, så tar jag breven från alla mina kära, eller någon fin bok, och så går jag dit upp till min lilla viloplats och läser och tänker. Och så skall jag bada förstås. Strax bortom Kubikenborg ligger ett fashionabelt badställe, Fläsian. Där ser man rakt ut mot horisonten och sandstranden är vit och fin. Där bada herrar och damer om varandra, så där blir nog livligt.

Livet här ute är mycket enformigt. Jag går upp klockan 8. Så städar jag mitt rum och sen dukar jag till frukost. Och så hjälper jag Ida (frun) att diska, går små ärenden och hjälper till med lite av varje. Idag har jag läst hela ”Birgit Borg” för henne. Den boken är allt bra rart skriven.

I söndags var allt ett litet avbrott i det eviga enahanda. På förmiddagen var herrskapet och jag till kyrkogården. Vi åkte i stiligt ekipage med kusk i livré, och väckte stor uppmärksamhet på Sundsvalls huvudgata, Storgatan. På kvällen voro vi och en ingenjör Taube bjudna på stans finaste hotell, Knaust. Där satt vi först i kaféet och drack vermouth och sockerdricka och hörde trevlig musik. Så bjöds på supé, smörgåsbord med allt upptänkligt gott, stekt kyckling och vaniljglass. Du må tro att det smakade. Det värsta var att jag var så gräsligt ”nödig”, så jag höll på att gå ut. Så fort vi kom ut ur matsalen, var det jag, som fick tag i Ida och försvann i det närbelägna fjärran det vill säga på W.C. Sen satt vi i caféet och hörde mer musik och ingenjören var så äcklig som ”aas” precis. Han hade varit förlovad två gånger, sa han.

För övrigt hade han en liten svällande mun, prydd med små svarta mustascher – äch (skall föreställa kväljning). Lägg därtill tjocka kinder och simmiga blå ögon. Brr!

Häromdagen fick jag en försenad födelsedagspresent från Eva. Det var en låda, vilken innehöll två vissna rosor, två stora bananer, en bit mjuk pepparkaka och en vacker fotografiram. Den sistnämnda står framför mig på skrivbordet, och kan du gissa vems ljuva konterfej smäktande tittar på mig därur? Jo ditt! Är det inte onaturligt snällt av mig, att av alla mina stiliga fotografier välja ut just ditt, att ha framför ögonen. Ja, där sitter du och ser melankolisk ut, din lilla blekfeta smöra där.( Snällt och bildat).

Apropå konterfej, så fick jag häromdagen ett brev från Kalle, vari det hette, att om det blev vackert väder till söndag, skulle han säkert fara in till stan och fotografera sig. Jag har förstås i alla brev skällt på honom, så att han inte var värd en rutten sill, för att han inte fotograferat sig än. Nu får vi väl se, hur det blir. Jag väntar med spänning på resultatet. Måtte han bara bli lika skön på kortet, som han är i verkligheten!

Idag är det strålande vackert väder, så jag tar mig nog en promenad in till stan. Där får man gå och flanera på Storgatan och bekika, och bli bekikad av Sundsvalls ungdom. Nu har jag fått nya sommarhattar. Den ena är så här (härlig profil), och den andra en vit tyllhatt så här. (Fast mycket stiligare än jag kan rita ut det). Och violbuketter som bilden angiver. Du har förstås också skaffat dig några kolossalt stiliga hattar med svajande plymer o.s.v.

Nej adjöss nu för denna gången. Du svarar förstås på fläcken och talar om allt, hur det ter sig där borta i Indien.

Göteborg och Nya varvet den 30 oktober 1914.