Judits julsaga om Tre döttrar och friare därefter

I en by långt bort i en avkrok av världen bodde en gång en gumma med sina tre döttrar. Den äldsta som var halt, och det hade hon blivit genom att springa i onödan ur gård och i gård. Den andra var vindögd på grund av att hon tittat så nyfiket åt alla håll och den tredje stammade därför att hon pladdrat för mycket i sin dag, och gumman visste sig ingen levande råd hur hon skulle få dem bortgifta.

I sin nöd gick hon till häxan som bodde ett stycke utanför byn, och bad henne om råd. ”Vad ger du mig för besväret?”, frågade häxan. Gumman fingrade och vände på några slantar som hon hade i fickan och tänkte för sig själv, att några fattiga ord väl ej voro värda så mycket, och slutligen räckte hon häxan tre små silvermynt, ett för var och en av döttrarne och sade: ”Se, här är rikligt betalt för din ringa möda för min skull.”

”Mödan blir efter betalningen”, svarade häxan och så lät hon gumman berätta utförligt om sina tre döttrar. Då hon fått veta så mycket hon behövde, tog hon ned en stor bok från spiselhyllan och låtsades läsa, men hon tänkte: ”Lätt nog att skaffa smörja till sådant läder”. Sedan slog hon igen boken och gav gumman sitt råd.

Underskrivet med “skall ej fortsättas”.

Men självklart ska vi fortsätta berättelsen. Lite senare.

I Juletid, 22 sidor innehåll för 25 öre.

Judit föddes i Sulvik, men det var i Göteborg hon växte upp. Men det var något med Sulvik och Värmland som fanns inom henne, och som hon alltid längtade till. Något speciellt som hon också lyckades fylla på, genom att tillbringa många somrar hos sin farfar och hennes farbröder, ibland med, ibland utan, den övriga familjen.

I sin skrift "I Juletid", som Judit måste ha gjort i tidiga år, syns det väl hur inspirerad hon är av miljön i den lilla värmländska byn. Och av den tidens moral.

Där finns Judits julsagor om Tre döttrar och friare därefter, Trollens jul, Tomten på Sjöboda och Lilla Villes julafton. Och en vinterdikt.

Nordisk vinter

Snön faller mjuk och len
ner över träd och gran
ned up på frusen jord.
På sjön ligger isen så spegelklar
och mången där över på skridsko far
O, vad vintern är härligt i Nord!

Livsmedelskö i Göteborg 1915

Under hösten 1915 verkar det ha försvunnit ännu en dagbok. Annars hade nog Judit skrivit om några av de händelser i världen som påverkade det dagliga livet i Stockholm och Göteborg.
Här är en livsmedelskö i Göteborg, filmat av Pathé som ursprungligen ingick i Svenska Bios veckorevy i oktober 1915. Den här typen av oändliga köer blev allt vanligare under krigsåren och kom att kulminera några år senare under 1917 då regelrätta hungerkravaller bröt ut på flera orter i Sverige.

Som journalfilmen visar bar den svenska ordningsmakten vid denna tid fortfarande pickelhuvor efter tysk förebild.

Judit skriver brev från Sundsvall till Indien.

Kubikenborg 12 maj 1914

My own old darling!
De allra hjärtligaste tack för ditt trevliga brev! Jag satt vid middagsbordet, då jag fick det, och kunde naturligtvis inte stävja min nyfikenhet tills middagen var slut. Så jag bröt det genast, och då jag läst en stund, vidgades herrskapet Lindgrens stora drömmande ögon, gafflarna med en försvarlig last av kött och potatis stannade halvvägs mot de av förvåning gapande munnarna.

Orsaken till dessa lindrigt sagt enfaldiga miner, voro de mer eller mindre melodiska flatskratt, som jag upphävde vid läsandet av dina upplevelser. Du milde värld, jag höll på att kikna då jag läste om den sörjande-sig-i-ögonen-med-skjortsnibben-torkande hinduen. För att inte tala om de stora, bruna labbarna på ”W.C.”. Åh vad det var komiskt! Ha-ha-ha! Jag skrattar ännu när jag tänker på´t.

Det är rysligt att spatsera omkring bland nakna karlar! Men som du sagt, man blir väl förhärdad. Vet du, då jag läser om hur varmt ni har det, blir jag riktigt avundsjuk. Kan du tänka dig, idag är det den 12 Maj och det har varit stort snöfall! Så att marken blivit alldeles vit!! Är det inte så en kan bli med en skinn och köttfri ansjovis. (Usch, så otäckt)! Här går man och väntar att få klä sig i sina nya, tjusiga bomullsklädningar , genombrutna strumpor och skor. Och så får man istället gå i tjocka yllekoftor och vinterdräkter, om man vågar sig ut. Usch!!!!!!!!!. Och huttra och vara blåfrusen och hönsskinnsknottrig och allt annat än till sin fördel. Måtte det snart blir varmt, så man kan börja att njuta av trakten och naturen lite!

Nu får jag väl ta till skriveriet igen. Jag måste avbryta igår, ”föståru” det din lilla ljusblå idiot? (Snällt).

Här har jag nu en liten kristallvas med de allra vackraste små vitsippor framför mig. Ser du? Idag har vädret varit betydligt vackrare än igår, så jag har tagit mig en lång skogspromenad. Åh, vad jag njöt däruppe i skogen! En sådan doft av kåda och gran! Här och där mellan de mörka granarna en liten björk med ett regn av gröna prickar över det fina grenverket. Tycker du inte att björkarna i sin första späda grönska är något av det vackraste man kan få se? Ord kunna ej göra en nog fin beskrivning. Och så fullt av små ljusskära och vita vitsippsknoppar bland de ljusgröna bladen på marken. Jag plockade händerna fulla och nu står de här i sin vita svala renhet, berättande en skogens stilla, doftfyllda vårsaga.

Jag fann ut en plats, som skall bli mitt favoritställe i sommar däruppe. Det var en mjuk mossig kulle med granar runt om och en liten munter dansande bäck nedanför. Skummet stänkte som pärlor över gräset vid stranden. Då jag gick hem, sjönk solen just som ett stort eldklot vid skogsranden och skyarna i väster flammade som purpur, tvärt brytande av mot himlens blåa färgton. Ja du förstår mig, hur jag njöt!

Får jag inte något mer roligt här i sommar, så tar jag breven från alla mina kära, eller någon fin bok, och så går jag dit upp till min lilla viloplats och läser och tänker. Och så skall jag bada förstås. Strax bortom Kubikenborg ligger ett fashionabelt badställe, Fläsian. Där ser man rakt ut mot horisonten och sandstranden är vit och fin. Där bada herrar och damer om varandra, så där blir nog livligt.

Livet här ute är mycket enformigt. Jag går upp klockan 8. Så städar jag mitt rum och sen dukar jag till frukost. Och så hjälper jag Ida (frun) att diska, går små ärenden och hjälper till med lite av varje. Idag har jag läst hela ”Birgit Borg” för henne. Den boken är allt bra rart skriven.

I söndags var allt ett litet avbrott i det eviga enahanda. På förmiddagen var herrskapet och jag till kyrkogården. Vi åkte i stiligt ekipage med kusk i livré, och väckte stor uppmärksamhet på Sundsvalls huvudgata, Storgatan. På kvällen voro vi och en ingenjör Taube bjudna på stans finaste hotell, Knaust. Där satt vi först i kaféet och drack vermouth och sockerdricka och hörde trevlig musik. Så bjöds på supé, smörgåsbord med allt upptänkligt gott, stekt kyckling och vaniljglass. Du må tro att det smakade. Det värsta var att jag var så gräsligt ”nödig”, så jag höll på att gå ut. Så fort vi kom ut ur matsalen, var det jag, som fick tag i Ida och försvann i det närbelägna fjärran det vill säga på W.C. Sen satt vi i caféet och hörde mer musik och ingenjören var så äcklig som ”aas” precis. Han hade varit förlovad två gånger, sa han.

För övrigt hade han en liten svällande mun, prydd med små svarta mustascher – äch (skall föreställa kväljning). Lägg därtill tjocka kinder och simmiga blå ögon. Brr!

På måndag var jag med Ida på kafferep hos dem som bor i våningen under. Det bästa var mycket gott dopp och många trevliga böcker. Jag satt uppkrupen i ett hörn på en ottoman och läste nästan hela tiden. Nej, nu måste jag gå och lägga mig, klockan är halv 12 och jag är så sömnig. God natt.

Tisdag 14 maj

Tjenare igen! Det är väl bäst att jag avslutar brevet idag annars blir du väl så rosenrasande rödglödgat arg, att du, tja vad egentligen? Naturligtvis ska vi svara samma dag vi får varandras brev. Du får visst inte följa mitt exempel att låta brevet ligga ett par dagar. Det är ju helt naturligt, att jag som lever här i min ljust tangofärgade oskuld i denna enformighet, inte kan ha så mycket att tala om och sätter jag då igång för att skriva ett sådant här hej sjudundrande brev, måste jag väl ha lite betänketid.

Häromdagen fick jag en försenad födelsedagspresent från Eva. Det var en låda, vilken innehöll två vissna rosor, två stora bananer, en bit mjuk pepparkaka och en vacker fotografiram. Den sistnämnda står framför mig på skrivbordet, och kan du gissa vems ljuva konterfej smäktande tittar på mig därur? Jo ditt! Är det inte onaturligt snällt av mig, att av alla mina stiliga fotografier välja ut just ditt, att ha framför ögonen. Ja, där sitter du och ser melankolisk ut, din lilla blekfeta smöra där.( Snällt och bildat).

Apropå konterfej, så fick jag häromdagen ett brev från Kalle, vari det hette, att om det blev vackert väder till söndag, skulle han säkert fara in till stan och fotografera sig. Jag har förstås i alla brev skällt på honom, så att han inte var värd en rutten sill, för att han inte fotograferat sig än. Nu får vi väl se, hur det blir. Jag väntar med spänning på resultatet. Måtte han bara bli lika skön på kortet, som han är i verkligheten!

Idag är det strålande vackert väder, så jag tar mig nog en promenad in till stan. Där får man gå och flanera på Storgatan och bekika, och bli bekikad av Sundsvalls ungdom. Nu har jag fått nya sommarhattar. Den ena är så här (härlig profil), och den andra en vit tyllhatt så här. (Fast mycket stiligare än jag kan rita ut det). Och violbuketter som bilden angiver. Du har förstås också skaffat dig några kolossalt stiliga hattar med svajande plymer o.s.v.

Nej adjöss nu för denna gången. Du svarar förstås på fläcken och talar om allt, hur det ter sig där borta i Indien.

Tusentals hälsningar från din Ditchen.

Judit får betyg av Olga

Undertecknad, som varit klassföreståndarinna för den klass, vilken Judit Boudin under in skolgång i Majornas Elementarläroverk för flickor tillhört, får härmed vitsorda, att Judit Boudin visat sig besitta stor förmåga att snabbt tillägna sig lärdom, klart och redigt förstånd, starkt minne och praktisk läggning. Då därtill kommer, att Judit Boudin alltid utfört sina uppgifter med mycken samvetsgrannhet, kan jag på det varmaste rekommendera henne till den sysselsättning, vartill hon nu anmäler sig som sökande.

Göteborg och Nya varvet den 30 oktober 1914.

Olga Palm
Lärarinna.